Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Utvisade som riskerar tortyr

Interpellation 2011/12:269 av Höj Larsen, Christina (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2012-02-29
Anmäld
2012-02-29
Besvarad
2012-03-20
Sista svarsdatum
2012-03-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 29 februari

Interpellation

2011/12:269 Utvisade som riskerar tortyr

av Christina Höj Larsen (V)

till statsrådet Tobias Billström (M)

Det absoluta förbudet mot tortyr och mot utvisningar till ett land där den utvisade riskerar tortyr är en av de mest grundläggande reglerna i skyddet för mänskliga rättigheter. Förbudet är undantagslöst.

Nyligen fälldes Sverige ånyo i FN:s kommitté mot tortyr för en utvisning till Azerbajdzjan. Kommittén ansåg att intygen från experterna på tortyrskadediagnostik visade att medlemmar i den från Sverige utvisade familjen utsatts för tortyr när de ankommit till Azerbajdzjan, och att rapporter från UNHCR med flera visar att blandade familjer riskerar förföljelse i Azerbajdzjan. En ny deportation skulle innebära att ”makarna utsattes för en förutsägbar, verklig och personlig risk för tortyr”.

Detta var 19:e gången Sverige fälldes för att ha behandlat enskilda i strid med FN:s konvention mot tortyr. Inget annat land har fällts så många gånger i den typen av fall. Man skulle kunna tycka att det borde stämma till eftertanke.

Fredagen den 25 februari utvisades Jean Kabuidibuidi, kallad pastor Jean, till Kongo. Han har vittnat om misshandel och tortyr efter gripandet, som skedde i omedelbar anslutning till att han anlände till Kongo. Uppgifterna om de exakta omständigheterna är fortfarande vaga, men uppenbart är att han inte alls varit så säker som svenska myndigheter utgått ifrån i sina beslut. Mycket talar för att Sverige återigen kommer att anmälas till FN:s kommitté mot tortyr.

Slutsatsen blir, än en gång, att svenska myndigheter inte tar något som helst ansvar för att följa upp vad som händer en person efter utvisning. När medierna inte heller har uppmärksammat fallet har ansvaret i stället axlats av frivilliga aktivister och människorättskämpar. De har gjort ett viktigt jobb, men det ställer svenska myndigheters bristande uppföljningsansvar i blixtbelysning.

I en dom i mars 2010 i målet R.C. mot Sverige slog Europadomstolen för mänskliga rättigheter fast två för svensk rättstillämpning nya principer i asylrätten. Den första principen gäller följande: Om en asylsökande framfört något som tyder på att han/hon varit utsatt för tortyr, till exempel genom att åberopa ett intyg från en allmänläkare vid en vårdcentral, åligger det Migrationsverket att på eget initiativ skaffa ett expertutlåtande om den sannolika orsaken till skadorna. Den andra nya principen gäller detta: Om en asylsökande lyckats fullgöra beviskravet att han/hon redan varit utsatt för tortyr är det Migrationsverket som måste bevisa att det inte föreligger någon risk för upprepad tortyr vid en utvisning till hemlandet.

Migrationsverket och migrationsdomstolarna har hittills i stort sett försummat att tillämpa dessa nya principer trots att de utgör svensk rätt.

I artikel 8 i återvändandedirektivet stadgas att medlemsstaterna ska sörja för ett effektivt övervakningssystem för påtvingade återvändanden. Men i regeringens av Miljöpartiet stödda proposition om genomförandet i svensk rätt av direktivet sägs att något sådant övervakningssystem inte behövs eftersom JO och JK har tillsyn över svenska myndigheter. Det är ju uppenbart för var och en att JO och JK saknar resurser för en sådan ny uppgift, men regeringen verkar hoppas att vinna tid eftersom ett överträdelseförfarande i EU mot Sverige för bristfälligt genomförande av direktivet kan ta lång tid. Under tiden kan man fortsätta att mörka vad som sker med dem som fått avslag på sin asylansökan och utvisats.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Tobias Billström:

Vilka initiativ – lagstiftningsvägen eller på annat sätt – är statsrådet beredd att ta för att Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska tillämpa svensk rätt i enlighet med Europakonventionen och de domar som Europadomstolen avkunnar?

