Äganderätten

Motion 2001/02:K278 av Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka äganderätten med tydliga ersättningsregler vid inskränkning av nyttjanderätten.

Motivering

Demokrati handlar både om gemensamt agerande och om att värna såväl minoriteters som enskildas rättigheter. För att fri- och rättigheter ska bli mer än ord på papper, måste de ha både ett starkt formellt skydd och ett starkt skydd genom ett rättsväsende som förmår hantera dem. Det förutsätter en stark rättsstat som kan hävda dessa rättigheter gentemot tillfälliga majoriteter i riksdagen såväl som i regioner som kommuner.

Fri- och rättigheter är på många sätt avgörande för det demokratiska samhället. Ett antal händelser de senaste åren har aktualiserat innehållet i de grundläggande fri- och rättigheterna och pekat på behovet av förstärkningar på några områden. Förutom yttrandefriheten och offentligheten, som det också förts en offentlig debatt om, anser vi att det är viktigt att se över ägandets rättsliga ställning.

Inte minst införandet av den nya miljöbalken har bidragit till att problematisera äganderätten. Medan t.ex. jordägare har upplevt att ägande- och nyttjanderätten inskränkts utan rätt till ersättning har naturvårdsintressen menat att äganderätten inte får gå före viktiga gemensamma intressen. Det finns självfallet viktiga poänger i båda synsätten. Samtidigt ser vi en fara i att ensidigt hävda de gemensamma intressena framför den enskildes äganderätt. Inte minst riskerar det att leda till en ökad misstro mot rättsstaten och till att människor i allt mindre utsträckning känner det personliga ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan.

De möjligheter som finns, inte bara till att expropriera egendom utan också till att inskränka nyttjanderätten, måste därför vara förenade med tydliga ersättningsregler. Sådana inskränkningar som inte drabbar generellt, utan inom ett bestämt geografiskt område eller enskilda individer, ska som huvudregel medföra rätt till ersättning.

Enligt vår mening är det inte ett oberättigat krav. Om de gemensamma intressena är så tungt vägande att de motiverar inskränkningar i äganderätten bör också alla vara med och betala för kostnaden, som annars övervältras på ett fåtal enskilda. Om lagstiftningen däremot blir generellt tillämplig, som t.ex. varit fallet ifråga om utsläpp av kväve och svavel eller ifråga om bekämpningsmedel, uppstår naturligtvis inte denna situation.

Stockholm den 30 september 2001
Åsa Torstensson (c)	Eskil Erlandsson (c)