Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Tandvårdsreformen och de som är äldre än 65 år

Interpellation 2008/09:562 av Axelsson, Lennart (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-05-14
Anmäld
2009-05-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum
2009-06-08
Svar fördröjt anmält
2009-06-08
Besvarad
2009-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 14 maj

Interpellation

2008/09:562 Tandvårdsreformen och de som är äldre än 65 år

av Lennart Axelsson (s)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Tandvårdsreformen fungerar inte för äldre med stora behov. Stora ingrepp kostar tiotusentals kronor mer än tidigare. Det leder till diskriminering av dem som är äldre än 65 år.

Den bilden av tandvårdsreformen ges i en artikel i aprilnumret av SPF:s tidning Veteranen.

En tandläkare säger att före reformen den 1 juli 2008 kostade en implantatbehandling av över- och underkäken vid hans klinik maximalt 15 000 kronor för den som var över 65 år. Nu kostar exakt samma behandling ca 70 000 kronor trots att de har samma taxa och samma produkter som tidigare.

Prischocken, 366 procent dyrare för samma behandling, leder till att allt fler äldre patienter tvingas avstå behandling eller söka andra billigare och sämre alternativ.

Det som oroar honom mest är att de ger de äldre patienterna enklare behandlingar än vad de egentligen behöver. Men det handlar inte enbart om att de äldre inte har råd att betala utan också att själva ersättningssystemet fungerar så dåligt.

Tandläkaren redovisar en komplicerad uppsättning av regler för att byta ut gamla tänder mot en ny käke. Till det kommer att IT-hanteringen på Försäkringskassan i det närmaste har havererat. Sammanfattningen blir att det i steg ett är svårt att ta betalt och i steg två att få betalt. Det nya systemet är så tungrott att tandläkaren sitter lika lång tid framför sin dator som i sitt behandlingsrum. Tiden han måste lägga ned på att ta fram kostnadsförslag och alternativa behandlingsupplägg till patienter plus dokumentationen till Försäkringskassan av vad han slutligen faktiskt gör har ökat kolossalt med reformens komplicerade regelverk.

Följden blir att kliniken bedriver väsentligt mindre tandvård efter än före reformen. Tandläkaren kallar den hellre för tandvårdsdeformen, säger han med ett snett leende.

Högkostnadsskyddet gäller tolv månader. Även det kommer att skapa alltmer problem för äldre patienter, eftersom behandlingsperioder mycket väl kan överstiga tolv månader. Om tandläkaren har lämnat ett kostnadsförslag på 6 000 kronor och patienten säger ”Okej, vi tar det, det är vad jag klarar av” och det senare tillstöter komplikationer så att tandläkaren inte hinner färdigt inom tolv månader kan dessa 6 000 kronor mycket väl förvandlas till 25 000 kronor. Hur trovärdig blir då han som tandläkare?

En enkel men avgörande åtgärd vore att man införde en ventil i systemet som ger tandläkaren möjlighet att få snabba förhandsbesked från Försäkringskassan innan han sätter i gång en större behandling. Det skulle tillvarata pensionärernas intressen.

En patient säger: ”Jag känner stor ilska och besvikelse på regeringen, som jag anser ger vilseledande information. På dess hemsida står att reformen innebär att 85 procent av alla kostnader över 15 000 ersätts av staten. Men det stämmer ju inte! Då anser jag att de far med osanning.”

På regeringens hemsida kan man läsa det här om tandvårdsreformen:

”Från den 1 juli 2008 gäller ett nytt tandvårdsstöd för vuxna. Huvudsyftet med reformen är att de som har omfattande behov av tandvård ska få väsentligt lägre kostnader. Mål är även att stärka patientens ställning och att stimulera vuxna att regelbundet besöka tandvården. Regeringen vill också förbättra konkurrensen på tandvårdsmarknaden och minska den administrativa bördan för tandvårdsföretagarna.”

Målsättningen var alltså väsentligt lägre kostnader för dem med omfattande behov och att minska den administrativa bördan för tandvårdsföretagarna.