Vilka initiativ – lagstiftningsvägen eller på annat sätt – är statsrådet beredd att ta för att Sverige inte ska utvisa människor till länder där de riskerar tortyr?

Vilka initiativ – lagstiftningsvägen eller på annat sätt – är statsrådet beredd att ta för att svenska myndigheter ska vara skyldiga att följa upp vad som sker med flyktingar som utvisats?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2011/12:269, Utvisade som riskerar tortyr

Interpellationsdebatt 2011/12:269

Webb-tv: Utvisade som riskerar tortyr

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tobias Billström (M)
Anf. 50 Statsrådet Tobias Billström (M)
Fru talman! Christina Höj Larsen har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska tillämpa svensk rätt i enlighet med Europakonventionen och de domar som Europadomstolen avkunnar. Christina Höj Larsen har också frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att Sverige inte ska utvisa människor till länder där de riskerar tortyr och för att svenska myndigheter ska vara skyldiga att följa upp vad som sker med flyktingar som utvisats. Jag vill inledningsvis hänvisa till vad jag nyligen har uttalat i mina svar på angränsande frågor från Eva-Lena Jansson och Anita Brodén (2011/12:429 och 2011/12:450). Jag vill också påminna om att Europakonventionen gäller som svensk lag och ska tillämpas av svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar. Som jag tidigare sagt här i kammaren har regeringen ett ansvar för att fortlöpande se till att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden och för att den lagstiftning som enskilda förvaltningsmyndigheter och domstolar har att följa och tillämpa är i överensstämmelse med till exempel Europakonventionen. Jag följer därför noga utvecklingen av praxis både internationellt och nationellt för att bevaka att lagstiftningen lever upp till de krav som ställs. Det är en uppgift för Migrationsverket och migrationsdomstolarna att ta ställning till vilken inverkan Europadomstolens domar kan ha på handläggningen och prövningen av ärenden och mål på migrationsrättens område. Migrationsöverdomstolen kan som prejudikatsinstans i ett överklagat mål meddela vägledning för rättstillämpningen. När det gäller frågan om att inte utvisa människor till länder där de riskerar tortyr kan jag konstatera att Migrationsverket och migrationsdomstolarna efter en individuell prövning i varje enskilt fall ska ta ställning till om det finns grund för uppehållstillstånd. I den prövningen beaktas de rådande förhållandena i den sökandes hemland. En avvisning eller utvisning av en person förutsätter enligt utlänningslagen att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller av andra skäl ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Ett beslut om avvisning eller utvisning får aldrig verkställas till ett land där utlänningen riskerar tortyr. Det finns därför också möjligheter i utlänningslagen att avbryta verkställigheten av ett slutgiltigt beslut om utvisning eller avvisning om det har inträffat nya omständigheter i det enskilda fallet. En viktig utgångspunkt för att avgränsa den nationella asylprocessen och för att säkerställa att den har ett tydligt slut är att ett ärende är avslutat för svenska myndigheters del när en avvisning eller utvisning har verkställts. Jag anser att den utlänningslag och den instans- och processordning som en enig riksdag beslutade om 2005 ger goda förutsättningar för att de som söker asyl i Sverige får det skydd de behöver. Det är naturligtvis viktigt att myndigheterna har tillgång till tillförlitlig information om förhållandena i olika länder när de gör sina skyddsbehovs- och riskbedömningar. I torsdags gav regeringen Migrationsverket i uppdrag att göra en översyn av verkets databas för rätts- och landinformation, Lifos. Uppdraget lämnades som en del av ramöverenskommelsen med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Mot den här bakgrunden bedömer jag att det inte finns behov för regeringen att nu ta några ytterligare initiativ med anledning av de frågor som Christina Höj Larsen har ställt i interpellationen.
