talängslan

Interpellation 2001/02:10 av Nordlund, Harald (fp)

den 24 september

Interpellation 2001/02:10

av Harald Nordlund (fp) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om talängslan

Begreppet talängslan är belagt i svenska språket redan 1969 men är ett dolt och försummat handikapp. Under den senaste tiden har talängslan ändå fått någon uppmärksamhet, bl.a. genom Studenthälsans i Uppsala arbete och ett antal tidningsartiklar i bl.a. UNT och SvD. Studenthälsan har redovisat sitt arbete i en rapport redan 1998 men den har inte hitintills rönt någon större uppmärksamhet utanför kretsen av berörda.

Undersökningar, både i Sverige och USA, visar att förekomsten av talängslan kan vara så hög som 10@20 % i en normalpopulation. Rädslan och spänningen för att tala inför en grupp blir så stark att man undviker eller flyr från situationen eller väljer att närvara men sitter helt tyst. Efterhand kan en sådan mindre osäkerhet och avvaktande hållning växa till en socialt hämmande och fobisk talängslan. Den drabbade avstår från att delta i social gemenskap, kurser och föreningsliv, möten och fester. Talängslan påverkar val av utbildning och yrke, man avbryter studier och missar sina studiemedel och man kanske inte ens vågar ställa upp på anställningsintervjuer.

Psykolog Michael Lindén på Studenthälsan i Uppsala framhåller, att utöver de personliga svårigheter talängslan ger upphov till utgör den också ett demokratiproblem. Han menar att det medför demokratiförluster genom att de som inte vågar yttra sig inte blir hörda eller representerade vid beslut och att andra går miste om deras erfarenheter. Här måste vi politiker vara lyhörda. En femtedel av medborgarna ställs alltså utanför den demokratiska processen genom alltifrån ängslan för att "bara" göra bort sig, man rodnar, stammar och tappar talförmågan, till rent fysiska symtom, hjärtklappning, magbesvär, kallsvettning och hyperventilation, t.o.m. kväljningar.

Lindén hänvisar bl.a. till en medborgarundersökning inom ramen för Maktutredningen 1989. Den visar att 60 % av de tillfrågade inte någon gång talat inför något möte i någon förening eller organisation. Lindén hänvisar också till Bo-Arne Skiöld, lärare och metodiklektor i svenska och en av pionjärerna i Sverige vad gäller insatser för elever med talängslan. Skiöld skriver i boken Talande tystnad, s. 86: "Styrkan, klokheten och livserfarenheten hos dessa tigande medmänniskor kontrasterar starkt mot den ibland beklämmande låga kvaliteten hos professionella talare, som i regel dominerar den offentliga debatten. Det är för mig ett demokratiskt krav att alla ska få komma till tals, och för samhället i dess helhet borde det vara oerhört angeläget att ta tillvara de resurser som de tigande i församlingen har, trots att de inte själva tror sig om att ha sådana."

Studenthälsans rapport är publicerad 1998 och man hade då genomfört 29 yttrandeträningskurser med 336 deltagare. Av dem var 237 kvinnor och 99 män. De två största enskilda grupperna hittar vi hos kvinnor i åldern 20@24 år, 128 stycken och i åldrarna 25@29 år 66 stycken. Motsvarande siffror för män i motsvarande åldersgrupper är 38 respektive 33 stycken. Andelen kvinnor är alltså klart större än andelen män @ 71 % relaterat till 29 %. Sannolikt finns det mer än rent slumpmässiga faktorer bakom. Kanske har kvinnor, trots allt, svårare att tala offentligt eller så har de lättare för att söka hjälp.

Det finns all anledning att förmoda att vi utöver demokratiförlusterna har att göra med ett jämställdhetsproblem.

Hos de flesta drabbade debuterade talängslan i skolåldern, 13 % i grundskolans mellanstadium, 23 % i högstadiet och 13 % i gymnasiet. Det är således uppenbart att det är skolan som måste få, och ta, ett utökat ansvar för förebyggande, motarbetande och behandling av talängslan. Detta måste få full genomslagskraft i forskning, lärarutbildning och i skolans vardagsliga arbete. Jag menar att talängslan måste få ökad uppmärksamhet och jämställas med dyslexi.

Talängslan är en av våra mest utbredda folksjukdomar eftersom den drabbat upp till 20 % av befolkningen. Den har karaktären av ett dolt handikapp och av "naturliga" skäl har den ingen egen röst. Tystnaden kring talängslan är förödande. Talängslan tas inte på allvar eftersom den ännu inte är en allmänt accepterad eller erkänd diagnos. De ofrivilligt tysta måste få sin röst och deras erfarenheter är viktigare än röster som saknar erfarenhet.

Studenthälsan i Uppsala framhåller i rapporten Demokrati och medborgarskap 1998, vikten av att "kartlägga de tysta opinioner som aldrig manifesteras" i den offentliga debatten. Den säger också (s. 124) att ."det finns en stark koppling mellan självtilltro och medborgerliga färdigheter. Särskilt tydligt är sambandet när det gäller tilltron till den egna förmågan att föra fram sina åsikter." Det finns all anledning att ta detta på politiskt allvar, här i riksdagen, i kommunernas fullmäktigeförsamlingar och nämnder.

Min fråga till skolministern är:

Vilka åtgärder har ministern vidtagit eller planerat för att underlätta för elever som drabbats eller riskerar att drabbas av talängslan, samt på vilket sätt uppmärksammas detta problem i lärarutbildningarna?