Tillgång till rättskipning
Interpellation 2023/24:532 av Anna-Belle Strömberg (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2024-02-16
- Överlämnad
- 2024-02-19
- Anmäld
- 2024-02-22
- Svarsdatum
- 2024-03-12
- Sista svarsdatum
- 2024-03-12
- Besvarad
- 2024-03-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Försäkringsbolagen har gjort det till en vana att snabbt säga nej till ersättningskrav efter till exempel trafikolyckor, patientskador och arbetsskador utan någon särskild utredning. För den som råkar ut för det och inte accepterar beslutet är enda valet att stämma försäkringsbolaget.
Försäkringsbolaget anlitar då inte sällan advokater som debiterar uppemot 4 000 kronor i timmen och därmed helt dränerar den enskildes mod att våga ta det steget när deras ombud tvingas upplysa dem om riskerna. Många tvingas avstå från att inleda en process och får därmed inte tillgång till rättskipning (access to justice). De som avstår är förstås de som redan är ekonomiskt svaga. De som vågar gå vidare och förlorar det aktuella målet kan vara skuldsatta för resten av livet.
Det finns olika sätt att lösa frågan på ett något mer rättvist sätt men ingen, varken staten eller försäkringsbolagen, har hittills visat något större intresse för problematiken – i försäkringsbolagens fall av lättförklarliga skäl, då de sparar enorma pengar på att avslå ersättningskraven.
Min fråga till justitieminister Gunnar Strömmer är följande:
Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att fler människor ska få tillgång till rättskipning (access to justice)?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2023/24:532
Webb-tv: Tillgång till rättskipning
Dokument från debatten
- Tisdag den 12 mars 2024Kammarens föredragningslistor 2023/24:83
- Protokoll 2023/24:83 Tisdagen den 12 marsProtokoll 2023/24:83 Svar på interpellation 2023/24:532 om tillgång till rättskipning
Protokoll från debatten
Anf. 31 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att fler människor ska få tillgång till rättskipning, så kallad access to justice.
Låt mig börja med att understryka att alla människor är lika inför lagen och att alla också ska ha lika tillgång till rättvisa. Att få sin sak prövad av en opartisk och oberoende domstol i en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet och en väsentlig del av rättsstatsprincipen. Hinder mot att få tillgång till rättvisa kan ta olika former. Höga rättegångskostnader är en av dem.
För den som överväger att inleda en rättstvist innehåller de flesta hemförsäkringar i dag rättsskyddsmoment som kan ge ersättning för ombuds- och andra rättegångskostnader. För den som inte har tillräckliga ekonomiska resurser finns även rätt till rättshjälp, som kan täcka kostnader för exempelvis ett juridiskt ombud.
Det kan också vara värt att nämna att i tvistemål, dit bland annat försäkringstvister hör, gäller att domstolen har en skyldighet att självmant och i varje enskilt mål pröva skäligheten, alltså rimligheten, i vad en part har yrkat i ersättning för rättegångskostnader. Det inkluderar också partens ombudskostnader. Det sker alltså en viss kostnadskontroll inom ramen för domstolarnas prövning.
För den som drabbats av en skada och inte är nöjd med försäkringsbolagets beslut finns också olika alternativ innan en eventuell domstolsprocess sker, exempelvis att begära omprövning eller att vända sig till någon av de fristående nämnderna på området, som Patientskadenämnden när det gäller patientskador eller Trafikskadenämnden när det gäller trafikskador.
Jag vill också nämna att försäkringsbolagens verksamhet fyller en viktig funktion, både för den enskilde och för samhället i stort. Branschens verksamhet är särskilt reglerad i lag. När lagstiftningen på området reformerades var ett uttalat syfte att stärka försäkringstagarnas ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Viktigt att lyfta fram är att Finansinspektionen ska utöva tillsyn över försäkringsbolagens skadereglering och att den, liksom bolagens övriga verksamhet, följer god försäkringssed.
