vårdplatser i kommunala äldreboenden
Interpellation 2004/05:179 av Brus, Sven (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-11-19
- Anmäld
- 2004-11-22
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2004-12-03
- Svar fördröjt anmält
- 2004-12-08
- Besvarad
- 2004-12-17
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 november
Interpellation 2004/05:179
av Sven Brus (kd) till statsrådet Ylva Johansson om vårdplatser i kommunala äldreboendenBehovet av en värdig vård och omsorg om de äldre är en av de viktigaste framtidsfrågorna i vårt samhälle. Även om de äldres hälsa förbättras och de friska åren blir fler kommer behovet av särskilda boendeformer med god vård och omsorg att vara ökande med hänvisning till den demografiska utvecklingen de närmaste årtiondena. Många äldre människor känner i dag en förklarlig oro inför framtiden och en situation med bestående, eller till och med allvarligare brist på platser i kommunernas särskilda boenden.
År 2000 gjordes en kartläggning av Socialstyrelsen och länsstyrelserna kring tillgången på platser i särskilt boende för äldre i landets kommuner. Hälften av landets kommuner förmådde inte tillhandahålla platser i en utsträckning som svarade mot behoven. Inte ens fattade biståndsbeslut kunde uppfyllas.
Vid undersökningstillfället befann sig ca 2 800 äldre i landet i den situationen att man fått ett biståndsbeslut om särskilt boende, men ingen plats. Ytterligare ca 2 000 äldre hade fått sina ansökningar avslagna trots att de i själva verket bedömdes vara i behov av plats. Denna situation var och är fortfarande djupt otillfredsställande med tanke på att de äldre personer som väntar på plats också i de flesta fall har mycket omfattande behov av vård, omsorg och trygghet.
Jag har tidigare interpellerat vid två tillfällen kring situationen för de äldre och den konstaterade bristen på vård- och boendeplatser i kommunerna. Av interpellationssvaren framgick att regeringen avsåg att snarast göra en uppföljande undersökning, vilken i sin tur skulle ligga till grund för mera långsiktiga överväganden. Statsrådet uttalade också vid det tillfället som sin uppfattning att situationen för de äldre var oacceptabel.
Under 2003 gav regeringen en utredare i uppdrag att analysera situationen och föreslå åtgärder som kan bidra till en förbättrad rättssäkerhet för enskilda. Därefter har utredningstiden förlängts, vilket innebär att utredarens uppdrag ska vara avslutat senast den 1 januari 2005. Det är många som emotser utredarens förslag och hoppas att de kan ligga till grund för konkreta åtgärder. Men enligt min mening behövs också fler åtgärder. Ett problem är den kvarboendeprincip som vägleder många kommuner och innebär en alltför snabb och ibland oplanerad avveckling av äldreboenden.
Antalet ej verkställda beslut om särskilt boende har åter ökat under år 2003, efter en minskning under de senaste åren. Det finns anledning att noga följa denna utveckling framöver, liksom effekterna av att kommunerna tillämpar allt striktare krav för beslut om särskilt boende. Det finns en relativt stor grupp äldre för vilka alternativet med hemtjänst och hemsjukvård inte är lämpligt, till exempel personer i behov av tillsyn dygnetrunt. Bristen på platser i särskilt boende och i bostäder med särskild service leder till att många människor inte får den hjälp i boendet som de är i behov av.
Mina fråga till statsrådet blir därför:
Vad avser statsrådet att göra för att avhjälpa den omedelbara platsbristen i kommunernas äldreboenden?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:179
Webb-tv: vårdplatser i kommunala äldreboenden
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:54 Fredagen den 17 decemberProtokoll 2004/05:54 13 § Svar på interpellation 2004/05:179 om vårdplatser i kommunala äldreboenden
Protokoll från debatten
Anf. 108 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Sven Brus har frågat vad jag avser att göra för att avhjälpa den omedelbara platsbristen i kommunernas äldreboenden.
Kommunernas omstruktureringar av särskilda boenden för äldre sker bland annat för att ersätta flerbäddsrum med bostäder för en person eller för att lägenheterna i vissa servicehus inte längre lämpar sig i vården av personer med omfattande behov av vård och omsorg. Ofta förs servicehusens lägenheter till den öppna bostadsmarknaden som seniorbostäder. På många håll drivs förändringarna också av behovet att finna lösningar som ger både god kvalitet och acceptabla driftskostnader, vilket medfört en viss minskning av små enheter.
I Socialstyrelsens och länsstyrelsernas rapport
Ej verkställda beslut och domar enligt
LSS och SoL 2003
framkommer att det totala antalet ej verkställda beslut och domar samt avslag trots bedömt behov enligt SoL minskat med 15 % mellan 2001 och 2003. Möjligheten att döma ut sanktionsavgift har enligt länsstyrelserna medfört att kommunerna arbetar mer effektivt med att verkställa domar.
