Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Varslen i Stockholm och EU-medel

Interpellation 2008/09:344 av Damberg, Mikael (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-02-18
Anmäld
2009-02-18
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-02-27
Sista svarsdatum
2009-03-11
Besvarad
2009-04-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 18 februari

Interpellation

2008/09:344 Varslen i Stockholm och EU-medel

av Mikael Damberg (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Mer än vart fjärde varsel som lagts hittills i februari har drabbat anställda i Stockholms län. I förra veckan lades 2 964 varsel i landet. När halva februari har gått har 7 489 personer varslats om uppsägning. Det är inte längre Västra Götaland som har de flesta varslen. Stockholm intar nu platsen som det län som är mest utsatt för varsel. Krisen på arbetsmarknaden börjar nu slå hårt mot Stockholmsregionen.

Krisen sprider sig från industrin till tjänstesektorn och snart är den på väg till den offentliga sektorn. De problem som pressar Västsverige sprider sig över landet som ringar på vattnet och börjar pressa tjänstesektorn. Sony Ericsson i Kista, Telia och Karolinska är bara några exempel. Krisen inom byggsektorn tilltar i Stockholmsregionen. Regeringens åtgärder har inte fått några effekter; dessutom är de inte tillräckliga. Att fler varsel är att vänta i Stockholm gör att det bromsar landets tillväxtmotor.

Regeringen är återigen passiv och använder inte alla medel för insatser. Enligt uppgift från West Sweden söker inte regeringen pengar ur EU:s globaliseringsfond för att det är krångligt. Det innebär att de som riskerar att bli arbetslösa går miste om upp till en halv miljard kronor.

Mina frågor till finansministern är:

Vilka initiativ avser finansministern och regeringen att ta för att stödja arbetsmarknaden i Stockholmsregionen så att krisen på arbetsmarknaden inte ska förvärras?

Nu när EU:s globaliseringsfond finns, kommer finansministern då att ta initiativ till att söka stöd ur fonden för att ge dem som drabbas av jobbkrisen bra förutsättningar till nya jobb?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:344, Varslen i Stockholm och EU-medel

Interpellationsdebatt 2008/09:344

Webb-tv: Varslen i Stockholm och EU-medel

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 75 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Mikael Damberg har frågat finansministern vilka initiativ han och regeringen avser att ta för att stödja arbetsmarknaden i Stockholmsregionen så att krisen på arbetsmarknaden inte ska förvärras. Vidare har han frågat om finansministern, nu när EU:s globaliseringsfond finns, kommer att ta initiativ till att söka stöd ur fonden för att ge dem som drabbas av jobbkrisen bra förutsättningar till nya jobb. Arbetsfördelningen inom regeringen är sådan att det är jag som ska besvara dessa frågor. Vad gäller den första frågan, vill jag inledningsvis säga att jag har besvarat många andra interpellationer och riksdagsfrågor med liknande frågeställningar. För att ta till vara de olika förutsättningar för individers utvecklingskraft och företags konkurrenskraft som finns i länen har regeringen gett regionala samordnare i uppdrag att för regeringens räkning samordna insatserna lokalt och regionalt. Dessutom har regeringen inrättat en nationell samordningsfunktion i form av en statssekreterargrupp. Regeringen har vidare presenterat ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt paket och närmare redovisat detta i propositionen Åtgärder för jobb och omställning (prop. 2008/09:97) som godkänts av riksdagen. Av propositionen framgår hur regeringen avser att hantera den rådande ekonomiska situationen. Låt mig därför kort sammanfatta propositionens innehåll. Intensifierad förmedlingsverksamhet, utökat antal platser i arbetspraktik, införande av praktisk kompetensutveckling, förstärkning av nystartsjobben för att hjälpa de långtidsarbetslösa och satsning på fler utbildningsplatser utgör några exempel på åtgärder som ryms inom paketet. Regeringen stärker också infrastruktursatsningarna och inför en skattereduktion för att stärka efterfrågan på arbetskraft inom byggsektorn. Detta är en stor och viktig satsning som innebär att många individer bereds möjlighet till jobb, utbildning eller annan sysselsättning. Under perioden 2009-2011 uppgår satsningen till ca 23 miljarder kronor utöver budgetpropositionen i höstas. Vad gäller den andra frågan, om den europeiska globaliseringsfonden, vill jag upplysa om att regeringen förbereder en ansökan till fonden. Jag är medveten om att stöd från fonden inte är någon mirakelkur, men i dagsläget är det viktigt att vi gör allt vi kan för att hantera den stora omställning som nu sker på arbetsmarknaden.
