Vårdnadsbidraget och konsekvenser för barnomsorgen
Interpellation 2007/08:332 av Palm, Veronica (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-01-24
- Anmäld
- 2008-01-24
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-02-01
- Sista svarsdatum
- 2008-02-14
- Besvarad
- 2008-02-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 24 januari
Interpellation
2007/08:332 Vårdnadsbidraget och konsekvenser för barnomsorgen
av Veronica Palm (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Vårdnadsbidraget riskerar att få stora ekonomiska konsekvenser för landets kommuner. Om alla de barn som i dag inte finns i barnomsorgen ska få kommunalt vårdnadsbidrag kommer det, enligt Sveriges Kommuner och Landsting, att kosta nära 3 miljarder kronor.
Regeringen har hitintills inte pekat på hur man avser att kompensera kommunerna för detta bortfall. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att regeringen anser att det är upp till kommunerna att finna en lösning på den omöjliga ekonomiska ekvationen. Om vi bara ser på effekterna i Stockholmsområdet innebär införandet av vårdnadsbidraget stora ekonomiska åtaganden för kommunerna som i förlängningen riskerar att gå ut över kvaliteten i barnomsorgen. Följden blir större barngrupper.
Dessutom visar erfarenheter från Norge att de barn som bäst behöver förskolan för sin språkliga och sociala utveckling riskerar att i än högre grad än i dag stanna hemma, detta i stället för att få delta i den pedagogiska och stimulerande verksamhet som en bra förskola innehåller.
Mina frågor till statsrådet är:
Hur avser statsrådet att verka för att kommunerna ekonomiskt kompenseras för införandet av vårdnadsbidrag?
Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att vårdnadsbidraget inte drabbar kvaliteten i barnomsorgen?
Debatt
(19 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:332
Webb-tv: Vårdnadsbidraget och konsekvenser för barnomsorgen
Dokument från debatten
- Riksdagens snabbprotokoll 2007/08:67 Tisdagen den 19 februariProtokoll 2007/08:67 12 § Svar på interpellationerna 2007/08:332 och 334 om vårdnadsbidragets konsekvenser
Protokoll från debatten
Anf. 51 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Veronica Palm har frågat mig hur jag ska verka för att kommunerna ekonomiskt kompenseras för införandet av vårdnadsbidrag samt vilka initiativ jag avser att ta för att vårdnadsbidraget inte drabbar kvaliteten i barnomsorgen. Veronica Palm har också frågat integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni vilka åtgärder hon avser att vidta för att motverka vårdnadsbidragets negativa effekter på jämställdheten samt om statsrådet avser att ta initiativ till att regeringen återkommer till riksdagen med en utvärdering av vårdnadsbidragets effekter ur ett genusperspektiv samt när regeringen avser att återkomma.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på båda interpellationerna.
Det är glädjande att jag återkommande får möjlighet att i riksdagen debattera familjepolitiken. Dessa frågor är viktiga för regeringen och i synnerhet för oss kristdemokrater.
Regeringen kommer att presentera en familjepolitisk reform som består av frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus, barnomsorgspeng och ökat pedagogiskt uppdrag i förskolan. Gemensamt för alla delar i reformen är att de syftar till att öka familjernas valfrihet och stärka föräldrarnas makt över sin livssituation.
Både kvinnor och män ska kunna kombinera familjeliv med arbetsliv.
Regeringen vill utveckla och modernisera den svenska familjepolitiken. Avsikt och ambition är att stödja föräldrarna i de val de gör i sin vardag. Införandet av ett frivilligt kommunalt finansierat vårdnadsbidrag är en reform som efterfrågas av många föräldrar i Sverige i dag och kommer att bli ett alternativ för de föräldrar som önskar mer tid med sina barn. Med ett vårdnadsbidrag kan föräldrar välja mellan att ta hand om sitt barn i hemmet, eller att kombinera detta med förskoleverksamhet eller annan barnomsorgsverksamhet. På detta sätt blir det möjligt att på olika sätt kombinera vistelse i förskoleverksamhet och omsorg i hemmet med förvärvsarbete. Jag vill här återigen lyfta in barnperspektivet i diskussionen om familjepolitiken. Det är viktigt att se att barnen är personer med olika behov. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och att se till barnets bästa.
På frågan om vårdnadsbidraget och kvaliteten i förskolan vill jag tillbakavisa farhågorna om att kvaliteten i förskoleverksamheten kommer att bli sämre i de kommuner som inför vårdnadsbidrag i jämförelse med i dag. Kommunernas skyldighet att tillhandahålla plats i förskoleverksamhet med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets egna behov kvarstår. Regeringen anser också det viktigt att ytterligare fördjupa kvaliteten i den verksamheten. Därför vill jag betona vikten av att alla barn som har behov av en förskoleplats också ska få ta del av en sådan i en verksamhet med hög kvalitet.
Familjepolitiken och jämställdhetspolitiken går hand i hand. En ökad jämställdhet kan bidra till tryggare familjeförhållanden och till stabila uppväxtförhållanden för barnen. Regeringen vill därför förbättra förutsättningarna för ett aktivt och jämlikt ansvar för föräldraskapet, utan att för den skull ta ifrån familjerna deras självbestämmande. Som jag tidigare nämnt är vårdnadsbidraget en del i den familjepolitiska reformen. En annan del är regeringens förslag till jämställdhetsbonus. Jämställdhetsbonusen syftar till att förbättra förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män i ansvaret för hem och barn i uttaget av föräldraförsäkringen och på arbetsmarknaden.
I debatten om det svenska vårdnadsbidraget refereras ofta till erfarenheterna från bland annat Norge. Erfarenheterna som Veronica Palm nämner är att invandrade kvinnor och unga kvinnor med låg utbildning och svag ställning på arbetsmarknaden nyttjar bidraget. Det svenska förslaget, som remissbehandlats och nu bereds inom Socialdepartementet, skiljer sig emellertid på några avgörande punkter från det norska vårdnadsbidraget. Det svenska förslaget är utformat för att främja arbetslinjen och undvika inlåsningseffekter så att människor som står långt ifrån arbetsmarknaden inte ska hamna ännu längre bort. Det är därför inte rimligt att applicera de norska erfarenheterna direkt på ett svenskt vårdnadsbidrag. Vidare när det gäller detaljer i utformningen av förslaget avser regeringen att återkomma till riksdagen i vår med en proposition om vårdnadsbidraget och i den redogöra för bland annat hur reformen ska utvärderas och följas upp.
