Till innehåll på sidan

utvecklingen av konflikten mellan Israel och Palestina

Interpellation 2003/04:519 av Åström, Alice (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-19
Anmäld
2004-05-19
Besvarad
2004-06-15
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj

Interpellation 2003/04:519

av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om utvecklingen av konflikten mellan Israel och Palestina

Staten Israel begår det ena folkrättsbrottet efter det andra. Själva ockupationen är som sådan ett folkrättsbrott. Man mördar palestinska ledare, man bygger murar på gränsen till de ockuperade palestinska områdena och förvandlar dem till ghetton. Man bestjäl palestinierna på deras egendom, som i fallet med konfiskeringen av Cliff Hotel. Man lägger beslag på naturtillgångar, som exempelvis vatten nödvändigt för jordbruk- och boskapsskötsel i de palestinska områdena. Man tillämpar kollektiva bestraffningsmetoder och tortyr. Man raserar bebyggelse i Gaza. Resultatet har blivit många dödsoffer och hundratals ödelagda palestinska hem. Den israeliska staten struntar blankt i alla de resolutioner som FN antagit. Den israeliska staten under Ariel Sharons ledning uppvisar inget annat än arrogans.

Inför alla dessa förbrytelser mot det palestinska folket står omvärlden handfallen och overksam. Och man har gjort det länge, så länge att det palestinska folkets desperation inför omvärldens likgiltighet resulterat i terrorhandlingar och självmordsbombardemang.

När det väl gått så långt i overksamhet och glömska när det gäller den israeliska statens förbrytelser, vilka sträckt sig över flera decennier, står omvärlden än mer oförmögen till handling inför vad som sker, nu senast när det gäller de omfattande husrivningarna i Gaza.

Det uttalas fördömanden från enskilda stater och av EU. Men åtgärderna förblir ytterst sparsamma.

Staten Israel har ett associationsavtal med Europeiska unionen. I maj 2001 uppgav dåvarande utrikesminister Anna Lindh att Israel i 4 400 fall hade fått klagomål när det gällde efterlevnaden av associationsavtalet. Man hade flerfaldiga gånger brutit mot avtalets paragraf om mänskliga rättigheter, när det gällde avtalets paragraf om export av produkter från bosättningar i de ockuperade områdena samt mot vad som stadgas i avtalet om samarbete med tullmyndigheterna.

Det finns i dag inget som tyder på att israeliska myndigheter gjort några ansträngningar när det gäller efterlevnaden av vad som stadgas i associationsavtalet med EU. Snarare har påpekanden om brister i efterlevnaden bemötts på ett i det närmaste nonchalant sätt.

Det torde alltså vara hög tid för kraftfulla åtgärder i form av olika typer av sanktioner mot Israel. EU kan genomföra sådana.

Jag vill fråga utrikesminister Laila Freivalds:

1.Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att förmå EU och FN att sätta stopp för den israeliska statens förföljelser av palestinier i det land som borde vara deras eget?

2.Vilka initiativ avser ministern att ta inom EU för att förmå EU att vidta kraftfulla åtgärder gentemot de pågående husrivningarna i Gaza?

3.Vilka initiativ avser ministern att ta inom EU och FN för att förmå israeliska myndigheter att riva muren mellan Israel och de palestinska områdena?

4.Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att få till stånd stopp på den avtalsvidriga handel mellan EU och Israel med produkter från ockuperade palestinska områden?

5.Vilka instruktioner kommer ministern att verka för att regeringen ger till svenska myndigheter, som exempelvis Tullverket, när det gäller ursprungsmärkningen av produkter som kommer från Israel?

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:519, utvecklingen av konflikten mellan Israel och Palestina