Jag ställer mig frågan om socialministern anser att beskrivningen av att de som är äldre än 65 år missgynnas av reformen stämmer.

Mot bakgrund av vad som framkommit i bland annat den artikel jag citerat ur men även utifrån en allmän bild av stora brister med reformen frågar jag mig också om socialministern anser att alla de målsättningar som regeringen beskriver på sin hemsida har uppnåtts.

Med anledning av det anförda är min direkta fråga till socialministern:

Vilka initiativ har socialministern tagit, eller avser att ta, för att åtgärda de brister som många upplever att reformen har?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:562, Tandvårdsreformen och de som är äldre än 65 år

Interpellationsdebatt 2008/09:562

Webb-tv: Tandvårdsreformen och de som är äldre än 65 år

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)
Anf. 49 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Lennart Axelsson har frågat mig vilka initiativ jag har tagit, eller avser att ta, för att åtgärda de brister som många upplever att reformen har. Reformen om ett nytt statligt tandvårdsstöd trädde i kraft den 1 juli 2008. De övergripande målen för tandvårdsstödet är att bibehålla en god tandhälsa hos individer med inga eller små tandvårdsbehov och att möjliggöra för individer med stora tandvårdsbehov att få tandvård till en rimlig kostnad. För att finansiera reformen har regeringen ökat tandvårdsanslaget, vilket långsiktigt innebär en fördubbling av anslagsnivån från drygt 3 miljarder kronor per år till drygt 6 miljarder kronor per år. Det nya tandvårdsstödet innehåller dels ett allmänt tandvårdsbidrag, en så kallad tandvårdscheck, dels ett högkostnadsskydd för tandvård. I lagen om statligt tandvårdsstöd finns grundläggande bestämmelser om för vilken tandvård som tandvårdsstöd kan lämnas. Närmare föreskrifter meddelas av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. Syftet med reglerna är att använda de statliga pengarna på ett så effektivt sätt som möjligt och att stödet ska träffa patienter med de största behoven. Det är därför nödvändigt att ha vissa begränsningar för vad staten ersätter, till exempel begränsningar vad gäller en del protetiska åtgärder. Vid omfattande tandvårdsbehandlingar ger det nya tandvårdsstödet i allmänhet lägre patientkostnader än tidigare. Personer som är 65 år eller äldre hade tidigare ett särskilt högkostnadsskydd för protetiska behandlingar. Det nya stödet innebär att all bastandvård omfattas av skyddet mot höga kostnader, det vill säga även behandlingar som inte är protetiska. I syfte att stärka patientens ställning har regeringen vidtagit en rad åtgärder, bland annat krav på vårdgivarna att tillhandahålla prislistor och information om behandlingsförslag och patientens tandhälsa. Regeringen har nyligen gett Försäkringskassan i uppdrag att införa en elektronisk prisjämförelsetjänst inom tandvårdsområdet för att på ett enklare sätt möjliggöra jämförelser av olika vårdgivares priser. Socialstyrelsen fick samtidigt i uppdrag att utbetala bidrag till Sveriges Kommuner och Landsting för arbetet med att utveckla en rådgivningstjänst på Internet för patienter inom tandvårdsområdet. Det nya tandvårdsstödet innebär väsentligt förbättrade möjligheter till uppföljning jämfört med tidigare. Regeringen har fattat flera beslut i syfte att bättre kunna göra uppföljningar och utvärderingar inom tandvårdsområdet. Till exempel har Försäkringskassan i uppdrag att samordna ett utvärderingsprogram avseende reformeringen av det statliga tandvårdsstödet. Sammanfattningsvis har således tandvårdsreformen skapat förutsättningar för att fler ska stimuleras att besöka tandvården och att patienter med stora tandvårdsbehov ska få tandvård till lägre kostnad.
Lennart Axelsson (S)
