våld mot kvinnor

Interpellation 2001/02:226 av Narti, Ana Maria (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-02-01
Anmäld: 2002-02-05
Besvarad: 2002-02-19

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 1 februari
Interpellation 2001/02:226
av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om våld mot kvinnor

Vi är alla överens om att vi behöver integration, kommunikation, dialog över alla kulturella och etniska synliga och osynliga gränser; ändå stöter vi på så grymma händelser som mordet på Fadime Sahindal. Sådana händelser visar att det i dag finns människor som lever helt utanför vårt samhälle mitt i vårt samhälle. Hedersmord är inte en möjlig handling för en man som lever här och nu, hedersmord är ett dåd utformat och genomfört i en social och psykisk miljö som bara är möjlig i en medeltida lantlig tankevärld. Gäller det dessutom penningtransaktioner som växer på äktenskapets område är detta ännu tydligare bevis på handlingar som över huvud taget inte borde förekomma i vårt land.

Våldet som exploderar ur sådana olagliga beteenden vittnar om ett samhälle delat mellan "vi och de".

Vetenskapliga undersökningar, t.ex. den stora undersökningen om brandkatastrofen i Göteborg, men också rapporterna om svenskundervisning och arbetsmarknad för invandrare presenterade av IFAU och Riksdagens revisorer talar om stora grupper invandrare som i dag lever mitt i det svenska samhället utan att kommunicera med detta samhälle, utan att förstå vad som händer runtomkring dem. Frånvaron av kommunikation föder isolering, misstänksamhet och aggressivitet riktad mot det svenska samhället.

Vi kan aldrig stoppa upprepningen av så grymma händelser som mordet på Fadime om vi inte kommunicerar över alla kulturella och etniska gränser.

Hur ska vi då bryta den osynliga mur som skiljer åt oss från den mest isolerade gruppen? Man kan inte kommendera fram integration. Man kan inte ge befallning till svenskar och låta oss säga till kurderna: "Nu ska ni träffas! Nu ska ni samarbeta! Nu ska ni dela värderingar!" Man kan inte heller planera och genomföra förbättringar i kommunikationen mellan olika grupper uppifrån, via hierarkiska och centraliserade s.k. satsningar @ oavsett hur mycket pengar man då lägger in i sådana kampanjer. Det enda som hjälper är att människor med olika bakgrund blir aktiva kommunikationslänkar, levande broar. Och där har vi sett väldigt få förbättringar, tvärtom, mitt intryck är att de senaste åren har vidgat avgrunden mellan majoritet och minoriteter. När kommunala tjänstemän och arbetsförmedlare i detalj bestämmer över invandrarens vardag, vänder sig många grupper inåt inom sig själva. Isoleringen förstärks i stället för att ge vika.

Fadime talade om invandrarorganisationerna och vad de kunde göra för att dämpa generationskonflikterna. Hon hade rätt, det är de egna som bäst påverkar män av samma kultur. Men invandrarorganisationerna är i dag precis så som de länge har varit marginaliserade, de har små resurser och få möjligheter att arbeta kontinuerligt och på djupet med svåra pedagogiska frågor. Dialog som löper igenom vardagen och omfattar alltfler kan inte växa ur snåla kommunala bidrag och fattiga projekt på några få månader.

Under veckorna som följde mordet på Fadime har jag träffat många modiga och envisa invandrarkvinnor och svenskor som tillsammans i olika organisationer arbetar för att sätta stopp för alla former av kvinnoförtryck. Alla dessa organisationer saknar pengar för att kunna utveckla och fördjupa sina insatser, alla tvingas till ständig osäkerhet och många avbrott i verksamheten på grund av resursbrist. Och detta händer i ett samhälle dränkt i vackra slagord om integration, ett samhälle där stora summor pengar delas ut till den offentliga sektorn i hopp om att just myndigheter och traditionella starka svenska organisationer ska ta hand om invandrarna.

Hela diskussionen om den kvinnliga könsstympningen är en smärtsam påminnelse om samma företeelse: Individer och grupper kan leva mitt bland oss och ändå isolera sig i en egen medeltida värld. Kan vi komma åt sådana företeelser om läkare och akademiker från dessa grupper @ alltså väl utbildade människor som kan sätta i gång en levande kommunikation @ inte får inträde i sitt yrke i Sverige? Också på detta område har väldigt lite hänt.

