Utveckling av våra svenska världsarv
Interpellation 2023/24:742 av Louise Thunström (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2024-05-07
- Överlämnad
- 2024-05-08
- Anmäld
- 2024-05-14
- Sista svarsdatum
- 2024-05-22
- Svarsdatum
- 2024-05-28
- Besvarad
- 2024-05-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Ett världsarv är en plats, en ort eller en miljö som på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia.
Sveriges 15 världsarv är landets och en del av världens mest unika natur- och kulturarv. De har alla utsetts för att de är områden av enastående universellt värde. Världsarven ska inte bara bevaras och skyddas utan också kommuniceras och vara en del av samhällets utveckling. Genom att på olika sätt berätta om och levandegöra de unika natur- och kulturarven bidrar de till kunskap, samarbete, skatteintäkter och, sist men inte minst, glädje och stolthet. I tider som dessa är det dessutom extra viktigt att påminnas om att världsarven en gång kom till som en del av fredsarbetet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
Vad ämnar ministern och regeringen att göra för att säkra en hållbar och långsiktig förvaltning och samordning av Sveriges världsarv?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2023/24:742
Webb-tv: Utveckling av våra svenska världsarv
Dokument från debatten
- Tisdag den 28 maj 2024Kammarens föredragningslistor 2023/24:123
- Protokoll 2023/24:123 Tisdagen den 28 majProtokoll 2023/24:123 Svar på interpellation 2023/24:742 om utveckling av våra svenska världsarv
Protokoll från debatten
Anf. 17 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Louise Thunström har frågat mig vad jag och regeringen ämnar göra för att säkra en hållbar och långsiktig förvaltning och samordning av Sveriges världsarv.
Inledningsvis vill jag understryka att jag delar Louise Thunströms engagemang för de svenska världsarven. Arbetet med världsarven omfattar många aktörer. Även här är det Riksantikvarieämbetet som har det övergripande ansvaret för tillämpningen i Sverige av Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv och för samordning av det nationella världsarvsarbetet. Naturvårdsverket har ansvaret för de världsarv som är naturarv. På regional nivå ansvarar länsstyrelserna bland annat för frågor om kultur- och naturmiljö, vilket också innefattar världsarv. Världsarven ägs och förvaltas av både privata och offentliga aktörer.
Själva grunden för arbetet med världsarven under 2020-2030 utgörs av den nationella världsarvsstrategin. Den har tagits fram av Riksantikvarieämbetet på regeringens uppdrag och i samarbete med berörda myndigheter, kommuner och olika aktörer i världsarvsarbetet. Strategin innehåller bland annat en vision och ett övergripande mål för världsarvsarbetets aktörer, tydliggörande av ansvar och roller samt utvecklingsområden. Genomförandet av strategin delas upp i två perioder med tillhörande handlingsplaner som Riksantikvarieämbetet utvecklat med berörda aktörer. Den första handlingsplanen gäller för åren 2021-2024 och berör samtliga 15 världsarv i Sverige med fokus på världsarvens gemensamma behov.
Regeringen har också för perioden 2021-2024 beslutat om att Riksantikvarieämbetet får fördela bidrag om högst 4 miljoner kronor per år till världsarvssamordning för de världsarv som är kulturarv. Syftet är att stärka den lokala och regionala implementeringen under den första genomförandeperioden av världsarvsstrategin.
Det är min och regeringens bedömning att aktuell strategi och det pågående genomförandet av strategin bidrar till att säkra en hållbar och långsiktig förvaltning och samordning av Sveriges världsarv.
Anf. 18 Louise Thunström (S)
Herr talman! För att skydda, bevara och informera om världens mest värdefulla kultur- och naturmiljöer antog Unesco 1972 en konvention, den så kallade världsarvskonventionen.
