Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Våld och övergrepp i Irak

Interpellation 2010/11:65 av Linde, Hans (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-11-16
Anmäld
2010-11-17
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-11-22
Sista svarsdatum
2010-11-30
Besvarad
2010-12-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 november

Interpellation

2010/11:65 Våld och övergrepp i Irak

av Hans Linde (V)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Den 20 mars 2003 anföll den USA-ledda koalitionen Irak i tydlig strid med folkrätten. En hel värld protesterade och bara i Sverige samlade demonstrationerna mot kriget hundratusentals människor. I dag riktas omvärldens blickar mot andra konflikter i andra delar av världen, men våldet, övergreppen och den väpnande konflikt som inleddes med den amerikanska invasionen fortsätter att skörda människoliv och tvinga irakier på flykt.

De senaste veckorna har två nyheter tydliggjort hur avlägsen freden är i Irak. Den 23 oktober släppte Wikileaks ett stort antal dokument rörande Irak som bland annat avslöjande omfattande övergrepp och tortyr i landet. I september presenterades liknande uppgifter av Amnesty International i rapporten New Order, same abuses. Sammantaget ges en bild av ett Irak där de irakiska säkerhetsstyrkorna inte tvekar att använda sig av tortyr, där utomrättsliga arresteringar är vanligt förekommande och där en kultur av straffrihet för förövaren har brett ut sig.

Ansvaret för tortyren i de irakiska fängelserna vilar inte bara på den irakiska säkerhetstjänsten. Även om USA minskat sin militära närvaro i Irak finns det fortfarande drygt 50 000 amerikanska soldater i landet och man håller fortfarande irakier fängslade. Av de 30 000 fångar som sitter fängslade i Irak, utan vare sig åtal eller rättegång, har 10 000 nyligen överlämnats till irakiska myndigheter efter att ha hållits i amerikansk fångenskap i Irak, enligt Amnesty International. Avtalet mellan USA och Irak innehöll inga villkor om korrekt behandling av fångar eller skydd av deras mänskliga rättigheter. Malcolm Smart, Amnesty Internationals chef för Mellanöstern och Nordafrika, säger bland annat att ”dessa dokument (som läckts av Wikileaks) verkar ge ytterligare bevis för att de amerikanska myndigheterna varit väl medvetna om de systematiska övergreppen under många år. Trots det överlämnades tusentals fångar som gripits av USA till de irakiska säkerhetsstyrkorna.”

USA har anslutit sig till FN:s konvention mot tortyr, vilken uttryckligen förbjuder stater att själva använda tortyr men även förbjuder överlämning av fångar till andra staters myndigheter om det finns risk för tortyr. USA har inte levt upp till dessa krav i Irak, trots mängden av bevis som har presenterats av olika källor som visar att irakiska styrkor använder tortyr i stor omfattning

Den 31 oktober i år genomfördes en attack mot en katolsk kyrka i Bagdad. Drygt 100 obeväpnade gudstjänstdeltagare togs som gisslan och 58 dödades kallblodigt, bland dem flera barn. En av de överlevande beskriver attacken så här: ”Jag kan inte beskriva detta som något annat än ett planerat massmord på oss kristna. Terroristerna sköt främst de unga. De gick runt och dödade som de ville.”

Amnesty International fördömde attacken på kyrkan och betecknade den som en ”krigsförbrytelse”. Attacken är en av de värsta mot Iraks kristna minoritet sedan kriget inleddes 2003, men det är ingalunda ett isolerat fall. De kristna irakierna är utsatta för omfattande förföljelser. Kidnappningar, mord och bombattentat har tvingat stora delar av landets kristna minoritet på flykt.

I dag går ingen säker från våldet i Irak. Journalister, MR-försvarare, politiska aktivister, homosexuella och etniska samt religiösa minoriteter är i synnerhet utsatta. Enskilda väpnade grupper bär ett tungt ansvar men även de irakiska säkerhetsstyrkorna såväl som de amerikanska soldaterna har gjort sig skyldiga till omfattande övergrepp.