Mikael Damberg (S)
Anf. 76 Mikael Damberg (S)
Herr talman! Bakgrunden till interpellationen är att jag noterade att regeringen först gick ut och sade att man inte hade för avsikt att söka pengar ur EU:s globaliseringsfond. Det väckte rabalder, inte minst i Västsverige. Man tyckte: Varför ska inte Sverige, när vi ändå betalar in pengar till EU, ta vara på de möjligheter som kan hjälpa till att lösa jobbkrisen? Samma vecka som jag skrev interpellationen gick Stockholmsregionen faktiskt om Västsverige i antalet varsel. Samtidigt hade vi en regering som fortfarande förnekade att jobbkrisen drämde in i Sverige på fullt allvar. Det vi såg i Stockholm var att det var varsel både på Sony Ericsson i Kista, Telia och Karolinska sjukhuset. Byggsektorn har nästan havererat i Stockholm. Det leder till att Stockholm bromsar hela landets tillväxt. Vi brukar se Stockholm som en tillväxtmotor för resten av Sverige. Därför var det intressant att fråga vad regeringen avser att göra för att se till att situationen på arbetsmarknaden inte ska försämras i Stockholm och om man avser att söka pengar ur EU:s globaliseringsfond - om man är beredd att ompröva den politiken. Jag vill först tacka för svaret på fråga nr 2, att regeringen nu omprövar sin tidigare hållning. Det är väldigt tacksamt. Det vore ju nästan dumt att inte ta vara på de möjligheter som finns. Min följdfråga är då: Är ni beredda att ompröva andra insatser som behöver göras för att ta Sverige ur jobbkrisen? Byggsektorn i Stockholm har i princip halverats. Är ni beredda att göra något för att sätta i gång investeringarna i Stockholm? Är ni beredda att förändra ROT-avdraget, vilket vi har krävt under ganska lång tid, för att få fart på konjunkturen i Stockholm? I dag får man bidrag om man vill kakla om badrummet. Jag har ingenting emot det. Det är bra att man får bidrag för att kakla om badrummet. Men de stora miljonprogramsområdena får inga bidrag för att renovera eller ställa om. Det skulle kunna få en stor effekt på byggmarknaden, inte minst i de större städerna, till exempel Stockholm. Vad är egentligen logiken bakom att man får stöd för att kakla om badrummet hemma men att skolor och förskolor som har problem inte får några pengar för att faktiskt stimulera svensk ekonomi och göra de nödvändiga investeringar som behöver göras? Är det så stor skillnad mellan ett badrum hemma och ett duschrum i en skola i Stockholmsområdet? Är ni beredda att ompröva politiken i fråga om ungdomsarbetslösheten och vidta åtgärder för att göra det dramatiskt mycket billigare att anställa unga människor som är arbetslösa i stället för att smeta ut pengarna? Är ni beredda att göra en stor satsning på sommarjobb som är en viktig insats för att ge unga människor en chans att pröva på arbetslivet? Är ni beredda att införa ett stöd för unga akademiker som nu går i högskolan och som vill ut på arbetsmarknaden? Av krisen på 90-talet har vi lärt oss att de har jättesvårt att ta sig ut i jobb. Varför kan ni inte göra riktade insatser som vi föreslår för att ge dessa Stockholmsungdomar möjlighet att visa att de duger till någonting och därmed kan få ett jobb framöver? Är ni, till slut, beredda att ompröva er politik om stopp för nya pengar till kommuner och landsting som innebär att varslen i skolan och sjukvården nu kommer att göra jobbkrisen ännu värre och som kommer att resultera i att en jobbkris blir en kvalitetskris i välfärden om regeringen inte gör någonting? Det var inte det som jag hörde före valet. Jag tackar för svaret, men jag hoppas också att ministern kan komma med besked om att omprövningen på den här punkten leder till fler omprövningar. Det är viktigt för Stockholmsregionens skull men framför allt för dem som riskerar att bli arbetslösa under de kommande åren.