Anf. 50 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Runt om i landet går människor varje dag och oroar sig för hur de ska kunna betala den dyra tandläkarräkning som de har fått. Väldigt många avstår också från att gå till tandläkaren av ekonomiska skäl. Sådana som mycket väl skulle behöva gå till tandläkaren avstår. Min interpellation bygger på en artikel i SPF:s tidning Veteranen som beskrev hur situationen ser ut framför allt för gruppen 65 år och äldre. I den artikeln skrev de att tandvårdsreformen inte fungerar för äldre med stora behov. Stora ingrepp kostar tiotusentals kronor mer än tidigare. Det leder till diskriminering av dem som är äldre än 65 år. En tandläkare säger att före reformen den 1 juli 2008 kostade en implantatbehandling av över- och underkäken vid hans klinik maximalt 15 000 kronor för den som var över 65 år. Nu kostar exakt samma behandling ca 70 000 kronor trots att de har samma taxa och samma produkter som tidigare. Att samma behandling har blivit 366 procent dyrare leder till att allt fler äldre patienter tvingas avstå behandling eller söka andra, billigare och sämre alternativ. Det som oroar honom mest är att de ger de äldre patienterna enklare behandlingar än vad de egentligen behöver. Det handlar inte enbart om att de äldre inte har råd att betala utan också om att själva ersättningssystemet fungerar så dåligt. Han säger i artikeln att det nya systemet är så tungrott att tandläkaren sitter lika lång tid framför sin dator som i sitt behandlingsrum. Han går till och med så långt att han kallar tandvårdsreformen för tandvårdsdeformen. En patient säger: Jag känner stor ilska och besvikelse över regeringen som jag anser ger en vilseledande information. På dess hemsida står att reformen innebär att 85 procent av alla kostnader över 15 000 ersätts av staten, men det stämmer inte. Då anser jag att de far med osanning. Min fråga till socialministern var: Vilka initiativ har socialministern tagit eller avser att ta för att åtgärda de brister som många upplever att reformen har? Det är lite förvånande att den problematik som många upplever nästan inte alls berörs i svaret. Det är ett fåtal administrativa åtgärder som beskrivs i svaret. Jag hoppas att socialministern kommer att utveckla detta ytterligare i den här interpellationsdebatten. Jag har sökt lite grann på nätet i de här frågorna. Jag hittade en artikel i Norrtelje Tidning där rubriken är "Äldre har inte råd att gå till tandläkaren". På många vis har den här regeringen satt äldre personer i en strykklass. Det gäller inte bara via tandvårdsreformen som har gjort det dyrare att gå till tandläkaren, utan det gäller också på andra områden. Man betalar högre skatt än de som jobbar. Regeringen har också prioriterat skattesänkningar för högavlönade i stället för anställda i äldreomsorgen. Många ser framför sig att pensionerna sänks nästa år på grund av att bromsen i systemet slår till. På område efter område drabbas pensionärerna.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 51 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Efter sin tio år långa tid som ledare för det här landet avgav förre statsministern Göran Persson ett slags facit på sin regeringstid där han djupt ångrade att han inte prioriterade att få till en reform på tandvårdsområdet. Den sjösatte alliansregeringen snart efter valet genom en mycket konsekvent politik att först skaffa pengar, det vill säga att vi dubblerade stödet till tandvården för att senare också få en åldersneutral struktur. Det fanns många problem som hade dolts bakom den oförmåga som Göran Persson och den socialdemokratiska regeringen visade med att inte få en sådan här reform på plats och som nu mörkas i Lennart Axelssons inlägg. Det är så, herr talman, att när man tittar lite grann på den otacksamma uppgiften som Lennart Axelsson har att för sitt parti företräda en reform som man själv aldrig lyckades åstadkomma och försöka hitta fel i vad alliansregeringen har lyckats med ser man att han i det här fallet går tillbaka till en interpellation som i princip bygger på en artikel i tidningen Veteranen. Det är en artikel där man väljer att plocka ut vissa sakuppgifter som ministern naturligtvis kan kommentera, men det blir ju närmast så att det blir enskilda fall som kommenteras med så lite uppgifter som det är, vilket gör att det riskerar att bli ministerstyre att ens tolka det. Det är klart att alla reformer kan ha problem, och alla reformer ska också gås igenom. Men det påstås att det här skulle vara någonting