Det är nu hög tid att omvärlden reagerar och agerar för att våldet ska upphöra och för att alla irakier – oavsett etnicitet, religion, politisk övertygelse, sexuell läggning etcetera – ska kunna leva i sitt land utan fruktan för våld och övergrepp från någon av de väpnade parterna i landet. Sverige har goda möjligheter att vara en aktiv part i detta arbete genom de omfattande och goda kontakter vi har med Irak, inte minst genom de irakiska flyktingar som fått en fristad här. Den mest direkta åtgärden som vi kan vidta i Sverige är att upphöra med avvisningar av irakiska flyktingar, men vi kan också agera för att sätta press på dem som är ansvariga för brotten och övergreppen i Irak.

Sverige skulle kunna kräva att FN tillsätter en speciell rapportör för brott mot de mänskliga rättigheterna i Irak. En sådan rapportör fanns tidigare, men avskaffades 2003. Vidare skulle Sverige kunna ta initiativ till en internationell och oberoende undersökningskommission med syfte att undersöka förhållandena i Iraks fängelser och fångläger med anledning om de omfattande rapporterna om tortyr och övergrepp. Viktigt är även att Sverige agerar för att de som begått krigsförbrytelser eller andra former av brott mot de mänskliga rättigheterna ställs inför rätta. De omfattande grova övergrepp som vi sett i Irak under de senaste sju åren får inte passera utan konsekvenser.

Jag vill med anledning av detta fråga utrikesministern:

1. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att alla irakier, oavsett etnicitet, religion, politisk övertygelse, sexuell läggning etcetera, ska kunna leva i sitt land utan fruktan för våld och övergrepp från någon av de väpnade parterna i landet?

2. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att FN ska återtillsätta en speciell rapportör för Irak?

3. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att en oberoende internationell undersökning av Iraks fängelser och fångläger tillsätts?

4. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att de som begått krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna i Irak ska ställas inför rätta?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:65, Våld och övergrepp i Irak