Christina Höj Larsen (V)
Anf. 51 Christina Höj Larsen (V)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Nyligen fälldes Sverige för nittonde gången i FN:s kommitté mot tortyr. Inget annat land har fällts så många gånger i den typen av fall. Man tycker att det borde stämma till eftertanke. Sverige fälldes för att vid en utvisning till Azerbajdzjan ha behandlat enskilda i strid med FN:s konvention mot tortyr. Kommittén ansåg att den utvisade familjen utsatts för tortyr när den kom till Azerbajdzjan och att en ny deportation skulle innebära att "makarna utsattes för en förutsägbar, verklig och personlig risk för tortyr". Den första raden av fällningar i FN:s kommitté mot tortyr kom i slutet av 90-talet. Då tog kommittén främst avstånd från Migrationsverkets sätt att nedvärdera trovärdigheten hos den sökande som ändrat uppgifter under ärendets handläggning. Man betonade att just svårigheter att presentera en sammanhängande berättelse kännetecknar människor som genomlevt svåra trauman och som lider av posttraumatisk stress. Under ett antal år prickades Sverige bara någon enstaka gång. Men åren 2010 och 2011 kom sju fällningar i snabb följd - sju fällningar som alltså kommit under den tid statsrådet Billström ansvarat för svensk flyktingpolitik. För nästan exakt ett år sedan stod migrationsminister Billström och jag här och debatterade dels utvisningar till tortyr, dels Sveriges bristande följsamhet gentemot en dom från Europadomstolen. Migrationsminister Billström hänvisade då - som så ofta - till att Sverige enligt ministerns uppfattning erbjuder den sökande en rättssäker och individuell asylprövning och till att han inte kommenterar enskilda fall. När vi i dag står här för att debattera utvisning av asylsökande som riskerar tortyr kan det därför vara viktigt att jag börjar med att säga att jag är fullt medveten om att statsrådet inte kommenterar enskilda fall. Men de fall jag i dag tar upp är en del av ett större mönster - ett mönster som tyvärr visar upp en grym sida av svensk flyktingpolitik. Då Sverige i FN:s kommitté mot tortyr fällts 19 gånger - av vilka 7 under de senaste två åren - ser vi att dessa enskilda fall är ett resultat av strukturella problem i svensk flyktingpolitik och praxis. Det är politik, och det är något som statsrådet inte bara kan kommentera utan också är skyldig att kommentera. Statsrådet ansvarar ju för svensk migrationspolitik, även för de delar som vi i Sverige har anledning att skämmas över. När det gäller mänskliga rättigheter är det undantagslöst. Då räcker det inte för ett statsråd att ikläda sig rollen som byråkrat och att hävda att den asylsökande fått en individuell och rättssäker prövning. För att vi ska kunna upprätthålla mänskliga rättigheter krävs det en ständig strävan att i alla lägen minska kränkningarna av dessa rättigheter. Därför undrar jag återigen vilka slutsatser migrationsminister Billström drar av att Sverige fällts så många gånger i FN:s kommitté mot tortyr och hur han tänker förhindra utvisningar till tortyr i framtiden.
Tobias Billström (M)
Anf. 52 Statsrådet Tobias Billström (M)
