Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Tibet

Interpellation 2008/09:359 av Bergström, Sven (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2009-02-25
Inlämnad
2009-02-25
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-03-12
Sista svarsdatum
2009-03-18
Besvarad
2009-04-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 25 februari

Interpellation

2008/09:359 Tibet

av Sven Bergström (c)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Under 2008 gavs, inför de olympiska spelen i Peking, stor uppmärksamhet åt det förtryck och de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kina utövar i Tibet. I år när OS är över är det dessvärre inte alls samma uppmärksamhet kring förtrycket i Tibet.

Situationen i Tibet är mycket spänd inför de högtider och minnesdagar som snart stundar. I dag, den 25 februari, inleds det tibetanska nyåret, Losar. Den 10 mars är det 50 år sedan Dalai lama gick i landsflykt och tibetanerna reste sig mot det kinesiska styret i Tibet.

Förra året uppstod oroligheter i samband med minnesdagen av 1959 års resning; 219 tibetaner dödades och tusentals är ännu fängslade eller saknade (uppgifter från den tibetanska exilregeringen).

Inför årets Losar har ett stort antal tibetaner, i en akt av passivt motstånd som säkerligen renderar dem repressalier från den kinesiska regeringen, beslutat att inte fira det nya året på traditionellt sätt. De kommer i stället att markera årsskiftet med dystra böner som ett tecken på respekt för dem som miste livet under Kinas nedslag mot den våg av fredliga protester som svepte över den tibetanska högplatån efter den 10 mars 2008. ”No Losar”-rörelsen tycks ha spridit sig över hela Tibet från mun till mun, och exiltibetanerna kommer också att ge sitt stöd åt sina landsmän på ett liknande, dämpat sätt.

Det finns sannerligen ingenting att fira; säkerhetsåtgärderna i Tibet förblir hårda efter förra årets tibetanska protester, och när nu nästa 10 mars närmar sig har kineserna infört nya åtgärder för att trakassera tibetanerna och svärta ned deras kulturella och religiösa identitet.

Vidare har Kina, efter den senaste dialogrundan mellan Dalai lamas sändebud och representanter för den kinesiska regeringen, föraktfullt förkastat just det dokument som de begärt, nämligen tibetanernas Memorandum om genuin autonomi för det tibetanska folket. Kina har slagit in på ytterligare provokationer genom att kungöra att den 28 mars kommer att firas som De livegnas befrielsedag till minnet av annekteringen av Tibet efter resningen 1959. När tibetanerna sörjer vid den årsdag som de anser vara början till förstörelsen av deras kultur och nation kommer de sålunda att tvingas – med risk för böter eller arrestering – att ”fira” med spelad glädje och tacksamhet.

När tibetanerna förra året än en gång demonstrerade sitt missnöje med det kinesiska styret gav många regeringsledare uttryck för sin oro över Kinas våldsamma reaktioner på protesterna och uppmanade den kinesiska regeringen att möta Dalai lama. Tyvärr har man dock ännu inte övertygat Kina om nödvändigheten att få slut på det tibetanska folkets lidande och lösa Tibetfrågan genom dialog med tibetanska ledare; om inte någon förändring kommer till stånd kommer tibetanernas lidanden med säkerhet att fortsätta.

Trots konflikterna och de ekonomiska problemen i världen och trots att Kina är en av de mäktigaste nationerna på jorden kan man helt enkelt inte stillatigande låta denna situation bestå. Sverige, EU och världssamfundet måste tydligt markera mot KIna.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts vill jag fråga:

1. Är utrikesministern beredd att driva FN:s begäran om en grundlig och oberoende utredning av Kinas överdrivna bruk av våld vid nedslagen mot de tibetanska protesterna förra året?

2. Är utrikesministern beredd att stödja den tibetanska exilregeringens vädjan om att de kinesiska myndigheterna ska avblåsa sin provokativa slå-hårt-kampanj och omedelbart upphöra med sin hårda politik i Tibet?

