utredning utan krav på information till vårdnadshavaren
Interpellation 2003/04:137 av Andersson, Magdalena (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2003-11-20
- Anmäld
- 2003-11-20
- Besvarad
- 2003-11-28
- Sista svarsdatum
- 2003-12-04
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 november
Interpellation 2003/04:137
av Magdalena Andersson (m) till statsrådet Morgan Johansson om utredning utan krav på information till vårdnadshavarenFler och fler unga kvinnor med invandrarbakgrund söker hjälp hos olika myndigheter för att de utsatts för hot, våld eller trakasserier från någon eller några i familjen eller närstående, för att de valt att leva ett liv som de anhöriga inte kan acceptera.
Det kan för dem vara förödande att be samhället om hjälp att komma från sin situation. I dag gäller en skyldighet för berörd socialtjänsteman att "öppna ett ärende" och därmed också en skyldighet att informera vårdnadshavaren, med allt vad det för med sig om flickan/kvinnan är under 18 år.
Ur socialtjänstlagen: "Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning @ @ @ Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att en utredning inletts @ @ @ Handläggning av ärenden som rör enskilda skall dokumenteras."
Med andra ord @ lagen är skriven så att varje socialsekreterare vet att han eller hon inte kan sätta i gång en utredning om minderårig, med mindre än att vårdnadshavaren har fått kännedom om detta. Lagstiftningen är i dessa fall inte på de utsatta kvinnornas sida. Den eller de personer som dessa unga kvinnor vill ha hjälp och stöd gentemot, är desamma som av myndigheterna ska informeras om vad som är på gång, och kvinnornas situation riskerar därmed att bli än värre.
Den socialsekreterare som både följer lagen, som vill sköta sitt arbete på bästa sätt och samtidigt försöka hjälpa den unga flickan kommer i ett svårt dilemma.
Det är en självklarhet att en vårdnadshavare har oundgänglig rättighet att bli informerad om det startats en utredning om familjens situation. Dock kan det undantagsvis vara nödvändigt att barn och unga skyddas från sina föräldrar, något som väl tydliggjorts i samband med så kallade hedersmord. Det är därför, för dessa unga kvinnors skull, det är nödvändigt med en lagändring.
I en interpellationsdebatt under våren menade statsrådet Morgan Johansson att det finns möjligheter och utrymme för socialtjänsten att ha "rådgivande samtal" med flickan utan att informera vårdnadshavaren, och ansåg det vara tillfyllest. Med ett sådant samtal behöver man inte öppna ett ärende. Dock har Socialstyrelsen understrukit att om en flicka ansöker om hjälp eller stöd ska en utredning inledas. Statsrådets uppfattning om möjligheten att "tänja på lagen" håller inte i det sammanhanget.
Det finns sorgligt många unga kvinnor i Sverige som i dag inte vågar vända sig till socialtjänsten. Enligt Terrafem, Sveriges enda rikstäckande jourtelefon för kvinnor/flickor med utländsk härkomst, (35 språk) är det många av dessa flickor som är för rädda. Flickor som är utsatta för hot om våld, flickor som riskerar tvångsäktenskap, flickor som är förtvivlade för att socialtjänsten inte kan hjälpa dem. De får kunskap om socialtjänstens skyldighet att informera vårdnadshavaren och vågar ibland inte gå längre. De befinner sig med andra ord i ett moment 22, kontaktar kvinno- och flickjourer men vågar inte kontakta svenska myndigheter.
Att inte informera vårdnadshavaren om att en utredning inletts är ett allvarligt beslut. Därför bör ett sådant beslut inte kunna fattas av socialnämnden själv, men nämnden bör i vissa särskilda fall kunna få möjlighet att hos länsrätten ansöka om dispens och därefter kunna arbeta vidare med flickan i lugn och ro utan att behöva kontakta vårdnadshavaren och utan att flickan omedelbart ska behöva "fly" hemmet. Något som annars blir alternativet.