Interpellationsdebatt 2010/11:65

Webb-tv: Våld och övergrepp i Irak

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 20 Carl Bildt (M)
Herr talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att dämpa våldet i Irak, för att FN ska kunna återtillsätta en speciell rapportör för Irak, för att en oberoende internationell undersökning av Iraks fängelser ska kunna tillsättas samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att de som begått krigsförbrytelser i Irak ska ställas inför rätta. Jag vill inledningsvis hänvisa till mitt svar på angränsande fråga, 2010/11:45, om religiösa minoriteter i Irak av Robert Halef samt svaren på de frågor, 2010/11:55 och 2010/11:62, som har ställts på samma tema till statsrådet Tobias Billström. Säkerhetssituationen har gradvis förbättrats i Irak men är på sina håll instabil. Det våld som förekommer drabbar medlemmar ur alla etniska och religiösa grupper, men minoriteter - däribland kristna - är ofta särskilt utsatta. Genom EU och FN samt i samtal med irakiska företrädare fortsätter regeringen att uppmärksamma frågan om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Irak. När det gäller Hans Lindes direkta frågor vill jag påminna om att EU under det svenska ordförandeskapet i november 2009 gjorde ett omfattande uttalande om situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Irak. Där betonade vi individens rättigheter, oberoende av religiös eller etnisk tillhörighet, samt vikten av att motverka diskriminering av alla slag. Vidare framhöll vi vikten av att Irak förstärker sitt arbete mot straffrihet, och vi kritiserade starkt förekomsten av tortyr. När jag har träffat företrädare för Iraks regering, senast vid mitt besök i landet i februari, har jag understrukit vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med landets åtaganden under internationell rätt. Vid mitt besök nämnde jag särskilt minoriteterna, bland annat kristna liksom mandéer/sabéer och yazidier. Irak känner väl till var såväl Sverige som Europeiska unionen står i dessa frågor. Så sent som den 22 november gjorde EU:s utrikesministrar ett nytt uttalande, som innehöll skrivningar om vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna. EU:s höga representant Catherine Ashton har därtill vid två tillfällen under november betonat vikten av att en ny irakisk regering tar sitt ansvar i den nationella försoningsprocessen. Sverige är för tillsättandet av en speciell landrapportör inom ramen för FN. Jag anser att specialrapportörerna utgör en mycket viktig del av FN:s arbete för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, och den svenska regeringen är principiellt positivt inställd till denna typ av verktyg. Det fanns också en rapportör för Irak under åren 1991-2004. I det läge som Irak nu befinner sig är det allra viktigaste att få en ny regering på plats. Det är fundamentalt för Iraks framtid att det byggs upp ett fungerande nationellt system av rättsvårdande myndigheter, att det i Bagdad finns en enande regering som driver den nationella försoningsprocessen framåt och att irakierna själva behåller ägandeskapet för landets återuppbyggnad. EU, Sverige och FN ska på bästa möjliga sätt bistå i den processen, men också vara med och kritiskt granska. Att inrätta en landrapportör för Irak kunde vara ett sätt att både fästa uppmärksamheten på brister i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och att föreslå förbättringar. I det nuvarande läget mellan två irakiska regeringar - så står det i det formella svaret, men vi vet att en ny regering tillträdde i går - måste vi samtidigt beakta att val av tidpunkt för inrättande av en rapportör måste ta hänsyn till att det bör finnas en fungerande regering som rapportören kan arbeta mot. Arbetet med att stärka individens rättigheter, oberoende av religiös eller etnisk tillhörighet, samt vikten av att motverka diskriminering av alla slag kommer att fortsätta. Vi vet att förhållandena i irakiska fängelser är bristfälliga och att tortyr förekommer. Det är något jag tar upp i mina bilaterala kontakter. Den nya regeringen i Irak måste förstärka sitt arbete mot straffrihet och mot tortyr. Detta är viktiga frågor som Sverige och EU kommer att fortsätta att arbeta med i förhållande till Irak och vi kommer att påminna den nya regeringen om sitt ansvar för dessa frågor. Slutligen måste vi våga hoppas på att Irak nu står inför en ny fas. Samtidigt som vi står upp för den svenska värdegrunden vad gäller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter måste Sverige och EU - liksom världen i övrigt - ge sitt fulla stöd till den nationella försoningsprocessen i landet.
Hans Linde (V)