1. Är utrikesministern beredd att kraftfullt driva på för att föra samman de kinesiska ledarna med Dalai lama eller hans representanter i en allvarligt menad dialog med utgångspunkt i dokumentet Memorandum om genuin autonomi för det tibetanska folket som presenterades under den senaste dialogrundan?

4. På vilket sätt avser utrikesministern att använda Sveriges position i EU-trojkan och det kommande EU-ordförandeskapet för att bidra till att åstadkomma en lösning av Tibetfrågan?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:359, Tibet

Interpellationsdebatt 2008/09:359

Webb-tv: Tibet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 1 Carl Bildt (M)
Fru talman! Sven Bergström har frågat mig om jag är beredd att driva FN:s begäran om en grundlig och oberoende utredning av Kinas bruk av våld vid nedslagningen av de tibetanska protesterna förra året, om jag är beredd att stödja den tibetanska exilregeringens vädjan om att de kinesiska myndigheterna ska avblåsa sin Slå hårt-kampanj och upphöra med sin hårda politik i Tibet, om jag är beredd att driva på för att föra samman de kinesiska ledarna med Dalai lama eller hans representanter i en allvarligt menad dialog med utgångspunkt i det memorandum om genuin autonomi för det tibetanska folket som presenterades under den senaste dialogrundan samt på vilket sätt jag avser att använda Sveriges position i EU-trojkan och det kommande EU-ordförandeskapet för att bidra till att åstadkomma en lösning på Tibetfrågan. Sven Bergström tar i sina frågor upp många av de problemfrågor som finns rörande Tibet. Låt mig först säga att situationen i Tibet förblir mycket allvarlig. Såväl Sverige som EU fortsätter att följa den nära. Den 19 mars förra året, i samband med att protesterna eskalerade, gjorde Europeiska unionen ett uttalande i vilket både de kinesiska myndigheterna och de tibetanska demonstranterna uppmanades att avhålla sig från våldshandlingar. De kinesiska myndigheterna uppmanades att hantera demonstrationerna i enlighet med internationellt accepterade principer. Unionen underströk vikten av att de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten och rätten att fredligt uttrycka sin åsikt, respekterades. De kinesiska myndigheterna uppmanades att hitta sätt för att hantera de bakomliggande orsakerna till demonstrationerna och göra det på ett sätt som respekterar de mänskliga rättigheterna. Slutligen upprepade Europeiska unionen sitt mycket tydliga stöd för en verklig och substantiell dialog mellan den kinesiska staten och representanter för Dalai lama. Dessa punkter förblir relevanta för Sveriges och Europeiska unionens syn på utvecklingen i Tibet. Sverige ifrågasätter inte Kinas överhöghet över Tibet eller den så kallade ett-Kina-politiken. I flera olika sammanhang har emellertid såväl unionen som Sverige vädjat till de kinesiska myndigheterna om att inte använda övervåld i Tibet. Vi har också, som jag tidigare nämnt, upprepade gånger framfört att de motsättningar som finns måste lösas genom fredliga medel och att en substantiell dialog mellan centralregeringen och företrädare för Dalai lama och den tibetanska exilregeringen måste komma till stånd. Självfallet måste dialogen vara allvarligt menad och accepterad av båda parter. Jag sade vid mitt samtal med utrikesminister Yang i Peking den 2 mars i år att en dialog är viktig för att skapa ett Kina som kan inrymma ett mångkulturellt samhälle. Jag uttryckte oro för situationen för MR och kulturell mångfald i Tibet. Såväl Sverige som Europeiska unionen framför regelmässigt att respekten för de mänskliga rättigheterna måste förbättras i Tibet, inte minst vad gäller kulturella rättigheter och mötes-, religions- och yttrandefrihet. Vid överläggningar mellan företrädare för den svenska och den kinesiska regeringen diskuteras regelmässigt frågor med kopplingar till de mänskliga rättigheterna. När så bedöms som konstruktivt för vi även fram frågor