Även om kommunerna försöker planera sin verksamhet väl och erbjuder förstärkta insatser genom hemtjänst när plats inom särskilda boenden inte kan erbjudas omedelbart så är situationen inte tillfredsställande. Det är inte minst från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att beslut inte verkställs, att avslag ges trots att behov finns och att domar inte åtföljs. Utredningen om verkställighet av vissa gynnande kommunala beslut har nyligen överlämnat betänkandet
Beviljats men inte fått,
och regeringen kommer att noga överväga behovet av vidare åtgärder.
Anf. 109 Sven Brus (Kd)
Herr talman! Också jag vill naturligtvis tacka för svaret, som är det i varje fall för dagen sista i den långa raden av interpellationssvar kring vården av de äldre. Men jag konstaterar ändå, herr talman, att jag knappast har fått något svar på min fråga, och jag vill därför upprepa den precis som jag ställde den i slutet av interpellationen:
Vad avser statsrådet att göra för att avhjälpa den omedelbara platsbristen i kommunernas äldreboenden?
I svaret sägs att regeringen noga kommer att överväga behovet av vidare åtgärder. Det svaret förefaller mig med förlov sagt lite alltför bekant. Jag har nämligen fått exakt samma svar vid två tillfällen tidigare av statsrådets företrädare, och det första är nu snart fyra år gammalt. Jag ställde då frågan om de närmare 5 000 äldre i den tröstlösa kön till plats i kommunalt äldreboende.
Jag har upprepat den frågan en andra gång och har nu gjort det för tredje gången. Svaret är alltså konsekvent detsamma: Regeringen överväger behovet av åtgärder.
Nu ska inte statsrådet Ylva Johansson göras personligen ansvarig för de tidigare svaren, men några som inte behöver överväga behovet är de 5 000 äldre som inte fått sitt behov tillgodosett. De känner behovet bara alltför tydligt.
Det kanske krävs en viss historisk återblick. Redan för fyra år sedan, nämligen år 2000, gjorde alltså Socialstyrelsen och länsstyrelserna en kartläggning av tillgången på platser i särskilt boende för äldre i landets kommuner. Utgångspunkten var att belysa de äldres rättstrygghet, helt enkelt hur det stod till med uppfyllelsen av fattade biståndsbeslut. Det visade sig att hälften av landets kommuner kom till korta på den här punkten, det vill säga när det gällde att leva upp till fattade beslut om bistånd.
Vid det undersökningstillfället befann sig ca 2 800 äldre i landet i den situationen att de fått ett bifallsbeslut om särskilt boende men inte fått någon plats, och ytterligare 2 000 äldre bedömdes vara i behov av plats men hade inte fått något beslut. Alla som är något så när förtrogna med kriterierna för att få ett biståndsbeslut om särskilt boende - och jag är alldeles övertygad om att statsrådet tillhör de kunniga på den punkten - vet att det krävs ett tungt vårdbehov innan man fattar ett sådant beslut.
Det gällde alltså 5 000 äldre vid det här tillfället med stora vårdbehov. Bakom den här runda siffran döljer sig 5 000 utsatta förtvivlade människor, och bakom den finns också ett stort antal nästan lika förtvivlade och frustrerade anhöriga.
Jag har som sagt ställt den här frågan vid två tidigare tillfällen. I det första interpellationssvaret sades det att regeringen snarast skulle göra en uppföljande undersökning, vilket i sin tur skulle ligga till grund för ett mera långsiktigt övervägande. "Snarast" sade statsrådet Lars Engqvist vid det tillfället. Han menade då också att situationen var oacceptabel. Det är alltså nästan fyra år sedan.
Nästa gång var svaret detsamma - regeringen tittar på frågan. Och frågan är noga betittad vill jag lova.
Under 2003 gav regeringen en utredare i uppdrag att analysera situationen och komma med förslag till åtgärder, och det är väl resultatet av den utredningen som statsrådet nu hänvisar till i sitt svar i dag, men det utmynnar ändå i det ständiga svaret att regeringen kommer att noga överväga behovet av vidare åtgärder. Jag skulle ändå vilja få det här lite preciserat i ett tidsperspektiv. Nu när det här utredningsresultatet föreligger, hur ser statsrådet på den närmaste framtiden? Vad kommer att hända?
Anf. 110 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Det är viktigt att inse att det inte är regeringen som bygger särskilda boenden. Det ansvar som regeringen har är att se till att det finns lagstiftning och att det finns tillsyn, uppföljning, sanktioner och kontroll för att se till att denna lagstiftning följs. Regeringen ska också medverka till att det finns tillräckligt med resurser ute i kommunerna för att göra detta.