Alla länder som skrivit under konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer inom det egna landet till Unescos lista över världsarv. Sverige har 15 världsarv. Dessa är landets och en del av världens mest unika kultur- och naturarv. Det är den svenska staten som ansöker till Unesco, som sedan utser världsarv. Ansökan och urvalet sker utifrån konventionen, som Sverige skrev under 1985. Med den underskriften följer ett antal åtaganden.
I världsarvskonventionens artikel 27 beskrivs de enligt följande:
"De stater som är parter i denna konvention skall med alla lämpliga medel och i synnerhet genom utbildnings- och informationsprogram sträva efter att stärka sina folks uppskattning av och respekt för det kultur- och naturarv som avses."
Vidare framgår det att staterna "skall åta sig att hålla allmänheten underrättad om de faror som hotar detta arv och om den verksamhet som bedrivs i enlighet med denna konvention".
Sverige har alltså förbundit sig att kommunicera värdet av våra svenska världsarv, men till det utgår inga resurser för att driva den sortens verksamhet. Uppdraget går från regeringen till Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, där Riksantikvarieämbetet har hand om de 13 kulturvärldsarven och Naturvårdsverket de två naturvärldsarven, Laponia och Höga kusten.
De två, det vill säga Laponia och Höga kusten, får både världsarvscentrum via Naturum och verksamhetsmedel. De övriga 13 får ingenting. Länsstyrelserna, regionerna och i vissa fall kommunerna får själva bekosta samordnare. Till verksamhet, alltså det som ligger under artikel 27, utgår ingen finansiering.
År 2017 gav den dåvarande regeringen i uppdrag åt Riksantikvarieämbetet att ta fram en nationell världsarvsstrategi. Strategin kom på plats, och den pekar ut vägen för det framtida arbetet på ett i många avseenden bra och konstruktivt sätt.
I samband med implementeringen av strategin utgår mycket riktigt ett samordningsbidrag från Riksantikvarieämbetet. De här pengarna har 13 av de 15 världsarven kunnat söka, och det har gett ungefär 300 000 kronor per världsarv och år. Pengarna är dock villkorade till icke ordinarie verksamhet. Det ska ändå sägas att pengarna har gjort nytta, vilket nämns från flera håll. År 2024 år dock sista året för de här pengarna, och vid årsskiftet står världsarven utan några som helst verksamhetsmedel.
Sverige skrev som sagt under världsarvskonventionen 1985. Det har snart gått 40 år, och det finns fortfarande ingen långsiktigt hållbar förvaltning, samordning eller finansiering. Sedan 1985 har världsarven hamnat mellan stolarna och med det blivit allas och ingens ansvar.
Både strategin och den efterföljande handlingsplanen har höga ambitioner, men det är ambitioner som inte blivit realiserade då det inte finns någon finansiering kopplad till handlingsplanen. Därför har mycket av det som står i handlingsplanen inte kunnat genomföras.
Min fråga till kulturministern är om hon kan se till att efter 40 år säkra en långsiktig finansiering av våra 15 världsarv.
(Applåder)
Anf. 19 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Som jag nämnt har regeringen för åren 2021-2024 beslutat om 4 miljoner kronor per år i stöd till världsarvssamordning. Medlen har bland annat gått till de världsarv som är kulturarv och till föreningen Världsarv i Sverige. Bidraget har stärkt både världsarvssamordnarnas roll och möjligheten att bedriva ett högkvalitativt arbete. Det har också skapat mervärde och utrymme för utveckling på både lokal och regional nivå.
Det finns möjlighet att söka medel även från Riksantikvarieämbetet i form av bidrag till kulturarvsarbete samt hos länsstyrelserna för vård och underhåll och tillgängliggörande av kulturmiljöer genom bidrag till kulturmiljövård. Finansiering är också möjlig via kultursamverkansmodellen.
För världsarv som är naturarv har Naturvårdsverket under åren 2021-2022 satsat ungefär 30 miljoner kronor på just förvaltning och skötsel av de världsarv som den myndigheten ansvarar för. Det finns också flera andra bidrag som flera världsarv har möjlighet att söka.