Interpellationsdebatt 2003/04:519

Webb-tv: utvecklingen av konflikten mellan Israel och Palestina

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 18 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Alice Åström har i fem frågeställningar tagit upp olika aspekter som knyter an till den israelisk-palestinska konflikten och svensk och europeisk Mellanösternpolitik. Jag delar inte Alice Åströms uppfattning att omvärlden stått handfallen och overksam inför det israeliska agerandet på de ockuperade områdena, som under senare tid har inneburit svåra umbäranden för den palestinska befolkningen. EU och Sverige har varit mycket tydliga i kritiken över det oacceptabla i till exempel husdemoleringarna i Gaza och även tagit upp detta med israeliska företrädare. FN:s säkerhetsråd antog den 19 maj en resolution där Israel uppmanades att respektera landets folkrättsliga åtaganden. Kofi Annan uttalade i samband med detta att Israel måste upphöra med kollektiva bestraffningar. I samband med en interpellationsdebatt i riksdagen samma dag fördömde jag själv den israeliska omfattande förstörelsen av palestinska hem i Gaza och anförde att förstörelsen måste upphöra. Jag konstaterade vidare att det inte råder något tvivel om att det israeliska agerandet i Rafah stred mot den humanitära rätten. I ett andra uttalande den 19 maj upprepade jag att Israels rätt att försvara sig mot terrorism aldrig kan rättfärdiga övervåld och att det urskillningslösa dödandet av civilbefolkningen måste upphöra. I samma uttalande var det med djup sorg och vrede som jag tvingades konstatera att många palestinier, även barn och ungdomar, har fått sätta livet till i samband med den israeliska militära insatsen i Rafah. Uppförandet av separationsbarriären är ytterligare ett exempel på en israelisk åtgärd som innebär svåra påfrestningar för det palestinska samhället då den delvis byggs på ockuperad palestinsk mark, med konsekvenser för bland annat det palestinska jordbruket och tillgången på sjukvård. Den svenska uppfattningen har uttryckts vid flera tillfällen, tydligast i den svenska inlagan till den internationella domstolen inför dess behandling i frågan. Sverige anser att separationsbarriärens sträckning på Västbanken strider mot folkrätten. I och med att barriären byggs på ockuperad mark, bryter den mot det grundläggande förbudet mot att förvärva territorium med våld. Barriären medför ingrepp på ockuperat område som inte är förenliga med den humanitära rätten, och effekterna av den leder till brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter. EU och Sverige fortsätter att kräva att Israel stoppar byggandet av barriären på ockuperad mark. I sammanhanget vill jag informera om att en resolution som antogs av Generalförsamlingen i oktober förra året och som förklarade det så kallade säkerhetsstängslet folkrättsstridigt hade lagts fram av EU. Under mitt besök i Israel den 9-10 juni betonade jag vikten av att ett israeliskt tillbakadragande från Gaza blir första steget i en återupptagen fredsprocess med palestinierna. I mina möten med bland andra president Katzav, premiärminister Sharon och utrikesminister Shalom fick jag också tillfälle att förklara den svenska kritiken mot separationsbarriärens sträckning på ockuperat område, liksom mot utomrättsliga avrättningar, husdemoleringar och ockupationen som sådan. När det gäller det som Alice Åström beskriver som avtalsvidrig handel så vill jag säga följande. Det är av stor vikt att associeringsavtalet mellan EU och Israel följs. Detta gäller inte minst dess territoriella avgränsning vad avser varor som härrör från bosättningar. Enligt EU:s syn omfattar inte avtalet ockuperade områden, varför varor från bosättningar inte ska åtnjuta tullfrihet. Den svenska regeringen anser dock inte att avtalet bör suspenderas. Trots svårigheterna på såväl teknisk som politisk nivå att få en lösning till stånd så anser Sverige att diskussionen mellan EU och Israel måste fortsätta. Detta ska ingalunda tolkas som att EU eller Sverige accepterar det israeliska agerandet. Tvärtom har EU varit mycket tydligt i de diskussioner som förts. Det svenska tullverket har också i flera fall begärt efterhandskontroller av misstänkta varor och i flera fall påfört tull. Avslutningsvis skulle jag vilja understryka den svenska regeringens fortsatt starka engagemang för att, enskilt såväl som inom EU och tillsammans med FN, USA och Ryssland i kvartetten, finna vägar mot en fredlig lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Det första steget mot en återupptagen politisk process måste vara ett upphörande av våldet genom en ömsesidig och allomfattande vapenvila. Då Alice Åström som framställt interpellationen anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Sten Lundström i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 20 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Det här är en lite annorlunda dag. Jag trodde väl inte att jag skulle stå här i kammaren och instämma med ett socialdemokratiskt statsråd i två interpellationsdebatter, men här tycker jag att utrikesministern ger ett balanserat och bra svar. Herr talman! Jag är dessutom mycket glad att utrikesministern gjorde sin resa till Israel och framförde Sveriges synpunkter på plats på ett så pass tydligt sätt. Jag tycker att det var alldeles utmärkt. I svaret talar utrikesministern om det första steget som det innebär att Israel lämnar Gaza. Det skulle kanske också kunna vara det första steget till att man faktiskt bildar en palestinsk stat. Det har möjligen varit ett misstag under åren att man inte har tillåtit en statsbildning i ett tidigare skede. Om man har en stat som motpart, kan man också ställa staten till svars. Det har varit omöjligt att ställa den korrumperade palestinska myndigheten till svars på det sätt som man kan göra med ett annat land. Det hade kanske varit lättare om det hade varit en stat. Det skulle vara intressant om utrikesministern kunde kommentera de funderingarna lite grann. Sedan skulle jag också vilja fråga Laila Freivalds om man förde några diskussioner om säkerheten i det Gaza som lämnas av israelerna. Blir det Egypten som kommer att svara för den? Hur snart räknar man med att palestinierna själva ska kunna ta ansvar? Herr talman! Det talades om historiska misstag, och det var ett historiskt misstag av Yasir Arafat att inte göra upp med Barak när möjlighet gavs till ett långtgående fredsavtal. I stället startades den andra intifadan och man fick en upptrappad konflikt med fler terroraktioner från palestinska extremistgrupper och fler åtgärder från israelerna. Ingen av de här upptrappningarna kan accepteras av världssamfundet. Det finns anledning att också där instämma i svaret. Det har visat sig att sedan delar av barriären byggdes har terrorattackerna minskat. Den fungerar uppenbarligen. Det är i sig inget försvar för att ha den. Jag tycker att den är en styggelse, och den borde inte ha byggts. Framför allt är det rättsvidrigt att den byggs på områden som egentligen är palestinska områden. Men man har ett starkt folkligt stöd för den i Israel. Jag skulle vilja se den regering i Israel som i detta läge, utan att man har en fredsuppgörelse eller ens en vapenvila, skulle våga föreslå att man tar ned barriären. Här har vi ett problem. För att kunna hantera det måste man ha ett tvåpartsförhållande där båda sidor kan ställas till ansvar och där man garanterar säkra gränser både för Israel och för den palestinska staten. Det är enormt viktigt att världssamfundet kan garantera säkra gränser för båda staterna, och jag hoppas att utrikesministern instämmer i detta. Jag skulle också vilja fråga utrikesministern om hon är beredd att satsa på en internationell fredsstyrka i området. Sannolikt måste det väl bli under Natoledning. Hur snart skulle någonting sådant kunna inträffa? Skulle man kunna tänka sig att det skulle vara aktuellt redan efter det första tillbakadragandet från Gaza, eller ligger det längre fram i tiden?

