universitetssjukhusens specialistkompetens

Interpellation 2002/03:264 av Andersson, Yvonne (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-04-03
Anmäld: 2003-04-03
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2003-04-14
Sista svarsdatum: 2003-04-17
Besvarad: 2003-05-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 april
Interpellation 2002/03:264
av Yvonne Andersson (kd) till socialminister Lars Engqvist om universitetssjukhusens specialistkompetens

Människor känner sig otrygga att inte få vård när de blir sjuka. De ängslas för nedragningar inom sjukvården, vilket i flera avseende drabbar den enskilde. De med livshotande sjukdomar har det svårast.

De demografiska faktorerna spelar en central roll för den enskildes möjligheter att få god vård i alla delar av landet.

Vid våra universitets sjukhus dräneras kvaliteten genom att grundbemanningen av specialister tas bort helt eller delvis. Krisen i sjukvården borde kunna lösas på annat sätt än att våra specialister försvinner.

I Linköping har starka röster gjort sig hörda gällande en specialistgrupp, nämligen specialister inom gynekologisk cancer. Patientorganisationen Gyncancer Anni vädjar att specialiteten ska få behållas. Andra patientorganiastioner över landet värnar för sina specialiteter genom namninsamling till protestlistor.

Vad avser socialministern att vidta för åtgärder för att upprätthålla specialistkompetensen i grundbemanningen vid våra universitetssjukhus?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:264

Webb-tv: universitetssjukhusens specialistkompetens

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)

Anf. 35 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Yvonne Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att upprätthålla specialistkompetensen i grundbemanningen vid våra universitetssjukhus. Det är självklart viktigt att människor som är sju- ka och som är i behov av hälso- och sjukvård känner att de är trygga och att de kan lita på att de ska få god vård och behandling. Jag vill dock poängtera att det i första hand är sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för att personalen har den kompetens som krävs för att kunna erbjuda vård av god kvalitet. När det gäller tillgången till specialistläkare så är det landstingen som ska se till att det finns möjligheter till anställning för läkares specialiseringstjänstgöring i en omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att utgöra ett nationellt planeringsstöd och fortlöpande ta fram underlag för bedömningen av hälso- och sjukvårdens behov av läkare och sjuksköterskor. Det huvudsakliga syftet med det nationella planeringsstödet är att stödja huvudmännen i deras personalplanering och därmed verka för en god personalanvändning. Den medicinska, samhällsekonomiska och demo- grafiska utvecklingen fortsätter att ställa hälso- och sjukvården inför nya och skärpta krav men öppnar samtidigt också för nya möjligheter. Regeringen har därför tidigare tagit en rad initiativ för att stärka det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. I samarbete med huvudmännen har ett antal åtgärder vidtagits för att råda bot på konkreta brister och för att hälso- och sjukvården ska stå väl rustad att möta framtidens krav och ta till vara dess möjligheter. De tidigare initiati- ven har skett med utgångspunkt i en helhetssyn och har haft till syfte att förbättra hela hälso- och sjukvår- dens funktionssätt och resultat. De konkreta åtgärder- na har hittills främst varit riktade mot systemets bas, det vill säga primärvården och den grundläggande sjukhusvården. Som ett komplement till dessa sats- ningar kvarstår dock ett behov av att närmare analy- sera förutsättningar, utmaningar samt framgångsfak- torer för att utveckla den högspecialiserade vården och den kliniska forskningen. Målet är att den svens- ka hälso- och sjukvården även fortsättningsvis ska tillhandahålla högspecialiserad vård och kunskapsut- veckling i världsklass. Regeringen fattade därför i maj förra året beslut om att inrätta ett projekt med uppgift att göra en över- syn av den högspecialiserade vården. Syftet med översynen är att komma till rätta med vissa problem samt att skapa förutsättningar för en god utveckling och effektiv resursanvändning. Projektet om den högspecialiserade vården sam- råder också med den nyligen inrättade Ansvarskom- mittén. En del av Ansvarskommitténs uppdrag är just att se över hur väl landstingen klarar sina välfärdsåta- ganden utifrån demografiska, samhällsekonomiska och teknologiska förändringar. Strukturen för de medicinska specialiteterna har varit föremål för en översyn, och Socialstyrelsens rapport med förslag till ändringar har föranlett viss oro och många synpunkter. Yvonne Andersson näm- ner bland annat att patientorganisationer runtom i landet värnar om sina specialiteter och samlar in namn till protestlistor. Socialstyrelsens förslag är nu ute på remiss till och med den 15 juni. Därigenom ges alla som berörs av förslaget goda möjligheter att lämna synpunkter. Jag har mot denna bakgrund inte för avsikt att fö- rekomma pågående utredningar och remissbehandling genom att i nuläget vidta några åtgärder.