Det här är frågor som är viktiga, och jag kommer att fortsätta att följa utvecklingen på området noga. Jag ser fram emot att få diskutera frågorna här i dag.
Anf. 32 Anna-Belle Strömberg (S)
Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för svaret.
Att drabbas av en personskada och sedan tvingas tvista med ett försäkringsbolag i domstol om rätten till ersättning kan kosta flera miljoner om man inte vinner, och även om man har försäkringsskydd för rättegångskostnader kan det kosta flera miljoner. Anledningarna till detta är flera.
Den försäkrade har bevisbördan för alla påståenden om samband, om art och omfattning av skadan och om ekonomiska förluster och inkomstförluster. Det gäller alla tvistemål där någon stämmer någon för att få ut ersättning, vilket inte är något konstigt i sig. Men genom bevisbördan är man som privatperson i underläge mot ett företag. Försäkringsbolaget behöver inte bevisa något, utan det räcker att blankt bestrida, alltså att säga nej.
Försäkringsbolagen har i princip obegränsade resurser och har en tendens att anlita ombud som är dyra. Försäkringsbolagen har inget incitament att hålla nere processkostnaderna. De får igen sina kostnader genom försäkringspremierna och behöver därför, i skarp kontrast till en privatperson, inte spara på utläggen.
I processen tenderar försäkringsbolagen att genom taktik bestrida frågor på ett sätt som tvingar fram ibland onödig skriftväxling och bevisning. Den skadade får arbeta hårt för sin sak, vilket förlänger och fördyrar processen. Försäkringsbolagen anlitar många och dyra sakkunniga för att driva målet, vilket tvingar den skadade att försöka möta bevisningen så gott hon eller han kan. Varje process blir därför omfattande, långdragen och väldigt dyr.
En hemförsäkring innehåller ofta ett rättsskyddsmoment som täcker rättegångskostnader i tvistemål. Taket i dessa försäkringar uppgår till mellan 75 000 och 350 000 kronor, men en process kan kosta flera miljoner redan tidigt i processen. Det innebär att den privatperson som förlorar en process mot ett försäkringsbolag får ur egen ficka betala mycket stora summor när rättsskyddet är uttömt. Därför väljer majoriteten av de personer som får ett nej från försäkringsbolaget att avstå från att få sin sak prövad i domstol, vilket är rättsosäkert.
Fru talman! Min fråga till justitieministern är: Hur ser regeringen på förslag om att införa incitament för försäkringsbolag att agera mer ansvarsfullt och rättvist gentemot sina kunder, särskilt dem som är ekonomiskt svaga?
Anf. 33 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag tackar Anna-Belle Strömberg för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor här i kammaren i dag.
Jag ska först göra en mer allmän reflektion när det gäller tillgången till rättvisan. Man talar om att det finns en grundläggande rätt till en rättvisande rättegång. En grund är förstås att man har tillgång till den här rättvisan på lika villkor, oavsett om man har väldigt stora ekonomiska resurser eller om man saknar ekonomiska resurser. Jag har själv företrätt många enskilda i domstol som utan exempelvis ett bra stöd från ombud aldrig hade orkat ta sina fall till domstol.
Den enskilde möter många hinder, inte bara på det här området. Risken för rättegångskostnader, både egna kostnader och risken för att ta motpartens kostnader om man förlorar, är förstås ett hinder. Rättsprocessen tar tid. Det kan vara väldigt krävande att driva rättsprocesser över tid. Ofta har du ett latent kunskapsunderläge mot en mäktigare och mer resursstark motpart.
Detta är hinder som varje rättsstat med självaktning måste diskutera löpande och fundera på hur man ska hantera beroende på vad det är för frågor som ska prövas. Att vi får chansen att prata om det nu, i det här fallet på försäkringsrättens område, tycker jag är utmärkt och viktigt. Jag vill tacka Anna-Belle Strömberg för att hon har tagit upp frågan.