Och när sådana händelser upprepas @ Sara, Pela, Fadime är bara de kända offren för den sortens tragiska former av kvinnoförtryck @ växer också faran för rasistiska och extremnationalistiska tolkningar av situationen. Invandrarorganisationerna riskerar att pekas ut som syndabockar, invandrarbefolkningen kan beskrivas som källan för våldet. Sverigedemokraterna har inte missat tillfället: Deras nyutkomna publikation talar om kampanjer mot det ökande kvinnovåldet. Enligt dem har kvinnovåldet kommit till Sverige tillsammans med mångkulturen.

Det som vi kallar för integrationspolitik måste en gång för alla gå över från vackra ord till praktisk handling och från centralistiska satsningar via den offentliga sektorn till en politik som öppnar vägen för människornas egna handlingar, för deras egen makt. Politiken måste agera så att människor ur marginaliserade grupper äntligen får möjlighet att själva vara aktiva, ta initiativ och förverkliga egna drömmar i nära samspel med majoritetssamhällets företrädare. De organisationer inom vilka invandrarkvinnorna samlar sig för att råda bot på våldet och förtrycket behöver stöd och riktiga möjligheter att verka kontinuerligt och på djupet. Stelbenta centraliserade system på arbetsmarknaden och i kommunerna hindrar dessa gruppers engagemang och delaktighet.

Mot bakgrund i detta vill jag fråga integrationsministern vad hon avser göra för att stödja alla grupper som nedifrån och upp, mitt bland våldets offer, bekämpar kvinnoförtrycket.

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:226

Webb-tv: våld mot kvinnor

Protokoll från debatten

Statsråd Mona Sahlin (S)

Anf. 1 Statsråd Mona Sahlin (S)

Fru talman! Ana Maria Narti har frågat vad jag avser att göra för att stödja alla de grupper som be- kämpar kvinnoförtrycket. Våldsbrott mot kvinnor utgör ett allvarligt sam- hällsproblem. Ett omfattande åtgärdsprogram för att bekämpa våldet mot kvinnor inleddes våren 1998 efter det att riksdagen antog regeringens proposition Kvinnofrid. De centrala utgångspunkterna var en förbättrad lagstiftning, förebyggande insatser och ett bättre bemötande av utsatta kvinnor. Flera myndigheter skulle göra ansträngningar för att förebygga våld mot kvinnor och utforma åt- gärdsprogram för det egna arbetet med dessa frågor. Det betonades starkt att samverkan mellan myndig- heter och organisationer är viktigt. Detta arbete pågår. Mäns våld mot kvinnor tar sig många olika ut- tryck. Ana Maria Narti syftar i sin fråga på det våld som kan drabba flickor och kvinnor med invandrar- bakgrund. Mordet på Fadime Sahindal skakade hela vårt samhälle. Jag tror att alla ställer sig frågan hur vi hade kunnat förhindra att detta skedde och vad vi kan göra för att det inte ska upprepas. Det är självfallet ett problem, ett mycket allvarligt problem, när människor som bor i Sverige inte delar vårt samhälles grundläggande värderingar om mäns och kvinnors lika rättigheter och om varje människas rätt att själv göra sina livsval. Problemet rör hela samhället, i alla dess sektorer, och ingen kan dra sig undan ett ansvar. Sedan flera år pågår ett arbete just för att under- lätta situationen för flickor och unga kvinnor med invandrarbakgrund. Åtgärderna omfattar både eko- nomiskt stöd till projekt för flickorna, stöd till kvin- noorganisationer, kunskapsutveckling och utarbetan- de av utbildningsmaterial. Det är också viktigt att attitydpåverkande insatser riktas till pojkar och män. I detta sammanhang vill jag passa på att hänvisa till de åtgärder som regeringen presenterade i förra veckan och som finns sammanställda i faktabladet Regering- ens arbete för utsatta flickor i patriarkala familjer. Även regeringens arbete för att motverka kvinnlig könsstympning kan nämnas i detta sammanhang. Till sist vill jag understryka att jag inte kan vara mer överens med Ana Maria Narti om att vi ska verka för att alla människor får möjlighet att ta initiativ och förverkliga sina egna drömmar. Det är också målet för integrationspolitiken - att alla i vårt samhälle ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön och oavsett i vilket land vi har våra rötter.

Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 2 Ana Maria Narti (Fp)

Fru talman! Tack för svaret, men det var bara en bit av det svar som jag hade väntat mig. Kärnan i min interpellation är nämligen bristen på kommunikation mellan stora grupper av människor som är bosatta i Sverige och Myndighets-Sverige. Denna brist på kommunikation är vetenskapligt dokumenterad, bl.a. i den utredning som kom 1999 efter den hemska katastrofen i Göteborg. Där står det klart och tydligt att segregation, diskriminering och negativ attityd hos stora delar av majoritetsbefolk- ningen och ouppfyllda förväntningar har lett till en negativ inställning till det svenska samhället hos många. En grogrund för misstro finns. Detta är kär- nan i problemet. Problemet är också belyst i samband med kvinnornas situation. Jag har också en annan vetenskaplig skrivelse till stöd. På hösten år 2000 kom en undersökning från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Uppsala. Det är en kritisk analys av arbetsmarknads- politiska insatser riktade till kvinnor med invandrar- bakgrund. Den är mycket intressant att studera. I sammanfattningen står det bl.a. att resultaten visar att de åtgärdsdeltagande kvinnor som har intervjuats har en kompakt kritik mot de åtgärder som de deltagit i, mot arbetsförmedlingen, mot de praktikplatser som de arbetat vid osv. - jag ska inte förlänga detta ut- drag. Men de här undersökningarna är värda att stu- dera därför att de bevisar att det system för integra- tionspolitik som vi hittills har haft inte fungerar i förhållande till rätt så stora grupper. Vad är det för fel med systemet? Jo, det är ett hie- rarkiskt, centraliserat system som sätter hela sin tro till den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn ska ta hand om invandrarna och lösa invandrarnas pro- blem. Vi har blodiga bevis på att detta inte sker. Så länge som vi inte har pengar och regler som legitime- rar arbetet nedifrån och upp, från invandrargrupperna i riktning mot hela samhället så kommer vi att ha denna klyfta, och den kommer att växa. Jag har läst åtgärdsprogrammet från förra veckan. Det finns mycket som är positivt där. Men att ändra attityder hos människor som i tänkandet lever i me- deltiden görs inte med information! Det görs inte med myndighetsutövning, utan det görs bara med långtgå- ende pedagogik som bara människor från samma miljö kan genomföra.

Statsråd Mona Sahlin (S)

Anf. 3 Statsråd Mona Sahlin (S)