Enligt den nationella världsarvsstrategin som ledamoten också nämner ska Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket informera om de här möjligheterna och också underlätta för lokala och regionala aktörer att söka bidrag för ett fortsatt världsarvsarbete.
Anf. 20 Louise Thunström (S)
Herr talman! De här 300 000 eller totalt 4 miljoner kronorna som kulturministern nämner är ingen satsning, utan de är faktiskt tagna ur befintligt anslag. De kan heller inte användas till verksamhet.
Herr talman! Hur vi i Sverige hanterar våra världsarv kan jämföras med till exempel Norge. Den norska staten ger de åtta norska världsarven - alltså nästan hälften så många som i Sverige - cirka 100 miljoner kronor per år plus finansiering av ett världsarvscenter vid varje världsarv plus en nationell samordnare på 100 procent.
Häromdagen läste jag att det norska världsarvet Vegaöarna dessutom tilldelas ett extra bidrag på 10 miljoner kronor för att arbeta med näringslivsutveckling.
I Norge delar vad jag förstått flera departement på finansieringen. Det är kanske ingen dum idé, då världsarven ser så olika ut.
Det isländska världsarvet Vatnajökull har 40 heltidsanställda guider, på sommaren många fler än så. Det kan jämföras med världsarvet Hälsingegårdar, där de privata gårdsägarna själva får guida.
Som kulturministern skriver i sitt svar ser ägandet olika ut. Det är just därför en statlig förvaltning måste till. Privata ägare kan inte ansvara för att genomföra de delar i världsarvskonventionen som staten undertecknade för 40 år sedan. Det är en enorm skillnad mellan en gårdsägare i Hälsingland och Statens fastighetsverk, som ansvarar för världsarvet Drottningholm. Här måste svenska staten ta sitt ansvar.
Trots svåra ekonomiska förutsättningar görs ändå mycket bra i våra världsarv. Sveriges världsarv är alla levande och engagerande. Men den verksamhet som bedrivs är beroende av tillfälliga projektmedel, en del regionala medel, en del kommunala medel och ett stort mått av ideellt arbete.
I det ekonomiska läge som kommuner och regioner nu befinner sig i kan inte världsarven prioriteras. Det märks inte minst i min hemkommun Tanum, där Tanums hällristningar finns med på världsarvslistan men där de ekonomiska medlen från kommunen minskar.
I svåra tider när så kallade icke nödvändiga verksamheter prioriteras bort i kommuner och regioner finns det ingen att hålla i handen för de svenska världsarven.
Världsarvsstrategin pekar på vikten av att stärka den allmänna medvetenheten och förståelsen för världsarvens unika värden. Det kan inte åstadkommas utan stabila och långsiktiga finansiella förutsättningar.
Sverige har förbundit sig att inte bara bevara utan aktivt använda sina världsarv som resurser för utbildning och hållbar utveckling. Det är något som också kräver finansiering.
Dessutom får vi inte glömma att det inte är kommuner eller regioner som ansökt om världsarv, utan det är den svenska staten.
Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till samhällets utveckling, till kunskap, till samarbete och till skatteintäkter. Forskning om världsarv visar att 1 satsad euro ger 10 tillbaka till statskassan från gästnätter, mat, lokala företag med mera.
Hur ser kulturministern på att våra svenska världsarv har så olika villkor jämfört med övriga nordiska? Och tror kulturministern att kultursamverkansmodellen kan vara ett instrument för finansiering och leda till större engagemang?
Anf. 21 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag blir lite fundersam och faktiskt lite full i skratt när jag jämför mina två interpellationsdebatter här.