Fru talman! Det finns förklaringar till att det förekommer klagomål mot Sverige inför FN:s tortyrkommitté. Sverige har anslutit sig till FN-konventionen mot tortyr och är ett av de länder som tillåter enskild talerätt, och därför kan klagomål mot Sverige prövas av kommittén. Det är så systemet ser ut. Sverige informerar också om möjligheten att klaga till internationella organ, till exempel på regeringens hemsida, och många svenska ombud är väl insatta i dessa processer. Vi har också ett stort antal asylsökande. I de allra flesta fall kommer kommittén fram till att Sverige inte har brutit mot konventionen, men regeringen och jag ser naturligtvis allvarligt på varje fällning. Man ska också komma ihåg att FN:s kommitté mot tortyr uttalar sig om huruvida Sverige har levt upp till konventionsåtagandena i just de enskilda ärenden kommittén har prövat. Det återspeglar den svenska utlänningslagen på ett bra sätt när det gäller hur FN-konventionen mot tortyr är inkorporerad. Därför anser jag inte att de fällningar som har förekommit är skäl för att ändra asyllagstiftningen och instans- och processordningen. Tvärtom anser jag att Sverige redan har en asyllagstiftning och en instans- och processordning som ger väldigt bra förutsättningar för att undvika att enskilda utvisas till länder där de riskerar tortyr eller förföljelse. Det är också viktigt att understryka - det sade jag redan i mitt huvudanförande - att en enig riksdag 2005 stod bakom det system vi har i dag. Det finns även bland annat en särskild bestämmelse i vår utlänningslag för situationer där ett internationellt organ som är behörigt att pröva klagomål från enskilda begär att Sverige ska avbryta verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning. Det kan till exempel röra sig om en begäran från FN:s kommitté mot tortyr. I sådana fall ska verkställigheten avbrytas om inte synnerliga skäl talar emot. Migrationsverket har i dessa situationer regelmässigt stoppat verkställigheten. Om ett internationellt organ, till exempel FN:s kommitté mot tortyr, kommer fram till att ett beslut om avvisning eller utvisning i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande ska uppehållstillstånd beviljas enligt utlänningslagen. Undantag kan bara göras om det finns synnerliga skäl som talar mot det. Detta tycker jag är viktigt att framhålla, för det är bra exempel på att den svenska ordningen fungerar som det har varit tänkt. Avslutningsvis vill jag bara påpeka något jag också tycker är viktigt i sammanhanget, nämligen att det är en självklar utgångspunkt att återvändandet till ett hemland måste föregås av en ingående prövning av behovet av skydd i varje enskilt fall. Naturligtvis ska inte flyktingar eller andra som behöver skydd utvisas från Sverige. Tvärtom uppfyller Sverige sitt ansvar mot de enskilda individer som söker asyl genom att se till att prövningen av asylansökan är rättssäker, individuell och framåtsyftande. Det är det ansvar Sverige på ett rimligt sätt kan ta på sig. Jag tycker att det är viktigt att peka på detta, för det visar också hur långt fram Sverige ligger när det gäller att ha en rättssäker, effektiv och välfungerande asyllagstiftning.
Christina Höj Larsen (V)
Anf. 53 Christina Höj Larsen (V)
Fru talman! I slutändan handlar denna debatt om Sveriges ansvar för asylsökandes undantagslösa rätt att slippa utsättas för tortyr. Vi har många gånger hört migrationsminister Billström hänvisa till att den sökande har fått en rättvis och individuell asylprövning och att det är viktigt att ärendet får ett tydligt slut. Frågan vi diskuterar här i dag är vad som händer när detta tydliga slut innebär en tvångsutvisning till tortyr. Pastor Jean, som tvångsutvisades för en dryg månad sedan, vet rent fysiskt vad detta tydliga slut kan innebära. Trots att det finns goda kunskaper om repression från regimen i Kongo mot både inhemsk opposition och dem som kan misstänkas tillhöra en diaspora utvisades pastor Jean. Genom Diakonia har vi kunnat följa hur pastor Jean omedelbart efter ankomst till landet fördes till en källare och fick utstå utfrågningar och misshandel. Skadorna finns väl dokumenterade i en rapport som utförts av Diakonias samarbetspartner i landet. Vilket