Anf. 19 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag vill först tacka utrikesministern för svaret, men efter att ha läst och nu hört det så funderar jag lite grann på att bli som en strulig tonåring och säga: Och? och sedan gå och sätta mig. Men det hade varit lite väl enkelt. Det är naturligtvis utmärkt att utrikesministern uttalar sitt fördömande av husrivningarna i Rafah i Gaza. Precis som utrikesministern sade var det inte bara hus som föll offer, utan det var framför allt en mängd kvinnor och barn i Rafah som blev dödade under anfallet. Det handlar inte om någon militär insats, utan det är ett militärt anfall på den palestinska befolkningen. Det är inte första gången som förbrytelser av detta slag sker från den israeliska sidan. De har pågått i åratal, och varje gång har Sverige och andra i omvärlden fördömt den israeliska statens handlingar. Fördömandet har upprepats och åter upprepats. Men den israeliska regeringen har bara fortsatt att begå den ena folkrättsförbrytelsen efter den andra. Till slut måste man faktiskt ställa sig frågan: När kommer regeringen, och för den delen omvärlden, att inse att den israeliska regeringen inte bryr sig om vad den svenska regeringen - eller för den delen någon annan regering heller - tycker? Herr talman! Ett exempel på att Sharons regering inte bryr sig om vad omvärlden tycker är att man på palestinsk mark fortsätter att bygga ut den folkrättsvidriga muren mellan Israel och Västbanken. Israel förbereder just nu en utbyggnad av muren vid staden Ariel och bosättningarna Kedumim och Imanuel. Den israeliska regeringen vet naturligtvis att detta är utmanande - att man utmanar de arabiska grannarna, att man utmanar EU och att man utmanar FN. Vad det i grunden handlar om är ren obstruktion. Man kan fortsätta att göra detta, för man vet att EU, FN och för den delen den svenska regeringen också fortsättningsvis bara kommer att göra uttalanden och fördömanden. Man gör sina uttalanden, man uttalar sina förkastelsedomar, men man vidtar inga åtgärder över huvud taget. Någonstans måste man rimligen sätta stopp och börja vidta åtgärder. Något som är ännu märkligare är att i detta område har USA krävt att man inte ska omgärdas med några murar över huvud taget, men det bryr sig inte Israel om. Varför gör man inte det? Beror det på nonchalans eller på att man talar med dubbel tunga här? USA säger en sak men menar en annan, och Israel bryr sig uppenbarligen inte om vad USA säger heller utan bara vad USA menar. Herr talman! Det som måste komma till är åtgärder från Sverige, EU och andra länder. Det saknas åtgärder. Vi har i all blygsamhet tagit upp frågan om etablerandet av israeliska företag på ockuperade områden och ursprungsmärkning av varor. Det var ganska länge sedan vi tog upp det första gången. Det har gått flera år. En tolkning av svaret är att detta blir lite tekniskt krångligt, och därför kan man inte göra någonting åt det. Men det är väl inget sätt att behandla en politisk fråga, att hänvisa till att tekniken är besvärlig och därför gör man ingenting. Vi har tagit upp den mänskliga rättighetsklausul som finns i associationsavtalet mellan EU och Israel. Vi vet ju om att det förekommer tortyr i Israel, men den går under beteckningen skärpta förhör eller något liknande. Utrikesministern säger att vi inte ska suspendera associationsavtalet. Vi kan inte, och ska inte, vidta åtgärder. Alltså kan israeliska myndigheter fortsätta att misshandla och tortera vid förhör. Ingenting kommer uppenbarligen att hända. Inga åtgärder vidtas av EU och Sverige. Utrikesministern kommer inte heller att försöka få EU att vidta åtgärder. Men något gör väl EU-länderna i alla fall? Jodå, titta på vad ett av de stora EU-länderna gör! I går publicerade Haaretz korrespondent Amnon Barzilai en artikel om att Frankrike och Israel kommer att signera den största överenskommelsen när det gäller vapenaffärer sedan det franska embargot efter sexdagarskriget. Det här avtalet omfattar 150-200 miljoner dollar. Kom då också ihåg att vi har ett samarbete och en uppförandekod inom EU när det gäller vapenexport! Hur stämmer detta? EU kan uppenbarligen vidta vissa åtgärder, men det verkar inte vara de riktiga åtgärderna som vidtas, snarare motsatsen. Inte kan det vara vår mening att vi ytterligare ska beväpna Mellanösterns starkaste militära stat för att den ska försvara sig mot i princip vapenlösa palestinier? Jag återkommer med resten av mitt anförande sedan.

