Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

vård i livets slutskede

Interpellation 2002/03:291 av Husmark Pehrsson, Christina (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-04-16
Anmäld
2003-04-16
Besvarad
2003-05-05
Sista svarsdatum
2003-05-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 april

Interpellation 2002/03:291

 av Christina Husmark Pehrsson (m) till socialminister Lars Engqvist om vård i livets slutskede

Utredningen Värdig vård i livets slutskede (SOU 2001:6) tar @ som också socialminister Lars Engqvist framhåller i sitt frågesvar till mig (Dnr 2003/3012/J) @ upp angelägna frågor.

Jag kan dock konstatera att det i betänkande 2001/02:SoU13 står att läsa att förslagen som presenterades av utredningen har remissbehandlats och bereds inom Regeringskansliet, medan det i betänkande 2002/03:SoU9 står att regeringen ännu inte har tagit ställning till den fortsatta behandlingen av kommitténs förslag. Frågesvaret klargör på intet sätt vilka åtgärder regeringen och socialministern ämnar vidtaga med anledning av utredningens förslag.

I samma frågesvar skriver socialministern att en stor del av förslagen ligger inom huvudmännens ansvarsområden och att det därför finns möjlighet att där beakta förslagen. Samtidigt vill jag dock peka på att utredningen kom till på initiativ av regeringen och att kommittédirektiv också utfärdades av regeringen. Man hade därför kunnat förvänta sig en snar beredning och förslag till effektiva åtgärder.

I en nyligen gjord enkät uppgav 85 % av de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna att endast 85 % av patienterna i särskilda boenden kunde få effektivt smärtstillande utan att behöva åka till sjukhuset. Enkäten visade också att endast hälften av patienterna kunde få extravak när livet lider mot sitt slut. För många som befinner sig i livets slutskede är situationen i dag inte acceptabel. För värdig vård krävs mer.

Mina frågor till socialministern blir därför:

1.Vilka åtgärder ämnar ministern vidtaga för att stärka den palliativa vården?

  1. Vilka åtgärder ämnar ministern vidtaga för att fullfölja förslagen i betänkandet Värdig vård i livets slutskede?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:291, vård i livets slutskede