Avslutningsvis vill jag framhålla att det kommunala vårdnadsbidraget är en frivillig reform för kommunerna att genomföra vilket innebär att den kommunala finansieringsprincipen ej tillämpas. Hur många kommuner som kommer att införa ett vårdnadsbidrag, hur många föräldrar i dessa kommuner som kommer att efterfråga bidraget, hur många månader föräldrar har behov av bidraget samt till vilken del föräldrarna kommer att välja ett vårdnadsbidrag är i dag svårt att överblicka. Min ambition däremot är att de föräldrar som önskar ett vårdnadsbidrag också ska ha möjlighet att få det.
Anf. 52 Veronica Palm (S)
Fru talman! Jag tycker precis som socialministern att det är väldigt spännande att stå här i riksdagens kammare och få debattera vårdnadsbidrag och fokusera på skillnaderna mellan höger och vänster i familjepolitiken.
Jag tänker ägna det första inlägget åt den första interpellationen jag ställde. Jag ställde två interpellationer eftersom det är två olika frågor även om de båda två behandlar vårdnadsbidraget. Jag börjar med jämställdheten.
Det finns inte någon som inte skulle säga att vårdnadsbidraget är ett hot mot jämställdheten. Vi vet att det är ett hot mot jämställdheten och att det slår hårdast mot kvinnor. Det behöver vi inte diskutera. Även om man vill införa vårdnadsbidrag kan man erkänna det och se till: Hur kan vi arbeta för att minska de problem vårdnadsbidraget innebär för jämställdheten?
Där vill jag ställa några frågor. Vårdnadsbidraget drabbar kvinnor hårdast. Kvinnor med svag ställning på arbetsmarknaden kommer längre ifrån arbetsmarknaden. Kvinnor med svag ställning på arbetsmarknaden drabbas av inlåsningseffekter i hemmet. Kvinnor med stark ställning på arbetsmarknaden men som ändå väljer att ta ut ett vårdnadsbidrag drabbas i form av sämre karriärutveckling och löneutveckling.
Alla kvinnor - jag, du och alla vi andra - drabbas av vårdnadsbidraget för att det skapar en bild av och en syn på kvinnor som sådana som inte vill delta i arbetslivet, i karriärutveckling och i löneutveckling. Det är sådana som man inte på riktigt kan räkna med utan ses som reservarbetskraft. Det drabbar kvinnor som kollektiv på samma sätt som ett ojämställt föräldraledighetsuttag gör.
Det drabbar också kvinnor när de blir äldre i form av sämre pensionsmöjligheter. Kvinnor som väljer att ta ut vårdnadsbidrag får 3 000 kronor i fickan utan skatt. Det kan låta jättebra att det är utan skatt. Vad skönt! Då får man 3 000 spänn.
Sanningen är den att man inte får några pensionspoäng för det. Om man vill ha samma pension som man hade haft om man hade yrkesarbetat får man betala in en privat pensionsförsäkring. Den som tjänar 15 000 kronor måste då betala in till en privat pensionsförsäkring för att kunna skapa jämvikt mot det som vårdnadsbidraget skadar så att man har kvar 500 kronor. Det finns inte någon som kan leva på 500 kronor och inte heller någon som kan leva på 3 000 kronor.
Det skadar för kvinnorna. Men det skadar jämställdheten mer. Det skadar för männen. Män får sämre möjligheter att få nära och djupa relationer med sina barn under de fösta tre åren.
Vi har i dag ett skevt uttag av föräldraledigheten. Det är också ett problem för männens möjligheter att få nära relationer till sina barn. Men med ett vårdnadsbidrag skulle vi ytterligare förvärra detta. Vi skulle ytterligare ta bort papporna från familjen och ytterligare förstärka mammornas plats.
Sist men inte minst kan man undra vem som vinner på detta. Även om både kvinnorna och männen förlorar är nog barnen de största förlorarna. Barnen kommer att växa upp i familjer och i en samhällsstruktur som säger att gamla förlegade förtryckande könsroller åter ska råda. Det vill inte jag.
Här tror jag att vi hamnar i kärnan av vad som är skillnaden mellan höger och vänster i familjepolitiken. Jag vill ha ett modernt samhälle där varje barn, pojke som flicka, har samma rättigheter att utvecklas.
Högern vill ha ett samhälle där man ger bilden av gamla förlegade könsroller. Vårdnadsbidraget, hemmafrubidraget, är bara ett led i detta.
Därför frågar jag: Hur motverkar du, Göran Hägglund, problemen med jämställdheten i vårdnadsbidraget?
Anf. 53 Gunilla Tjernberg (Kd)
Fru talman! Först vill jag tacka för att den här interpellationen har kommit. Det är en mycket viktig debatt och en debatt som jag gärna deltar i.
Fru talman! Jag och Kristdemokraterna tror på föräldrarna. Vi tror att föräldrarna vet vad som är det bästa för sina barn. Vi är övertygade om att föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv. Vi är också övertygade om att föräldrarna kan välja omsorgsform för sina barn.
Det är helt tydligt att Veronica Palm och Socialdemokraterna tror någonting annat. De tror att politiker och myndigheter vet bättre än föräldrarna. De vet vad som är bäst för varje enskild ett- och tvååring, och de misstror föräldrarnas förmåga att välja.
Debatten om införandet av ett vårdnadsbidrag visar på en väldigt tydlig skiljelinje i svensk politik. Å ena sidan är det vi kristdemokrater som tillsammans med andra företrädare för alliansregeringen tror på varje familjs förmåga att själv fatta beslut om sin egen vardag. Å andra sidan är det Socialdemokraterna och andra vänsterpolitiker som i Myrdals anda anser att staten vet bäst. Det är därför som det är staten som ska besluta och då besluta om så mycket som möjligt och allra mest om hur de minsta barnen ska tas om hand.
Familjer gläds i dag över förslaget. Också jag och många remissinstanser gläds över förslaget om införandet av ett vårdnadsbidrag.
Sveriges Kommuner och Landsting säger i sitt remissvar: "Vårdnadsbidraget är en valfrihetsreform som stärker familjernas valfrihet, ger chans till mer tid för barnen och utgår från att familjer är olika och har olika behov."
Det tycker jag är en ganska bra sammanfattning av vad förslaget om ett vårdnadsbidrag innebär. För mig är det omöjligt att förstå att detta kan vara kontroversiellt.
Kritiken mot förslaget kommer alltså inte från familjerna, utan kritiken kommer från vissa myndigheter, från socialdemokratiska kommuner och från enskilda politiker, till exempel nu från Veronica Palm. Kritiken består ofta i två delar. Den ena delen är att vårdnadsbidraget, säger man, kommer att innebära att barnet, det vill säga ett- och tvååringen, har för lite tid i förskolan. Därmed hotas barnets kunskapsutveckling inför skolstarten. Ja, ni hörde rätt - "för lite tid i förskolan".