Beroende på vilka frågor som ska prövas hanterar vår rättsstat detta på olika sätt. När det gäller försäkringsfrågor är det så att om de hamnar i domstol är det en tvist. Det är inte ett brottmål med de regler som gäller där och inte heller en grundläggande fråga om mänskliga rättigheter där vissa andra regler gäller och där det är fråga om rättegångskostnader mellan staten och den enskilde. Här är det i stället en tvist mellan två privata parter: en enskild försäkringstagare och en försäkringsgivare, ett försäkringsbolag.
Även om vår modell utgår från de regler som gäller just tvistemål, vilket också inkluderar huvudregeln att man riskerar att få stå för motpartens rättegångskostnader om man förlorar tvisten, finns det ändå olika kuddar inbyggda i systemet för att göra det rimligare sett ur den enskildes synvinkel.
En viktig sak är förstås att försäkringen i sig ska innehålla ett rättsskydd, även om det finns beloppsbegränsningar, som Anna-Belle Strömberg är inne på, och rätt till rättshjälp för den som inte har tillräckliga egna ekonomiska resurser. Domstolen ska också göra en skälighetsbedömning i det konkreta fallet för att jämna ut en del av de förutsättningar som Anna-Belle Strömberg tar upp. Domstolen ska bedöma om det är skäligt i förhållande till den fråga som tvisten gäller med till exempel väldigt omfattande ombudskostnader på försäkringsgivarsidan eller på försäkringstagarsidan.
På olika sätt är alltså ändå tanken att riva ned eller minska en del av de ekonomiska hindren i den ojämlika relation som gäller mellan en försäkringstagare och en försäkringsgivare.
En viktig del av systemet är också att försöka se till att så få fall som möjligt över huvud taget hamnar i domstol. När det gäller patientskador finns Patientskadenämnden, och när det gäller trafikskador finns Trafikskadenämnden. Det är ett sätt att försöka pröva frågorna om man inte är överens, utan att man hamnar i domstol med exempelvis de kostnadsrisker som finns där.
Jag nämnde också vikten av tillsyn från Finansinspektionen, just för att de här bolagen har en så samhällsviktig funktion.
Jag är beredd att fortsatt följa frågorna och se hur detta slår i praktiken. Dessvärre kan vi inte utesluta att det i enskilda fall ändå får orimliga effekter. Men så här ser ordningen ut, och i grund och botten tycker jag att den är rätt balanserad.
Anf. 34 Anna-Belle Strömberg (S)
Fru talman! Det gläder mig att justitieministern tar dessa frågor på allvar och vill fortsätta att titta på dem och följa dem. Förhoppningsvis blir det någonting som vi kan gå vidare med utifrån detta.
Ett stort antal personer drabbas av personskador. Cirka 30 000 drabbas årligen av skador efter trafikolyckor. Drygt 21 000 patientskador anmäls årligen. Detta framgår av statistik från patientförsäkringen Löf och statistik från Svensk Försäkring. I övrigt inträffar ett stort antal halkolyckor, arbetsskador, läkemedelsskador och olycksfallsskador, liksom personskador vid transport på järnväg, flyg eller båt.
När en personskada inträffar är det nästan uteslutande försäkringsbolag som reglerar ersättningen till den drabbade. De regelverk som styr storleken på ersättningarna tas fram av Personskadekommittén och Trafikskadenämndens råd, som statsrådet beskrev. Personskadekommittén styrs uteslutande av försäkringsbranschen. Trafikskadenämndens råd styrs av jurister, fackföreningsrepresentanter och försäkringsbolagsrepresentanter. Försäkringsbolagsrepresentanterna har ett stort inflytande över rådets beslut. Ofta är det också försäkringsbolagens representanter som utreder frågorna innan beslut tas i rådet.
Den ersättning som betalas ut efter en skadehändelse kan, vid svårare skador, vara helt avgörande för den drabbades framtid och ekonomi. Vid oenighet om ersättningens storlek har den skadelidande ofta möjlighet att få ersättningsfrågan prövad i en nämnd.