Anf. 21 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får inledningsvis tacka utrikesministern för svaret, men jag vill också understryka att det är ett svar som har dröjt. Den här interpellationen lämnade jag in den 16 november, och den tidsgräns på två veckor som finns i riksdagen för att besvara interpellationer har överskridits flera gånger om. Jag får väl påminna utrikesministern om att svensk utrikespolitik må bäst föras utanför Sveriges gränser, men den förankras bäst i denna kammare, i debatt med oss som till skillnad från utrikesministern är folkvalda av svenska folket. Till ämnet! Vi kan i dag konstatera att den frihet som man talade om i Washington våren 2003, när man skulle motivera sin attack mot Irak, fortfarande lyser med sin frånvaro. Irakiernas vardag är fortfarande i hög utsträckning präglad av våld, övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag tror att mycket få av de irakier som nu torteras eller mördas i Irak bryr sig speciellt mycket om huruvida förövarna är anhängare till Saddam Hussein eller den nya regimen, om de är amerikanska soldater eller tillhör någon av de väpnade grupper som terroriserar befolkningen. Ett övergrepp är ett övergrepp och ett brott mot de mänskliga rättigheterna är ett brott mot de mänskliga rättigheterna oavsett vem som begår det. Det är uppenbart att det irakiska folket fortfarande, sju år efter Saddam Husseins regims fall, väntar på sin befrielse. Min interpellation tillkom efter två konkreta exempel på hur våldet fortfarande är ständigt närvarande i Irak. Den 23 oktober släppte Wikileaks ett stort antal dokument rörande Irak. Dokumenten avslöjade bland annat omfattande övergrepp och tortyr. Dokumenten visade på liknande uppgifter som redan tidigare presenterats, bland annat i en omfattande rapport av Amnesty International i september som hette New Order, same abuses . Sammantaget ger man en bild av ett Irak där irakiska säkerhetsstyrkor fortfarande inte tvekar att använda sig av tortyr, där utomrättsliga avrättningar är vanligt förekommande och där en kultur av straffrihet för förövaren har brett ut sig. Man visade bland annat att de amerikanska säkerhetsstyrkorna överlämnat 10 000 irakiska fångar till de irakiska myndigheterna utan några som helst garantier för att de skulle behandlas rättssäkert och trots att USA under flera års tid har varit mycket väl medvetet om att dessa fångar riskerade tortyr. Det innebär att både Irak och USA har gjort sig skyldiga till brott mot FN:s tortyrkonvention, vilket också Amnesty uppmärksammat och hårt kritiserat. Det andra exemplet som aktualiserade interpellationen var den attack som genomfördes den 31 oktober mot en katolsk kyrka i Bagdad. Drygt 100 obeväpnade gudstjänstdeltagare togs som gisslan, och drygt 60 personer dödades, flera av dem barn. Amnesty fördömde attacken på kyrkan och betecknade den som en krigsförbrytelse. En av de överlevande berättade och beskrev attacken så här: Jag kan inte beskriva detta som något annat än ett planerat massmord på oss kristna. Terroristerna sköt främst de unga. De gick runt och dödade som de ville. I våras beslutade Sveriges riksdag att erkänna folkmordet 1915 i Turkiet. Men frågan är väl om vi har lärt oss av historien, för det vi nu ser är ett nytt folkmord. De som attackerar de kristna i Irak i dag har exakt samma motiv som man hade i Turkiet 1915, nämligen att fördriva ett folk och utplåna dess kultur, språk, religion och traditioner. Det som hände 1915 kan vi inte göra ogjort, men vi kan agera från världssamfundets sida mot det folkmord som pågår nu. Vi har fakta. Vi känner till vidrigheterna, vi känner till grymheten och vi känner till övergreppen. Sist vill jag bara uppmärksamma Carl Bildt på att han trots att han har haft gott om tid att besvara min interpellation missade en av mina frågor, om man är beredd att verka för en internationell och oberoende undersökning av Iraks fängelser och fångläger. Den frågan skulle jag också vilja ha svar på.
Carl Bildt (M)
Anf. 22 Carl Bildt (M)
Herr talman! Den senare uppgiften skulle falla väl inom ramen för en speciell rapportör angående mänskliga rättigheter, så jag tycker nog att man kan anse att den frågan indirekt är besvarad. Hans Linde tar upp två konkreta fall. Vi kan föra en mycket stor diskussion om Irak, men låt oss hålla oss till det som är lite mer konkret. I fråga om de olika uppgifter som kom fram i samband med Wikileaks är det väl så, som Hans Linde säger, att de inte förändrade bilden i någon del. De kanske gav lite mer relief men innehöll ingenting som var egentligt nytt. Från amerikansk utgångspunkt måste det ha varit ett dilemma när man överlämnade fångar till de irakiska myndigheterna. Jag delar det bekymmer som Hans Linde ger uttryck för. Jag är inte helt övertygad om Hans Lindes uppfattning att USA skulle ha varit kvar och hållit dem i amerikanska fångläger. Det är möjligt att detta hade inneburit bättre