om individuella fall. Den dialog om mänskliga rättigheter som Europeiska unionen har två gånger per år med Kina utgör ytterligare en kanal för att regelbundet resa dessa frågor. Vid dessa tillfällen diskuteras dels övergripande frågor, dels har en lista överlämnats omfattande ett drygt hundratal politiska fångar som EU uppmärksammar och vill få mer information om. Vi har även nationellt en kanal genom de MR-konsultationer som hålls mellan delegationer ledda av Sveriges respektive Kinas MR-ambassadörer. Dessa konsultationer har hållits två gånger och man söker nu en lämplig tidpunkt för ett tredje möte. Även vid dessa konsultationer behandlas dels övergripande MR-frågor, dels enskilda personers situation när så bedöms konstruktivt. I båda dessa typer av kanaler, reguljära MR-konsultationer och överläggningar mellan regeringarna, har Tibetfrågan diskuterats. Vi träffar också och lyssnar på företrädare för tibetanerna. För vår del är det viktigt att få information från båda sidor och därigenom bilda oss en egen uppfattning. Förenta nationerna som organisation har, mig veterligen, inte gjort någon formell begäran om en utredning av Kinas bruk av våld förra våren vid nedslagningen av protesterna i Tibet. Generalsekretare Ban Ki Moon har dock i ett uttalande sagt att han är oroad över utvecklingen i Tibet. Han uppmanar parterna att lösa motsättningarna på fredlig väg och genom dialog. Den dåvarande högkommissarien för mänskliga rättigheter, Louise Arbour, har i uttalanden vädjat till kinesiska regeringen att inte använda övervåld med anledning av oroligheterna. I samband med dessa uttalade även FN:s specialrapportörer att de önskade se ett fritt flöde av information om vad som hänt och öppet tillträde till området för oberoende bedömare. Vi har genom Europeiska unionen och vid våra överläggningar med kinesiska ledare vädjat till dem att öppna gränserna till Tibet och tillåta diplomater, journalister och andra oberoende personer att besöka Tibet och andra tibetanska områden för att skapa sig en egen bild av situationen.
Sven Bergström (C)
Anf. 2 Sven Bergström (C)
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag förstår av svaret att utrikesministern delar den stora oro som jag och den tvärpolitiska Tibetgruppen i riksdagen känner för situationen i Tibet. Att situationen i Tibet förblir mycket allvarlig framhålls i svaret. Utrikesministern understryker också att de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten och rätten att fredligt uttrycka sin åsikt, måste respekteras. Detta har sagts tidigare av företrädare för såväl Sverige som många andra länder liksom företrädare för EU och FN utan att någon förbättring kunnat skönjas i fråga om Kinas övervåld i Tibet och det förtryck och den förföljelse som det tibetanska folket utsätts för. Låt mig i detta sammanhang påpeka att jag med den FN-begäran som utrikesministern inte känner till avser den begäran som Committee against Tortures avslutande iakttagelse gjorde 2008 i Genève. Det var väl tungt så det räckte. Inför förra årets olympiska spel i Peking gavs stor uppmärksamhet åt förtrycket och de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kina utövar i Tibet. I år när OS är över är det dessvärre inte alls samma uppmärksamhet på förtrycket i Tibet. En del uppmärksamhet blev det förvisso inför de högtider och minnesdagar som startade den 25 februari vid firandet av det tibetanska nyåret Losar - likaså runt den 10 mars då det var 50 år sedan Kina slog ned det folkliga upproret i Tibet och Dalai lama såg sig nödsakad att gå i landsflykt. Nu förefaller tystnaden åter lägra sig i Tibetfrågan, inte minst i skuggan av den ekonomiska kris som världen går igenom. Sannolikt hoppas Kina att denna kris ska göra att omvärldens uppmärksammande av Tibet ska försvinna helt, åtminstone för en tid. Man försöker att med olika former av murar hålla omvärlden utanför. Utrikesministern råkade ju själv ut för