Anf. 19 Sten Lundström (V)
Herr talman! Jag vill först tacka utrikesministern för svaret, men efter att ha läst och nu hört det så funderar jag lite grann på att bli som en strulig tonåring och säga: Och? och sedan gå och sätta mig. Men det hade varit lite väl enkelt. Det är naturligtvis utmärkt att utrikesministern uttalar sitt fördömande av husrivningarna i Rafah i Gaza. Precis som utrikesministern sade var det inte bara hus som föll offer, utan det var framför allt en mängd kvinnor och barn i Rafah som blev dödade under anfallet. Det handlar inte om någon militär insats, utan det är ett militärt anfall på den palestinska befolkningen. Det är inte första gången som förbrytelser av detta slag sker från den israeliska sidan. De har pågått i åratal, och varje gång har Sverige och andra i omvärlden fördömt den israeliska statens handlingar. Fördömandet har upprepats och åter upprepats. Men den israeliska regeringen har bara fortsatt att begå den ena folkrättsförbrytelsen efter den andra. Till slut måste man faktiskt ställa sig frågan: När kommer regeringen, och för den delen omvärlden, att inse att den israeliska regeringen inte bryr sig om vad den svenska regeringen - eller för den delen någon annan regering heller - tycker? Herr talman! Ett exempel på att Sharons regering inte bryr sig om vad omvärlden tycker är att man på palestinsk mark fortsätter att bygga ut den folkrättsvidriga muren mellan Israel och Västbanken. Israel förbereder just nu en utbyggnad av muren vid staden Ariel och bosättningarna Kedumim och Imanuel. Den israeliska regeringen vet naturligtvis att detta är utmanande - att man utmanar de arabiska grannarna, att man utmanar EU och att man utmanar FN. Vad det i grunden handlar om är ren obstruktion. Man kan fortsätta att göra detta, för man vet att EU, FN och för den delen den svenska regeringen också fortsättningsvis bara kommer att göra uttalanden och fördömanden. Man gör sina uttalanden, man uttalar sina förkastelsedomar, men man vidtar inga åtgärder över huvud taget. Någonstans måste man rimligen sätta stopp och börja vidta åtgärder. Något som är ännu märkligare är att i detta område har USA krävt att man inte ska omgärdas med några murar över huvud taget, men det bryr sig inte Israel om. Varför gör man inte det? Beror det på nonchalans eller på att man talar med dubbel tunga här? USA säger en sak men menar en annan, och Israel bryr sig uppenbarligen inte om vad USA säger heller utan bara vad USA menar. Herr talman! Det som måste komma till är åtgärder från Sverige, EU och andra länder. Det saknas åtgärder. Vi har i all blygsamhet tagit upp frågan om etablerandet av israeliska företag på ockuperade områden och ursprungsmärkning av varor. Det var ganska länge sedan vi tog upp det första gången. Det har gått flera år. En tolkning av svaret är att detta blir lite tekniskt krångligt, och därför kan man inte göra någonting åt det. Men det är väl inget sätt att behandla en politisk fråga, att hänvisa till att tekniken är besvärlig och därför gör man ingenting. Vi har tagit upp den mänskliga rättighetsklausul som finns i associationsavtalet mellan EU och Israel. Vi vet ju om att det förekommer tortyr i Israel, men den går under beteckningen skärpta förhör eller något liknande. Utrikesministern säger att vi inte ska suspendera associationsavtalet. Vi kan inte, och ska inte, vidta åtgärder. Alltså kan israeliska myndigheter fortsätta att misshandla och tortera vid förhör. Ingenting kommer uppenbarligen att hända. Inga åtgärder vidtas av EU och Sverige. Utrikesministern kommer inte heller att försöka få EU att vidta åtgärder. Men något gör väl EU-länderna i alla fall? Jodå, titta på vad ett av de stora EU-länderna gör! I går publicerade Haaretz korrespondent Amnon Barzilai en artikel om att Frankrike och Israel kommer att signera den största överenskommelsen när det gäller vapenaffärer sedan det franska embargot efter sexdagarskriget. Det här avtalet omfattar 150-200 miljoner dollar. Kom då också ihåg att vi har ett samarbete och en uppförandekod inom EU när det gäller vapenexport! Hur stämmer detta? EU kan uppenbarligen vidta vissa åtgärder, men det verkar inte vara de riktiga åtgärderna som vidtas, snarare motsatsen. Inte kan det vara vår mening att vi ytterligare ska beväpna Mellanösterns starkaste militära stat för att den ska försvara sig mot i princip vapenlösa palestinier? Jag återkommer med resten av mitt anförande sedan.