rättsprocedurer än när man överlämnade dem till de irakiska myndigheterna, som är ofullgångna i många avseenden, som Hans Linde mycket riktigt påpekar. Däri ligger ett genuint dilemma. Vi har stött processen med ett successivt överlämnande av ansvar från en ockupationsmyndighet, vilket de amerikanska styrkorna länge var, till olika typer av irakiska myndigheter samtidigt som vi stöder deras förmåga att bygga upp kapacitet för att hantera detta på ett riktigt sätt. Attacken mot den katolska kyrkan den 31 oktober var bestialisk och allvarlig, och den hade av allt att döma precis de motiv som Hans Linde här beskriver. Vi vet nu - det var väl inte alldeles klart när interpellationen lämnades in - att detta var ett av al-Qaida genomfört dåd med exakt detta syfte. De irakiska säkerhetsmyndigheterna lyckades sedan arrestera också ledande personer i al-Qaida som var ansvariga för detta. Det håller fortfarande på att delvis nystas upp vad som är bakgrund och vad al-Qaida-organisationen där sysslar med, också med förgreningar i andra länder. Det är viktigt att vi ger de irakiska myndigheterna stödet i kampen mot terrorismen samtidigt som vi understryker vikten av att detta sker med beaktande av de mänskliga rättigheterna. Låt mig också välkomna det faktum att vi i går äntligen fick en ny regering i Irak. Det tog längre tid än i Holland. Belgien befinner sig i finalen när det gäller kapplöpningen om hur lång tid det tar att bilda regeringar. Det är klart att det är väldigt viktigt att det finns en regering och att denna regering också, på det sätt som nu är fallet, inkluderar alla de viktiga politiska grupperingarna i landet. Det kanske tar ned effektiviteten i regeringsutövningen något, men i just detta skede av Iraks utveckling är det försoningsprocessen som är det viktiga. Jag ska så snabbt som möjligt återetablera kontakten med utrikesminister Zebari som nu åter är i full tjänst. Jag kan försäkra Hans Linde om att vi i den kontakten, som vanligt, kommer att diskutera ansträngningarna för att skydda de mänskliga rättigheterna och bygga ut detta. Det handlar om kristna minoriteter, självfallet, men det är också viktigt att vårt engagemang handlar om alla människor, oavsett vilken religiös tillhörighet de har. Till slut kan jag bara säga det som också står i svaret om en FN-rapportör om mänskliga rättigheter. Jag tror att det vore bra. Det skulle kunna vara ett stöd för de ansträngningar som Iraks regering själv utför i den här frågan.
Hans Linde (V)
Anf. 23 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag vet inte var utrikesministern befann sig den dagen för drygt sju år sedan när USA:s bomber började falla över Bagdad. Jag stod den dagen på Gustaf Adolfs torg hemma i Göteborg och höll tal vid en demonstration för fred och mot det krig som då pågick. Men jag får väl erkänna att även om jag i det talet pratade om den humanitära kris som riskerade att uppstå genom detta krig skulle jag nog inte i min vildaste fantasi då kunnat föreställa mig den humanitära katastrof vi har sett i Irak under de gångna sju åren. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att irakiskt liv skulle kunna värderas så oerhört lågt. Man ska sätta in de övergrepp som jag har beskrivit i min interpellation i sitt sammanhang. Vi ska minnas att över en miljon irakier har drivits på flykt. Hur många irakier som har dödats vet vi inte, för medan man under den amerikanska militära närvaron i Irak har räknat hur många amerikanska soldater som har dödats är det ingen som ens försöker eller har lyckats räkna hur många irakier som har dödats under den pågående väpnade konflikten. Vad som är tydligt är att de kristna minoriteterna hör till de grupper som har drabbats allra hårdast. Vi ser hur dessa grupper i det närmaste är på väg att utplånas och fördrivas från Irak. Därför valde jag att beskriva detta som ett pågående folkmord. Det är helt uppenbart att de grupper som nu attackerar de kristna, de grupper som Carl Bildt beskrev som allierade med al-Qaida, är grupper som har på sin politiska agenda att fördriva varenda kristen irakier från landet, att utplåna deras språk, historia, kultur och traditioner. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma precis det som Carl Bildt säger. Det är inte bara de kristna som drabbas i Irak i dag. Det finns över huvud taget inga frizoner mot våldet. Även fackföreningsaktivister - vilket bland annat jag som vänsterpartist uppmärksammat - mördas, men även MR-försvarare, journalister och inte minst hbt-personer mördas systematiskt i Irak i dag. Jag välkomnar att FN:s generalförsamling i går antog en resolution mot utomrättsliga avrättningar där man bland annat lyfte fram, återigen som tur var, frågan om just utomrättsliga avrättningar som drabbar människor på grund av deras sexuella läggning. Men nu finns det en regering på plats i Irak, och då finns det också en motpol som man kan agera mot och lyfta fram dessa frågor till. Jag tror att det nu är viktigt att Sverige snabbt agerar när regeringen finns på plats. I det svar jag fick tidigare sade Carl Bildt att man ville avvakta med en FN-rapportör tills regeringen fanns på plats. Ja, nu finns regeringen på plats, och då är det också tid att agera. Jag tror att det nu är hög tid att man tar krafttag. Där skulle jag vilja få ett tydligt besked från Carl Bildt: Vilka initiativ kommer man nu att ta när regeringen är på plats i Bagdad för att få en FN-rapportör på plats? Samma sak gäller generalförsamlingens resolution som antogs i går där man tydligt fördömer den typ av utomrättsliga avrättningar och utomrättsliga arresteringar som just nu pågår i Irak som drabbar de kristna men även andra grupper. Nu är det hög tid att sätta press på den irakiska regeringen att den ska ta sitt ansvar för att denna resolution ska implementeras även i Irak. Jag välkomnar så klart att både EU, FN och Carl Bildt har lyft fram frågan om bristen på rättssäkerhet och den stora straffriheten i dagens Irak. Men problemet med straffriheten är att den i dag är så oerhört utbredd i Irak. De myndigheter i Irak som Carl Bildt talar om är samma myndigheter som i dag systematiskt blundar för brott mot de mänskliga rättigheterna, myndigheter som låter politisk hänsyn väga så mycket tyngre än individens rätt att skonas från våld och övergrepp - i ett läge där vi faktiskt ser krigsförbrytelser. Det är vad det handlar om. Jag tycker att det är viktigt att kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som skedde vid attacken mot den katolska kyrkan i Bagdad var en krigsförbrytelse. Då är det inte längre en nationell fråga. Då har världssamfundet ett ansvar för att agera och se till att de ansvariga ställs inför rätta. Här har vi även från svensk sida skyldighet att agera med mer än bara ord.
Carl Bildt (M)
Anf. 24 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Hans Linde menar när han säger att vi ska agera med mer än bara ord. Det verkar som ett eko av Washington före april 2003, då man tyckte att man skulle agera med mer än ord mot Saddam Hussein. Jag tror att Hans Linde var lite skeptiskt inställd till den politiska inriktningen då. Men låt mig hålla med honom i välkomnandet av resolutionen i FN:s generalförsamling i går om utomrättsliga avrättningar. Det ligger lite utanför vad vi diskuterar nu eller är i alla fall lite bredare, men det kan finnas anledning att utnyttja tillfället att välkomna denna resolution. Låt mig sedan vad gäller det längre historiska perspektivet - sådana här saker måste ofta ses i ett sådant perspektiv - säga att den irakiska statsbildningen under praktiskt taget hela sin historia fram till 2003 hölls samman av ett mer eller mindre brutalt förtryck. Det var en statsbildning som hade tillkommit av tre provinser i det gamla osmanska imperiet med delvis olika nationella, kulturella och religiösa orienteringar. Nu måste dessa olika delar av denna region egentligen för första gången finna sin balans genom kompromisser i mer eller mindre demokratisk ordning. Vi hade alla önskat att detta hade kunnat ske utan det våld som har kommit till användning och de människoliv som har gått till spillo. Om de är fler eller färre än vad som var fallet under den tidigare långa perioden av brutalt våld och förtryck är i detta sammanhang inte den mest centrala frågeställningen. Nu har vi en spirande demokrati i Irak, med demokratiska val, med alla de svårigheter som regeringsbildningar innebär och med en regering som - om jag har förstått det hela rätt - består av 42 statsråd, vilket får anses vara inkluderande, försiktigt uttryckt. Men bakgrunden till det är självfallet att alla dessa folk, minoriteter och religiösa grupperingar nu måste finna sin egen kompromiss om den irakiska nationens framtid. Vår uppgift är att ge detta så mycket stöd och så mycket uppmuntran vi kan. Det gäller inte bara de mänskliga rättigheterna - centrala som de är i detta arbete - utan också väldigt många andra frågeställningar. Jag tror att vi i Sverige faktiskt har vissa möjligheter att göra insatser här. Det har att göra med att vi har i storleksordningen 170 000 medborgare i vårt land som på ett eller annat sätt har sina rötter i Irak, många uppe i norr, i de kurdiska regionerna, men väldigt många också i andra områden. Det har skapat förbindelser mellan Sverige och Irak som är långsiktiga och som vi ska utnyttja på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Det är en av anledningarna till att vi under senare år har förstärkt vår diplomatiska närvaro i Bagdad och Erbil. En viktig del av detta är att bekämpa den renodlade terrorismen. I