en sådan mur, en digital sådan, i samband med sitt besök i Kina i början av mars då han inte kunde kommunicera med omvärlden via Internet. Det finns alldeles uppenbart många olika slags murar både runt Tibet och runt Kina i ett slags omöjlig ambition att försöka hejda omvärlden från att få veta den sanning som ändå på olika sätt tränger sig ut till omvärlden. Jag tror och hoppas att utrikesministern delar min frustration över att de traditionella diplomatiska framstötarna om vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna och vikten av en substantiell dialog mellan centralregeringen i Kina och Tibets företrädare inte tycks leda till någon framgång. Jag skulle vilja följa upp mina inledande frågor med en uppmaning till utrikesministern att något utveckla på vilket sätt mer konkret, inte bara i generella ordalag, han som utrikesminister för Sverige och med den ytterligare tyngd som ordförandeskapet i EU ger under andra halvåret 2009, avser att skärpa tonen mot Kina i fråga om Tibet. Ställer utrikesministern, Sverige och EU upp på att det memorandum om genuin autonomi för det tibetanska folket som presenterats är en rimlig utgångspunkt för den nödvändiga dialogen mellan Kinas och Tibets representanter? På vilket sätt avser utrikesministern att gå vidare om Kina fortsätter att nonchalera denna dialog och nonchalera kraven på mänskliga rättigheter i Tibet?
Carl Bildt (M)
Anf. 3 Carl Bildt (M)
Fru talman! Tack, Sven Bergström, för de synpunkterna. Låt mig, lite parentetiskt, börja med att säga att jag förvisso vid mitt besök i Peking för några månader sedan konstaterade att min blogg tillhörde de delar av Internet som var blockerade från kinesisk utgångspunkt. Jag har sedermera fått information från individer i Kina om att så icke längre är fallet. Framsteg kan noteras åtminstone på detta lilla område när det gäller utvecklingen i Kina, även om jag inte ska överdriva betydelsen av detta. Tibet är dock, lindrigt uttryckt, en något viktigare fråga. Kina är ett stort, mäktigt och viktigt land som själv berömmer sig, delvis på goda grunder, av den kulturella och nationella mångfald som finns i detta stora rike. Den bekännelsen till det mångkulturella testas ju ständigt, inte minst när det gäller utvecklingen i Tibet som har varit synnerligen besvärlig under en lång följd av år, inte minst sedan 1959 som Sven Bergström refererade till. Utvecklingen förra året innebar utan tvekan först ett steg tillbaka. Det våldsutbrott som vi såg i Tibet, från bägge sidor ska sägas, ledde enligt min mening till att situationen försämrades för bägge sidor i försöken att åstadkomma en dialog eller utveckling. Det som skedde under förra året var att det påbörjades en försiktig dialog mellan företrädare för Peking och företrädare för Dalai lama. Det har varit ett antal samtalsomgångar. Det är svårt att säga att de har lett till några avgörande resultat, men så är det ofta i situationer som denna. Sven Bergström ställer konkret frågan om vi ser det memorandum som har överlämnats från den tibetanska sidan som grunden för den dialogen. Låt mig på den punken säga att det är klart att det är grunden för den tibetanska ståndpunkten i den dialogen. Man kan inte gärna begära att den kinesiska sidan ska acceptera just den grunden för dialogen i synnerhet som den kinesiska uppfattningen inte överensstämmer med de förslag som lades fram, framför allt på den territoriella sidan. På tibetansk sida har man en annan definition - en mycket vidare definition - av vad Tibet innebär än vad man accepterar på kinesisk sida. Därför är det kanske inte rimligt att bägge ska utgå från det. Memorandumet ligger där som den tibetanska utgångspunkten. Det är bra att man på detta sätt har formulerat sig. Att man i inledningsskedet av en dialog eller en förhandling tar till relativt maximalistiska ståndpunkter är väl kanske inte ägnat att förvåna. Det kan noteras att man från kinesisk sida har