Anf. 20 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Det här är en lite annorlunda dag. Jag trodde väl inte att jag skulle stå här i kammaren och instämma med ett socialdemokratiskt statsråd i två interpellationsdebatter, men här tycker jag att utrikesministern ger ett balanserat och bra svar. Herr talman! Jag är dessutom mycket glad att utrikesministern gjorde sin resa till Israel och framförde Sveriges synpunkter på plats på ett så pass tydligt sätt. Jag tycker att det var alldeles utmärkt. I svaret talar utrikesministern om det första steget som det innebär att Israel lämnar Gaza. Det skulle kanske också kunna vara det första steget till att man faktiskt bildar en palestinsk stat. Det har möjligen varit ett misstag under åren att man inte har tillåtit en statsbildning i ett tidigare skede. Om man har en stat som motpart, kan man också ställa staten till svars. Det har varit omöjligt att ställa den korrumperade palestinska myndigheten till svars på det sätt som man kan göra med ett annat land. Det hade kanske varit lättare om det hade varit en stat. Det skulle vara intressant om utrikesministern kunde kommentera de funderingarna lite grann. Sedan skulle jag också vilja fråga Laila Freivalds om man förde några diskussioner om säkerheten i det Gaza som lämnas av israelerna. Blir det Egypten som kommer att svara för den? Hur snart räknar man med att palestinierna själva ska kunna ta ansvar? Herr talman! Det talades om historiska misstag, och det var ett historiskt misstag av Yasir Arafat att inte göra upp med Barak när möjlighet gavs till ett långtgående fredsavtal. I stället startades den andra intifadan och man fick en upptrappad konflikt med fler terroraktioner från palestinska extremistgrupper och fler åtgärder från israelerna. Ingen av de här upptrappningarna kan accepteras av världssamfundet. Det finns anledning att också där instämma i svaret. Det har visat sig att sedan delar av barriären byggdes har terrorattackerna minskat. Den fungerar uppenbarligen. Det är i sig inget försvar för att ha den. Jag tycker att den är en styggelse, och den borde inte ha byggts. Framför allt är det rättsvidrigt att den byggs på områden som egentligen är palestinska områden. Men man har ett starkt folkligt stöd för den i Israel. Jag skulle vilja se den regering i Israel som i detta läge, utan att man har en fredsuppgörelse eller ens en vapenvila, skulle våga föreslå att man tar ned barriären. Här har vi ett problem. För att kunna hantera det måste man ha ett tvåpartsförhållande där båda sidor kan ställas till ansvar och där man garanterar säkra gränser både för Israel och för den palestinska staten. Det är enormt viktigt att världssamfundet kan garantera säkra gränser för båda staterna, och jag hoppas att utrikesministern instämmer i detta. Jag skulle också vilja fråga utrikesministern om hon är beredd att satsa på en internationell fredsstyrka i området. Sannolikt måste det väl bli under Natoledning. Hur snart skulle någonting sådant kunna inträffa? Skulle man kunna tänka sig att det skulle vara aktuellt redan efter det första tillbakadragandet från Gaza, eller ligger det längre fram i tiden?