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 77 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! I denna diskussion om Stockholm känner jag mig som på min mammas gata eftersom jag bor i den här regionen. Jag tycker att det är en klok interpellation och att vi har fått ett bra svar. När det gäller Stockholmsregionen måste man säga att stockholmarna är mer lyckligt lottade än de flesta andra i landet beroende på att vi har en så otroligt differentierad arbetsmarknad. Samtidigt är det på det sättet, vilket är svårt att få fram i debatten, att det sammantagna antalet varsel som har lagts i Stockholm är mycket stort beroende på att Stockholms stad och Stockholms län är så befolkningsrika. Man måste också betänka en annan sak, nämligen tillväxtkraften i hela Stockholm och antalet människor som flyttar hit. På ungefär tio år växer Stockholms län med motsvarande en stad av Malmös storlek, 250 000-300 000 människor. Framför allt en sak är eftersatt i vår region som man nu skulle kunna satsa mer på, och det är infrastrukturen. Det behövs en tidigareläggning av ganska många infrastrukturinvesteringar, trots att man har påbörjat både Citybanan och Norra länken. Det finns så otroligt många andra eftersatta saker. Därför vill jag skicka med följande till statsrådet. När man försöker få fart på denna region när det gäller många småföretag gäller det att se till att göra saker. Man skulle till exempel kunna bygga dubbelspår nere vid Södertälje och sätta i gång ett projekt som det finns pengar till, men de ligger tydligen på fel år. En annan sak som jag vill skicka med till statsrådet i anslutning till denna interpellation är att när man tittar på kommunernas situation är det ganska många kommuner i Stockholmsregionen liksom i Göteborgsregionen och i Malmöregionen som har starka finanser. Om man hade gjort en lättnad och släppt på balanskravet för kommunerna skulle en del av investeringarna, till exempel i bostadsbyggandet, kunna sättas i gång i dessa regioner. Det är jag alldeles övertygad om. Jag skulle vilja framföra en tredje sak till statsrådet som är ohyggligt viktig i detta sammanhang. Det gäller att se till att vi bevarar den forskningsintensiva delen inom de stora företagen såsom Astra och Ericsson. Det är så otroligt väsentligt att de nedskärningar som dessa företag har aviserat i praktiken i sina forskningsavdelningar inte behöver genomföras. Vi har tidigare diskuterat att man måste se till att dessa forskningsprojekt kan fullföljas av den anledningen att den här regionens framtid och Sveriges framtid ligger där. Men det viktigaste, som jag ser det, är att vi får en tidigareläggning av investeringar i den här regionen så att man inte behöver skjuta på dem. Det tror jag skulle ha en undergörande effekt.