ansett att ståndpunkterna var så pass maximalistiska att man har reagerat med viss skärpa mot dem. Inte heller det är kanske ägnat att förvåna mot bakgrund av de motsättningar som finns. Vi kan bara uttrycka en förhoppning om att den dialogen kommer att fortsätta, trots de svårigheter som finns. Jag tror inte att man ska göra några föreställningar om att det blir ett snabbt resultat av det hela, men i dialogens förlängning kan ligga en successiv förbättring av situationen och en successivt ökad förståelse för respektive ståndpunkt. Det är självfallet viktigt att de kinesiska myndigheterna i den löpande politiken, i den dagliga verksamheten i Tibet respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna, respekterar rätten till insyn och informationsfrihet samt respekterar den bekännelse som man i alla fall i ord har till kulturell mångfald. Tibet representerar en på många sätt annorlunda kultur. Det kan finnas värderingar och praktik i den kulturen som är främmande för oss, men respekten för den kulturella och religiösa egenart som Tibet representerar är viktig också för det kinesiska samhällets förmåga till fortsatt utveckling och framtid.
Sven Bergström (C)
Anf. 4 Sven Bergström (C)
Fru talman! Jag tackar för den utveckling av svaret som utrikesministern ger, även om jag kanske inte tycker att vi uttrycker nyanserna på samma sätt. Utrikesministern säger att memorandumet är en maximalistisk ståndpunkt. Det är väl att ta i. Tibet har ju övergett kravet på självständighet sedan många många år. Vad man nu talar om är genuin autonomi. Det är det man framhåller i memorandumet. Det är, enligt mitt sätt att se, en mycket rimlig ståndpunkt att denna del av Kina ska få den autonomi som man så länge har arbetat för. Utrikesministern säger också att det förekommer våld från båda sidor. Ja, naturligtvis. I den desperation som det tibetanska folket känner efter 50 år av förtryck, övervåld och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan jag förstå att det någon gång brister också för de människor som kämpar förtvivlat för att få de mänskliga rättigheterna respekterade. För en knapp månad sedan hade vi i riksdagens Tibetgrupp möjlighet att träffa en av de tibetanska företrädarna i Europa. Det var Kelsang Gyaltsen, Dalai lamas speciella sändebud i Europa, som gästade Sverige under några dagar. Han är också medlem av Tibets exilregering. En grupp riksdagsledamöter hade möjlighet att sammanträffa med honom här i riksdagen i samband med besöket. Vi fick då återigen mycket starka och mycket trovärdiga vittnesmål om den väldigt ansträngda situation som råder i Tibet just nu. Han sade så här: Kinas regering har helt och hållet stängt Tibet från resten av världen. Hela regionen har blivit ett jättelikt fängelse. Ingen vet vad som pågår inne i detta fängelse. Kinas säkerhetsstyrkor har fria händer. De finns överallt i Kina. Kelsang Gyaltsen vädjade också till omvärlden att sätta ytterligare press på Kina så att regeringen river de murar som byggts upp kring Tibet och att Kina förmås öppna för observatörer från omvärlden. Det handlar om diplomater, journalister och andra oberoende personer, som också utrikesministern i sitt svar framhåller att han vill se i Tibet. Dalai lama är ju den högste ledaren för det tibetanska folket. Han är Nobelpristagare och mycket respekterad. Han har konsekvent förespråkat fredliga lösningar i Tibet. Nu är Dalai lama 74 år, om jag minns rätt. Oroligheterna är ett tecken på att trycket från det kinesiska styret har gjort att många tibetaner upplever att de befinner sig på bristningsgränsen. Fönstret för en fredlig lösning kommer inte att stå öppet i evighet. Därför tycker jag att det är angeläget att den svenska regeringen, EU och FN med kraft verkar för en lösning medan vi har ett visst tryck som uppstod efter OS. Den svenska regeringen och våra partner i EU måste vara utomordentligt vaksamma på det ytterligare förtryck som vi