Anf. 21 Yvonne Ruwaida (Mp)
Herr talman! Utrikesministern! Den andra intifadan bröt ut därför att situationen på marken förändrades och palestiniernas vardag var ett helvete på jorden. Ända sedan ganska länge och speciellt sedan början av 90-talet har israelerna medvetet jobbat med att ändra fakta på marken. Med det menas att de har byggt ut israeliska bosättningar i Gaza och på Västbanken. De har utökat bosättningarna och byggt vägar och tunnlar. De har tagit mer mark. Genom att göra detta har de beskurit palestiniernas möjlighet att röra sig från stad till stad. Samtidigt har de lekt med palestinierna genom att ibland stänga av elen och ibland stänga av vattnet. De har gett människor tillstånd att ta sig från en stad till en annan, men när de har kommit till checkpoint gäller inte det tillståndet. Vardagen har blivit omöjlig. Det gäller både för individer och företagare. Just nu är ekonomin i Gaza den sämsta sedan 1948. Det är en skrämmande hög arbetslöshet och en skrämmande stor fattigdom som naturligtvis påverkar människornas vardag. När man har ändrat fakta på marken har omvärlden varit handfallen och reagerat med uttalanden. Många av dessa uttalanden har varit bra, men det har inte gjorts mer. Det vet israelerna av erfarenhet. Därför behöver de inte lyssna på de här uttalandena, utan de reagerar först när de känner att de förlorar någonting genom den politik de för. Och rent politiskt och ekonomiskt har de inte förlorat särskilt mycket eftersom omvärlden har valt att inte agera med åtgärder. Det är den diskussionen som förs av många som tycker att EU borde utnyttja sitt handelsavtal. Man kan alltid diskutera exakt hur det skulle göras, men det borde utnyttjas för att sätta press på israelerna i större utsträckning än vad EU har valt att göra i dag. En annan sak handlar om den vapenimport som vi i Sverige har från Israel. Vi har i dag inga regler för vapenimport. Vi har det för vapenexport. Egentligen borde vapenimport omfattas av samma regler som vapenexport. Vapenimporten bidrar ju till att finansiera den israeliska ockupationspolitiken och den israeliska militären. Utan vapenexport från Israel skulle militären vara mycket dyrare. Vi i Sverige borde självfallet ha ett vapenembargo mot Israel. Jag tycker att det skulle kunna vara något som vi ensidigt skulle kunna göra. Det vore naturligtvis bra om vi får med oss hela EU på det. Jag blir väldigt oroad när det talas om utropandet av en palestinsk stat i Gaza. Om man utropar en palestinsk stat som bara kommer att bestå av Gaza är jag orolig för vilka reaktioner det kommer att väcka hos palestinierna, i hela arabvärlden och i hela den muslimska världen. Detta är vad palestinierna har varnat för hela tiden. Israelerna kommer att ge dem Gaza, som de alltid velat bli av med, och de kommer att behålla Västbanken och östra Jerusalem. Om det blir så att man utropar ett Palestina i Gaza, där palestinierna bara har makten över det mycket lilla Gaza, är jag oerhört orolig för utvecklingen. En palestinsk stat ska bestå av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem - allt detta tillsammans på en gång. Jag tror att det är det enda som kommer att leda till en hållbar fred och en hållbar utveckling i hela Mellanöstern.

