Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

valfrihet inom äldreomsorg och hemtjänst

Interpellation 2004/05:177 av Lindgren, Ulrik (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-11-19
Anmäld
2004-11-22
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum
2004-12-03
Svar fördröjt anmält
2004-12-08
Besvarad
2004-12-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 november

Interpellation 2004/05:177

 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet Ylva Johansson om valfrihet inom äldreomsorg och hemtjänst

Respekten för de äldres integritet och självbestämmande kräver att valfrihet präglar utformningen av det stöd som ges. Men betoningen på valfrihet får aldrig bli ett viktigare mål än tryggheten i vården och omsorgen. För de allra mest utsatta @ dementa, multisjuka och andra med nedsatt autonomi @ är tryggheten och värdigheten så mycket mera angelägen.

Ett problem är att kommunerna har allt färre platser i de särskilda boendena. Numera försöker man i största möjliga utsträckning ge vård och omsorg i hemmet. Denna nya så kallade kvarboendeprincip som tillämpas är problematisk ur ett valfrihetsperspektiv.

Alltför länge var valfrihet förbehållet dem med tjock plånbok och goda kontakter. Privata lösningar har ju alltid funnits. Men genom ett system med ett så kallat Eget val ges alla människor förutsättningar för reell valfrihet, med gemensam finansiering och ett tak för avgifterna.

Hjälp i hemmet, hemtjänst, är en välfärdstjänst som lämpar sig väl för Eget val. Kommunens uppgift är att biståndsbedöma enligt socialtjänstlagen på sedvanligt sätt, prissätta enligt timtaxa, vårdtyngd eller på annat sätt, ackreditera (kvalitetssäkra) genom program eller ramavtal och därefter överlämna till den enskilde att efter eget val välja vem som ska utföra hemtjänsten. Det finns personer som inte själva kan göra sin röst hörd och deras behov måste självklart också tillgodoses. Det kan ske genom att ge anhörig eller personligt ombud rätt att föra deras talan.

Uppgiften att tillhandahålla Eget val inom hemtjänsten faller naturligtvis på de ansvariga kommunerna. Men inte desto mindre bör en utveckling mot mer valfrihet inom äldreomsorgen vara ett högt prioriterat mål även för regeringen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att främja en utveckling mot mer valfrihet för den enskilde vårdtagaren inom äldreomsorgen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:177, valfrihet inom äldreomsorg och hemtjänst