så allvarligt, och det är stött enbart på en intervju i Veteranen av en tandläkare som är specialist på att bygga upp nya käkar åt äldre, och som är Nordens största användare av titanskruvar och dessutom delägare i ett käkkirurgiskt centrum med kliniker i Uppsala och Västerås. Han säger också i intervjun att han inte har några problem att fylla sina tidböcker, för det finns stora behov i alla åldrar av att operera visdomständer, rotspetsar, cystor, tandlossning och mycket annat som nu kommer till uttryck och som varit dolt innan den här reformen genomfördes. Så, Lennart Axelsson, om man läser en sådan här insändare ska man inte bara läsa den kritik som till viss del kan vara riktig om att det kan vara svårt att ställa om inför en ny reform med de förändringar av såväl regelverk som annat som krävs för att vi också ansvarsfullt ska kunna genomföra en sådan här reform med skattebetalarnas pengar. Jag har också läst en del sådana insändare, men viktigare för mig är att jag sedan reformen infördes för ungefär ett år sedan i min kontakt med tandläkare som jag träffar väldigt ofta, både i länet och i mitt civila liv, har frågat hur de har upplevt den här reformen. Jag kan säga att den upplevelse jag har, till skillnad från vad Lennart Axelsson säger om att många känner sig klämda, är att många tandläkare och även patienter känner att det här har varit ett lyft för deras tandhälsa. De tandläkare som har något klagomål säger oftast att just omställningen med Försäkringskassan har varit ett problem, och det lyfts ju också upp i den här interpellationen. Jag tror att Försäkringskassan har haft många strukturella problem. Inte bara tandvårdsreformen är ett sådant, utan det handlar kanske också om den gigantiska reformprocess som Socialdemokraterna utsatte Försäkringskassan för och som ännu inte har landat. Där måste alliansregeringen ta ett samlat grepp för att effektivisera Försäkringskassans arbetssätt. Sammantaget, herr talman, vill jag påstå att det här är en vittnesinlaga från en artikel i Veteranen där det finns olika saker att utläsa men där jag återigen kan konstatera att det är en samlad satsning som dubblerar stödet till tandhälsan och som Socialdemokraterna under tolv år av regeringsmakt inte lyckades genomföra. Det är mycket beklagligt, men det är desto mer glädjande att den nu har kommit på plats. Finns där sedan skönhetsfläckar som kan justeras är jag säker på att ministern och Socialdepartementet kommer att se över det. Men att anklaga den här reformen och alla dem som har fått glädje av den genom ett enstaka fall är inte trovärdigt.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 52 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Tack, Lennart Axelsson, för att du har tagit upp denna viktiga fråga! För min del är reaktionerna på tandvårdsförändringarna som har genomförts i huvudsak positiva när det gäller reformens innehåll. Däremot är det många, tandläkare och också patienter, som har synpunkter på Försäkringskassans hantering och de datasystem som inte svarar upp mot de högt ställda krav som vi har på att det här ska kunna fungera. Det beklagar jag ytterligt mycket, och väldigt mycket resurser läggs ned för att få det att fungera på bästa möjliga sätt. Men hittills finns det skäl att vara väldigt ledsen över det som har varit och också beklaga inför alla de tandläkare som har väldigt mycket extraarbete och irritation till följd av att datorerna inte riktigt vill. Det drabbar förstås också patienterna i sin tur. Med det sagt ska jag ändå säga att när det gäller innehållet får jag väldigt många brev som är av närmast rörande karaktär. De är från äldre människor som har gått och väntat väldigt länge på att få en mycket omfattande behandling genomförd. Man har skjutit på det här år efter år. Man har inte haft råd. Man har skjutit på det lite till. Man har hoppats, men man har inte haft pengar för det. Så har det kommit en reform som har gett dem möjlighet att få den här behandlingen genomförd, och plötsligt blir livet lite lättare att leva. Jag tycker att det är väldigt glädjande i varje enskilt fall som man kan hjälpa människor. Det är