fallet med den katolska kyrkan vet jag att det handlar om al-Qaida. Vi vet från al-Qaidas egna programförklaringar att de vill uppmuntra religiösa och sekteristiska konflikter och driva kristna eller shiiter ut ur landet på ett eller annat sätt, med massvåld mot oskyldiga människor som deras huvudsakliga arbetsinstrument. Al-Qaida måste bekämpas med kraft, varhelst de finns och varhelst de försöker finnas. Också i detta sammanhang har vi anledning att utöka samarbetet med den nya irakiska regeringen. Som svar, slutligen, på Hans Lindes fråga om vad vi nu kommer att göra: Jag ska söka en snabbkontakt med utrikesminister Zebari. Då är det självklart att de frågeställningar som vi diskuterar här i dag kommer att finnas högt på listan över samtalsämnen med honom.
Hans Linde (V)
Anf. 25 Hans Linde (V)
Herr talman! Låt mig först vara mycket tydlig på en punkt: Vänsterpartiet är inte och har aldrig varit någon vän av den regim som fanns under Saddam Hussein. Jag tror att det är viktigt - i ljuset av detta övergrepp - att man kan tänka två tankar samtidigt. De här övergreppen och det här våldet får inte leda oss tillbaka, så att vi börjar blicka i backspegeln och förhärliga den regim som var, för det var en oerhört grym regim som begick brott mot de mänskliga rättigheterna i Irak. Men samtidigt måste vi se att det amerikanska anfallet mot Irak år 2003 även om det kläddes i retorik om frihet, befrielse och demokrati inte har resulterat i detta, utan att vi sju år efter anfallet ser att irakiernas vardag fortfarande domineras av våld, övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Carl Bildt frågar vad jag menar när jag säger att det behövs mer än ord. Jag kan erkänna att jag inser att utrikespolitiken har sina gränser. Oftast går det inte i denna kammare och inte heller på Utrikesdepartement att fatta beslut som får direkta konsekvenser i ett annat land. Men jag ser trots allt att vi inom den breda utrikespolitiken alltid har två verktyg till vårt förfogande. Det ena är att tala klarspråk om brott mot de mänskliga rättigheterna när vi ser övergrepp. Det andra verktyget är att ge en fristad i vårt land till dem som flyr undan krig och förföljelser. Det senare är inte Carl Bildts område, men jag observerar att den borgerliga regeringen fortsätter att avvisa människor tillbaka till Irak - inklusive kristna irakier. När det gäller att tala klarspråk ser jag att man brister även på denna punkt. Carl Bildt beskrev just den irakiska regimen som en spirande demokrati. Jag tror att väldigt få av de irakier som nu utsätts för tortyr av de irakiska säkerhetsstyrkorna skulle hålla med om en sådan beskrivning. Det krävs någonstans en grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna för att ett land ska kunna kalla sig demokrati. Det räcker inte med bara val, utan det krävs också en allmän respekt. Samma sak gäller USA. Trots att vi har visat att USA bryter mot FN:s tortyrkonvention märker jag nu att trots att Carl Bildt har haft mer än 14 minuters talartid har han inte på någon punkt lyft fram USA:s brott mot mänskliga rättigheter i Irak.
Carl Bildt (M)
Anf. 26 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag har inte så mycket att tillägga. Jag noterar i julfridsdebattstämningen att Hans Linde konstaterar att han inte var någon vän av Saddam Hussein. Jag har inte anklagat honom för att vara det. Men det faktum att han finner anledning att säga detta - utan att det var någon del av debatten - visar väl att det ibland förekommer misstankar om detta. Jag vill dock gärna säga att jag inte har uttalat sådana misstankar. Sedan får jag säga: Ja, jag anser att Irak är en spirande demokrati. Den är inte fullständig och perfekt, för att uttrycka saken på mildast tänkbara sätt. Bristerna vad gäller mänskliga rättigheter är mycket betydande. Nu kan inte den irakiska regeringen belastas för vad al-Qaida gör, och man kan inte heller belasta den svenska regeringen för vad brottslingar i Sverige gör. Det viktiga är att man har en regering som vill upprätthålla - med kraften av sin förmåga - de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Den svenska regeringens förmåga i det avseendet är förmodligen av olika skäl större än den irakiska regeringens förmåga. Men jag tycker inte att vi ska tvivla på deras vilja att faktiskt göra detta, och vi ska försöka ge dem det stöd som vi kan ge, som gör det möjligt för dem att steg för steg bli mer effektiva och systematiska i genomförandet av den politik som de har förpliktat sig att genomföra. Det stödet från Sveriges sida, från Europeiska unionens sida och från Förenta Nationernas sida är viktigt för att uppnå de mål vad gäller Irak som jag tror att Hans Linde och jag i grunden faktiskt är eniga om.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.