Anf. 22 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att inse att det internationella samfundets uppgift när det gäller konflikten Israel-Palestina inte är att reagera ensidigt mot endera av parterna utan att verka för att åstadkomma det som har varit målsättningen, nämligen att åstadkomma två självständiga stater som lever i fred med varandra med erkända gränser och med utgångspunkt i 1967 års gränsdragning och ändring av denna baserad på avtal mellan de båda parterna, alltså med iakttagande av FN:s resolutioner i frågan i alla avseenden. Det är det internationella samfundets uppdrag att åstadkomma det, och det har vi så här långt misslyckats med. Det finns nu en möjlighet, när Israel har visat vilja att dra sig tillbaka från Gaza, att utnyttja det tillfället att sätta i gång den process som ska leda fram till det slutgiltiga målet. Jag ser det som att det internationella samfundet har en mycket viktig uppgift. Särskilt inom ramen för kvartettens arbete finns det en möjlighet att återigen få i gång processen från det dödläge som den befinner sig i. Jag tycker att man måste se att det uppdraget finns, för det är onekligen så att vi också måste erkänna Israels rätt att existera som stat. Vi måste inse att situationen faktiskt är den att Israel inte är hotat av vapenlösa palestinier utan att staten Israel är hotad av länder som inte accepterar Israels existens. Det är därför som det internationella samfundets uppdrag är både att åstadkomma en självständig palestinsk stat och att garantera den israeliska statens rätt att existera. Det är också därför som det här uppdraget naturligtvis inte är lätt. Parterna har hittills inte visat tillräcklig vilja att komma överens om att lösa de schismer som finns och åstadkomma den fred som är nödvändig. Den öppning som nu möjligen finns med tillbakadragande från Gaza aktualiserar naturligtvis en rad behov av konkreta åtgärder. Det handlar, som Göran Lindblad är inne på, väldigt mycket om säkerhetsfrågan, och det pågår nu ett arbete för att utnyttja det erbjudande som Egypten har gjort att bidra till att stärka säkerheten i första hand inom Gazaområdet. Det handlar om att utbilda civilpoliser och att säkerställa att det finns möjligheter för de palestinska myndigheterna att hantera situationen på ett acceptabelt sätt. Det pågår överläggningar om på vilket annat sätt det internationella samfundet, inte minst EU, kan bidra till att ett övertagande av ansvaret för området kan genomföras på ett sådant sätt att det utgör ett led i fredsplanen. Det här kräver naturligtvis väldigt mycket satsningar från omvärlden för att utnyttja den öppning som möjligtvis kan finnas här. Jag vill inte utesluta att det i förlängningen också kan handla om att använda sig av internationella fredsstyrkor för att säkerställa lugn och stabilitet i området. Jag tycker ändå att det är en felaktig beskrivning som Yvonne Ruwaida gör när hon säger att inga åtgärder vidtas. Om man tittar tillbaka på historien finner man att det har gjorts många försök att via initiativ av olika slag säkerställa fredsprocessen, och det måste vara huvudinriktningen eftersom det här är ett intresse både för Israel och för palestinierna. Det är det som vi måste fortsätta att verka för, inte bara diskutera vilka åtgärder man ska vidta mot den ena parten. Det är ett arbete som måste bedrivas och som riktar sig mot båda parter för att få till stånd en fredlig lösning.

Anf. 23 Sten Lundström (V)
Herr talman! Jag kan konstatera att det fortfarande inte finns några förslag till konkreta åtgärder från utrikesministern. Självklart är det internationella samfundets största och viktigaste uppgift att se till att skapa fred och att på sikt också ta fram en rimlig tvåstatslösning. Problemet är att den israeliska staten begår brott mot folkrätten. Det är den israeliska staten som bedriver företagsamhet i ockuperade områden. Det är den israeliska staten som bygger nya bosättningar i ockuperade områden. Det är den israeliska staten som sätter upp checkpoints lite överallt, inte för att skydda sig mot eventuella självmordsbombare utan framför allt för att trakassera och omöjliggöra ett rimligt liv i de palestinska områdena. Utrikesministern förklarade i slutet av det första svar som jag fick att ett steg i den här processen måste vara ett upphörande av våldet genom en ömsesidig och allomfattande vapenvila. Vad vi här har att göra med är faktiskt en stat som inte bryr sig om världsopinionen och ett folk vars enda hopp är omvärlden. Men, herr talman, det blir inte mycket till hopp om denna omvärld hela tiden bara nöjer sig med uttalanden. När debatten om Israel och Palestina tas upp får man det märkliga intrycket att det handlar om två likvärdiga och jämnstarka parter. Den bilden är falsk. En annan bild som man får uppmålad för sig och som blir allt vanligare är att man på den palestinska sidan ägnar sig åt kriminalitet och självmordsbombande medan den israeliska myndigheten ägnar sig åt någon sorts polisiär verksamhet för att stävja den här kriminella verksamheten. Den ena sidan är kriminell och ägnar sig åt terror, och den andra sidan ägnar sig åt att bekämpa kriminell terrorism, helt enkelt bara därför att den ena sidan råkar vara en statsbildning. Man får det lite märkliga intrycket att fenomenet statsterrorism inte finns. Detta trots att en del av den israeliska statens historia sedan 1967 faktiskt handlat om detta, ingenting annat. Det är alltså en stat som ständigt begår folkrättsbrott och en erövrare som lägger under sig det ena landområdet efter det andra samtidigt som man förtrycker och fördriver landets befolkning. Jämbördiga och likvärdiga parter - så har det faktiskt låtit från regeringen sedan några år. En sak borde i alla fall vara ganska självklar i den här debatten: förtryckare och förtryckta kan aldrig bli jämbördiga parter; ockupanter och ockuperade kan aldrig bli jämbördiga parter. Så länge inte världssamfundet, Sverige och EU vidtar åtgärder riktade mot den israeliska staten som är tillräckligt kraftfulla kommer den israeliska staten att fortsätta att begå sina folkrättsbrott.