Jag måste fråga om det är någon här som någonsin har träffat en förälder som oroar sig för att dess ettåring går för lite tid i förskolan. Jag undrar också om det är någon som på allvar tror att det barn som börjar i förskolan vid två eller tre års ålder kommer att ha en sämre kunskapsutveckling inför skolstarten än om barnet hade börjat vid ett års ålder.
Vem kan påstå att barn som är hemma eller hos en dagbarnvårdare, något som vi också måste ta med i den här debatten, inte utvecklas? Min erfarenhet är att barn lär hela tiden och i olika miljöer. Barn som är hemma eller som är hos en dagmamma under sina första år kan få en minst lika bra start som de barn får som går i en bra förskola, och vi ska ha bra förskolor.
Jag anser att barnen ska vara där de känner mest trygghet. Men det är föräldrarna som ska bestämma. Det argument som vi ofta hör - vi har fått höra det också här - är att införandet av ett vårdnadsbidrag skulle innebära en katastrofal urholkning av resurserna till förskolan. Men eftersom det är frivilligt för kommunerna vill jag nog påminna Veronica Palm om att kommunerna själva är positiva till förslaget. Om detta var något som skulle urholka deras egen verksamhet skulle de inte, tror jag, vara positiva.
Jag har väldigt svårt att ta Veronica Palms svartmålning på allvar. Det ska inte vara någon motsättning mellan en bra förskola med hög kvalitet och införandet av ett vårdnadsbidrag.
Anf. 54 Boriana Åberg (M)
Fru talman! Att ta ut vårdnadsbidraget är valfritt; det är inget tvång. Genom att påstå att vårdnadsbidraget försvårar etableringen på arbetsmarknaden för redan svaga grupper omyndigförklarar man en massa människor. Det är upp till var och en att bestämma om han eller hon ska stanna hemma lite längre med sina barn eller inte.
I interpellationen görs en koppling mellan invandrarkvinnor och svaga grupper. Det gör mig ledsen. Vi invandrare är inte en homogen grupp, utan vi är individer med olika förutsättningar, med olika mål i livet och med olika drömmar.
Det har länge varit en socialdemokratisk strategi att se människor som offer som inte kan ta hand om sig själva utan som måste förlita sig på statens kollektiva lösningar.
Vi invandrare behöver inte någon som talar om för oss vad som är bäst för oss, utan det vet vi själva vare sig vi väljer att stanna hemma med våra barn eller vi väljer att satsa på karriären.
Av de argument som Veronica Palm framfört i sitt inlägg kan man dra slutsatsen att föräldraledigheten borde vara minimal och bara under amningstiden. Då skulle den också delas demokratiskt mellan mamman och pappan i familjen.
Uttrycket "hemmafrubidrag" till de kvinnor som gift sig rikt är, tycker jag, ett orättvist påhopp på dem som väljer att stanna hemma med sina barn. Det tyder på en människosyn som är under all kritik. De som väljer att utnyttja det kommunala vårdnadsbidraget är inte omyndiga stackare som behöver hjälp med att ta sig ur hemmafruträsket, utan de är myndiga människor som själva borde få välja, borde få säga hur de vill ta hand om sina barn.
Anf. 55 Matilda Ernkrans (S)
Fru talman! Nu står vi här igen, friskt debatterande ett kommunalt vårdnadsbidrag. Det är en viktig debatt och en viktig diskussion; det vill jag absolut understryka. Jag blir alltmer fascinerad över hur debatten går och över argumenten från ministern och de borgerliga företrädarna här.
Om det är så att ni ärligt och riktigt menar att ni vill ha en familjepolitik som ger människor möjlighet att få mer tid med sina barn och dessutom möjlighet att faktiskt arbeta och vara självförsörjande är frågan: Varifrån kommer det kommunala vårdnadsbidraget om 3 000 spänn i månaden som bara vissa kommer att använda? Många är ju redan exkluderade. Betyder det att ensamstående föräldrar inte vill ha mer tid med sina barn? De kommer aldrig att kunna använda det kommunala vårdnadsbidraget.
Om ni verkligen menar att ni vill ha, ge och bygga en struktur - som vi politiker gör - omkring familjerna som ger dem möjlighet att få mer tid med sina barn i kombination med någonting mycket viktigt som jag tror att de allra flesta av nutidens föräldrar vill, nämligen kunna arbeta och vara självförsörjande, frågar jag: Varför väljer man inte att bygga vidare och att vidareutveckla den extremt goda och bra föräldraförsäkring som vi socialdemokrater har byggt upp och som vi har format det här landet med? Också vi tycker att det är viktigt att föräldrar får tid med sina små barn.
Varför väljer man inte att vidareutveckla föräldraförsäkringen? Den försäkringen bygger faktiskt på en inkomstbortfallsprincip. Både män och kvinnor får därmed en reell möjlighet till mer tid med sina barn. Det är en föräldraförsäkring som faktiskt ger samma möjligheter för både män och kvinnor, både mammor och pappor. Vi kan gemensamt arbeta med olika goda förslag för att få papporna att ta klivet in i familjen. Om man vill ha en jämställd familjepolitik handlar det om att stärka den svaga parten i familjen. I det här fallet handlar det om papporna. Vi måste hjälpas åt att ge papporna verktyg så att de vågar, kan och vill ta sitt ansvar i familjen. Om vi verkligen menar att det handlar om barnens bästa och mer tid undrar jag varför vi inte använder och vidareutvecklar den föräldraförsäkring vi har.
Jag blir alltmer fascinerad av debatten. Nu har förslaget till och med varit med i en remissrunda. Rundan har varit kort, och det kritiserar många remissinstanser, men det kommer en massiv kritik. Barnombudsmannen undrar var barnperspektivet är. SKL undrar varför man inte ens har analyserat kostnadskonsekvenserna för kommunerna. Det är inte bara vi i oppositionen som är oroliga för barnen i förskolan i dag. Det handlar om barn och föräldrar som vill ha sina barn i förskolan. De behöver ha dem där så att de kan arbeta och försörja sig själva. De vill lämna dem i en trygg, lugn och utvecklande miljö. Men dessa barn är man inte beredd att satsa pengar på och försäkra sig om att de får en riktigt bra förskola också i de kommuner som inför ett kommunalt vårdnadsbidrag. Jag är, som sagt, fascinerad av debatten.
Jag är också fascinerad av att våra gemensamma pengar enkelt kan användas på vissa ställen. Det går att använda dem i ett kommunalt vårdnadsbidrag för vissa. Man kan heltidsarbeta och fortfarande ta ut sitt vårdnadsbidrag. Då kan man göra ett avdrag för en hushållsnära tjänst. Då är det finansierat två gånger. Om man anställer någon som är under 25 kan man också få rabatt på socialavgifterna. Det är trippelfinansiering av våra gemensamma medel, men pengarna ska inte läggas på de barn som blir kvar i förskolan. Det är sådant som jag vill ha utrett i den här debatten.