ansvar har vi i Sverige för konsekvenserna av denna utvisning till tortyr? Vad hjälper det pastor Jean att han har fått en individuell och rättssäker prövning av sitt ärende om han ändå utsattes för detta när han återvände? Det är inte utan att man kommer att tänka på Tage Danielssons sannolikhetsberäkning om kärnkraften - vad gör vi när det som inte får hända ändå händer, och när det till och med händer gång på gång? Vad gör vi när pastor Jean inte skulle bli torterad och ändå blev det? Tyvärr är det nog inte heller sista gången Sverige fälls av kommittén. Jag tänker på iranska oppositionella Mohammadreza, som snart utvisas till fängelsestraff och piskstraff. 75 piskrapp - det är tortyr. Är det en risk vi kan utsätta honom för? Mitt svar är nej. Jag tänker på etiopiska oppositionella Saba, som snart utvisas till hemlandet. Hon flydde hit efter att ha suttit fängslad i flera år, misshandlats och våldtagits. Hennes kropp är märkt av det. Kan vi verkligen riskera att skicka henne tillbaka till samma sak? Mitt svar är nej. Flyktingaktivisten Sanna Vestin sammanfattar läget i svensk migrationspolitik mycket väl: Där Sverige har låtit en trovärdighetsbedömning av individen ta över har FN lagt vikt vid läkarintyg som tyder på tortyr, internationella rapporter om mänskliga rättigheter och annat bevismaterial. Frågan kvarstår: Vad gör statsrådet när det som inte får hända ändå händer, och vad gör han för att se till att det aldrig händer igen?
Tobias Billström (M)
Anf. 54 Statsrådet Tobias Billström (M)
Fru talman! Jag har inte kännedom om alla faktiska omständigheter i detta enskilda fall, utan jag kan bara konstatera att Migrationsverket och migrationsdomstolarna har gjort sina bedömningar av skyddsbehovet och att regeringen inte kan påverka denna bedömning. Den svenska instans- och processordningen är utformad för att vara rättssäker, särskilt genom möjligheten att överklaga och få sin sak prövad av domstol. Vad gäller asylprövning kan tilläggas att UNHCR - eftersom Christina Höj Larsen själv nämnde FN - så sent som i höstas konstaterade i studien Kvalitet i svensk asylprövning att Migrationsverket har en rättssäker prövning. Som jag nyss nämnde är det här fråga om ett enskilt ärende som har prövats av Migrationsverket och migrationsdomstolarna, och som bekant är det en grundlagsfäst ordning att regeringen inte får lägga sig i myndigheternas handläggning av enskilda ärenden. Regeringen har därför inte heller vidtagit några särskilda åtgärder i detta enskilda fall. Det är också viktigt att komma ihåg att prövningen av skyddsbehovet görs under asylprocessen, inte efter att den är avslutad och den enskilde har återvänt. Dessutom tycker jag att det finns anledning att påpeka en annan sak i denna debatt, och det är att bedömningen av förhållandena i den asylsökandes hemland enbart är en del av prövningen av en asylansökan. Naturligtvis måste andra omständigheter också beaktas, till exempel den asylsökandes egen berättelse. Jag tycker därför inte att det går att dra några slutsatser utifrån ett enskilt fall vad gäller frågan om till exempel vilken information myndigheten eller domstolarna har haft om landet. Ändå tycker jag att det kan vara på sin plats att upprepa det jag sade tidigare, nämligen att regeringen i förra veckan gav Migrationsverket i uppdrag att göra en översyn av landinformationssystemet. Det är klart att det i denna översyn ingår bland annat om redovisningen av förhållandena i andra länder är ändamålsenlig. Allt detta sammantaget gör att jag tycker att jag kan visa på en mycket tydlig och ambitiös hållning från regeringens sida när det gäller att se till att stå upp för den rättssäkra asylprocess riksdagen har beslutat om och som vi dessutom har fått ett gott omdöme om inte minst i rapporten från UNHCR i höstas. Detta arbete tänker jag fortsätta att arbeta med som migrationsminister i regeringen.