sant som Lennart Axelsson är inne på att det finns människor som oroar sig över tandvårdskostnaden. Det är fortfarande en kostnad som i jämförelse med när vi uppsöker den vanliga hälso- och sjukvården är relativt hög. Vi har ett större personligt ansvar för tandvårdskostnaderna av historiska skäl och som alltså ligger kvar sedan lång tid tillbaka. Man kan säga att i det gamla systemet fanns ett särskilt skydd för personer som var över 65 år. Väldigt hög ersättning utgick till personer som var över 65 år när det gällde protetik, men väldigt lite stöd gick till annan, vanlig tandvård. Detta ledde förstås till att det inte stimulerade till att bevara tänderna, utan tvärtom till att vänta och plocka ut dem, för då fick man väldigt mycket stöd genom protetiken. För personer under 65 år fanns det inget verkligt högkostnadsskydd, utan kostnaderna för omfattande behandling kunde bli väldigt höga. Det gjorde att man sköt på behandlingen. Om det var så att man hade kommit upp en bit i åren men ännu inte nått 65 väntade man, och det gjorde att åtgärderna blev mer omfattande än vad de hade blivit om man hade tagit itu med det tidigare. Därför fanns det skäl att få bort den åldersgräns som fanns och skaffa ett mer enhetligt system. Det finns förstås enskilda fall där man kan hitta personer som i jämförelse med tidigare nu har en högre kostnad, men det är självklart, som också Finn Bengtsson är inne på, att fördubblar man stödet har det här för de allra flesta människor erbjudit ett väldigt mycket bättre stöd. Det är en rejäl försäkring som gör att de högsta topparna i kostnaderna kapas, och det blir möjligt för vanligt folk med små marginaler att få den tandvård som de behöver.
Lennart Axelsson (S)
Anf. 53 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Det är alltid intressant att få interpellera med två personer trots att man började med en. Jag tycker nog att Finn Bengtsson, om jag börjar med det, kanske koncentrerar sig lite väl mycket på den artikel som ju i och för sig är grunden till interpellationen men som ändå bara beskriver den problematik som finns totalt sett. Jag har en artikel till här som kom ganska nyligen och som bygger på Statens folkhälsoinstituts nationella enkät som kommer årligen. Där säger man att nästan en miljon svenskar inte har råd att gå till tandläkaren. Man pekar i artikeln ut ungdomar, arbetslösa, sjukskrivna och äldre som extra utsatta. Det har inget att göra med den artikel som jag byggde min interpellation på, utan det är en beskrivning av hur läget är totalt sett. Vi socialdemokrater stod som parti bakom högkostnadsskyddsdelen i den här reformen. Det vi var kritiska till framför allt var att vi tyckte att den förebyggande delen var alldeles för dålig. Vi hade avsatt pengar för att, om vi hade haft möjlighet, kunna förstärka den delen, framför allt kanske för att ge ungdomar ytterligare ett antal år med fri hälso- och sjukvård tills de kommer in på arbetsmarknaden och avslutar sin utbildning. Som det är i dag är det många ungdomar som inte fortsätter att gå till tandläkaren efter att den fria tandvården upphör av strikt ekonomiska skäl eftersom man inte har inkomsten. Likaså hade vi förslag på att man skulle ha ett högre årligt stöd, egentligen från 30 år och uppåt, men framför allt för gruppen från 65 år och uppåt. Många gånger får man ju högre kostnader helt enkelt på grund av ålder. Tänderna precis som resten av kroppen slits med åren, så behovet att gå till tandläkaren och göra större ingrepp ökar naturligtvis med åldern. Finn Bengtsson sade att det finns skönhetsfläckar i alla reformer. Men den skönhetsfläck som handlar om att det bara är två personer av tio som har fått lägre kostnader i och med reformen kan jag inte betrakta som just en skönhetsfläck, utan det är uppenbart att det är någonting som man skulle behöva ta tag i ordentligt. Det är ingenting som löser sig av sig självt. Det är fortfarande så att väldigt många människor går och är bekymrade, som jag beskrev i förra inlägget, över att de inte har råd att betala sin tandläkarräkning. Vi kan gå tillbaka till tiden före den här mandatperioden. I valrörelsen hade vi faktiskt ett förslag om en reform av tandvården som gick mycket längre än det här. Hade vi haft möjlighet, med de pengar som fanns i inledningen av mandatperioden - 70 miljarder i överskott i de nationella finanserna - hade vi inte som första åtgärd gått och sänkt skatten för människor som egentligen inte hade behov av sänkta skatter och samtidigt väntat med tandvårdsreformen för att sedan när den kom ändå inte uppfylla de mål som vi hade satt, framför allt när det gäller den förebyggande delen.