Anf. 56 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Tack för alla friska inlägg så här långt.
Det är viktigt att vi inte gör så här för att vi tror att vi har en modell som passar alla barn och alla familjer. Vi vill lägga mer beslutsmakt hos föräldrarna själva, och det finns starka önskemål om det.
Många barnfamiljer upplever att de har för lite tid för barnen när de är små. Syftet med vårdnadsbidraget är att möta barnfamiljernas behov, och det här är en reform som har ett tydligt barn- och valfrihetsperspektiv.
Barnomsorgen ska förstås inte organiseras utifrån förskolans, kommunens eller diverse myndigheters behov och önskemål utan utifrån vad som är det bästa för barnen. Barn är olika. Barn behöver olika former av barnomsorg, i synnerhet när de är riktigt små. Vårdnadsbidraget ökar möjligheterna och gör det möjligt för fler att anpassa sin arbetstid och föräldraledighetens längd utifrån barnens och föräldrarnas egna behov och önskemål.
Ett samhälle där föräldrar upplever att de inte har tid och möjlighet att ägna sig tillräckligt mycket åt sina barn är inte det riktigt goda samhälle som jag vill försöka förverkliga. Det är en viktig välfärdsfråga att barn får den omsorg de behöver och att de kan börja i förskola eller i annan barnomsorg i en takt som är anpassad utifrån det enskilda barnets behov och förutsättningar. Min tro är att föräldrar kan förstå sina barns bästa och vet sina barns bästa, och jag litar på att föräldrarna kan fatta de riktiga besluten.
Här går en viktig skiljelinje i debatten mellan dem som tror på föräldrarna och föräldrarnas förmåga och dem som tror sig veta bättre och som med politiska beslut vill lägga fast ramarna för den enskildes liv och för vad som är det bästa för barnet.
Vårdnadsbidraget är inte främst en reform som syftar till att öka arbetsutbudet utan syftar till att i så stor utsträckning som möjligt hitta vägar som gör att vi kan både värna arbetslinjen, undvika inlåsningseffekter och skapa valfrihet.
I en del av inslagen i debatten får vi höra att man drabbas av vårdnadsbidraget, att det slår hårt och så vidare. Jag lever i föreställningen att vuxna svenskar har en förmåga att själva välja det som de anser vara bäst för dem själva och deras barn. Det är en skiljelinje som spelar en stor roll för vart den här debatten kommer att leda.
Det är frivilligt att utnyttja vårdnadsbidraget, och många vill ägna mer tid åt sina barn. Vårdnadsbidraget öppnar en möjlighet för fler att göra det.
Av Veronica Palms inlägg förstår man att alla förlorar. Det gör kvinnor, män och barn. Men jag vet inte om man har lyssnat på de föräldrar som i opinionsmätning efter opinionsmätning säger att de skulle uppskatta en möjlighet att vara hemma en tid ytterligare när barnen är små, eller att minska sina arbetstider lite ytterligare för att kunna tillbringa mer tid med sina barn. Glöm inte bort barnfamiljerna när ni ritar era system vid sammanträdesborden. Ni glömmer bort de problem som behöver lösas.
Jag ska avstå från att ge mig in på ett nytt område, men jag kommer att i senare inlägg bemöta en del av det som har sagts när det gäller remissinstansernas synpunkter som är intressanta i sammanhanget.
Anf. 57 Veronica Palm (S)
Fru talman! Jag vill börja med att bemöta de två andra borgerliga debattörerna.
Det finns ingenting som gör mig så arg som när man lägger skuld på kämpande starka småbarnsföräldrar och kvinnor som försöker få livet att gå ihop. De skuldbeläggs för att de använder en hyfsat bra och väl fungerande barnsomsorg. Den skulden ska ingen kvinna i Sverige behöva uppleva. Det gör mig arg. Då har jag klarat av det, och jag tänker inte diskutera det mer.
Jag går över till barnperspektivet. Ett barnperspektiv på den här frågan ger utgångspunkten varje enskilt barn. De borgerliga debattörerna talar om varje förälders möjlighet att välja. Vi ser inte på förälderns perspektiv i första hand. Barnomsorgen är till för barnens bästa och för föräldrarnas möjlighet att arbeta. Barnomsorgen är för barnens bästa. Därför är det otroligt viktigt med en barnomsorg med hög kvalitet, och därför är barnperspektivet vår utgångspunkt i diskussionen om vårdnadsbidrag.
Barnomsorgen i Sverige har gått från att handla om barnflickor till en institution som omfattas av läroplanen. Barnomsorgen har i dag en egen läroplan med en planerad pedagogisk verksamhet och med högt utbildad och kvalificerad personal. Man begär utdrag ur belastningsregistret vid anställning av personal för att rätt människor ska hamna på rätt plats. Det är politiska beslut som vi har fattat, och det är för att barnen ska vara i fokus. Det ska vara hög kvalitet i barnomsorgen.
Det som nu sker, och som den borgerliga regeringen väljer att göra när man om några veckor lägger fram förslag om införande av kommunalt vårdnadsbidrag, är att man tar resurser från en gemensam, högt kvalitativ, väl fungerande barnomsorg, som naturligtvis alltid kan bli bättre men ändå är hyfsat väl fungerande, och ger till några. Man tar från alla och ger till några. Man ger inte så mycket att alla kan utnyttja den. Det är förkastligt.
Det är inte konstigt att det i remissvaret från Sveriges Kommuner och Landsting framgår att de tycker att ett kommunalt vårdnadsbidrag i grunden är bra. Det är en borgerlig majoritet. Det är klart att de säger samma sak som den borgerliga regeringen. Men i nästa mening säger de att de är lite förundrade över kostnaderna. SKL beräknar i sitt remissvar att ett kommunalt vårdnadsbidrag kommer att kosta 3 miljarder kronor om alla inför det. 3 miljarder kronor motsvarar 9 000 förskollärare och barnskötare. 9 000 förskollärare och barnskötare motsvarar två barn mer per barngrupp i barnomsorgen.
Man tar från alla och ger till några. Det är en tydlig inriktning på att inte ha ett barnperspektiv i den politik man genomför. Man gör det av ideologiska skäl för att man inte tycker om barnomsorgen, för att man vill skuldbelägga de kvinnor som behöver använda barnomsorgen.