Är ministern beredd att låta se över socialtjänstlagen i syfte att undersöka möjligheterna att kunna inleda en utredning i vissa särskilda fall, där det finns risk för att en hjälpsökande ung person kan riskera att komma till skada psykiskt eller fysiskt, utan att informera vårdnadshavaren?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:137
Webb-tv: utredning utan krav på information till vårdnadshavaren
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:38 Fredagen den 28 novemberProtokoll 2003/04:38 6 § Svar på interpellation 2003/04:137 om utredning utan krav på information till vårdnadshavaren
Protokoll från debatten
Anf. 29 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Magdalena Andersson har frågat mig om jag är beredd att låta se över socialtjänstlagen (2001:453) i syfte att undersöka möjligheterna att kunna inleda en utredning i vissa särskilda fall, där en ung person kan riskera att komma till skada, utan att informera vårdnadshavaren.
Bakgrunden till Magdalena Anderssons fråga är situationen för flickor som riskerar att utsättas för så kallat hedersrelaterat hot eller våld och där information till vårdnadshavaren om att en utredning om flickans situation inletts av socialtjänsten riskerar att innebära ett ytterligare hot för flickan.
Regeringen har på olika sätt engagerat sig för dessa flickor under de senaste åren. På senare tid har även situationen för pojkar och unga män i motsvarande situation uppmärksammats.
I socialtjänstlagens 11 kap. 2 § regleras hur en utredning om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd ska bedrivas. Det får inte råda något tvivel om att en utredning pågår. Familjen ska alltid informeras om nämndens beslut. Sekretesslagen (1980:100) ger möjlighet att sekretessbelägga i princip allt utom att en utredning inletts, det vill säga orsaken till utredning, vem som tagit kontakt med socialtjänsten, vad som framkommer, eller hur utredningen bedrivs. Skulle socialtjänsten bedriva utredningar utan vårdnadshavarens kännedom riskerar det att allvarligt undergräva förtroendet för socialtjänsten.
Såvitt jag vet har Socialstyrelsen inte gett uttryck för någon annan tolkning än att det finns utrymme för socialtjänsten att ha rådgivande samtal med flickan eller pojken utan att informera vårdnadshavaren. Samtalen ger socialtjänsten möjlighet att få ett bättre underlag för att bedöma om det finns en hotbild för den enskilda flickan eller pojken. Om socialtjänsten bedömer att den unge riskerar att fara illa på grund av att vårdnadshavaren informeras om att en utredning inleds, och det därmed föreligger ett behov av skydd för flickan eller pojken, ska socialtjänsten göra ett omedelbart omhändertagande med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och sedan göra utredningen.
Problemet med avsaknaden av beslutsunderlag för socialtjänsten gäller även om någon annan instans skulle fatta beslut om att inleda utredning utan vårdnadshavarens kännedom.
Nyckelfrågan är var gränsen går mellan rådgivning och utredning. Detta är ingen enkel gränsdragning och frågan är om det är möjligt eller ens önskvärt att tydligare reglera detta i lag. Enligt min mening måste lagstiftningen vara tydlig och klar när det gäller flickans eller pojkens rätt till råd, skydd och stöd och samhällets ansvar för att ombesörja detta. Hur samhällets insatser ska utformas i det individuella fallet är dock så situationsberoende att en tydligare reglering riskerar att motverka sitt syfte.
Som Magdalena Andersson säger redogjorde jag för min uppfattning i denna fråga i en interpellationsdebatt under våren. Inget har hänt sedan dess som gör att jag är beredd att ompröva min uppfattning. Jag står därför fast vid att de möjligheter som socialtjänstlagen i dag ger är tillräckliga för att ge skydd och stöd för dessa flickor och pojkar.
Anf. 30 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! De flickor som min interpellation handlar om går en enormt svår balansgång. De vill frigöra sig och kunna leva ett självständigt liv som de ser att andra kvinnor och flickor gör. Samtidigt är de väldigt beroende av sin familj och sin släkt. De är uppvuxna med en väldigt stark släktkänsla. Banden är oerhört starka. Man vill inte alltid skära av banden med de personer som finns runtomkring. Det vill väl inte någon av oss heller. Vem vill bli av med farmor, syskon, mamma och kusiner på ett enda bräde? Det är det som händer om flickan skulle lämna familjen. Då blir alla band klippta. Det vet de här flickorna.
Ibland vill de lämna sina hem. De kan ha väldigt goda skäl till det. Det kan handla om våld eller de kan vara ängsliga för att ett arrangerat äktenskap är på gång. Men ibland är det så att de här kvinnorna vill ha hjälp på något annat sätt, hjälp att ta sig ur den situation de är i men utan att för den skull behöva ta avstånd från hela sin familj och det liv de har med dem.