Christina Höj Larsen (V)
Anf. 55 Christina Höj Larsen (V)
Fru talman! Jag är fullt medveten om processordningen. Och jag är inte heller intresserad av en ordning där vi politiskt beslutar vem som får stanna och vem som inte får stanna. Vi är inte byråkrater, vi är politiker, och vi har ett ansvar att sträva efter en flyktingpolitik där ingen får ta de smärtsamma konsekvenserna på egen kropp av våra felaktiga beslut. Jag kräver av migrationsministern att han aldrig låter sig nöja med en situation där asylsökande utvisas till tortyr, inte ens om det sker enstaka gånger. Varje fall är ett misslyckande, inte bara för asylprocessen utan också för oss här som människor. Och det finns vägar för regeringen att gå. Torsdagens beslut att sent omsider låta Migrationsverket göra en översyn av verkets databas för rätts- och landinformation är glädjande, men det räcker inte för att hindra det här från att ske igen. Här tryter svaren från statsrådet. Vad är det till exempel som gör att regeringen och Miljöpartiet väljer att säga nej till ett övervakningssystem som stadgas i artikel 8 i återvändandedirektivet för påtvingat återvändande? I regeringens och Miljöpartiets proposition om genomförandet av direktivet i svensk rätt säger man att det inte behövs något sådant övervakningssystem eftersom JO och JK har tillsyn. Det är ju uppenbart för var och en att JO och JK saknar resurser för en sådan ny uppgift. Men regeringen verkar hoppas vinna tid eftersom ett överträdelseförfarande i EU kan ta lång tid. Det är nog tyvärr endast en tidsfråga innan Sverige fälls för tjugonde gången i FN:s kommitté mot tortyr. Frågan är hur länge migrationsminister Billström tänker låta detta fortsätta.
Tobias Billström (M)
Anf. 56 Statsrådet Tobias Billström (M)
Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid den sista delen av det som Christina Höj Larsen tog upp. Regeringen har bedömt att den ordning för övervakning av utlänningars rättigheter som finns i Sverige är att bedöma som effektiv i den mening som avses i återvändandedirektivet, alltså att svensk rätt uppfyller direktivets krav i den här delen. I lagrådsremissen har regeringen tagit fasta på de resonemang som Förvarsutredningen förde fram vad gäller tolkningen av den aktuella artikeln i återvändandedirektivet. Och i Sverige finns det flera olika instanser som övervakar att utlänningars rättigheter upprätthålls. Rättsväsendet, JO och JK anges som exempel på aktörer som en utlänning kan vända sig till och som utövar tillsyn över de myndigheter som verkställer beslut om avvisning och utvisning. Det är inte uppseendeväckande att olika tolkningar görs av direktivbestämmelser. Inte sällan är en bestämmelse en kompromiss, och tolkningsunderlaget är ofta begränsat, för några förarbeten i svensk mening finns ju inte i EU-rätten. Då tycker jag att det är viktigt att peka på detta även i den diskussion som vi har i dag. Slutligen anser jag att de svenska myndigheterna och domstolarna, med Migrationsöverdomstolen som praxisbildande instans, förmår att göra en rättssäker prövning. Jag följer fortlöpande rättsutvecklingen på asylområdet, och om utvecklingen skulle visa på ett behov av lagändringar kommer jag att föreslå regeringen att lämna en proposition om det till riksdagen. Det kan naturligtvis också gälla frågor som internationella organ som till exempel Europadomstolen har uttalat sig i. Men samt och slutligen gäller att den svenska ordningen för att pröva asylärenden är av mycket hög kvalitet, har ett starkt internationellt erkännande och står sig väldigt bra vid en jämförelse. Så tycker jag att det ska vara, och så tänker också regeringen fortsätta arbeta för att det ska förbli.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.