Det blir i snitt två barn extra per barngrupp. Detta sker samtidigt som man i många borgerliga kommuner redan i dag minskar personalresurserna i barnomsorgen. När jag kom till mitt dagis i torsdags fick jag en lapp där det stod så här: Det är ett barn till i er barngrupp nu. Vi kan inte göra något åt det - det är för många i kö. Vi får inga ökade personalresurser. Det är ett barn till.
Detta sker i kommun efter kommun, på barnstuga efter barnstuga, redan i dag.
Min fråga till ministern är fortsatt: Hur kompenserar du kommunerna? Hur kan du se till att inte alla barn drabbas när några pappor ska få möjlighet att slippa vara hemma när ni inför ett hemmafrubidrag?
Anf. 58 Gunilla Tjernberg (Kd)
Fru talman! När jag lyssnar på Veronica Palm är det en rubrik som jag ser väldigt tydligt, och jag tycker att det är så oerhört onödigt när man börjar ställa grupper mot varandra. Tänk om vi kunde låta bli att göra det i den politiska debatten, låta bli att ställa den ena gruppen mot den andra och lägga in fraktioner: Får inte den ena så får den andra.
Veronica Palm har inte läst eller tagit del av det här förslaget med öppna ögon, utan det är med politiskt färgade glasögon som hon har läst det.
Det här är ett förslag som är frivilligt. Det här är ett förslag som ingen tvingar på någon.
Det som skymmer Veronica Palms blick nu är att hon inte tror på föräldrarna. Det är där blicken är skymd. Hon litar inte på föräldrarna. Jag tycker att det är oerhört bekymmersamt att vi har partier och ideologier i Sverige i dag som inte tror på föräldrarna.
När jag lyssnar på Matilda Ernkrans kan jag konstatera att hon tycker att vårdnadsbidraget är för litet. Hon tycker att det skulle vara mer. Hade det varit mer hade det här varit möjligt, men det är för litet. Men det är gott och väl - hon är med där.
Det här är ett första steg. Jag kan hålla med om att vårdnadsbidraget så som det är utformat naturligtvis skulle kunna se ännu bättre ut, men i dag är det ett bra steg på vägen mot en ökad valfrihet för barnfamiljer.
Skillnaden är tydlig och klar. Det går en stark skiljelinje mellan oppositionen och allianspolitiken i dag. Ni tror inte på föräldrarna. Ni vill inte ge barnen mer tid med sina föräldrar eller, tvärtom, föräldrarna mer tid med sina barn. Det är politiker som ska rita kartan och som ska bestämma hur det ska se ut i varje enskilt fall.
Kom ihåg att en pedagogisk satsning på förskolan är vad alliansregeringen gör, till skillnad från vad den socialdemokratiska regeringen gjorde. Vi satsar också på förskolan.
Anf. 59 Boriana Åberg (M)
Fru talman! Veronica Palm behöver inte vara arg på mig för att jag skuldbelägger några kvinnor som inte stannar hemma med sina barn. Jag är nämligen en av de starka kvinnor hon refererar till som själva tar hand om barn och även använder sig av den kommunala barnomsorgen. Jag anser nämligen att det är en fråga om valfrihet. Jag kan inte förstå hur ytterligare ett alternativ kan vara ett hot mot de fria val som redan finns.
När vi talar om vissa gruppers utanförskap är det inte mer än rätt att konstatera att det faktiskt var socialdemokratisk regering under tolv års tid, och under den tiden växte utanförskapet i alla grupper. För dem som stod längst från arbetsmarknaden blev avståndet till trygghet och arbete ännu större. Det är lätt att prata om jämställdhet, jämlikhet och solidaritet, men tolv års socialdemokratisk regering gjorde inte underverk för människor i utanförskap.
Den stora skillnaden mellan alliansen och Socialdemokraterna är att vi tror på individens förmåga och i detta fall föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn och veta vad som är bäst för dem.
Anf. 60 Matilda Ernkrans (S)
Fru talman! Jag får använda mitt sista inlägg här till att upprepa mina frågor och funderingar.
Först vill jag konstatera att vi socialdemokrater tror på föräldrarna. Det är vi socialdemokrater som har byggt vår föräldraförsäkring. Det är vi som har byggt det samhälle där man kan kombinera tid med sina små barn och möjlighet att yrkesarbeta och försörja sig själv, både män och kvinnor.
Vi är inte nöjda. Vi vill fortsätta att vidareutveckla just föräldraförsäkringen, för den ger män och kvinnor, föräldrar i vårt land, reella möjligheter att få tid med sina små barn och kombinera det med yrkesarbete.
Det ger inte det kommunala vårdnadsbidraget. Det är en helt ny del på vår karta. Det är varken generellt, allmänt eller behovsprövat. Det är helt enkelt ett nytt bidrag i alliansens Sverige. Man vill gärna prata om att man är för arbete, men i alla fall inte för arbetare.
Jag vill upprepa mina frågor.
Om man nu från den borgerliga regeringen och de kamrater här som stöder den verkligen tycker att det är viktigt att ge föräldrarna mer tid med sina barn, om man verkligen vill ha ett jämställt föräldraskap, varför vidareutvecklar man då inte föräldraförsäkringen, som har en inkomstbortfallsprincip?
Varför skicka någonting på remiss om man sedan inte bryr sig om vad remissinstanserna tycker utan gör som man vill och har tänkt ändå?
Hur kommer det sig att man kan trippelfinansiera vissa delar med våra gemensamma pengar när det gäller att ta pengar från vårt gemensamma och lägga dem i enskilda individers plånböcker, men att man inte kan finansiera det kommunala vårdnadsbidraget så att våra barn i förskolorna slipper vara de som betalar att några få får vårdnadsbidrag?
Anf. 61 Jasenko Omanovic (S)
Fru talman! Jag tackar både Veronica Palm för att hon har väckt den här frågan igen och statsrådet för att han svarar, och på det sätt han svarar, med lite mer än bara vårdnadsbidraget.
Jag har sagt det tidigare i kammaren, och får säga det en gång till nu, att familjepolitiken är ett område som ger oss politiker möjlighet att skapa framtidstro. Det är inte bara framtidstro, utan även det som vi gör nu påverkar Sverige om 20 år. Familjepolitiken i dag påverkar hur Sverige kommer att se ut om 20-30 år.
Därför protesterar vi socialdemokrater högljutt. Det är ingen som efterfrågar det här, som Matilda sade nyss. Det är ingen, förutom möjligen Kristdemokraterna. Frågan är om hela alliansen egentligen står helhjärtat bakom förslaget.
Man kan tänka så här. Svenskt näringsliv gör rankningar när det gäller näringslivsklimatet i kommunerna, och man hör ofta lokala näringsidkare säga att det som är viktigt för företagsklimatet i kommunen är bra barnomsorg: Det är bra barnomsorg vi behöver. Man hör aldrig någon företagare säga att det är bra med vårdnadsbidraget för att det får bort fruntimmer från arbetsmarknaden. Jag har aldrig hört någon företagare säga det. Kanske någon från kd har hört det.