Alldeles nyss hade vi en debatt som handlade om ett kulturarv, nämligen Sätra Brunn. Där har regeringen fattat beslut om att höja anslagen för kulturmiljövård. Då säger den socialdemokratiska ledamoten och interpellanten att pengar inte är allt, utan här måste man titta på att det är samarbete som måste till.
I det här fallet debatterar vi världsarven i Sverige, de 15 vi har. Här finns det ett väl uppbyggt samarbete, men då säger den socialdemokratiska ledamoten och interpellanten att det inte är samarbete som måste till, utan här måste man ha pengarna.
Jag undrar lite grann hur S ska ha det.
Med det sagt finns det faktiskt en långsiktig världsarvsstrategi som involverar en bredd av aktörer när det kommer till genomförande och där fokus ligger på tydliggörande av roller och ansvar och pekar ut viktiga utvecklingsområden. Det anser jag ger goda förutsättningar att säkra långsiktig förvaltning och få till samordning för våra världsarv.
När det gäller finansieringen av världsarven kan jag bara konstatera att det finns anslag som är givna fram till 2024. När det gäller vad som sker inför kommande budgetprocess vet ledamoten lika väl som jag att det inte är något som jag kan ta här och nu i talarstolen, utan det har vi en särskild process för.
(Applåder)
Anf. 22 Louise Thunström (S)
Herr talman! Det är synd, tycker jag, att kulturministern inte kunde lyssna mer på vad jag sa. Det här är också vad de 15 svenska världsarven vittnar om. Det ser ut på det här sättet.
Jag fick heller inte svar på frågan om varför villkoren ser så olika ut jämfört med övriga Norden.
Vad gäller finansieringen och att vi frågar efter pengar vill jag bara säga att det ofta blir stora ord i de politiska debatterna här i kammaren. Vi pratar om historiska satsningar, och vi pratar om paradigmskiften. Jag tror inte på vare sig den retoriken eller de resultaten. Jag tror att det är väldigt sällan som människor märker av några stora, omvälvande förändringar.
Däremot intresserar det mig att se vad som är lågt hängande frukt och vad som med relativt små medel kan ge märkbara resultat och skapa mervärden.
Jag påstår att världsarven med relativt blygsamma ekonomiska medel kan ge exakt det vi alla tycker är viktigt: kunskap om vår historia, bildning, sammanhållning, lokal utveckling, skatteintäkter och inte minst glädje och stolthet.
Världsarven är dessutom en viktig resurs för skolor. Riksantikvarieämbetet lyfter i sin rapport Skolan och kulturarvet fram hur världsarven kan användas i skolans demokratiuppdrag och till lärares kompetensutveckling.
Dessutom kan världsarven bidra till hållbarhet och internationella samarbeten, vilket är extra viktigt i en tid som denna. Vi får inte glömma att världsarven faktiskt kom till som ett fredsarbete.
Jag vill återigen be kulturministern att säkra en långsiktig och hållbar finansiering av världsarven så att bland annat intentionerna i den nationella strategin och Unescos artikel 27 kan uppfyllas. Det är som sagt förhållandevis lite pengar som krävs.
(Applåder)
Anf. 23 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för möjligheten att lyfta fram det viktiga arbete som görs för de svenska kulturarven och världsarven.
Världsarven, liksom kulturarven, har en stor betydelse för kunskap, identitet och sammanhållning i ett samhälle. Jag tror att insikten om detta har blivit smärtsamt tydlig, inte minst mot bakgrund av vad som sker i vår omvärld, där vi kan bevittna hur man med avsikt förstör historiska platser och vill utrota historiska band mellan människor och samhällen och identitet. Lärdomen från dessa tragiska händelser har gjort oss medvetna om vikten av att arbeta förebyggande och strategiskt för att skydda och bevara våra världsarv och andra viktiga kulturarv.
Att det nu finns ett pågående arbete inom ramen för världsarvsstrategin och dess genomförande som involverar många aktörer tycker jag är mycket positivt, och det kommer jag att arbeta för att värna.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.