ser i Tibet och försöka förmå de kinesiska myndigheterna att snabbt frige de tibetaner som har hållits fängslade i flera månader och se till att de delges en formell anklagelse om förbrytelse, om det nu finns någon sådan. Jag skulle gärna se att utrikesministern i sitt ytterligare svar utvecklar vad vi kan göra mer än generella uttalanden och generella diplomatiska framstötar. Det var mycket av det i svaret. Finns det någonting mer som utrikesministern funderar över för att försöka bidra till att komma någonstans i denna så långa och tragiska konflikt mellan ett folk som kämpar för sin rätt och en centralregering som trycker ned det?
Carl Bildt (M)
Anf. 5 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag tror att det som Sven Bergström säger om att vi kan vara i en situation där fönstret för en fredlig utveckling håller på att långsamt stängas illustrerar allvaret i den situation som är i Tibet. Under hela denna långa period under de senaste decennierna har Dalai lama varit det tibetanska folkets talesman, språkrör och symbol. Men han har också varit närmast inkarnationen av tron på en fredlig lösning. Det är klart att det som inträffade förra året också innebar att de som kanske förordade en något annorlunda väg bröt fram. Vi vet från de olika möten som har varit att den annorlunda vägen icke på något sätt har majoritet när det gäller stöd också av tibetanska exilföreträdare. Det är fortfarande den icke-våldsväg som Dalai lama med sådan envishet och sådan övertygelse predikar som dominerar. Men man kan naturligtvis inte utesluta att det kommer en annan tid längre fram och att den då öppnar för en annan utveckling. Det vore tragiskt. Det vore tragiskt för det tibetanska folket, och det vore tragiskt för Kina. Vi vet genom mycket dyrköpt erfarenhet i världen i dess helhet att våld föder våld. Det riskerar att föra Tibet in i en cirkel som inget gott kan komma ur ifall våld föder våld alldeles oavsett om det startas från den ena eller den andra sidan. Det är därför som den möjlighet som faktiskt finns - liten som den kan vara - ligger i den dialog som faktiskt kom i gång förra året. Jag låter mig gärna korrigeras av Sven Bergström på den punkten när jag sade att detta memorandum var maximalistiska ståndpunkter. Det är alldeles korrekt att det finns den ännu mer maximalistiska ståndpunkten som är att man skulle förorda en statlig självständighet för Tibet. Det är viktigt att notera att Dalai lama är tydlig på den punkten. Han förordar inte den statliga självständigheten för Tibet. Däremot är kinesiska företrädare av den uppfattningen att innehållet i memorandumet går så långt att det ligger väldigt nära den gränsen och gör det i ett mycket vitt territoriellt utrymme. Nåväl: Det var därför som jag sade att det inte är alldeles onaturligt att man i inledningen av en förhandling eller en dialog, med den reservation som vi är överens om, har relativt maximalistiska ståndpunkter. Det finns de på den kinesiska sidan som har mycket maximalistiska ståndpunkter vad gäller vad de vill göra med Tibet i framtiden. Men det måste ligga i bägge parters intresse att försöka åstadkomma en dialog som långsamt leder framåt. Vad kan vi göra? Vi får nog dessvärre inse att Sverige är både avlägset och litet. Men vi har i alla fall den fördelen att vi har relativt goda relationer med Kina, vilket vi ska utnyttja också i detta sammanhang. När jag var i Peking för någon månad sedan noterade jag att vi förmodligen har de bästa relationer med Kina som vi har haft på utomordentligt lång tid - de bästa någonsin, sade den kinesiska utrikesministern. Men detta lämnade också ett betydande utrymme för en dialog också om känsliga frågor - mänskliga rättigheter och möjligheterna till demokratisk utveckling. Vi hade också ett meningsutbyte om Tibet, även om det där finns mycket tydliga kinesiska gränser för vad man är beredd att tolerera. Man är mycket tydlig när det gäller Kinas