Därför tycker jag att man måste se helheten, och den familjepolitik som vi har i dag är för framtiden, för Sverige i framtiden.
Vad är det då som skiljer detta från den norska modellen? Statsrådet påpekar att det ska främja arbetslinjen. Då tänker jag på den familjepolitiska debatt som vi hade här i riksdagen. Vad sade borgarna då? Ja, de sade så här: Det här bidraget ska man kunna använda för att köpa tjänster, en barnflicka hemma.
Då kan man främja arbetslinjen, men det blir inte mer tid för barnen. Föräldrar kommer inte att få mer tid för sina barn, utan då kommer de att köpa tjänsten. Så kan man förstås främja arbetslinjen, om man köper tjänsten. Men, återigen, det är inte alla som har råd att köpa de här tjänsterna, att ha en barnflicka hemma.
Statsrådet tar upp jämställdhetsbonus. Jämställdhetsbonus, alltså det förslag som nu kommer från regeringen och som är känt hittills, känns som en sådan uppfinning som ingen kan förstå förutom möjligen uppfinnaren själv. Så krångligt är det. Och så har alla instanser som har tittat på förslaget sagt hittills.
Vi hörde en debattör från den borgerliga sidan säga: Tänk om vi kunde slippa ställa grupper mot varandra! Men då skulle jag kunna säga: Tänk om vi hade obegränsat med resurser! Om vi hade det hade jag sluppit att ställa grupper mot varandra. Men nu är det så, fru talman, att vi inte har obegränsat med resurser. Resurserna är begränsade.
Anf. 62 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Jag vill gärna börja med att konstatera att en sanning inte blir mer sann för att man höjer rösten. Det är inte riktigt så som de starka argumenten på något sätt ska mätas. Det är väl en bra utgångspunkt?
Sedan vill jag gärna att vi konstaterar något tillsammans. Visst är det här en fråga om en höger-vänster-politik. Och visst framgår det en väldigt tydlig skillnad i synsättet när det gäller människor, tilliten till människor och till kvinnor.
Grundfrågan är naturligtvis: Har kvinnor, oavsett om de arbetar, är hemma, jobbar heltid, jobbar deltid eller väljer att göra något annat, förmåga att fatta kloka beslut?
Nej, det har de uppenbarligen inte, enligt retoriken i debatten. Av hänsyn till kvinnorna väljer man då att säga: Så här ska ni göra. Annars blir det inte bra för er i framtiden. Arbetsmarknaden kommer inte att bli bra. Er löneutveckling blir inte bra, och era barn kommer förmodligen inte att få den pedagogiska stimulans som de är berättigade till.
Det är det ena synsättet. Det andra synsättet är när man tänker: Mogna vuxna kvinnor, oavsett ålder och oavsett livssituation, kanske kan göra den här avvägningen om sitt eget liv minst lika bra som Veronica Palm.
Jag tror att man, oavsett om man sitter i riksdagen eller inte, har förmågan att göra en helhetsbedömning av sitt och sin familjs liv. Det är min utgångspunkt.
Det sägs att vi inte ska prata på det här sättet. Vi ska inte låta vissa kvinnor vara hemma med sina barn. Det är inte bra eftersom man då skuldbelägger de kvinnor som är ute på arbetsmarknaden.
Min retoriska fråga är naturligtvis: Hur kan det vara ett hot att vissa föräldrar, vill jag påstå, gör ett annat val? Varför är det hotfullt att man skapar fler möjligheter? Jag kan inte förstå det.
Vi kan nu tänka oss en hypotes. Vi kan tänka oss scenariot att alla kvinnor som ni har räknat på - det gäller de här 3 miljarderna - och alla föräldrar väljer att utnyttja vårdnadsbidraget. Då är ju det en formidabel succé. Då kan man verkligen undra hur vi kan tänka tanken att inte låta en sådan succé få komma det svenska folket till del. Eller så kan vi tänka oss det andra scenariot, att det kanske inte blir så många som kommer att utnyttja det. Det kanske bara blir tio procent eller väldigt få. I så fall är det inte något problem alls, vare sig för Veronica Palm eller för arbetsmarknaden eller för Sveriges barn och barnfamiljer.
Anf. 63 Lars Gustafsson (Kd)
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå upp i den här debatten, men jag måste säga att jag ställer vissa krav på logisk stringens i de resonemang som finns.
Först och främst får man väl ändå tala om att barn inte finns till för samhället eller för företag. De finns väl till för sin egen skull? Det får vi verkligen hoppas. Det hoppas jag att jag gör. Och det är föräldrarna som har ansvaret. Det är därför föräldrarna blir de som får välja för barnet, inte några av ledamöterna i denna kammare, inte jag heller.
Sedan måste man fundera på en annan sak om man nu säger att det här skulle ta resurser från barnen och från förskolan och så vidare. Då måste man säga att föräldrarna i de 45 000 hushåll - ja, det är till och med fler - som inte väljer eller kan använda sig av den offentligt finansierade förskolan skattar till de andra barnen, som får subventioner med mellan 60 000 och 120 000 om året. Det är en skattesubvention som de aldrig någonsin kan betala tillbaka i skatt, hur mycket de än jobbar.
Det får ju ändå vara lite stringens. Man kan ha uppfattningen att alla har rätt att få del av det barnomsorgsstöd som vi ska fördela till barnen enligt vissa principer, vilket egentligen detta är, därför att man väljer att utforma det på ett visst sätt. Då gör man det, och då ska det givetvis gälla alla som har barn och dessa barn under den perioden.
Hela LO-kollektivet tillfrågades i en undersökning. 78 procent av dessa ville ha längre tid med sina barn. De tillhör väl ofta Socialdemokraterna - eller hur?
Vi kunde läsa i dag att Per Kågeson klev av Socialdemokraterna eftersom de inte vill införa ett vårdnadsbidrag.
Jag kräver lite stringens i den här debatten, om man nu ska tala sakligt. Man ska hålla sig till saken. Det gör inte debattörerna från vänsterkanten här. Det är bara att beklaga.
Däremot önskar jag att man skulle kunna öka kommunernas möjlighet att mer flexibelt använda nivåerna i detta utifrån sitt eget perspektiv.