Fru talman! Jag vill först kommentera lite grann av det som Ana Maria Narti var inne på i slutet av sitt inlägg. Jag delar mycket av det som hon sade, men jag vill bara säga att det åtgärdsprogram som presen- terades i går inte är en slutpunkt. Det är något slags mittemellanpunkt. Detta arbete handlar verkligen inte enbart om det som man kan göra akut, men det var det som var i fokus i förra veckan. Det gällde vad som behöver göras för att - för att tala rakt på sak - direkt skydda de flickor som just nu och i dag lever i skräck, ofta gömda och på flykt från sin egen familj. Men långsiktigt sett så rymmer och flyr dessa flickor därför att de vill ha frihet - och frihet uppstår inte om man måste leva skyddad hela sitt liv. Lång- siktigt är det därför helt rätt som Ana Maria Narti säger - det handlar om attitydpåverkan. Det handlar också om att nå fram till de män, de pojkar, pappor och bröder som upprätthåller den här kulturen med heder, kyskhet och skam i botten. Så visst kan vi absolut tala om en brist på kom- munikation! Vårt samhälle är uppdelat både vad gäl- ler klass och etnisk tillhörighet. Misstron ökar, liksom bristen på tilltro till att samhället bryr sig om och ser de här individerna. I ett sådant samhälle ökar svårig- heterna att nå fram med de värderingar som Ana Maria Narti och jag vill få ut till fler när vi kommuni- cerar med dem. Däremot tycker jag inte att det är korrekt att säga att det är missnöjet med samhället som är grunden för det problem som de unga flickorna har. Det är att göra det för enkelt, därför att hederstänkandet, skam- tänkandet, ligger så mycket djupare än så. Även män- niskor som har hög utbildning och som är väl med- vetna om värderingar i Sverige kan, av makt- och traditionsskäl, vilja upprätthålla hederskulturen. Men man kommer väldigt långt med den inställning som jag tror att Ana Maria Narti och jag i grunden är överens om. Sedan går Ana Maria Narti över till en kritik mot hur arbetsförmedlingarna bemöter framför allt flickor och kvinnor med invandrarbakgrund. Jag kan bara instämma och hänvisa till den rapport som Integra- tionsverket presenterade i går om tillståndet när det gäller integrationspolitiken. En mycket tung kritik som verket för fram handlar om exakt detta hur ar- betsförmedlingarna har misslyckats just med flickor och kvinnor med invandrarbakgrund. Verket pekar på att det bl.a. beror på att man så lite har lyckats indivi- dualisera arbetet med de här grupperna, precis som Ana Maria Narti sade. I den skrivelse om integrationspolitiken som vi just nu jobbar med och som ska läggas fram för riks- dagen i mars kommer detta att vara en viktig del. Vi har diskuterat detta förut. Jag delar uppfattningen att arbetsförmedlingarna i allmänhet inte på ett tillräck- ligt värdigt och samarbetsmässigt sätt har jobbat med invandrarorganisationerna själva. Man har haft detta kund-överhet-perspektiv, som så ofta har misslyck- ats. Detta är fortsättningsvis en stor del i fråga om hur vi försöker ställa om delar av arbetsmarknadspoliti- ken för att nå ut till de här grupperna. Jag tror att Ana Maria Narti är väl medveten om det men är otålig eftersom det här arbetet har gått alldeles för långsamt.

Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 4 Ana Maria Narti (Fp)

Fru talman! Otålig och otålig - hur många år har vi diskuterat de här frågorna? Statsrådet är väldigt medveten om att den här dialogen har pågått rätt länge. I den här salen har jag diskuterat frågan om sam- arbete mellan arbetsgrupper och organisationer med invandrarbakgrund och den svenska offentliga sek- torn vid flera tillfällen. Från ministrarna får jag alltid oerhört positiva reaktioner. Men om jag gör en punktundersökning och frågar, för att bara ta ett ex- empel, hur många länsarbetsnämnder som i aktivi- tetsgarantin har samarbetsavtal med invandrarorgani- sationer får jag svaret: Ingen. Under den förra perioden, när det existerade stöd från EU:s socialmål 3, var det 1 % av projekten som var initierade och ledda av invandrare. Den här gång- en riskerar vi att ha 0 %. Vi har förlorat integration. Det finns ett osynligt, outtalat motstånd hos väl- digt många myndighetsgrupper gentemot samarbete med fristående grupper. Vi håller på att utarma det civila samhället. Under dagarna efter Fadimes död deltog jag, pre- cis som statsrådet, i många demonstrationer som olika kvinnoorganisationer hade organiserat. Väldigt många av de här kvinnoorganisationerna lever från bidrag till bidrag, från anslag till anslag, på en mycket låg ekonomisk nivå. De skulle kunna förändra sam- hället. De är oerhört aktiva. Väldigt många av dem har mycket dålig ekonomi. De jobbar utan att få be- talt. Men de kan inte nå något resultat om de inte har en minimal ekonomisk grund att stå på, för att kunna jobba kontinuerligt, systematiskt under en längre tid. Detta har hittills inte skett. Min uppfattning är att vi måste skrota det gamla systemet med bidrag och anslag, som delades lite hur som helst till alla möjliga organisationer, mycket snålt och på korta perioder. Vi måste gå in på entre- prenörnivå och skriva avtal med grupper som har mycket bra förslag. Om de inte håller vad de har lovat i avtalet kan det ta slut - ett avtal kan ogiltigförklaras. De organisationer som vänder sig inåt, som vän- der ryggen mot det svenska samhället och som låter de gamla föreställningarna om livet och relationerna mellan föräldrar och barn och i familjen gå vidare har kunnat existera i det nuvarande systemet. Ändra sys- temet, statsrådet! Ändra det radikalt!