Interpellationsdebatt 2002/03:291

Webb-tv: vård i livets slutskede

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 50 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Cristina Husmark Pehrsson har frå- gat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att stärka den palliativa vården samt vad jag ämnar göra för att fullfölja förslagen i betänkandet om värdig vård i livets slutskede. Det är riktigt att slutbetänkandet Döden angår oss alla - värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6) har remissbehandlats och bereds inom Regeringskansliet samt att regeringen ännu inte har tagit ställning till kommitténs förslag. Regeringen tillkallade 1997 en kommitté med uppdrag att bland annat lämna förslag till hur livs- kvaliteten för dem som är svårt sjuka och döende kan förbättras. Att kommittén tillsattes berodde delvis på att Statens medicinsk-etiska råd, SMER, uppmärk- sammat regeringen på att det fanns ett behov att på nytt överväga en rad medicinska frågeställningar som aktualiseras vid vård i livets slutskede. Senast en översyn på området då hade gjorts var i betänkandet I livets slutskede (SOU 1979:59). Nya kunskaper och erfarenheter hade framkommit, och dessa behövde enligt SMER diskuteras och utvärderas. Sedan kommittén överlämnat sitt slutbetänkande till regeringen har mycket hänt, och en del av de frågor den arbetade med har behandlats i andra sam- manhang. Ett exempel är att frågor kring vad som bör gälla för beslutsoförmögna personer nu utreds av en särskild utredare tillsatt av Justitiedepartementet. Jag vill också peka på att frågor om en sammanhållen vårdkedja och medicinskt färdigbehandlade patienter behandlats i regeringens proposition Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och om- sorgsområdet (prop. 2002/03:20). Regeringen har också nyligen tillsatt en särskild utredare för att göra en översyn av vård och omsorg för äldre - tio år efter ädelreformen (dir. 2003:40). Översynen berör flera av de frågor som behandlas i betänkandet Värdig vård vid livets slut och som gäller hur vården av gamla är utformad. Det finns fortfarande brister i vården av männi- skor vid livets slut. Det måste ändå framhållas att sjukvårdshuvudmännen har åstadkommit en mycket positiv utveckling av området genom att under flera år aktivt och framgångsrikt arbeta med att förbättra vården i livets slutskede. Regeringen vill självklart verka för att denna positiva utveckling fortsätter. Kommitténs betänkande innehåller inte så många konkreta förslag till åtgärder från regering och riks- dag. Många av betänkandets bedömningar och förslag rör i stället områden där huvudmännen ansvarar och beslutar om verksamhetens organisation. Exempel på sådana är frågor om läkaransvar, resursteam, kompe- tenscentrum, bemötande av patienter och anhöriga samt ett fördjupat samarbete med trossamfund. Att granska ett område och att kartlägga de behov som finns av förbättringar har ett värde i sig. Ett så- dant arbete stimulerar till diskussion och utveckling av området och leder till att utredningens tankar och idéer sprids, vilket också kan antas avsätta spår i verksamheten. Betänkandet bereds för närvarande, och jag har inte för avsikt att nu gå in i detalj på vilka åtgärder regeringen kommer att vidta med anledning av det.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 51 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Tack så mycket för svaret, socialmi- nistern! Jag skrev min interpellation därför att jag blev orolig när jag såg att ingenting hände med anledning av slutbetänkandet Döden angår oss alla - värdig vård vid livets slut. Jag tycker att det är för viktigt för att ingenting ska hända. Speciellt orolig blev jag eftersom jag i förra årets äldrebetänkande kunde läsa att detta betänkande bereddes på Regeringskansliet, och när vi nu kommer till årets äldrebetänkande står det att regeringen ännu inte har tagit ställning till kommitténs förslag. Då har det gått ett år till. Det här är frågor som är så viktiga och behov som är så skri- ande att någonting drastiskt måste hända. När dessutom socialministern här i dag säger att detta nu ånyo bereds på departementet undrar jag lite grann hurdan ordning ni har i byrålådorna. Det vore bra att få ett klarläggande: Bereds det eller bereds det inte? Sedan säger socialministern att han inte vill dis- kutera detaljer. Det kan jag mycket väl gå med på om man nu inte har kommit någonstans med beredningen av detta ärende. Men låt oss diskutera mer över- gripande vad som borde varit med! Jag vet också att både Kommun- och Landstings- förbundet nu har sina stämmor, och jag kan tänka mig att socialministern ska dit och besöka dem. Där har socialministern sina partivänner i toppen, både i Kommun- och i Landstingsförbundet, så i stället för att träta om vilken huvudman som har ansvar för vad kunde ni väl sätta er ned och säga: Nu får vi se till att någonting händer här! Det är nämligen så ojämlik vård i livets slutskede i Sverige att det faktiskt är skrämmande. Socialministern säger också i sitt svar att kom- mitténs betänkande inte innehöll så många förslag till åtgärder. Det kan jag i så fall tycka är ett underkän- nande av kommitténs arbete. Det står nämligen i regeringens direktiv till utredningen att den skulle analysera och lämna förslag till hur man kan förbättra kvaliteten och öka inflytandet för dem som är svårt sjuka och döende och deras familjer och närstående. Den skulle också belysa forsknings- och utbildnings- behov. Är det så, socialministern, att