Då är det inte heller sant att regeringen har varit overksam. Inte minst har vi bidragit till att kommunerna kunnat få väsentligt bättre ekonomisk utveckling och ekonomiska möjligheter att ta sitt ansvar när det gäller särskilda boenden. Vi har kraftigt förstärkt tillsynen. Man säger att det blivit en femdubbling av den operativa tillsynen inom äldreomsorgen med hjälp av de nya äldreskyddsombud som har funnits drygt ett år. Jag planerar också ytterligare översyn när det gäller hela socialtjänstlagens tillsyn för att kunna stärka detta.
Det handlar också om uppfyllelse av fattade beslut. Glädjande nog har vi sett en minskning av antalet ej verkställda beslut och också en minskning av antalet avslag trots att man faktiskt har behoven. Dock är det naturligtvis helt oacceptabelt att fortfarande många tusen gamla och, som Sven Brus så riktigt säger, utsatta människor med mycket stort vårdbehov inte får den vård och det boende de har rätt till. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, och det var också därför denna utredning tillsattes.
Utredningen överlämnade sina förslag till mig i tisdags. Man föreslår förbättringar av den formella handläggningen av ärenden. Man föreslår att samverkan ska förbättras mellan kommunala förvaltningar, att planeringen förbättras och att individuell plan enligt LSS får ökad användning. Man konstaterar att avslag på ansökan trots bedömt behov inte är förenligt med gällande rätt. Man föreslår att revisorernas granskning i kommuner och landsting även ska få omfatta ärenden som avser myndighetsutövning mot enskild person - det är ett ganska omfattande förslag. Man föreslår att rapporteringsskyldighet till fullmäktige av ej verkställda gynnande beslut ska införas - också en ganska kraftig åtgärd. Slutligen föreslår man en mycket kraftig åtgärd, nämligen en sanktionsavgift på upp till 1 miljon kronor för ej verkställda beslut som ett sista yttersta påtryckningsmedel.
Nu har vi alltså konkreta förslag utarbetade utifrån att vi har en situation som vi inte kan acceptera och där det är regeringens ansvar att komma fram med ytterligare förslag för att skärpa detta. Jag kommer nu att remissbehandla den här utredningen så snart som möjligt. Efter det kommer vi att ta ställning till de konkreta förslagen.
Anf. 111 Sven Brus (Kd)
Herr talman! Det är alldeles riktigt att antalet ouppfyllda beslut har minskat något. Det minskade något under åren 2001 och 2002 för att åter öka lite grann 2003, men man kan nog se en total minskning om man tittar en fyra fem år tillbaka. Om det är så, vilket jag hoppas, är det ändå några hundra äldre och deras anhöriga som kan andas ut och som är att gratulera.
Trots allt är det dock marginella svängningar under de här åren. Grundproblemet kvarstår. Rättstryggheten för tusentals äldre i vårt land åsidosätts på ett allvarligt sätt. Tusentals äldre får inte sina mest trängande vårdbehov tillgodosedda. Så är situationen fortfarande. Inget har i grunden egentligen förändrats.
Herr talman! Vården och omsorgen om våra äldre är vår kanske största politiska utmaning. Både statsrådet och jag känner väl till de demografiska förändringar som för oss in i ett nytt samhälle som kräver tydliga prioriteringar.
Nu är inte problemet främst att de äldre blir så många fler, som det ibland kan verka i debatten. Det förhållandet är i själva verket ett kvitto på den relativa välfärd vi har skapat. Bättre folkhälsa och kraftigt ökad medellivslängd ska vi se som ett kvitto på välfärden. Problemet är inte för många äldre utan för få unga, inte minst för få människor som går till jobbet varje dag och därmed bidrar till den gemensamma välfärden.
Att drygt en miljon stannade hemma i morse av skilda anledningar är möjligen en annan debatt än dagens - men ändå inte. Det är just det förhållandet som i grunden är orsaken till att vi diskuterar dagens fråga. När det inte tillskapas tillräckliga resurser genom människors arbete räcker inte resurserna till för att tillgodose de äldres rättstrygghet och vårdbehov.
Det handlar naturligtvis i hög grad om ekonomi. Jag tror inte att kommunerna struntar i att uppfylla människors behov av illvilja eller ens av slarv. Det fattas helt enkelt vårdplatser. Antalet vårdplatser har halverats på drygt ett årtionde. En del av minskningen har varit medicinskt motiverad, men främst har de äldre drabbats. Kommunerna har inte heller förmått att ersätta det minskade platsantalet i landstingsvården med särskilda boenden i kommunerna.
Statsrådet säger här att regeringen minsann inte varit overksam under de här åren, men trots det myckna talet om mer pengar till kommunsektorn har ju ingenting förbättrats för de äldre i den här frågan. Här handlar det naturligtvis också om tydliga signaler från regeringen till kommunerna i prioriteringsfrågorna.