Jag kan ta upp ett perspektiv från mitt län där i stort sett alla kommuner, fem av sex, har sagt att de kommer att införa vårdnadsbidrag antingen vid halvårsskiftet eller vid nästa årsskifte. Flera av dessa kommuner står inför en gigantisk utbyggnad. De har en stor inflyttning av barnfamiljer - glädjande nog växer Halland. De står inför en stor utbyggnad. De står inför att investera, alltså nyinvestera och nyanställa människor inom barnomsorgen eller ej. I det läget är det klart att det, om fler människor med småbarn väljer att under en viss tid använda denna möjlighet till vårdnadsbidrag, kommer att vara en fördel för kommunen. Det är ingen nackdel att barn och föräldrar får mer tid med varandra. Det kan vi väl ändå se i vårt samhälle?
Alla undersökningar visar ju på att det finns för lite kvalitativ tid mellan barn och föräldrar. Barnen skulle behöva en starkare närvaro av föräldrarna genom hela livet. Vi vet att de behöver det, även i tonåren. Och vi vet att de tre första åren är de absolut viktigaste i en människas liv när det gäller att knyta an till sina föräldrar. Den som förnekar detta får gå emot all barnprofession och alla kunskaper på området, även forskning.
Anf. 64 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det var många inlägg. Jag ska försöka hålla ordning åtminstone i mitt eget inlägg i debatten som tenderar att bli lite spretig. Det handlar om lite många olika saker.
Jag tänkte börja med det som rör Barnombudsmannens remissyttrande. Barnombudsmannen ser positivt på möjligheten att barnen får mer tid med sina föräldrar. Hon är positiv till möjligheten att kunna kombinera vårdnadsbidrag med plats i förskolan som är det som vi föreslagit. Hon anser dock att vårdnadsbidraget bör vara statligt så att det blir lika över hela landet. Den frågan går förstås att diskutera. Men man ska komma ihåg att hennes utgångspunkt uppenbarligen är att detta är positivt eftersom det ger föräldrarna mer möjlighet till tid med sina barn.
Lars Gustafsson har tidigare nämnt det, men jag kan inte låta bli att referera den debattartikel av Per Kågesson som var i Dagens Nyheter i dag. Han deklarerar att han lämnar Socialdemokraterna. Han beskriver den artikel som Thomas Östros och Mona Sahlin för en tid sedan skrev om att de ville avskaffa vårdnadsbidraget. Han skriver:
Språkbruket påminner i sin grovhet om sektvänsterns. Inget utrymme för nyanser eller dialog. Sahlin och Östros blundar för att små barn är individer och att en del av dem inte mår bra av en tidig dagisdebut.
Han för ett resonemang där han skriver att visst är ersättningen onödigt låg - han skulle vilja ha ett högre vårdnadsbidrag - men att Sahlin och Östros förtiger existensen av Socialdemokraternas eget vårdnadsbidrag. Då menar han garantidagarna i föräldraförsäkringen.
Det leder mig till det som Matilda Ernkrans frågar om när hon säger: Varför inte vidareutveckla föräldraförsäkringen? Det gör vi ju, genom jämställdhetsbonusen som vi har resonerat om här tidigare, och vi inför vårdnadsbidraget. De argument som Socialdemokraterna använder mot vårdnadsbidraget är också tillämpliga mot lägsta-nivå-dagarna i föräldraförsäkringen. Vill ni avskaffa dem? Det tror jag inte.
Vi ska ha en förskola med en hög kvalitet - självklart. Det ligger i själva valfrihetsbegreppet att vi ska se till att det blir möjligt att välja omsorg av hög kvalitet oavsett vad man väljer. Jag vänder mig mycket starkt mot resonemanget att vi skulle ta från alla och ge till vissa. Det är en logisk kullerbytta. I dag betalar alla, men det är vissa som får del av samhällets stöd till barnfamiljerna. Vi vill ge det stödet till alla barnfamiljer, också dem som i dag inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.
Vi är inte beredda, säger någon här, att satsa på förskolan, alltså att vi inte skulle vara det. Jag har beskrivit att vi håller på att genomföra ett kvalitetsarbete på förskolan. Jag vill då påminna om Socialdemokraternas skuld i det här sammanhanget. Går vi tillbaka och tittar på kvaliteten i förskolan till exempel i form av genomsnittligt antal barn per grupp kunde vi se att År 1985 var det 13,4 barn per grupp. 1995 var det 16,7. År 2005 var man uppe i 17,0 barn per grupp. Är det en kvalitetsutveckling? Är det den förbättring som ni vill se?
Vi tror att vi har förutsättningar att kunna lägga förslag som innebär kvalitetsförbättringar för den offentliga barnomsorgen samtidigt som vi inför valfrihetsreformer för småbarnsföräldrarna.
Familjepolitiken påverkar hur Sverige ser ut om 20 år. Ja, det är just det. Därför är den här frågan väldigt viktig, och därför tror jag att vi måste ha en politik som gör att man får utrymme att ta utgångspunkt i varje individs, varje persons, varje barns egen situation. Jag står på föräldrarnas sida när jag säger att det är föräldrarna som är bäst skickade att avgöra det valet. Det är inte vi 349 ledamöter i kammaren som är de som är bäst att avgöra vad som är bäst för varje enskilt barn.
Anf. 65 Veronica Palm (S)
Fru talman! Nutidens föräldrar vill både arbeta och delta aktivt i familjen, delta i fritidsaktiviteter, i kultur och vara en del på arbetsmarknaden. När ni pratar om val, att vi måste ge nutidens familjer val är det 3 000 spänn för att frun ska vara hemma. Det är inget val. Det är inte det som nutidens moderna föräldrar möter. Det är inte de problemen. Det var väldigt tydligt i inläggen här att det är kvinnor som ska välja det här, kvinnor som ska få valfriheten.
Lägg av! 3 000 spänn i månaden blir ingen valfrihetsreform. Nutidens föräldrar kräver något annat. Jag trodde att även borgerliga politiker mötte människor. Jag vet inte vad det är för människor ni möter. Jag möter inga människor som säger: För 3 000 spänn kan jag vara hemma.
Jag möter människor som har andra problem, som är oroliga för att ungarna har det lite struligt i skolan, som är oroliga för att det blir lite mer barn i barngrupperna på dagis, som gärna hade velat ta några dagar extra vid inskolningen i barnomsorgen, som gärna hade velat ha en bra öppen förskola att gå till, som gärna hade jobbat lite kortare under småbarnsåren utan att straffas ekonomiskt.
De föräldrarna möter jag. De föräldrarna möter jag när jag hämtar mina barn i barnomsorgen. För de föräldrarna är inte vårdnadsbidraget ett val. Det är ett hån. För de föräldrarna är det ett hån. De föräldrarna som är en stor majoritet skulle mycket mer uppskatta att de gemensamma resurserna användes för att stärka föräldraförsäkringen, för öppna förskolan, för fritiden, för att förkorta arbetstiderna med bibehållen lön och för en bra kvalitativ barnomsorg. Det är en politik för framtiden. Det är en politik för att möta de moderna föräldrarna.