Statsråd Mona Sahlin (S)

Anf. 5 Statsråd Mona Sahlin (S)

Fru talman! Får jag först säga att när jag sade att Ana Maria Narti var otålig var det med stor respekt i orden. Det var verkligen inget annat jag menade. Jag förstår otåligheten, och jag delar den. Jag vill ändå påstå att det har skett förändringar i precis den rikt- ning som Ana Maria Narti vill gå. De förändringarna hade inte gått lika fort om inte Ana Maria Narti hade varit så otålig i riksdagen. Det var alltså med stor respekt som jag uttryckte det. I mitt svar gör jag en skillnad, som jag hoppas att Ana Maria Narti ser. Jag talar om projektstöd till de unga tjejernas egna nätverk, men jag säger stöd till kvinnoorganisationerna. De har rätt att leva på ett annat sätt än med dessa eviga ansökningar och där- med också en väldig osäkerhet om framtiden. Jag vill betona en sak, eftersom interpellationen också handlar allmänt om hur vi ska bekämpa våld mot kvinnor. I en skrift som Nationella rådet för kvinnofrid har gett ut, som heter Kommunerna som blundar för mäns våld mot kvinnor, står det så här: I dag utgör kvinnojourerna fortfarande den enskilt viktigaste aktören i samhället när det gäller våld mot kvinnor trots att kommuner och socialtjänst har hu- vudansvaret. I 60 kommuner i vårt land ger man inga bidrag alls till kvinnojourerna. Det är oacceptabelt. Varje kommun har redan i dag ansvaret för att varje kvinna som behöver stöd och skydd också ska få det. Detta har inte fungerat. Därför var en av delarna i åt- gärdspaketet att staten nu också skjuter in resurser för att få i gång ett bättre skydd framför allt i våra stor- stadsregioner, där så många av dessa flickor och kvinnor lever. Jag upprepar bara: I den skrivelse som kommer handlar det mycket om just arbetsmarknadspolitikens brister, som Ana Maria Narti har pekat på. När det gäller våldet mot kvinnor är det många från myndig- hetsvärlden, nedifrån kommunerna upp till regering- en, som har ett gemensamt ansvar. Det måste vara helt givet att var man än bor i Sverige och vilket ursprung man än har ska samhällets skydd vara på flickornas sida, och de måste bli tagna på allvar. Jag tror, precis som Ana Maria Narti sade, att Fadimes död har tvingat fram ett helt annat ansvarstagande än vad vi hade tidigare.

Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 6 Ana Maria Narti (Fp)

Fru talman! I grund och botten är vi överens. Pro- blemet är bara att det mycket välorganiserade svenska samhället är trögt, just därför att det är så välorganise- rat. Jag har i det praktiska arbetet med arbetslösa, med invandrarorganisationer och med kvinnoorganisatio- ner tusen gånger träffat oerhört spännande människor, som i sin tur har bemötts på ett kallsinnigt, likgiltigt och förnedrande sätt av olika tjänstemän på olika myndighetskontor. Det är ett outtalat men mycket djupt rotat sätt att bemöta människor från det nya civila samhället. Det som vi nu tillsammans måste göra, oavsett blockpolitik och oavsett valkampanj, är att bryta den här tysta och mycket hårda oviljan att samarbeta. Det gäller att få bort uppfattningen: Vi på socialkontoret eller vi på arbetsförmedlingen vet bäst. Vi kan göra det här. Vi behöver inte er. Det behövs ett annat civilt samhälle. Förra veckan gjorde jag en oerhört trevlig erfarenhet. Jag träffade nämligen en kille som länge jobbat med Lugna gatan. Han har, tillsammans med andra killar och flickor, för svenska kuratorer öppnat dörren till ungdomsvärlden, till grupper som de här kuratorerna annars aldrig skulle ha kunnat komma i kontakt med. För att detta ska kunna ge resultat behövs det år av arbete på gräsrotsnivå. Man kan inte vänta sig att invandrarna hela tiden ska jobba frivilligt utan någon möjlighet att utveckla en normal verksamhet.

Intressenter

Frågeställare

Narti, Ana Maria (fp) FP

Besvarad av

statsrådet Mona Sahlin Socialdemokraterna