Interpellationsdebatt 2004/05:177

Webb-tv: valfrihet inom äldreomsorg och hemtjänst

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ylva Johansson (S)
Anf. 92 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Ulrik Lindgren har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att främja en utveckling mot mer valfrihet för den enskilde vårdtagaren inom äldreomsorgen. Som Ulrik Lindgren själv nämner så vilar ansvaret för organiseringen av äldreomsorgen på kommunerna. Regeringens inriktning är att verka för att huvudmännen har goda förutsättningar för att erbjuda en vård och omsorg med god kvalitet. I dag kan alltfler äldre människor välja att bo kvar även när behoven av hjälp ökar. Viktigast för möjligheten att välja bostad är att det reguljära bostadsbeståndet har stor tillgänglighet för äldre och personer med funktionshinder. Bidraget för bostadsanpassning ökar ytterligare möjligheterna att bo kvar. Utvecklingen av hemtjänsten med exempelvis nattpatruller och sjukvård i hemmet har gjort att fortsatt kvarboende blivit allt vanligare. Möjligheterna att fortsätta leva sitt liv så normalt som möjligt har ökat under det senaste decenniet. Ökad mångfald av vårdgivare är ett av målen i den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården. Enligt Socialstyrelsen utgjorde kostnaderna för de tjänster som år 2003 utfördes av privata aktörer 9 % av de totala kostnaderna för vård och omsorg för äldre. De privata aktörerna har ökat sin kostnadsandel med 25 % sedan år 1999. Drygt 26 000 personer fick sin hjälp av en annan utförare än kommunen. Enligt en enkät som redovisats av Svenska Kommunförbundet år 2004 har 92 kommuner andra utförare än kommunala. Enligt samma enkät finns kundval inom äldreomsorgen i 15 kommuner, och ytterligare ett antal förbereder införande av ett sådant system. När det gäller möjligheterna för dem som själva inte kan föra sin talan inväntar regeringen förslagen från Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare som överlämnar sitt betänkande den 31 december 2004.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 93 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min fråga. Min spaning på tillvaron säger att vi har gjort framsteg i synen på patienten, omsorgstagaren eller rent av kunden, som den enskilda människan ibland kallas. Vi har fått in ett nytt namn. Ofta säger man numera i vården gäst om den vårdbehövande. Det är en klar förbättring. Ännu återstår väldigt mycket av att riva ned och ta bort gammalt gods av hierarkiskt betraktelsesätt att vårdmottagaren ska vara någon form av underordnad och vårdgivaren någon som är lite över och bestämmer i någon mening. Det finns goda exempel på att man helt har vänt på perspektivet. Vårdgivaren, myndigheten, är i stället gäst i vårdmottagarens liv, med allt vad det medför av respekt. Den enskilda människan ska ha avgörandet över sitt eget liv och ska kunna välja själv så långt möjligt hur tillvaron ska gestalta sig även om man inte längre förfogar över alla kroppsliga förmågor att sköta sig själv. Det tangerar vårt tal om värdighetsgaranti. Får jag förfogande över mitt eget liv kan jag också upprätthålla min egen värdighet. Den synen kan tänkas stå i konflikt med ekonomin för exempelvis en kommun. Låter vi människor bestämma går ekonomin mot sammanbrott, som den ju verkar göra ändå. Jag tror att vi gör klokt i att komma bort från ransoneringssynen, att någon ovanför den enskilde ska avgöra hur mycket den enskilde får av vård och omsorg. Vi vet från vårdgolvet, från det rent praktiska, att den som ofta påkallar hjälp ska vi som vårdpersonal gå ännu oftare till så att trygghet uppstår. Därmed sjunker det vi brukar kalla för vårdkonsumtion. Det finns flera framgångsrika kommunala försök. Efter det att biståndsbeslut lämnats om att man ska få hemtjänst ska omsorgstagaren själv i väldigt stor utsträckning få avgöra vad hemtjänstinsatsen ska bestå av. Det gäller om det ska städas, om det ska göras något annat, om jag ska gå ut med ledsagare eller kanske bara sitta ned. Det finns givetvis gränser för vad ett biståndsbeslut kan innebära. Men efter att biståndsbeslut är lämnat ska det finnas ett mycket stort eget beslutsutrymme. Det ska också gälla på andra områden. Det kan gälla vilken bostad jag ska ha, vem som ska kunna ge färdtjänstservice till mig, vem som står för hemtjänsten, kommunen eller någon annan, eller att jag kan välja min mat, apropå den tidigare debatten. I det svar som statsrådet lämnade är det för mycket av konstateranden. Det har blivit lättare att bo kvar hemma. Det kan vara bra, om man får någon service hemma av kompetenta människor. Visst kan det vara bra att få välja att bo kvar hemma. Det har kommit flera aktörer. Det är ett till konstaterande i svaret. Jag saknar den bestämda viljeinriktningen från statsrådet och glöden i de svarta bokstäverna på det vita papperet. Åt vilket håll ska vi gå? Ska vi ge allt för att vi ska få paradigmskiftet att den enskilde ska få rådighet över sin situation och kunna bestämma mycket mer än i dagsläget, i stället för att bara göra ett par konstateranden? Jag hoppas att det kommer i den följande diskussionen från vårt statsråd.
Ylva Johansson (S)