den här kommitténs slutbetänkande var så fattigt på förslag att det är där- för det inte har hänt någonting? Sedan säger socialministern att det har hänt en massa andra saker ändå. Det enda jag egentligen kan hitta är att det om några dagar ska beslutas om att man i landstingen möjligen ska kunna få ha frivilliga samverkansnämnder. Men det är ju inte fler politiker de här svårt sjuka människorna behöver, utan det är faktiskt en god vård och omsorg både om dem och om deras närstående. Det vore intressant att få höra lite grann vad soci- alministern säger om hur vi ska klara den palliativa vården på ett bättre sätt än i dag. Landets äldrevårdsexperter säger också att skill- naderna i kommunernas utbud är orimliga. Till exem- pel säger Mårten Lagergren, docent i geriatrik: Det är ett lotteri vilken äldrevård man får. Hur långt ska egentligen kommunernas självstyrelse få sträcka sig? Jag ska ge ett exempel: Inge Granqvist, 72 år, fick till slut en plats på Mathildenborgs sjukhem i Malmö. Han var då så dålig att han redan hade slutat äta och dricka, och han dog någon vecka senare. Kommunen begärde 1 200 kr för att köra honom till sjukhemmet. Det hade hustrun Gunvor inte råd med. Inge Granqvist baxades upp i en rullstol och transporterades dit i en vanlig färdtjänsttaxi. 200 kr hade jag klarat, inte 1 200 kr, säger Gunvor Gran- qvist. Detta är inte värdig vård vid livets slut, socialmi- nistern.
Lars Engqvist (S)
Anf. 52 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Vi kan säkert ägna ganska mycket tid åt att diskutera principerna för äldreomsorgen i största allmänhet. Det var det Cristina Husmark Pehrsson slutade med. Men utredningen som vi talade om handlar om palliativ vård och specifik vård i livets slutskede. Det intressanta med utredningen är att den föreslår en rad åtgärder för att den palliativa vården ska bli bättre. Men, som jag konstaterar i mitt svar, det var väldigt få förslag till åtgärder som krävdes av regering och riksdag. Det handlar väldigt mycket om ändrade atti- tyder i sjukvården. Det handlar väldigt mycket om att se vården på ett annat sätt, om att samverka över kompetensgränser. Det handlar väldigt mycket om hur man ska bemöta en patient som för sin egen del - sannolikt gäller det också anhöriga - blir alltmer medveten om att livet håller på att rinna i väg. Det handlar väldigt mycket om etiska överväganden. Det är bra med en sådan utredning. Problemet blir ju att så länge vi har ett sjukvårdssystem med ganska decentraliserat ansvar är det inte säkert att det är här vi ska besluta. I stället ska delar av utredningen vara en stimulans för utvecklingen hos sjukvårdshuvud- männen. Jag vet att utredningen har lett fram till många diskussioner hos sjukvårdshuvudmännen. Här i Stockholms län likaväl som i andra landsting har man haft ganska rejäla diskussioner om hur man utvecklar den palliativa vården. Men vi håller på att gå igenom vad det är för om- råden som staten ska ta initiativ på. Vi har redan gjort det på några områden. Vi har redan lagt fram förslag om gemensamma nämnder. Det handlar sannerligen inte om att antalet politiker ska öka. Det är snarare tvärtom. Har man en gemensam nämnd i stället för två blir det rent matematiskt färre politiker. Men det är inte det som är poängen. Vad det handlar om är att politikerna ska ha ett gemensamt ansvar över hela vårdkedjan, det vill säga en nämnd ska vara ansvarig både för läkarnas insatser i äldreomsorgen och för övrig vårdpersonal. Det är det som är tanken. Jag är övertygad om att många kommuner och landsting kommer att välja att ha gemensamma nämnder för att få ett helhetsansvar. Vi ser också över ädelreformen, som är en del i det vi diskuterar. Svaret på interpellationen är helt enkelt att vi, som det också står, bereder betänkandet, vi går igenom på vilka områden det finns anledning för riksdagen att ta initiativ och för regeringen att lägga fram förslag som en följd av utredningen och på vilka områden vi måste försäkra oss om att man för diskussionen vida- re hos sjukvårdshuvudmännen. När det sedan gäller äldreomsorgen rent allmänt, resurser till äldreomsorgen och krav på den, finns det säkert mycket vi kan diskutera och mycket att önska. Det får vi återkomma till. Nu handlade frågan speci- fikt om den palliativa vården och den utredning som har sysslat med den.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 53 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Vården av Inge Granqvist handlade inte i första hand om äldreomsorg, socialministern. Det handlade om den palliativa vården. Han dog ett par veckor senare. Han var svårt sjuk när han kom. Det är palliativ vård. Palliativ vård handlar inte om vård de sista minuterna, det handlar om resan fram till den punkt då man ser ett slut som man inte kan hind- ra. Låt oss i alla fall titta på kommitténs förslag, soci- alministern. Det finns en hel del. Socialministern säger att det inte finns det, men jag tycker att det finns många viktiga, bra och konkreta förslag. Kommittén säger först och främst att alla männi- skor i livets slutskede ska tillförsäkras en palliativ vård på lika villkor i hela landet. Det tycker jag är ett klart och tydligt besked. En insats som är viktig, som man också nämner, är rätten till smärtfrihet. Man har kunnat se hur smärta tar sig uttryck, speciellt när det gäller svårt sjuka, döende dementa, i skrik och vandringsbeteen- de, oro och ångest. Särskilt gäller detta personer som har nedsatt autonomi. Lugnande medel, som de här människorna