Problemet är att den skadelidande inte får företräda inför nämnden och inte heller får åberopa muntlig bevisning. Ofta följer nämnden försäkringsbolagens bedömningar, och detta är ett stort problem. Av Trafikskadenämndens verksamhetsberättelse för 2022 framgår att det förelåg överensstämmelse mellan försäkringsbolagens beslut och nämndens bedömning i dryga 73 procent av de prövade fallen under just det året.
Fram till 1997 fanns det en möjlighet att bevilja rättshjälp i denna typ av mål. Den som har möjlighet eller har haft möjlighet att teckna rättsskyddsförsäkring kan inte nyttja rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Staten har överlåtit frågan om den enskildes möjlighet till rättslig prövning till försäkringsbolagen, som det ser ut i dag. Den skadelidande är hänvisad till rättsskyddet i hemförsäkringen i första hand. Även exempelvis fordonsförsäkringar innehåller ett rättsskyddsmoment.
Beloppen i rättsskyddsmomenten bestäms av varje försäkringsbolag. Det högsta beloppet som är känt är 350 000 kronor med en självrisk på 25 procent. I de flesta fall uppgår rättegångskostnaderna till belopp om över 350 000 redan i första instansen, alltså redan i tingsrätten.
Fru talman! Min fråga till justitieministern är: Finns det några planer över huvud taget på att överväga åtgärder för att säkerställa att försäkringsbolag genomför noggranna och opartiska utredningar innan de fattar beslut om ersättningskrav, för att undvika orättvisa avslag?
Anf. 35 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag tackar för utvecklingen av frågeställningen.
Försäkringsbolagen fyller en oerhört samhällsviktig funktion. De har också anförtrotts viktiga uppgifter i vårt samhälle som handlar om att skydda enskilda människor och att hjälpa enskilda att hantera konsekvenserna av olika skador, oavsett om det handlar om egendom eller personskador eller vad det nu kan vara. Det tycker jag är det första.
Vi måste naturligtvis ur den synvinkeln ha en lagreglering som är rimlig för försäkringsbolagen. De har en samhällsviktig funktion, och det måste fungera på ett bra sätt för den som har den funktionen.
Med den samhällsviktiga rollen följer också ett stort ansvar. Det råder ingen som helst tvekan om att den enskilde i det konkreta fallet kommer att uppleva sig vara och faktiskt vara i underläge mot en mer resursstark motpart om man hamnar i en tvistedomstol eller ett försäkringsärende, och även långt innan man hamnar där. Det är klart att det är väldigt viktigt att vi också har en ordning som är balanserad och tillgodoser den enskildes rättigheter i den relationen.
Jag har nämnt Finansinspektionen ett par tre gånger. Det viktigaste är att säkerställa att det blir rätt från början, innan det hamnar i domstol. Där är exempelvis Finansinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen oerhört viktig. Den är ju ägnad att åstadkomma det som Anna-Belle Strömberg kanske framför allt är ute efter, nämligen att det ska bli balanserat och rätt i första läget. Det tycker jag är en viktig sak att lyfta fram. Jag tror att utgångspunkten måste vara att i görligaste mån undvika att den här typen av frågor hamnar i en domstol. Där är ordningen med nämnderna en viktig del av vår modell.
Jag ska kommentera två delar av det som tas upp när det gäller nämnderna. Det första är skriftliga processer även gäller på andra områden. När det gäller konsumentskydd och den typen av nämnder är det som regel ett skriftligt förfarande. Det ska vara ett förenklat förfarande och inte som i domstol. Man ska kunna pröva stora volymer av ärenden.
Jag tycker ändå att flera saker som Anna-Belle Strömberg tar upp gör att det är rimligt att ställa sig frågan om de här processerna kan utvecklas. Det är klart att det är väldigt viktigt att den enskilde upplever att prövningen är rättvis. Det är viktigt att de underlag som ligger till grund för de beslut som fattas i nämnderna, även om de inte är bindande för försäkringsbolag, är sakliga och opartiska till sin karaktär. Det ligger i sakens natur. Och det tycker jag är en helt legitim diskussion, även om jag inte har några konkreta förslag i dag på hur man eventuellt kan utveckla den verksamheten. Prövningen är väldigt viktig. Vi vill att huvuddelen av de tvister som uppkommer helst ska hanteras i nämnderna, så att man slipper komma till domstol med alla de risker som finns med det.