Yvonne Andersson (Kd)

Anf. 36 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Tack för det utförliga svar som jag fick. Människor känner sig otrygga och rädda för att de inte ska få vård när de blir sjuka. Den ängslan visade sig när Socialstyrelsen kom med den här rapporten. Då blev det väldigt tydligt. Man är ängslig för ned- dragningar inom sjukvården, för det drabbar den enskilde. Nu är ju inte alls alla ängsliga - inte de som är friska, de som på något vis arbetar och fungerar som om det aldrig skulle hända någonting med just deras kroppar och som om det aldrig skulle kunna hända att de skulle brytas ned av en allvarlig eller dödlig sjuk- dom. Det är nämligen de med livshotande sjukdomar som har det svårast i de här lägena. Det är de som blir jätteoroliga när kompetensen inte finns kvar ens på de stora universitetssjukhusen. På de stora universitetssjukhusen har under de se- naste åren kvaliteten dränerats. Grundbemanningen av specialister tas bort helt eller delvis. Det här är en utveckling som vi inte vill se. Just i Linköping, som jag kommer ifrån, har star- ka röster gjort sig hörda gällande den specialistgrupp som arbetar inom gynekologisk cancer. Där har pati- entorganisationen Gyncancer Anni vädjat att specia- listen ska få behållas. Andra patientorganisationer över landet värnar sina specialiteter genom namnin- samlingar och protestlistor. Det är mot bakgrund av det här som vi ska se den interpellation som jag har skrivit till ministern. Vad finns det bakom namninsamlingarna från patientor- ganisationerna? Vad finns det över huvud taget bak- om detta oerhört starka engagemang i patientorgani- sationer? Jo, en oro. Och vi får inte blunda för att den svenska sjukvården i flera avseenden håller på att halka efter rejält i förhållande till många andra länder. Ett av problemen här är att den sjukvård som vi vill att alla ska ha möjlighet att få nu inte fås av någon. I många andra länder kan man åtminstone tillskansa sig och få den, och den upplevs som möjlig och tillgäng- lig. I det svar som ministern ger ser jag att det finns några problem som inte berörs. Ett av de stora pro- blemen är ju faktiskt utbildningsplatser för specialis- ter. Ministern nämner i svaret att man tar fram under- lag som ska hjälpa landstingen att klara anställning- arna och visar vilket behov som finns. Men det räcker inte. Underlaget måste beaktas så att det finns specia- lister att tillgå. Redan för fem år sedan skrev jag själv en interpellation just om den svårigheten att man inte har utbildningsplatser inom högskolan så att vi får specialister till en vård för de äldre och de behov som finns. Hur har ministern funderat på de frågorna?

Lars Engqvist (S)

Anf. 37 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Yvonne Andersson tar i själva verket upp flera olika problemställningar. Låt mig först säga att diskussionen om specialistindelning och specia- listkompetens är en fråga som inte i något avseende är enbart en svensk frågeställning. Den diskussionen pågår i hela den internationella sjukvården. Fråge- ställningen är, kort sagt, följande: Hur långt ska spe- cialiseringen och subspecialiseringen i sjukvården gå? Om den går för långt finns det en risk att man möter specialister som är specialister på en del av den diagnos som är ställd och att de inte kan ge råd eller hjälp ifall den inte faller precis inom deras specialitet. Det är den frågeställningen som diskuteras över hela världen. Socialstyrelsens uppgift har varit att se över hur vi ska dela in specialistkompetensen i Sverige. Det är möjligt att de har dragit fel gränser. Det är möjligt att deras förslag inte tillgodoser kraven på en bra specia- listsjukvård i Sverige. Men det handlar inte ett ögon- blick om att undanhålla kompetens eller kunskap för patienten utan om att diskutera hur många specialite- ter vi ska ha och hur de ska utvecklas. Den frågan är nu ute på remiss. En del patientor- ganisationer har uppfattat det som att det allmänt sett handlar om att rusta ned tillgången till adekvat läkar- vård. Det gör det inte. Det är inte avsikten. Förslagen skulle inte heller, såvitt jag kan se, leda till det. Nu ska vi lyssna till remissopinionen och se hur vi ska hantera Socialstyrelsens förslag. Men det har egentligen ingenting att göra med den specifika ut- vecklingen i svensk sjukvård utan det är en debatt som förs om de medicinska specialiteterna runtom i hela den utvecklade världen. Den andra frågan handlar om utbildning av speci- alister, om sjukvårdshuvudmännens ansvar för att se till att man utbildar tillräckligt många specialister för de behov som finns i framtiden. Där har vi nu infört ett system där Socialstyrelsen ger stöd för rekrytering och också för utbildning. Det är ganska nytt. I början på året fick vi den första resultatrapporten från deras arbete. Det är spännande att se vad det betyder som stöd för huvudmännen. Det är landstingen och sjukvårdshuvudmännen som ska ansvara för verksamheten. Vad vi ska göra från statens sida är att ge tillräckligt underlag för att de ska kunna anpassa sina resurser så att de verkligen motsvarar de framtida behoven. Jag tror att vi är på väg att få ett ganska bra sy- stem med ett bra samspel mellan den centrala nivån - företrädare för Socialstyrelsen - och sjukvårdshu- vudmännen, så att vi slipper uppleva en situation där vi har en uppenbar brist på specialister på några om- råden. Socialstyrelsens arbete är ett sätt att komma till rätta med det. Det har nu påbörjats på riktigt allvar.