ibland helt felaktigt får, gör bara saken ännu värre. De får ännu sämre livskvalitet. Jag vet i dag att smärta är väldigt vanligt i livets slutskede. I dag finns det 6 000 sjuksköterskor som jobbar inom äldreomsorgen som socialministern och regeringen inte ger möjlighet att få sådan fortbildning och utbildning att de kan upptäcka biverkningar eller när någon behöver vård och omsorg. Nu kanske soci- alministern igen säger: Ska vi diskutera förskriv- ningsrätt för sköterskor? Ja, för rätten till smärtfri behandling ingår i allra högsta grad i den palliativa vården. Men det finns 6 000 sköterskor som jobbar nära svårt sjuka döende personer som inte har rätt att ge smärtstillande, utan de här personerna får åka in på sjukhuset. Dessutom undantog också den nuvarande majoriteten i riksdagen alla de sköterskor som jobbar i äldreomsorgen inom den privata vården. Där ska tydligen de gamla och sjuka ha ännu mer ont än i den offentliga vården. Det är ganska absurt. Ett exempel är två geriatriska avdelningar i Umeå där man har tittat närmare på biverkningar. Man har konstaterat att man har ökat biverkningsrapportering- en och förbättrat åtgärderna för de gamla drastiskt. Man ökade anmälningarna från 2 till 22, medan det från övriga landet kom in 15 biverkningsrapporter. En av de allra viktigaste sakerna vi har i den palliativa vården är alltså att tillförsäkra smärtlindring. Ställföreträdarfrågan, som kommittén var inne på, utreds nu. Men det är sent omsider. I prioriterings- ordningen, socialministern, ska den palliativa vården vara bland de högst prioriterade. Det sker inte så i dag. Vad tänker socialministern göra för att vi verkli- gen ska följa Prioriteringsutredningen? Det är faktiskt så att lidande inför döden inte alltid är enbart fysisk smärta utan också social, psykisk och emotionell smärta. Det krävs ordentlig utbildning. Det krävs ordentlig forskning. Det finns mycket i kommitténs slutbetänkande som jag rekommenderar socialministern att ånyo läsa och ta del av. Det finns konkreta förslag, men det är ett svårt område. Jag kan förstå att det inte är uppspaltat i punkter hur lätt som helst. Men det är ett otroligt viktigt område, där vi måste komma mycket längre än i dag.
Lars Engqvist (S)
Anf. 54 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Till sist verkar det som om Cristina Husmark Pehrsson och jag är ganska överens, det vill säga det var inte så mycket av konkreta åtgärder ut- redningen föreslog att vi kan klubba här i riksdagen. Vi kan ju bestämma oss för att vi självklart ska ställa upp bakom principen om lika vård för alla i hela landet. Men frågan är: Vad krävs det för exakta beslut här i riksdagen för att vi ska leva upp till det? Det andra är att det faktiskt är ganska rimligt att alla garanteras rätt till smärtfrihet. Det ställer vi också upp på. Men frågan är: Vilka exakta beslut ska vi fatta i riksdagen för att förmå sjukvårdshuvudmännen att leva upp till de kraven? Det är det vi håller på att fundera över i den beredning som pågår. Det var ett spännande direktiv att ta till sig för alla i svensk sjukvård. Kvar blir frågan: Vilka särskilda initiativ kan vi ta här? Det ska vi återkomma till riks- dagen med. Jag vill bara påpeka att det är väldigt mycket som ska ske ute i sjukvården, där andra be- slutsfattare än riksdagen ska fatta sina beslut. Vi är säkert överens om att det behövs ganska mycket när det gäller att allmänt sett förbättra kvali- teten och den medicinska säkerheten i äldreomsorgen. Där finns det mycket att göra. Det är klart att fallet Inge Granqvist är intressant ur den synpunkten att han faktiskt fick uppleva den smärta som följer av att man får dålig behandling. Det är uppenbart. Men ska vi klara en bättre kvalitet räcker det inte med att diskute- ra vård i livets slutskede, utan det handlar om hela kvaliteten, personalförsörjningen och säkerheten i hela äldreomsorgen. Det kommer vi att återkomma till.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 55 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Ja, konkreta förslag. Jag tror inte att jag behöver påminna socialministern om att jag i interpellationsdebatt med socialministern på många sätt har bett att vi långt tidigare skulle utvärdera ädel- reformen, att vi ska titta på ställföreträdarfrågan, att vi ska ha läkarmedverkan, att vi ska ha en valfrihet, att vi kanske också ska titta på om huvudmannas- kapsgränserna är de riktiga och att många kommuner är för små för att klara av god vård och omsorg. Vi ska se över, det har jag också sagt, hela pri- märvårdsorganisationen. Vi tyckte inte om den natio- nella planen för utveckling av hälso- och sjukvård. Mer pengar till vården behövs. Ja. Men den skulle organiseras på ett helt annat sätt. Kort om den palliativa medicinen med lite an- knytning till Yvonne Anderssons interpellationsdebatt om Socialstyrelsens översyn av specialistläkarna. Som det står i Läkartidningen ratar man där förslaget om specialistläkare inom palliativ medicin och äldre- psykiatrin. Jag vädjar till socialministern att beakta detta i övervägandena. 90 000 människor dör varje år, och ungefär 70 000 av dem skulle behöva ha en god palli- ativ vård och omsorg men får inte det i det här landet. Många får det, men långtifrån alla. Där finns otroligt mycket att göra. Vi ska väl sluta i samma samstämmighet som öv- riga interpellanter har gjort i debatten med socialmi- nistern. Jag ser fram emot fler debatter och i synner- het att någonting händer.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.