Jag tycker att ministern borde hålla med om att det då är viktigt att flickan kan få den hjälp hon behöver utan att vara rädd och ängslig för att hennes familj ska få veta att hon håller på att gå bakom ryggen på dem. Det flickan gör när hon går till socialtjänsten är ett oerhört svek i den patriarkala pappans ögon. Det är en kränkning mot hela familjen.
Det är någonting som vi vet existerar. Integrationsverket har haft hearingar som visar att flickor från de här familjerna inte vågar söka hjälp hos socialtjänsten eftersom de vet att när pappan får reda på det kommer det att bli ett elände. Risken att förlora familjen gör att flickor tar tillbaka sin ansökan om stöd. Det vore värdefullt om ministern kunde avsätta lite tid till att lyssna på Integrationsverket för att få del av den information som man har där om de här flickorna.
Jag tror inte att det är bra att glida på lagen och prata om rådgivning när man pratar med de här flickorna. Man kan träffas ett par gånger och ha rådgivning men så fort flickan använder ordet hjälp och vill ha hjälp har socialtjänsten en skyldighet att kontakta någon av föräldrarna och berätta att man sätter i gång en utredning.
Alternativet, att sekretessbelägga för föräldrarna vad utredningen handlar om och bara berätta att man har satt i gång en utredning är nästan ännu värre. Hur känner sig en pappa i det läget? Det är ju att bädda för ännu större ytterligare konflikter i hemmet. En dotter har kränkt hela familjens heder och ära genom att gå till socialtjänsten. Att sedan inte få veta vad det handlar om utan bara att ens dotter har varit där är inget bra alternativ. Jag ser det inte som bra, och flickorna är fruktansvärt ängsliga för det.
Terrafem är en kvinnojour som finns till för flickor med utländsk härkomst. Där säger man att det här tar tid. Kvinnorna behöver väldigt mycket tid på socialtjänsten. Det räcker inte med ett par tre rådgivande samtal. Man måste få skapa en riktig trygghet. Flickorna måste få uttrycka behovet av hjälp utan att vara ängsliga för att de kommer att bli tvungna att ryckas med sina rötter ur mammas och pappas famn om de skulle vilja vara kvar där.
Jag önskar att ministern skulle vilja ompröva sitt ställningstagande i denna fråga.
Anf. 31 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Det som Magdalena Andersson tar upp i sin interpellation är en väldigt angelägen fråga som jag kom i nära kontakt med under min tid i socialnämnden förra perioden. Den har bäring inte bara på dessa kvinnor utan även på andra frågor som berör barn. Jag kan ta ett exempel.
Det var en situation där barn utnyttjades som svart arbetskraft på en restaurang under vidriga förhållanden, enligt uppgiftslämnaren som var en trovärdig person. De var små och jobbade direkt efter skolan, sena kvällar, nätter och helger. Det var många timmar i veckan.
När de här förhållandena kom till socialtjänstens kännedom var det första man gjorde att ringa upp den person som barnen bodde hos och som fungerade som vårdnadshavare. Han eller hon bedyrade att det var helt taget ur luften. Senare gjorde man ett besök på restaurangen i fråga. Man kan räkna ut själv att det då inte fanns några underåriga barn som arbetade som svart arbetskraft.
Frågan har bäring på många olika situationer där det är lämpligt och rimligt att man inte underrättar föräldrar initialt. Ofta när man möter rutinerade socialtjänstemän säger de att de hanterar det praktiskt. De arbetar praktiskt. Det kan man tolka som att de stretchar ut lagen i dess fulla längd och gör saker som inte är riktigt tillåtna. Man kan säga att de för barnets eller ungdomens bästa gör saker som är nödvändiga, men de kontaktar inte vårdnadshavaren. Det gäller de mer rutinerade personerna. Men de som är unga och nyutexaminerade har nog en större benägenhet att följa lagstiftningens paragrafer.
Jag tycker att det skulle vara viktigt av flera skäl. Tjänstemännen skulle ha tydliga regler om vad de får göra och inte göra. När det går fel är de väldigt ensamma. Då är det inte någon chef som säger att det är en praxis och att man jobbar praktiskt. Då går man på lagen och förarbetenas intentioner.