Visst är det ett val. Antingen är det framtiden man väljer att gå mot med en bra kvalitativ barnomsorg, föräldraförsäkring och politik för föräldrar, eller så är det att med ett hemmafrubidrag kastas tillbaka till 50-talet.
Anf. 66 Jasenko Omanovic (S)
Fru talman! Vi hörde här Eva Johnsson använda fyra minuter till att prata om hur kvinnor ska använda vårdnadsbidraget, fyra minuter och inte en enda gång nämna att en man av alla dessa män som är föräldrar skulle kunna använda vårdnadsbidraget. Då har vi fått bekräftat det som vi socialdemokrater är oroliga för. Det är att det är kvinnorna som kommer att lämna arbetsmarknaden för att vara hemma med barnen.
Vi hörde här också att 78 procent av LO-föräldrarna vill ha mera tid med sina barn. Och så blir det hokus pokus. De får vårdnadsbidraget för att ordna det, för att få mera tid med sina barn. Då får de 3 000 betalt i månaden för att vara med sina barn. Det är det som LO-föräldrar förtjänar om man pratar med den borgerliga alliansen. Det är 3 000 kronor i månaden för en LO-förälder för att kunna vara mera med sina barn.
Vi hör här statsrådet som säger att vissa, fru talman, använder det som vi gemensamt finansierar, som om förskolan bara är för en liten del av barnen. Jag undrar om statsrådet har någon uppfattning om hur många barn som faktiskt går i förskola, hur många föräldrar som använder den gemensamt finansierade offentliga barnomsorgen. Det är inte vissa.
Anf. 67 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Jag vill än en gång understryka det som jag var inne på tidigare. Jag vill säga det en gång till, en gång till, ytterligare en gång till och säga det en gång till igen. Vårdnadsbidraget är en frivillig reform. Ingen kommer att tvinga någon enda socialdemokrat som sitter i riksdagen att vara hemma med vårdnadsbidrag om de inte vill. Men de får om de vill, oavsett om de är män eller kvinnor.
Jag vill gärna understryka det. Det här är ingen tvångsreform, utan det är en frivillig reform som man själv kan välja om man vill.
Så får vi då jämförelsen gång på gång med föräldraförsäkringen. Vi får ett scenario uppmålat framför oss gång på gång där vi får veta att skulle vi låta vårdnadsbidraget heta föräldraförsäkring i stället skulle det vara mycket bättre. Alla vi som kan räkna har konstaterat, precis som socialministern, att de sista garantidagarna inom föräldraförsäkringen är lägre för de flesta än vad vårdnadsbidraget är.
Men det verkar inte vara någonting som oroar vare sig Socialdemokraterna eller någon annan i oppositionen. Det tycker jag att ni ska fundera över. Det är väl ändå en tvångsanslutning till köket att låta de här stackars föräldrarna gå hemma med så låg föräldrapenning?
Jag vill påpeka att 3 000 kronor är 3 000 kronor mer än de 0 kronor som Socialdemokraterna föreslår. Många småbarnsföräldrar uttrycker glädje över det. Men det är förmodligen ingenting som man tar notis om inom Socialdemokraterna, för det är ju bara folket som tycker att det är bra. Det är väl någonting som man knappast behöver bry sig om.
Anf. 68 Lars Gustafsson (Kd)
Fru talman! Jag vet inte om jag ska känna mig indignerad eftersom jag hade en son som jag var tvungen att vara hemma ganska mycket med när jag jobbade, trots att jag hade eget företag. Det kanske är så att jag ska känna mig indignerad och använda det som ett lågt argument. Nej, jag gör inte det, för det är alldeles för lågt.
Det handlar om proportionalitet. De som är uppe och talar, vet de vad det kostar, vad vi lägger i dag på barnomsorgskostnader? Vi lägger 46 miljarder. Nu står vi och diskuterar en summa som är någon procent av detta, men som tydligen skulle kunna äventyra hela satsningen. Någon som i dag inte får ett öre skulle välja att vara hemma lite längre.
Det måste vara en infantil argumentering. Den är inte trovärdig utifrån någon logisk aspekt. Möjligheten att korta sin arbetstid ökar när det ekonomiska incitamentet ökar. Sedan får varje familj och förälder förhoppningsvis själv välja utifrån sin situation och sin arbetsmiljö hur den vill ordna sitt liv, hur den vill använda pengarna.
Men jag vill återigen påpeka att detta är en del av det barnomsorgsstöd som givetvis bör gå till alla barn. Det är det poängen är. Vi styr inte och ställer över detta, men vi hävdar med bestämdhet varje förälders och barns rätt att få del av den barnomsorg som vi har i Sverige.
Jag tackar regeringen för att man kommer att införa detta. Jag hoppas bara att nivån blir högre - jag tillsammans med många andra.
Anf. 69 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag blir imponerad över alla dem som i debatten kan göra sig till talesmän för vad alla vill och precis hur alla vill ordna det för sig. Jag har en annan utgångspunkt, nämligen att politiken i görligaste mån bör utformas på ett sådant sätt att människor kan göra på olika sätt utifrån de förhållanden som passar just deras situation på bästa möjliga sätt.
Möter ni människor och pratar med dem säger de att det är just precis det vi gör. Det förslag som jag har för avsikt att lägga fram bygger dels på den grundsyn jag har på människan, att människan är kapabel att fatta de beslut som är bäst för honom eller henne, dels på önskemål som finns hos svenska barnfamiljer om att få en ökad valfrihet och att kunna ha möjlighet att tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Någon säger att ingen efterfrågar vårdnadsbidraget. Sedan ger man sig in på den underbara logiken att man säger att beloppet är för lågt och att ingen vill ha det, men att detta ändå är ett hot mot i stort sett hela mänskligheten. Man får balansera argumenten något och se till att de fungerar tillsammans.
När det gäller de beräkningar som har gjorts av ekonomin vill jag bara understryka att siffrorna på 3 miljarder är helt felaktiga i grunden och beräknade på ett sätt som borde vara pinsamt för dem som har gjort beräkningarna, bland annat utifrån det enkla faktum att de som omfattas är två årskullar, inte tre årskullar som till exempel SKL och Socialdemokraterna gärna hanterar i detta sammanhang.
Man har räknat utifrån en situation där alla kommuner inför ett vårdnadsbidrag till maximalt belopp och alla barn som inte går i förskola får ett helt vårdnadsbidrag, också de som är hemma med föräldrar som har föräldraförsäkring. Det är naturligtvis inte möjligt att kombinera detta. Det är i grunden fel. Det handlar om helt andra nivåer, som vi kommer att presentera inom kort.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.