Yvonne Andersson (Kd)

Anf. 38 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Det låter ju hoppfullt. Men det finns ett problem. Vi är ju också specialister. Även politiskt kan vi bli specialister. Då glömmer man bort helhe- ten. Utbildningsdepartementet och utbildningsminis- tern har naturligtvis ansvar för att det finns tillräckligt många platser på medicinarutbildningen. Där har vi kö i vårt land och svårt att få de utbildningsplatser som behövs för det framtida behovet. Där behövs, vad jag kan förstå, ett samarbetsförfarande mellan ministrarna. Här finns problem. Jag har själv varit handledare ett flertal omgångar till blivande docenter, så jag känner rätt väl till forsk- ningsarenan inom några av de ämnesområden som finns inom medicinen. Där kan man se att forskning- en ligger långt framme. Forskare är specialister och mycket duktiga. Men vi kanske inte har den typen av apparatur eller teknisk utrustning för att utveckla kunskap om metoder som vore mycket mer skon- samma för patienter. Jag tänker på det senaste som jag var involverad i som handlar om olika typer av hjärtbesvär. Vi kanske fortfarande kör med kontrast- medel därför att vi inte har den senaste typen av rönt- genapparater. Vi har helt enkelt inte haft råd att köpa in det. Sjukvårdshuvudmännen har inte haft det. Det är den typen av problem som gör att även om vi utbildar specialister kanske de inte till fullo kan utveckla sin specialistkunskap och hjälpa till att an- vända den kliniskt, för den tekniska utrustningen finns inte. Där ligger vi inte långt framme i vårt land. Där kan vi inte jämföra oss internationellt och tro att vi ligger i framkant. Därför tror jag att vi måste för- söka se över den samordnade insatsen. Jag tänker mig också att ohälsotalen, som vi alla brottas med och har uppe i många debatter hit och dit, också bygger på att människor inte får den vård som behövs i det avseen- det. Det är jättebra att man tar fram underlag som ska hjälpa landstingen men vi behöver utbildningsplatser att tillgå och pengar till den här typen av vård. Ministern talade om ett projekt där man hade fått i uppgift att göra en översyn av den högspecialiserade vården. När ska det projektet komma med sina resul- tat? Det vill jag gärna veta. Vi vet att det behövs utbildningsplatser och forsk- ning. Därför är det viktigt att vi hittar ett sätt att sam- ordna de olika områdena. Behovet av grundutbild- ningsplatser som vi kan se när man undersöker beho- ven inom sjukvården bör också finnas med i en hög- skoleproposition eller forskningsproposition. Jag vill höra ministerns svar också på den frågan.

Lars Engqvist (S)