Det är också viktigt, som Magdalena Andersson har tagit upp, att de här flickorna känner sig trygga när de kommer till socialtjänsten. De har svårt att skilja på utredning och rådgivning. Det får inte finnas någon risk för att de underlåter att ta kontakt med socialtjänsten för att få hjälp. De måste veta vad som gäller.
Jag tror att vi har samma utgångspunkt. Att vi ska skydda de här flickorna råder det inget tvivel om. Men jag tycker att svaret som ministern ger är luddigt. Det finns utrymme för socialtjänsten att ha rådgivande samtal. I vilken omfattning, och vad får de innehålla? Det tror jag är väldigt viktigt att tydliggöra.
Jag tror också att ett akut omhändertagande enligt LVU, lagen om vård av unga, inte är riktigt applicerbart på en 17-årig flicka i den situationen. Vad händer då? Hon placeras i ett jourfamiljehem. Vi vet hur svårt det är, i alla fall i den här regionen, att få ett jourhem någonstans i närheten av där man bor så att man kan gå i skola och sådana saker. Det är också en stor rädsla inför vad det innebär och vad samhället kan garantera där.
Jag tycker att Magdalena Anderssons fråga är rimlig. Hon frågar helt enkelt om man är beredd att se över det här, att kunna inleda en utredning utan att underrätta vårdnadshavaren i vissa särskilda fall där en ung person riskerar att komma till skada. Det finns inte något krav på hur det ska se ut, men det är en vädjan om att titta närmare på problemet och att ta kontakt med de organisationer som kontaktar oss och vill ha hjälp med att åtgärda detta.
Anf. 33 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Ministern lyssnade inte på vad jag sade i mitt första anförande. Jag sade att ibland vill en ung flicka lämna sitt hem, och hon kan ha väldigt goda skäl till det. Det kan handla om våld, om ett arrangerat äktenskap eller någonting liknande. Men ibland kan man vilja ha hjälp på ett annat sätt att ta sig ur den situation man är i, utan att behöva ta avstånd från hela sin familj och det liv man lever. Jag tycker att detta är ett ganska rimligt sätt att försöka hjälpa en ung kvinna i vårt land att kunna leva kvar med sina allra närmaste, framför allt när hon lever i en struktur som är så familjeberoende.
Jag tycker att ministern ska ta kontakt med Integrationsverket. Jag tycker att ministern ska ta kontakt med kvinnojourer - varför inte till exempel Terrafem? De kan berätta att det faktiskt är så: De här unga kvinnorna vågar inte ta den kontakt med socialtjänsten som de har rätt till därför att de vet vad som kommer att hända. Detta finns uttryckt. Det finns hearingar som Integrationsverket har haft, om det nu ska vara en statlig myndighet som berättar detta och ministern inte litar på vad en kvinnojour säger.
Här i min hand håller jag det material som Socialstyrelsen har skrivit om hur man ska hantera de flickor som lever under hot och tvång i patriarkala förhållanden. Här står det faktiskt att man kan ha rådgivande samtal, och det tycker jag är bra. Men tre rader längre ned står det att om flickan vill ha hjälp eller stöd ska en utredning inledas enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen. Då finns det inte mycket annat man kan göra om man är en plikttrogen socialsekreterare som vill sköta sitt jobb än att följa lagen. Vad skulle hända om man inte gjorde det?
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man hjälper de här flickorna. Jag med min ideologiska uppfattning tycker att familjen är oerhört viktig att värna, att familjen är det yttersta och viktigaste, och jag ser därför oerhört allvarligt på att göra inskränkningar i familjens rätt och familjens möjligheter. Men jag ser också att man ibland måste kunna göra ett undantag. Ibland måste flickans rätt väga tyngre än familjens rätt.
I de fall där det finns ett enda alternativ, nämligen att flickan blir flyttad från familjen för att socialtjänsten ska kunna göra denna utredning, tror jag att man ibland gör både flickan och familjen en väldig otjänst. Hon kanske vill ha möjligheten att kunna leva kvar med mamma och pappa men få hjälpen att få styrkan och kraften att kanske kunna gå den där sjuksköterskeutbildningen i stället för att gifta sig med någon som hon själv inte är kär i eller liknande saker. Hon behöver den hjälpen, det stödet och den kraften från socialförvaltningen - och så vågar hon inte, för om pappa får reda på det så är det fullständigt slut.