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 78 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag ska kommentera några delar här. När det gäller den europeiska globaliseringsfonden tycker jag att man ska påminna sig om ett par aspekter. Det ena är naturligtvis att vi i EU-nämnden och också här i kammaren faktiskt var helt eniga om att se på den europeiska globaliseringsfonden med viss skepsis när den en gång inrättades. Det finns många anledningar till det, men en var naturligtvis att den var konstruerad på ett sådant sätt att man skulle kunna misstänka att den var mer avsedd för ett eller ett par länder, om jag uttrycker mig på det sättet. Samtidigt är fonden av en sådan storlek nu att den även av detta skäl inte är någon mirakelkur. Vi vet att den motsvarar ungefär 5 miljarder kronor totalt sett för alla 27 medlemsstater. Kriterierna är satta på ett sådant sätt att vi inte kan tro att vi ska få alla dessa pengar själva. Naturligtvis är de till för alla möjliga länder. Dessa 5 miljarder för hela EU ska sättas i relation till de extra 4 miljarder som vi har beslutat om här i Sverige. Samtidigt håller jag naturligtvis med om att om det finns pengar att söka och vi är kvalificerade ska vi göra det. Det är klart att det är så. Dessvärre är det också lite komplicerade handläggningstider i fråga om detta. Det kan jag bara beklaga. Men först när man har uppfyllt kriterierna - minst 1 000 uppsagda i ett företag med underleverantörer eller en sektor av ekonomin - kan man söka. Därefter tar det ett stort antal månader innan pengarna trillar in, och de får bara gå till insatser som annars inte hade gjorts. Men svaret på den frågan är naturligtvis: Finns det pengar att söka och vi är berättigade till det ska vi göra det. Det gäller både i Västra Götaland och i Stockholmsregionen. Och vi har, som sagt, påbörjat detta arbete. När det gäller den övriga delen, alltså hur vi ska bemöta den kris som vi ser, kan jag konstatera följande, som Gunnar Andrén var inne på lite grann: Stockholmsregionen är naturligtvis drabbad men låg på ungefär nionde plats i februari när det gäller varslens storlek i absoluta tal. Totalt sett under de senaste sex månaderna ligger man långt ned i förhållande till befolkningsmängden. På det sättet har Stockholms län en liten fördel. Det är ett befolkningstätt län med en diversifierad arbetsmarknad. Det gör kanske varken till eller från omedelbart för den som berörs. Man vill ju ha ett jobb att gå till. Man vill inte bli varslad, och man vill inte bli av med sitt jobb. Då tror jag att det blir viktigt att göra flera saker samtidigt, bland annat på det spår som Gunnar Andrén var inne på, det vill säga att man funderar över vad som är det unika med Stockholms arbetsmarknad. Vad är det vi kan hitta som är viktigt för framtiden? Där finns det mycket. Den forskningsintensiva industrin, som Gunnar Andrén var inne på, är naturligtvis oerhört viktig. Den finns oftast i miljöer runt de stora företagen och runt våra forskningscentrum. Det är en oerhört viktig grund för framtiden att dessa miljöer kan fortsätta att växa och attrahera bra människor. Det ger i sin tur arbeten på andra håll. Alltså var det väldigt bra att vi under hösten kunde presentera den forskningspolitiska propositionen med en kraftfull satsning just på forskning och utveckling. Till detta ska läggas, vilket vi har diskuterat några gånger här i kammaren i dag, den allmänt expansiva budgetpolitiken. Budgeten i höstas innebar 32 miljarder extra varav 15 miljarder var jobbskatteavdragets tredje steg. De övriga miljarderna handlade just om utbildning, forskning och utveckling och infrastruktur. Decemberpaketet innebar 23 miljarder över tre år varav knappt 4 miljarder för arbetsmarknadspolitiska insatser och knappt 2 miljarder på utbildningspolitiken. Detta är insatser som syftar till att göra viktiga saker.