suveränitet och territoriella integritet och ett-Kina-politiken, vilket är föga förvånande. Men det är klart att vi ska utnyttja de små möjligheter som vi kan ha att uppmuntra till den dialog som är den enda möjliga vägen framåt. Vi ska också uppmuntra till en öppenhet i Tibet. Jag noterade, liksom Sven Bergström, att Tibet var hermetiskt avstängt från omvärlden under ett skede. Det har nu öppnats upp igen därför att man har kommit över vad man betraktar som den kritiska perioden. Men i detta ligger också att vi självfallet ska vara mycket uppmärksamma och vara beredda att påtala de restriktioner som vi finner oacceptabla.
Sven Bergström (C)
Anf. 6 Sven Bergström (C)
Fru talman! Utrikesministern brukar inte vara känd för att sätta sitt ljus under skäppan. Men nu tycker jag att han tonar ned Sveriges roll och möjligheter väldigt mycket. Han säger att Sverige är ett avlägset litet land med små möjligheter. Vi har ändå en stolt tradition i Sverige av att vara tydliga och kraftfulla i vårt utrikespolitiska agerande. Nu har vi dessutom ett läge då vi är med i ledartrojkan i EU, och vi står inför en situation då Sverige ska ta över ordförandeskapet under andra halvåret. Jag hoppas att utrikesministern håller med mig om att det ändå ger Sverige alldeles särskilda möjligheter att ytterligare sätta kraft bakom orden i denna fråga. Utrikesministern säger att det är en känslig fråga men att han ändå har tagit upp den vid sina kontakter med den kinesiska utrikesministern. Det uppskattar jag och alla andra som är engagerade i Tibetfrågan. Jag är övertygad om att också utrikesministern försöker vara så tydlig som han någonsin kan, och vi vill naturligtvis ge ett starkt stöd för detta. Vi ser gärna att ytterligare tyngd kan läggas på denna fråga. Vi vet att det för alla länder som bedriver ett förtryck av mänskliga rättigheter och övervåld är känsliga frågor när de tas upp. Det är inte okänt. Vi får alldeles strax en debatt om Burma och situationen där. Vi känner till hur känsligt det är när sådana här saker påtalas. Men det är ingen tvekan om att det är viktigt för Sverige, med de traditioner som vi har, att påtala detta. Dalai lama uttryckte sig kraftfullt när han sade att Tibet har blivit ett helvete på jorden. Kelsang Gyaltsen, som vi träffade i början av mars, sade att det är ett fängelse. Det är självklart att alla med känsla för mänskliga rättigheter och en fredlig utveckling i världen måste ta upp och reagera på allt detta. Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag uppmuntrar till fortsatt aktivitet och fortsatt hög svansföring i denna fråga. Vi har en viktig mission när det gäller Tibet och Kina.
Carl Bildt (M)
Anf. 7 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag tackar Sven Bergström för denna möjlighet att utbyta lite åsikter i denna förvisso synnerligen viktiga fråga. Den är viktig för Kinas utveckling, den är viktig för tibetanerna, för den tibetanska nationen och den tibetanska kulturen, och den är också viktig för våra övergripande relationer. Vi kommer under detta år möjligtvis att ha till och med två toppmöten mellan Europeiska unionen och Kina. Även om Sverige när vi sitter i ordförandestolen i Europeiska unionen i genuin mening inte företräder Sverige utan den samordnade ståndpunkten för de 27 länderna är jag alldeles övertygad om att strålkastarljuset också kommer att vara på situationen i Tibet som en del av det engagemang som vi har för medborgerliga rättigheter och respekten för kulturell autonomi också i Kina. Jag kan därför försäkra Sven Bergström om att vi med utgångspunkt från vad jag har sagt här under denna interpellationsdebatt kommer att fortsätta att ha situationen nära oss och på de sätt som kan vara lämpliga att försöka uppmärksamma den, allt i syfte att försöka medverka till en bättre situation i Tibet och en bättre situation för Kina i dess helhet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.