Anf. 24 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Det är ingen tvekan om att Sten Lundström är totalt historielös när det gäller orsaker och verkan i Israel-Palestina-konflikten. Hade inte ett antal länder anfallit Israel och velat slänga ut staten i havet, hade vi inte haft den konflikt vi har i dag. Vi talar om 1967 års krig där och om 1967 års gränser. Hade den palestinska myndigheten under ledning av Arafat accepterat de fredsplaner som togs fram under Baraks ledning, hade vi inte haft den situation som vi har i dag. Jag försvarar under inga som helst omständigheter de övergrepp som begås av den israeliska staten, men däremot måste man ha en möjlighet att försvara sig. Båda sidor gör allvarliga fel, men i Sten Lundströms värld är det tydligen så att man från palestinsk sida inte begår några terrorhandlingar, trots att det ändå är ett stort hot mot enskilda israeler att utsättas för bombdåd av självmordsbombare. Yvonne Ruwaida talade om att palestinierna är fattigare än de var 1948. Ja visst, och palestinierna är offer för en korrumperad regim i den palestinska myndigheten och de är offer för terrororganisationer som använder den palestinska situationen som maktmedel för att nå sina egna mål. Därför är det än viktigare att världssamfundet faktiskt lyckas ta sig samman och se till att vi får en varaktig fred. Det är en jätteuppgift för den svenska regeringen men naturligtvis också i första hand för kvartetten att se till att man lyckas genomföra en fredlig lösning och så fort som möjligt upprätta en palestinsk stat och dessutom samtidigt få ett uttalande från länderna i området att de respekterar Israels gränser, på samma sätt som Israel måste klart uttala sig för och garantera den palestinska statens gränser.

Anf. 25 Yvonne Ruwaida (Mp)
Herr talman! Utrikesministern! Det fanns två grundläggande problem i Osloprocessen. Det ena var att allt skedde stegvis. Det var en väldigt lång trappa. I början av 90-talet hände det mycket på det palestinska området: Man byggde upp ekonomin, byggde upp företag, planterade olivträd och byggde reellt hopp. Det hade man kunnat bygga vidare på om det långt innan sekelskiftet hade blivit en palestinsk stat. Då hade vi haft en tvåstatslösning. Vi hade haft fred i den regionen. Det andra felet var att palestinierna trodde - ville tro - att israelerna skulle ge dem Gaza, Västbanken och östra Jerusalem och att det skulle bli en rättvis fred enligt folkrätten. Men israelerna var aldrig beredda till det. Israelerna gjorde väldigt medvetna val under hela Osloprocessen, som man inte kan blunda för. De tänkte inte lämna ifrån sig Västbanken och östra Jerusalem. De byggde ut bosättningar, säkerhetsvägar och annat därför att de hade planer på att bygga den här säkerhetsmuren. Det är ganska uppenbart. Man investerar inte de miljardtals dollar som de har investerat för att sedan riva ned allt eller ge bort det till palestinierna. Man hade tänkt sig säkerhetsmuren och de gränserna, små palestinska Bantustan, områden där de ska ha sitt självstyre, men ingen reell palestinsk stat och inte heller makt som en reell stat har, utan visst självstyre i vissa områden, till exempel Gaza och delar av Västbanken. Om man inte kan se den medvetenheten lurar man sig själv. Det är bara om vi bygger på FN:s resolutioner som vi kommer att få verklig fred. Jag vill bara betona det: Det handlar om Gaza, Västbanken och östra Jerusalem. Det här handlar inte om två jämbördiga parter. Det handlar om en stat som ockuperar och om ett folk som är ockuperat.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.