Anf. 34 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag vill först klargöra en sak som kom upp här. Jag anser självklart att om det är fråga om hot och våld så ska socialtjänsten inte bara inleda en utredning utan omedelbart göra en polisanmälan. Det är viktigt, och där tycker jag att det finns brister i samverkan mellan polis och socialtjänst. Det är också så att polis och åklagare ska ta detta på allvar. Det finns en massa tvångsmedel man kan använda - hämtning till förhör, gripande, anhållande och häktning - om det finns risk för brottslighet. Där finns det ingen pardon i min uppfattning. Detta kan man göra mycket mer av.
Sedan finns den här gråzonen där det inte har begåtts något brott och där det kanske inte finns något regelrätt uttalat hot. Det är dessa situationer, dessa gråzoner, man måste kunna hantera.
Jag är inte rädd för någon hemlig utredning. Jag tror att det finns modeller för att lösa det här, till exempel att socialnämnden inte får delegera vissa beslut till en tjänsteman utan att dessa ska dras i nämnden så att nämnden får insyn i förhållandena och kan fatta ett beslut om att i det här fallet ska inte föräldrarna underrättas. Man kan tänka sig lite nya möjligheter.
Det görs ju fel. Det har visat sig att detta med skillnaden mellan rådgivning och utredning inte hanteras på ett riktigt sätt alla gånger. Det finns förslag på hur man skulle kunna göra. Jag tror att man måste titta lite närmare på det här och prata med de socialtjänstemän som är ute i verksamheten, precis som Magdalena var inne på. Vad kan man göra bättre? Hur kan man garantera att flickan får beskedet: Stopp, nu får du inte säga mer, för då kommer vi att inleda en utredning? Det måste vara glasklart för den som söker hjälp eller vill ha ett samtal var gränsen går. Det är det vi är ute efter: Detta måste man på något sätt reglera eller tydliggöra mycket bättre.
Men självklart ska de här brottslingarna i första hand tas om hand om de är brottslingar. Det är ingen tvekan alls om att det ska vara på det sättet.
Anf. 35 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först och främst göra detta klart för alla som lyssnar på den här debatten eller kanske till och med läser protokollet efteråt, som är intresserade av de här frågorna eller kanske själva är i en sådan situation: Om ni är utsatta för hot och våld, lever i en pressad situation och vill söka kontakt med samhället för att få hjälp och stöd måste ni ta kontakt med socialtjänsten, och ni ska kunna göra det utan att vara rädda för att uppgifterna ska föras vidare. Ni ska kunna söka upp socialtjänsten utan att behöva vara rädda för detta.
Jag tror att det är en viktig signal att skicka, för den motverkar i viss mån den skada som Magdalena Andersson genom sitt sätt att föra diskussionen kanske redan har ställt till med. Ni försöker att bekräfta bilden av att man inte ska ta kontakt med socialtjänsten därför att man då omedelbart kommer att få bekymmer hemma. Den signalen är väldigt viktig att skicka ut.
Jag lyssnade noga till Magdalena Andersson. Hon sade att hon anser att familjen är det viktigaste. Det kan vara så att hon förleds av det i sitt resonemang. Om en flicka lever under våld, hot och press av den arten att socialtjänsten vid de rådgivande samtalen gör bedömningen att hon kommer att råka väldigt illa ut om man inleder en utredning, då ska man göra ett omhändertagande. Det är inte riktigt att skicka tillbaka flickan till en sådan miljö, inte ens om hon själv säger att hon vill tillbaka till hemmet. Hon kan leva under en mycket stark press, och det måste också vägas in i den slutgiltiga bedömningen.
Det kan vara i vår syn på familjen som vi skiljer oss åt. För mig är familjen är viktig grundbult i samhället, men ibland är den en del av problemet och inte en del av lösningen. Då måste man från samhället vara beredd att vidta åtgärder som ingriper i familjens allra innersta. Det gäller när barn far illa över huvud taget, men också i de här fallen.
Vägen som Magdalena Andersson anvisar är att socialtjänsten i vissa fall ska öppna upp hemliga utredningar. Jag ställde frågan: Hur länge tror ni att en sådan utredning, om det finns hot och våld i botten, kan hållas hemlig? Är det inte i stället en stor risk för att flickan råkar väldigt illa ut med den modell som Magdalena Andersson förespråkar?