Anf. 94 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Mitt fokus är att höja kvaliteten inom äldreomsorgen. Det är min bedömning att möjligheten att välja är en viktig del av den upplevda kvaliteten hos individen. Jag tror också att möjligheten att vara delaktig och kunna påverka och styra själva innehållet i omsorgen är en väsentlig del av den upplevda kvaliteten för vårdtagaren. Det ingår självklart i det jag arbetar med. Ulrik Lindgren ger några goda exempel som jag delar om det mervärde det ger när man själv kan vara med och påverka hur de beviljade timmarna ska användas och på vilket sätt man vill använda dem vid just ett visst tillfälle. Det är oerhört viktigt att man har den typen av inflytande som individ. Det är också viktigt att man säkerställer det inflytandet på olika sätt. Jag vet flera kommuner som gör det genom samarbetskontrakt mellan individen och kommunens biståndsbedömare där man kommer överens om vad det är som ska gälla. Man kan omförhandla det eller utvärdera det vid vissa tillfällen så att det verkligen blir så som man har sagt att man ville att det skulle bli. Vårdtagaren uttrycker önskningar vid ett visst tillfälle när man gör biståndsbedömningen. Men sedan är det inte säkert att det blir på det sättet. Det tycks bara försvinna ut i intet. Det man en gång har uttryckt utvärderas aldrig ordentligt så att det också verkställs. Det är en viktig del av kvalitetsutvecklingen inom äldreomsorgen. Det finns också andra delar i att kunna använda och ha större inflytande över tiden. I till exempel Nacka kommun och i några andra kommuner har man arbetat med att kunna använda tiden flexiblare. Någon vecka behöver man inte alla sina timmar mot att man en annan vecka när man har ett större behov kan få många fler timmar. Det är inte lika schablonmässigt likadant varje vecka. Det borde också finnas en möjlighet att styra mer flexibelt över de beslutade biståndsinsatserna. Det är ett angeläget område. Det är också väldigt mycket på gång inom området. Det känns bra. Det har varit en snabb utveckling. Det gäller inte minst användandet av olika entreprenörer. Det har också vitaliserat äldreomsorgen i de allra flesta fall. Det är min bedömning. Kundval är någonting som inte finns i så många kommuner. Men de kommuner där det finns är väldigt stora kommuner. I Socialstyrelsens kartläggning kom man fram till att 40 % av de äldre har använt möjligheten att välja en annan utförare än kommunen. Det är en stor andel av individerna. Även om det finns mer att göra inom området ser jag ganska positivt på den utveckling som är på gång inom området.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 95 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för bejakandet av att vi ska jobba stenhårt i riktningen mot mer av bemyndigande av den enskilde så att den ska kunna bestämma mer, och också för att statsrådet bejakar fler aktörer, även om det råkar var någon annan än kommunen. Det finns förvisso en rad goda exempel att nämna i detta sammanhang. Vi ska naturligtvis vara optimister. Men vi ska också betrakta verkligheten som den är. Vi vet att det minsann inte går åt rätt håll i Sverige totalt sett med att kunna bestämma själv. Utvecklingen av den enskildes utrymme för eget beslut går inte åt rätt håll. Det krymper snarare. Jag har tidigare med statsrådet debatterat den snabba neddragningen av särskilda boenden i Sverige. Statsrådet har i de tidigare debatterna inte riktigt blivit tillräckligt orolig. Socialstyrelsen har berättat om detta. Det ser inte bra ut vad gäller takten. Hur ska man kunna kompensera för det stora och snabba bortfallet av äldreboenden? Det val som återstår är: Jo, tack, du får välja bara du väljer att bo hemma, och du får gärna välja hemtjänst bara du tar vår hemtjänst - sådan är faktiskt situationen fortfarande i många kommuner. Ja, du får välja mat bara du väljer vår leverantör och enda rätt för dagen. Det mest obehagliga när man krymper utrymmet för den enskilde är att vi också, som det ser ut, får färre demensboenden i ett antal kommuner. Mycket kan kompenseras genom andra insatser. Men krymper man på antalet demensboenden då krymper också utrymmet för det egna beslutet. Vid frågestunden den 11 november frågade jag statsrådet om hon delade oron över vad det betyder att det här utrymmet för den enskilde krymper. Statsrådet var då orolig över kvaliteten, inte nödvändigtvis över att vi får allt färre äldreboenden. Jag vill upprepa vad jag frågade om och hoppas på att få lite svar i dagens debatt: Hur betraktar egentligen vår äldreminister den här utvecklingen? Är detta bara så att säga en kvalitetsfråga? Och finns det inte anledning att känna oro över att vi får allt färre äldreboenden, i synnerhet allt färre demensboenden? Precis som i den tidigare debatten med statsrådet skulle jag också nu vilja höra henne uttala: Nej, åtminstone ska vi inte få färre demensboenden i Sverige. Jag tycker att varken det skriftliga svaret eller, åtminstone hittills, det muntliga svaret är riktigt nöjaktigt, utan jag väntar på konkretare besked. Framför allt undrar jag, som sagt, hur det blir med demensboendena.
Ylva Johansson (S)