Mikael Damberg (S)
Anf. 79 Mikael Damberg (S)
Herr talman! Vi kan konstatera att vi var eniga i kritiken mot EU:s globaliseringsfond när den inrättades. Jag tycker att det är bra att vi nu har blivit eniga om att vi ska använda de pengar som trots allt finns där. Till exempel Tyskland och Finland har fått i runda slängar 150 miljoner kronor från globaliseringsfonden för att hjälpa just arbetstagare i mobiltelefonbranschen som har drabbats hårt i dessa länder. Det är bra att vi är överens om det. Däremot blir jag lite fundersam över att den inslagna vägen här är att tona ned problemen. Det är inte så farligt. Framför allt är det inte så farligt i Stockholm. Man är helt enkelt ganska nöjd. Gunnar Andrén hade ett resonemang om att vara lyckligt lottad. Jag vill inte övertolka det, men det är klart att Stockholmsregionen har en lägre arbetslöshet i procent. Samtidigt är det väldigt många människor som är arbetslösa i Stockholm. För den enskilda människan hjälper det inte så mycket att procentsiffran här i Stockholmsregionen är lägre än i den Värmland. Om jag är arbetslös och inte kan betala räkningarna för min familj spelar det inte så stor roll med procenten. Vi måste titta på enskilda människor. Jag blir lite nervös när man tonar ned detta och säger att Stockholm inte har så stora jobbproblem eftersom Stockholm är en stor stad och vanligtvis är tillväxtmotorn i regionen. Visst finns det många fördelar och styrkor med Stockholmsregionen, men då gäller det också att använda de styrkorna. Det är kul att Gunnar Andrén vädjar till regeringen att tidigarelägga investeringar. Det är någonting som också vi kräver att man gör för att sätta fart på hjulen. Det kan gälla vägar och järnvägar och sådana saker, som Gunnar Andrén var inne på, men det kan också gälla bostadsbyggandet som helt har havererat i Stockholmsregionen. Det kan gälla renoveringar, något som skulle få stor fart på byggbranschen. Det kan också gälla kommunerna. Jag tolkar det som att regeringen fortfarande är tyst när det gäller välfärdssektorn. Man accepterar att jobbkrisen nu vältras över i en kvalitetssänkning inom sjukvård och skola också i Stockholmsregionen. Det är val som man kan fundera på: Om vi nu har en jobbkris i Sverige, om vi har problem i svensk ekonomi som gör att folk går arbetslösa, ska vi då förvärra jobbkrisen genom att kasta ut lärare från skolorna och vårdpersonal från sjukvården och därmed göra kvaliteten sämre i den välfärd vi har? Är det rätt prioritering att göra? Vi vet ju att dessa människor, när de väl har kastats ut från jobben, ska betalas av a-kassan. Då har vi kostnaderna där ändå. Detta är en väldigt konstig prioritering som inte alls stämmer överens med vad ni sade i valrörelsen. Då sade Moderaterna: Allt ni lovar att göra när det gäller välfärden, skolan och omsorgen ska vi göra mer av. Nu är det precis tvärtom. Nu när det är kris i svensk ekonomi är detta inte värt någonting. Då handlar det om prioriteringar, något som jag tycker är ganska viktigt. När det gäller den forskningspolitiska propositionen finns det bra inslag i den, till exempel nivåhöjningen på forskningen - som vi i och för sig övertrumfar. Men den stora kritiken, och den ska man vara medveten om, är att det stora forskningsintensiva företaget i vår region, Astra Zeneca, beklagar att regeringen nu stoppar branschsamtalen om forskningspengarna. Vi vill vara med och diskutera forskningspolitiken framöver, säger de. De är jättehårda i den kritiken. Regeringen väljer att avskaffa denna form av samarbete. Det tror jag är en dum politik, både för Stockholmsregionen och för landet som helhet. Sedan blir det märkligt när man berömmer sig av alla stora satsningar som nu görs, miljardpaket hit och dit, och säger att det görs så mycket med arbetsförmedlingarna. Lyssnar inte Sven Otto Littorin på nyheterna någonting? I går hörde vi att Sveriges arbetsförmedlare anser att regeringens arbetsmarknadspolitik riskerar att leda till högre arbetslöshet i stället för lägre. 