Det är viktigt att klarlägga att de riktlinjer som Socialstyrelsen har gett ut och som baserar sig på socialtjänstlagen ger möjlighet att föra rådgivande samtal. När en utredning inleds följer man de vanliga reglerna för information som återfinns i socialtjänstlagen. Man ska aldrig dra sig för att söka kontakt med socialtjänsten om man befinner sig i en sådan här situation.
Det viktigaste vi kan göra nu är att se till att det blir en bättre samverkan med övriga delar av samhället och bättre möjligheter att ta hand om människor som har hamnat i en svår situation. Det gäller till exempel att se till att samhället kan erbjuda ett skyddat boende i dessa fall. Här har vi hittills varit alldeles för dåliga, och det är därför som regeringen har anvisat ytterligare pengar.
Anf. 36 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Ministern säger att flickor ska kunna söka hjälp utan att vara rädda. Ja, det var precis därför som jag skrev min interpellation, för att hjälpa dessa flickor.
Regeringen har nu satsat 19 miljoner kronor på skyddat boende för flickor och unga kvinnor som riskerar att utsättas för hedersrelaterade brott. Jag tycker att det är hedervärt av regeringen att ha gjort det. Men varför tänker man inte i flera steg?
Mordet på Pela berörde hela Sverige. Jag läste en bok om det, där Pelas lillasyster berättade med sina egna ord - fast det var en journalist som höll i pennan - om hur det hela gick till. Hon beskrev precis den situation som min interpellation handlar om. Pela gick till socialkontoret och bad om hjälp för att hon och hennes syster skulle kunna flytta hemifrån. Föräldrarna blev naturligtvis kontaktade. Det fördes inga rådgivande samtal, lagtexten följdes och vi vet resultatet.
Ministern avslutar interpellationssvaret med att säga att det inte har hänt någonting för att han ska ha ändrat sin uppfattning från i våras. Ja, vad ska man säga om det? Vad är det som ska hända då? Ska det inträffa flera Pela-fall? Nej, det tror jag inte.
Jag uppmanar ministern att försöka att ta lite extra tid och fundera över dessa frågor och att ta kontakt med berörda personer. Jag är socialpolitiker i grunden, och jag vet att socialtjänsten har mycket gott i sig och vill väldigt mycket. Men det fungerar inte alltid bra. Man har inte alltid en trygg, erfaren och säker socialsekreterare på andra sidan bordet, en som vågar tänja lite grann. Man kan möta en sådan socialsekreterare som var med i programmet Uppdrag granskning häromveckan där en flicka uppmanades att gå till doktorn för att få bekräftat att hon var oskuld så att mamman och pappan skulle bli säkra på sin sak. Det är inte det samhälle som vi vill ha.
Det finns flickor som behöver ministerns hjälp. Jag hoppas att ministern är beredd att ompröva sitt ställningstagande.
Anf. 37 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag tror inte att det egentligen skiljer någonting vare sig i ambitionsnivå eller i sak. Men det är inte effektivt med den väg som Magdalena Andersson anvisar, nämligen att det ska gå att öppna upp hemliga utredningar. Jag tror att detta snarare skulle försätta dessa flickor i en mycket värre situation än vad de har i dag.
Det finns möjlighet att föra rådgivande samtal, och den möjligheten bör utnyttjas i dessa sammanhang. Sedan handlar det huvudsakligen om att det måste finnas resurser och möjligheter att erbjuda det stöd och den hjälp - till exempel skyddat boende - som de behöver. Men fortfarande finns det alldeles för lite resurser avsatta för detta. Men vi inledde ett arbete under förra året för att försöka staga upp och satsa på den delen.
När det gäller det intryck som Magdalena Andersson förmedlar är jag bekymrad över debatten. Om det kvardröjande intrycket blir att man inte ska söka hjälp hos socialtjänsten om man befinner sig i en hotfull situationen, då har den här interpellationen ställt till väldigt stor skada. Det har jag försökt att rätta till genom att säga att det är precis tvärtom, att man inte ska vara rädd för att ta kontakt med socialtjänsten.
Man ska ta kontakt med socialtjänsten, och vi från samhällets sida ska göra allt vi kan för att försöka att hjälpa till att ta sig ur den situation som man har hamnat i och den press som man känner från familjen. Det kan göras inom den lag som i dag finns. Sedan återstår det en del bitar när det gäller resurstilldelning och hjälp till skyddat boende.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.