Anf. 39 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Den ordning som vi har arbetat med hittills i den svenska sjukvården innebär att den na- tionella nivån, det vill säga staten och regeringen, är ansvarig för att se till att vi har tillräckligt stor utbild- ning på universitetsnivå och högskolenivå när det gäller sjuksköterskor och läkare. Det ansvaret är stat- ligt. Nu har antalet utbildningsplatser ökat de senaste åren, både för sjuksköterskor och läkare. Frågan är om det är tillräckligt i förhållande till behoven. Vi ska göra en utvärdering av det och se vilken omfattning utbildningen ska ha framöver. Här har det funnits olika bedömningar. Vi hade en situation där läkarfacken och också övriga organisa- tioner inom sjukvården inte tyckte att det fanns ett behov av att öka utbildningen kraftigt. De tyckte att det egentligen inte fanns behov av fler läkare. Men vi kom överens om att det fanns ett behov - att det fanns ett underskott och att vi behövde utöka utbildningen. Nu sker en ganska kraftig ökning. Där har staten ett ansvar. Sedan har staten också ett ansvar för att hjälpa och bistå sjukvårdshuvudmännen när det gäller planering- en för specialistutbildningen. Det gäller alltså nästa steg i utbildningen, att vi har tillräckligt många speci- alister. Det arbetar nu Socialstyrelsen med. Den fråga som vi har anledning att ställa oss är om det är en bra arbetsfördelning eller om staten har ett vidgat ansvar när det gäller utvecklingen av den högspecialiserade vården. Det gör också Yvonne Andersson. Gäller ansvaret inte bara utbildning utan också forskning, utbildning på plats, det vill säga sjukvårdshuvudmännens ansvar, och samordning mellan olika sjukvårdshuvudmän? Det är det som motiverar att vi gör en särskild översyn av den hög- specialiserade vården. Projektgruppen är till för att i första ledet göra en översyn av hur det ser ut och vilka problemområdena är. Vi kommer att få en första diskussionsrapport redan under våren. I slutet på året kommer deras mer övergripande översyn. Den ska bli föremål för en offentlig diskussion. Efter det ska vi bestämma oss för hur vi går vidare i utredningsarbetet för att se i vilken mån vi behöver lägga fram förslag för riksdagen för att ändra spel- reglerna, formerna för samverkan mellan den natio- nella nivån och sjukvårdshuvudmännen. Det är en jättespännande diskussion. Det finns, som Yvonne Andersson säger, ett fält av osäkerhet om vem som egentligen har ansvaret. Vi kan säga att det är sjukvårdshuvudmännen, men många sjuk- vårdshuvudmän säger att de skulle behöva ett mer aktivt stöd från den nationella nivån för att klara sina åtaganden. Det är det som detta projekt nu tittar på. Vi kommer att få många tillfällen att diskutera samspelet mellan staten, det vill säga regeringen och riksdagen, och statliga myndigheter å ena sidan och sjuvårdshuvudmännen å andra sidan när det gäller utvecklingen av den specialiserade sjukvården.

Yvonne Andersson (Kd)

Anf. 40 Yvonne Andersson (Kd)

Herr talman! Jag får tacka för det svaret - det var mycket tillfredsställande. Jag ser fram emot detta. Det jag också kan tycka är anmärkningsvärt är det som har hänt den senaste 15-årsperioden, då vi i hög grad har brutit ned den medicinska forskningen. Tidi- gare fanns forskningsmiljöer med grundforskning fram till klinisk utprövning och så vidare, och de hela miljöerna har vi numera inte kvar. Sannolikt beror det på uppdelningen av ansvaret. Det kanske finns anled- ning att återkomma och diskutera det. Där tror jag att vi är överens; vi vill ha det så bra som möjligt. Då handlar det om på vilket sätt vi ska få det. En sista fråga är denna: Kan jag gå tillbaka till de patienter som är oroliga och meddela dem att Social- styrelsens rapporteringar och förslag egentligen inte är förslag som med säkerhet kommer att antas, utan att det handlar om en översyn där flera aspekter och kanske till och med flera projekt finns med i det slut- liga ställningstagandet från regeringens sida? Är det ett svar man kan ge? När vi talar om ansvarsnivåer, var beslut ska fattas och vem som har ansvar för vad handlar det ytterst om patienter som vill ha vård, människor som vill leva längre och som vill ha den hjälp de kan få för ett bättre liv. Kan jag lämna ett lugnande besked?

Lars Engqvist (S)

Anf. 41 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Om jag förstår Yvonne Andersson rätt ska hon ge följande besked, och i så fall är vi överens. Socialstyrelsen har lämnat sitt förslag när det gäll- er specialistindelningen och specialistkompetenser. Det har regeringen inte tagit ställning till - det är ute på remiss. Vi har över huvud taget inte tagit ställning till någon del av detta, och vi ska lyssna noggrant till remissopinionen. Det är ett viktigt besked. Det andra är att inget av de förslag som finns där syftar till att minska eller försämra möjligheten för den enskilde patienten att få adekvat vård eller att få rätt kompetens i vården. Frågeställningen har börjat med en diskussion om hur många specialiteter vi ska ha och hur vi ska gruppera in de olika specialiteterna för att just kunna ge patienten den bästa vården. Om det är rätt indelning de har gjort och om det är rätt avgränsningar är sannerligen en öppen fråga, och vi ska lyssna noggrant till vad patientorganisationer likaväl som andra som har synpunkter på det har att framföra.

Intressenter

Frågeställare

Yvonne AnderssonKristdemokraterna

Besvarad av

Lars EngqvistSocialdemokraterna