74 procent av förmedlarna vill ha fler arbetsmarknadsutbildningsplatser; 50 procent vill ha fler praktikplatser. Bara 10 procent tror att regeringens två stora satsningar, jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar, är tillräckliga. Samtidigt står arbetsmarknadsministern och säger: Jag är jättenöjd. Vi har gjort miljardpaket. Det här är perfekt. Det är en väldigt märklig inställning när Sverige går mot en tvåsiffrig arbetslöshet.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 80 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Vi diskuterade ju ST:s undersökning för en tre timmar sedan i en annan interpellationsdebatt som jag hade. Det är klart att ett fackförbund vill se att de verksamheter där dess medlemmar är anställda får mer resurser. Det förstår jag också. Det jag nu gör är att åka runt till samtliga län i Sverige - jag ska klara av samtliga till midsommar - för att undersöka om de extra medel som jag pratar om faktiskt når ut och kommer till rätt ställe. Det är oerhört viktigt. 4 miljarder extra för arbetsmarknadspolitiska insatser i år är väldigt mycket pengar, och det är viktigt att de går till rätt ställe. Sedan är det klart att jag inte är nöjd; det vill jag säga till Mikael Damberg. Vem kan vara nöjd när det ser ut som det gör? Varje förlorat jobb är ett elände, självklart för den enskilde men också för samhället totalt sett. Vi vet vad det betyder - det är därför vi har satsat så hårt på arbetslinjen, på att få fler tillbaka från utanförskap och in i arbete - för självkänslan, den mänskliga aspekten, att vara delaktig, att ha en lön att leva på och en arbetsgemenskap att känna trygghet i. Vi vet också vad det betyder för ekonomin totalt sett att gå från att vara en mottagare av ersättningar till att bli en skattebetalare. Vad kan vi då göra nu, i det här läget? Vi har i flera interpellationsdebatter här i dag talat om det omöjliga i att trolla fram kunder till de företag som varslar. Där tror jag inte att vi egentligen är särskilt oense. Som jag ser det finns det dock ett par saker som vi kan och bör göra, och också gör. Det första är naturligtvis att möta varje enskild person som lämnar arbetsmarknaden, att se till att Arbetsförmedlingen har resurser och möjligheter att möta upp, hjälpa till, coacha och försöka hitta de alternativa möjligheter som finns, med utbildning, praktik, praktisk kompetensutveckling eller vad det kan vara, för att på så sätt korta vägen tillbaka till arbetsmarknaden. Det svarar dock inte på den grundläggande frågan: Hur kan det bli fler jobb? Det är ju det som vi alla är intresserade av. Som vi sade förut, även om jag inte vill upprepa den debatten, är finanskrisen en dimension, och den måste lösas för att hjulen ska börja snurra igen på riktigt. Det andra är att se till att hålla ordning i statsfinanserna så att vi inte undergräver möjligheterna att täcka just det som Mikael Damberg talar om, nämligen den hårda kärnan i välfärden. Skulle vi nu sätta sprätt på alltför mycket pengar och gå ned i ett väldigt stort budgetunderskott skulle det få direkta konsekvenser för välfärdens finansiering om ett par år. Den sitsen vill vi inte sätta oss i. Det tror jag heller inte att Socialdemokraterna vill göra om man tänker efter. Vi talade förut om Stockholms fördelar jämfört med andra delar av Sverige. Den fördel som möjligen finns är att det i Stockholm, som har en diversifierad arbetsmarknad med många arbetsgivare, är lite lättare att snabbt komma tillbaka i arbete än det kanske är i Olofström i Blekinge, där Volvo är fullständigt dominerande arbetsgivare med 60 procent av de jobb som finns. De som arbetar gör det i Volvo, kan man säga. När det gäller medlen till kommuner och andra budgetdelar pågår just nu en vårbudgetprocess, och därför kan jag inte, även om jag säkert hade velat, kommentera eller gå djupare in på detta. Det får vi säkert anledning att återkomma till framöver.