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 54 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag arbetar med Lennart Axelsson i socialutskottet och upplever Lennart Axelsson som en hederlig man. Men jag tycker att det nog här finns anledning att ha lite intellektuell hederlighet också. Vi kan börja med tummetottshistorien, Lennart Axelsson. Under tolv års tid levererades ingen vante. Det levererades heller ingen tummetott. Och nu undrar man varför alliansregeringen kunde lämna detta på så kort tid. Det är ganska intressant. Jag hörde nästan hur sedelpressen började starta nere i Socialdemokraternas källare för att lösa en eventuell reformförändring, nu när vi har en finanskris och man skrapar på kistbotten för allt möjligt och det finns en stor målträngsel beträffande vad medborgarna behöver. Jag tror att vi ska vara mycket glada att Socialdepartementet och regeringen via Socialdepartementet tog initiativ till den här tandvårdsreformen strax efter valet så att vi faktiskt har kunnat sätta av dubbelt så mycket resurser till någonting som har kommit många fler till del. Låt mig, herr talman, säga att jag faktiskt betvivlar uppgiften att två av tio skulle få en mindre kostnad. De uppgifter som vi har fått från departementet - det får socialministern gärna vidimera - visar att så inte alls är fallet. Det är en absolut majoritet som har fått sänkta kostnader. Sedan finns det naturligtvis personer för vilka vi måste se över behovet att få bättre tandhälsa. Ett exempel lyftes fram av Lennart Axelsson. Men då vill jag återigen, herr talman, upprepa att interpellationen bygger på den här artikeln. Även i sitt muntliga inledningsanförande rekapitulerade interpellanten texter i artikeln men utelämnade en del saker, nämligen att den tandläkare som det här berör är just en sådan som har byggt hela sin verksamhet kring sådant som möjligtvis har fått ett sämre utfall av tandreformen. Icke desto mindre konstaterar han att det finns behov i alla åldrar av att operera visdomständer, rotspetsar, cystor, tandlossning och mycket annat, och det är tillfredsställt av den reform som har genomförts.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 55 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Om man lyssnar på Lennart Axelsson förstår man att om han hade fått bestämma hade han satsat mer på förebyggande tandvård. Ja, men då kan inte gärna kritiken vara att vi satsar för mycket på dem som har de stora kostnaderna, vilket ju är vår idé. Alltså: Du och jag har ett ansvar för kostnader som är låga eller lägre. När man kommer upp så att det blir stora kostnader tar det offentliga alltmer, och när man kommer över 15 000 kronor tar det offentliga hela 85 procent av kostnaderna. Men sedan - det är viktigt att tänka på det när man funderar på enskilda fall - har man naturligtvis varit tvungen att avgränsa på något sätt. Det kan inte vara så att varje behandling, varje alternativ, kommer att finansieras, utan det finns en gräns för det offentligas åtagande. Men väljer man de alternativen ersätter också staten kostnaderna över 15 000 kronor till 85 procent, och det är ju en oerhört stark subvention. Lennart Axelsson förordar också uppenbarligen åldersgränser i systemet. Jag tror att det kanske är klokt att från Lennart Axelssons sida tänka över hur klokt det är att ha åldersgränser. Leder inte det till att man avstår från behandling under en tid i väntan på att man uppnår den ålder vid vilken ett mer generöst system kommer att träda in? Det är det vi har sett under det gamla socialdemokratiska systemet med 65-plus. Att vi har fått besked om att det blir högre skatter med Socialdemokraterna kanske inte förvånar någon i det här sammanhanget, utan det var kanske väntat. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha klart för sig tankegången. Det handlar om checkar till dem som besöker tandläkaren för undersökning och som har låga kostnader. Är det så att man behöver gå igenom en mer omfattande behandling tar det offentliga en allt större del ju högre upp i kostnad man kommer. Det är ett system som jag upplever som rättvist, rimligt och klokt. Sedan måste det göras svåra avvägningar av experter om vilken behandling som ska ersättas. Det har man gjort under stor samstämmighet mellan experter som har deltagit i framtagandet av referensprislistorna. Nu finns det en nämnd som tittar på det här kontinuerligt för att se om det finns sådant som behöver justeras. Men jag tror att man ska akta sig för att ta till de högsta tonerna i debatten, framför allt om man befinner sig i den situationen att man företräder ett politiskt parti som efter tio år inte kunde mycket mer än gapa stort.
Lennart Axelsson (S)
Anf. 56 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Ja, gapa stort - det kan man kanske tycka. Men det handlar ju hela tiden om att man använder sig av de resurser som finns tillgängliga vid de tillfällen då man har möjlighet att välja. Jag tror att alla som har någon insikt i hur det såg ut på 90-talet är ganska medvetna om det ekonomiska läge som rådde då med en ekonomi som man var tvungen att restaurera. Då var inte utrymmet för reformer lika stort som det kanske var när den nuvarande regeringen tillträdde för snart tre år sedan. När det gäller två av tio är det nog ganska klart belagt att det är så. Det är bara 20 procent av dem som går till tandläkaren som har kostnader över 3 000 kronor, och det är först då som den högre subventionen träder i kraft. Upp till 3 000 kronor betalar man alltså själv. Sedan har man checken, som man i och för sig får vartannat år. Men genom att den tidigare subventionen togs bort är det precis som jag säger: Det är 80 procent av dem som går till tandläkaren som betalar lika mycket eller mer än man gjorde före reformens införande. Så det är inget konstigt med det. Åldersgränser pratar socialministern om. Men åldersgränserna är det ju faktiskt regeringen som har satt. Under perioden 20-29 år är bidraget 300 kronor, mellan 30-74 är det 150 kronor och för personer som är 75 år och äldre är det 300 kronor. Det är de gränserna som vi har förstärkt vissa delar av, plus att vi har infört en gräns där vi gör det gratis för ungdomar upp till 25 år.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 57 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Det kan ha varit så att jag missförstod Lennart Axelssons tidigare inlägg. Jag fick nämligen uppfattningen att han sade att det skulle innebära förbättringar för de äldre, men då är det uppenbarligen inte på det viset. När det gäller detta med två av tio innebär det, om Lennart Axelsson funderar lite grann över det, att bara 20 procent har över 3 000 kronor i kostnader för tandvård och två av tio får förbättringar. Det visar att systemet i så fall är pricksäkert i förhållande till den grupp som har de allra högsta kostnaderna och att vi som har lägre kostnader själva får stå för dem, eller åtminstone för en del av dem. Det tycker jag är en rimlig ordning. Med riktigt höga kostnader följer ett högre skydd. Med lägre kostnader får vi själva stå för en större andel. Det tycker jag är riktigt, rimligt, rättvist. Låt mig avslutningsvis, utan att gnugga in det ytterligare en gång, nämna det som Lennart Axelsson sade om att Socialdemokraterna under de tio år de hade makten inte hade råd, att det var tuffa tider. Det är nog så, Lennart Axelsson, att det gick upp och ned under de åren, och nog fanns det tillfälle att genomföra reformen om man hade prioriterat den. Man valde dock att inte göra det. Riktigt viktig blev den först när vi sade att vi skulle genomföra de förbättringar som nu är sjösatta och som innebär att de personer som har de allra högsta kostnaderna också får det allra bästa skyddet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.