Anf. 96 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Antalet särskilda boenden har minskat under de senaste åren, och det är helt klart en problematisk situation. Men det är inte alldeles enkelt att dra en nationell slutsats av detta därför att orsakerna ser lite olika ut. Det är svårt att uttala sig, för det är inte alltid fel att minska de särskilda boendena. I vissa kommuner kan det vara en alldeles utmärkt åtgärd. Ett av skälen till att boendena har minskat är att man snabbt har avvecklat så kallade flerboenden - att de äldre bor tillsammans och inte har eget rum. Jag tror att en utveckling som vi alla välkomnar är att alltfler, och snart alla, nu har eget rum i de särskilda boendena. Men detta har också lett till färre platser. En annan sak när man ska bedöma behovet av särskilt boende är naturligtvis vilken kvalitet hemtjänsten håller. Hur bra är den vård och omsorg som kan erbjudas när man bor kvar hemma - något som ju direkt korrelerar med behovet av särskilt boende? Men även med detta sagt är det klart att det är bekymmersamt att platserna minskar. Ett alldeles speciellt bekymmer är att det finns människor som blir beviljade plats i särskilt boende, men fattade beslut verkställs inte. Så sent som i tisdags tog jag emot en utredning om detta där det också finns förslag till åtgärder just avseende det här speciella problemet. Naturligtvis är det en ganska extrem form av brist på valmöjligheter när man faktiskt är beviljad, och det har beslutats om, plats i särskilt boende och beslutet sedan inte blir verkställt. Det måste vi naturligtvis göra någonting åt. Ulrik Lindgren, det är faktiskt så att demensboendena har ökat under de senaste åren. Vi har fått fler och fler demensboenden, men de är fortfarande alldeles för få i förhållande till behovet. Det finns 50 000-60 000 människor som har demenssjukdomar och som i dag bor och vårdas i sina hem. Givetvis behöver inte alla särskilt demensboende, men det är min bedömning att vi behöver fler demensboenden. Utvecklingen har i alla fall varit positiv under de senaste åren, och jag räknar med att utvecklingen fortsätter åt det hållet.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 97 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Tack för det beskedet. Som det låter känner ministern nu ändå en större oro över att det blir färre särskilda boenden. Den utredning som det hänvisades till, Utredningen om verkställighet av vissa gynnande kommunala beslut, anger just att antalet personer som fått avslag på sin ansökan trots att de har behov av en insats har ökat med 27 % på två år. Det är klart att det kan gå lyckligt och att det kan vara bra och till och med rätt i vissa avseenden att särskilda boenden försvinner. Men det är trenden som är det verkligt oroande. Trots att en person beviljats en insats och att man insett att den personen har behov av insatsen får man inte detta verkställt. Även om trenden totalt sett i landet är att det blivit fler demensboenden finns det kommuner som faktiskt har stängt boenden eller minskat antalet boenden. Länsstyrelser har i sina granskningar påpekat att detta inte är acceptabelt och att den utvecklingen borde stoppas. Jag tycker mig fortfarande sakna ett klart och tydligt besked från statsrådet att så får det inte vara - att demensboenden i Sverige inte får stängas - för det har betydelse vad statsrådet uttalar. Enligt oss kristdemokrater gäller det att jobba mycket hårt på att ge den enskilde fullt bemyndigande att fatta beslut så långt det bara är möjligt när det gäller innehållet i hemtjänsten. Det gäller då vem som ska utföra jobbet och att kunna avgöra var i landet man ska bo och om man ska bo kvar hemma. Eller kanske känner man att det är dags att komma till ett sjukhus eller någon annanstans, att man kanske inte vill bo kvar hemma ända till slutet. Det utrymmet ska man ha. Jag är alltså tacksam för ytterligare besked när det gäller demensboendena.
Ylva Johansson (S)
Anf. 98 Ylva Johansson (S)
Herr talman! I fråga om boendet gäller det dels behovet av särskilt boende, dels att en annan anpassning av bostadsbeståndet behöver göras. Därför är det viktigt att vi också tittar på planeringen framåt. Det gäller då hur nya bostadsområden planeras liksom förändringar i befintligt bostadsbestånd. Andelen människor över 80 år kommer under de närmaste åren att vara någorlunda konstant. Men om ungefär 15 år kommer vi att få en kraftig ökning. Fram till dess är det oerhört viktigt att vi har åtgärdat också det reguljära boendet och annan boendemiljö så att det hela bättre passar en ökande andel äldre befolkning. Vi behöver alltså bredda diskussionen till att också gälla detta. Herr talman! Jag kan inte säga att det alltid är fel att stänga ett särskilt boende eller att ta bort platser i ett särskilt boende. Det måste avgöras i respektive kommun beroende på hur det ser ut - hur befolkningsutvecklingen ser ut. Jag tycker också att det är riktigt med omvandlingen. Alla ska ha rätt till eget rum i särskilt boende, så det går inte att ha ett generellt förbud mot att stänga eller göra förändringar och tro att det kan anpassas överallt lokalt. Däremot kommer vi på nationell nivå nog snarast att behöva fler, inte färre, platser i särskilt boende - sett just till det nationella boendet. Detta gäller åtminstone demensboenden. Självklart, herr talman, har också den som är äldre rätt att välja var i landet hon eller han vill bo.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.