Det är inte så konstigt att sju av tio svenskar säger till Sifo att man är rädd för att bli gammal. På Aftonbladets nätfråga för någon vecka sedan, som kanske inte riktigt är lika vetenskapligt sammansatt som Sifoundersökningen, svarade faktiskt 94 % att man inte litade på samhällets förmåga att tillgodose ens behov - en berättigad oro, skulle man kunna säga. Men visst är det väl skrämmande att så många människor i Sverige känner på det sättet, i det land där vi kanske trots allt har byggt ut den offentliga vården och omsorgen mest av alla.
Nu säger statsrådet att det utredningsförslag hon fått i veckan kommer att föranleda åtgärder från regeringens sida. Min fråga är då om statsrådet här och nu skulle våga sig på någon tidsangivelse, någon strategi framåt, någon tidsplan. Det är trots allt nu fyra fem år vi har diskuterat den här frågan. Någonstans borde vi kanske komma till punkt.
Anf. 112 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Sven Brus och jag är överens om att vi har ett allvarligt problem och att det är en oacceptabel situation att människor som har stora vårdbehov och som har rätt att få ett särskilt boende inte får det.
Det är inte sant vi varit overksamma i fem år, fyra år eller vad som sades här. Många saker har gjorts. När det gäller just frågan om de icke verkställda besluten är vi nu framme vid att vi har skarpa och konkreta förslag som ska remissbehandlas, och sedan tar regeringen ställning.
Jag har varit med så pass länge att jag vet att det alltid händer saker under remissomgångar. Det kommer in nya synpunkter. Ibland kan det vara mycket omfattande protester, andra gånger är det väldigt goda tilläggsförslag och många gånger är det båda delarna. Jag tänker alltså inte spekulera i hur lång tid vare sig denna behandling eller den efterföljande beredningen kommer att ta, men vi kommer självklart att ta itu med detta så snart som möjligt.
Kommunerna har faktiskt fått en mycket bättre ekonomisk situation och har också helt andra möjligheter att satsa på utvecklingen av de särskilda boendena. Min bedömning är inte att det inte finns ekonomiska förutsättningar ute i kommunerna. Ett av skälen till att platser har försvunnit i särskilt boende är att flerbäddsrummen har avvecklats och ersatts av egna lägenheter. Det är en väldigt positiv utveckling och en standardökning. Per vårdtagare blir det naturligtvis dyrare för kommunen, men det är en helt riktig utveckling som, och det tror jag att vi är överens om, både Sven Brus och jag välkomnar. Sedan behöver det kanske på sina håll också byggas nya boenden.
Att vi har fler äldre är ju, som vi sagt flera gånger i dag - detta är min nionde interpellationsdebatt i dag om äldrefrågor - en fantastiskt stor framgång för samhället, för välfärdspolitiken och naturligtvis för individen, som kan leva frisk väldigt mycket längre. Det goda med att bli äldre är ju också att det är just friska år vi lägger till livet. Det är en fantastisk framgång och inte ett bekymmer. Det är en rikedom för samhället.
Men den utveckling vi ser framöver är att gruppen med personer över 80 år inte kommer att öka särskilt mycket de närmaste 10-15 åren. Och det är från den gruppen vi hämtar de flesta som är i behov av särskilt boende. Det betyder att det finns en ganska god möjlighet för kommunerna att planera långsiktigt för att bygga ut särskilda boenden, olika boendeformer och även göra förändringar i det ordinarie beståndet för att kunna ta emot den väsentliga ökning inom gruppen som är äldre än 85 år som kommer att inträffa inom 10-15 år. Till dess behöver vi ha gjort en omställning när det gäller möjligheten till ett boende som är anpassat till de behov man har.
Anf. 113 Sven Brus (Kd)
Herr talman! Huruvida kommunerna har fått bättre ekonomi eller inte kan vi väl kanske föra en särskild debatt om. Jag menar att kommunerna knappast har fått det bättre netto. Även om regeringen har skjutit till medel med ena handen har den ju också tagit av kommunerna resurser med den andra handen. Under alla förhållanden är det så att det som statsrådet nu menar är en förstärkt ekonomi i kommunerna ändå inte har lett till något resultat på det här området. Det kan man beklaga.
Jag har tagit emot de besked jag har fått här och tackar för det. Det här är som sagt var den tredje interpellationen på det här temat, och jag hoppas att jag inte behöver återkomma alltför många gånger i denna fråga utan att vi nu kan se fram emot att utredningens resultat kommer att processas av regeringen och leda fram till förslag som vi naturligtvis med stort intresse ska ta del av.
Jag tackar för min del för debatten i dag och önskar statsrådet en god jul.
Anf. 114 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Jag får önska Sven Brus en god jul.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.