Vad gäller kostnaderna vill jag bara avslutningsvis säga: Ja, här finns det en viss intressekonflikt. Å ena sidan finns det generella regler om tvister som är rimliga, nämligen att den som inleder en tvist ska tänka igenom det i förväg och inte ta onödiga risker. Risken för att drabbas av motpartens rättegångskostnad om man förlorar ska naturligtvis också vara lite avhållande när det gäller att dra igång onödiga tvister. Å andra sidan är det utomordentligt viktigt att domstolarna säkerställer att det finns en skälighet i de rättegångskostnader som ska betalas ut.
Anf. 36 Anna-Belle Strömberg (S)
Fru talman! Justitieministern har inga förslag, men vi socialdemokrater har några förslag som han mer än gärna får ta till sig.
Vi tycker att den statliga rättshjälpen bör ändras och förbättras, så att de skadelidande har större möjlighet att få sin sak prövad i domstol. Staten bör genom samtal och påtryckningar försöka påverka försäkringsbranschen så att försäkringsbolagen förbättrar rättsskyddsförsäkringarna.
Möjligtvis skulle man kunna lagstifta om hur rättsskyddsmomentet i försäkringarna ska vara utformat. En möjlighet vore att staten tillhandahåller en rättsskyddsförsäkring som kan tecknas av medborgare och som uppgår till sådana belopp att den skadelidande har möjlighet att få sin sak prövad i domstol. Staten kan också genom lagstiftning reglera hur rättegångskostnaderna ska fördelas.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka justitieministern för debatten. Jag vädjar till regeringen att överväga att säkerställa att även ekonomiskt svaga medborgare får lika tillgång till rättvisa och rättssäkerhet när de ställs inför ett försäkringsbolag i rättsliga tvister.
Anf. 37 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag tackar Anna-Belle Strömberg än en gång för möjligheten att få diskutera de här viktiga frågorna i dag.
Vi är helt överens om att rätten till rättvis rättegång inte får vara teoretisk och illusorisk, utan den ska vara praktisk och effektiv, det vill säga att den i praktiken ska finnas tillgänglig för medborgarna. Det betyder också att människor måste ha en rimlig möjlighet att driva sina frågor i domstol, också i privata tvister och också mot mäktigare motparter om det, som i det här fallet, rör försäkringsbolag.
Flera av de moment i vår ordning som jag har lyft fram, alltifrån hemförsäkringens rättsskydd till möjligheten att få statlig rättshjälp, ordningen i nämnder som ett sätt att pröva en tvist utan att hamna i domstol och domstolarnas skyldighet att prova skäligheten i exempelvis ett försäkringsbolags yrkande om rättegångskostnader - allt detta finns där för att jämna ut oddsen mellan å ena sidan en svagare försäkringstagare och å den andra en starkare försäkringsgivare när det gäller ett typiskt fall och de fall som vi talar om här och nu. Den ordningen tror jag att vi ska vårda och utveckla.
Flera av de förslag som har kommit från Anna-Belle Strömbergs sida är i och för sig värda att diskutera vidare. Jag tycker att rättshjälpsfrågor och rättsskyddsfrågor, inte bara på det här området utan även på andra, är frågor som är värda att diskutera vidare.
Vi aviserade i förra veckan att vi kommer att låta utreda en mycket speciell fråga som gäller rättegångskostnader, nämligen möjligheten att över huvud taget få ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål när staten är motparten. Det är en oerhört viktig fråga på det temat.
Jag tycker också att vi ska fortsätta diskussionen om hur ordningen med nämnderna kan både stärkas och utvecklas så att den enskilde får en bra och rättvis prövning.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.