Mikael Damberg (S)
Anf. 81 Mikael Damberg (S)
Herr talman! Jag reser också runt till arbetsförmedlingarna i Stockholmsregionen. Jag har besökt ganska många det senaste året. Man får inte riktigt samma bild där som den Sven Otto Littorin ger här i talarstolen, där man möter varje enskild människa och ger henne förutsättningar för praktik. Titta på ungdomsarbetslösheten som nu skenar i Sverige! Varje arbetsförmedling man kommer in på säger ungefär: Ja, först skriver vi in dem och tar fram en liten plan. Sedan får de gå hem och vänta tre månader. Sedan kanske de får vänta tre månader till. Sedan kan det bli dags för en praktikplats. Det är briljant tänkt att jobba med unga människor på det sättet: Först ska ni vara arbetslösa i tre eller sex månader. Sedan kan vi börja jobba med praktikplats. Samtidigt säger alla arbetsförmedlare: Vissa av dessa ungdomar ser vi att vi kan ta tillbaka till en utbildning. De kommer att kunna fixa ett jobb. Andra ungdomar vet vi från början att vi måste göra någonting större med. Låt oss göra det från dag ett i stället för att vänta tre eller sex månader! Detta är långt från den verklighet som du beskriver här i talarstolen. Och för det krävs det en del satsningar som regeringen inte verkar vilja se. Det krävs också stora stimulanser för att anställa unga människor som har gått arbetslösa, någonting som regeringen väljer att bortse ifrån. Logiken kring detta med statsfinansiellt ansvar är intressant. Den säger så här: Nu måste vi först sparka 15 000 lärare och sjuksköterskor för att på lång sikt försvara skolan och sjukvården. Det är briljant tänkt! Varför sparkar ni då inte 30 000 med en gång, om ni verkligen vill försvara skolan och sjukvården inför framtiden? Då måste det ju bli ännu bättre. Samtidigt har vi en samlad ekonomkår, regeringens egna ekonomiska rådgivare, som säger: Det är fel läge att nu, i den jobbkris vi befinner oss i, sparka lärare och sjuksköterskor. Låt oss lära oss åtminstone någonting av 90-talskrisen och stå upp för kvaliteten i välfärden när det blåser hårt i Sverige! Inte ens det verkar regeringen förstå. Jag är lite orolig för framtiden, herr talman.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 82 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Det är kul att debattera med Mikael Damberg. Jag vill något kommentera två dimensioner. Det första är den sista delen, det som handlar om det statsfinansiella ansvaret. Jag tillhör dem som beundrade socialdemokratins statsfinansiella ansvar i mitten av 90-talet. Det var bra gjort att sanera statsfinanserna på det sättet. Det var tufft, och det kostade på. Man borde ta med sig den lärdomen, och jag är övertygad om att Mikael Damberg har den lärdomen i ryggen. Men sedan har ni ett par samarbetspartier som inte riktigt har samma inställning till statsfinansiellt ansvar utan gärna i sina olika förslag sprätter i väg pengar både hit och dit. Det som oroar mig lite grann nu är att Socialdemokraterna verkar vara inne på lite samma väg. Vi vet att vi med våra automatiska stabilisatorer och annat kommer ned till 3 procent i budgetunderskott inom något år. Det finns en så att säga inbyggd expansivitet i vår statsfinansiella eller budgetmässiga apparat. Det sätter begränsningar för hur vidlyftiga vi kan vara med andra ofinansierade reformer, och det måste vi naturligtvis ta hänsyn till. Sedan är jag den förste att säga att är det något som borde värnas i detta läge, så är det precis den välfärdskärna som Mikael Damberg beskriver. Vi får anledning att återkomma till vad det i praktiken betyder framöver. När det sedan gäller Arbetsförmedlingen och insatserna för ungdomar delar jag bedömningen att det tar för lång tid för ungdomar att komma i olika insatser, eller det kan riskera att ta för lång tid. Jag tror att det är bra att ha en tidig fas där man möts med coachning och hjälp, för alla ska ju inte in i arbetsmarknadspolitiska insatser. Många ska tillbaka i utbildningssystemen, kanske läsa klart gymnasiet eller vad det nu kan vara. Men det finns de som behöver insatser tidigare än i dag, och jag är den förste att säga att det är det som jag aktivt försöker att arbeta för.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.