Sveriges Sydafrikapolitik

Interpellation 2000/01:342 av Samuelsson, Marianne (mp)

den 28 mars

Interpellation 2000/01:342

av Marianne Samuelsson (mp) till statsminister Göran Persson om Sveriges Sydafrikapolitik

Ett övergripande mål för svenskt utvecklingssamarbete är "att höja de fattiga folkens levnadsnivå". Gemensamt mål för utrikespolitiken och det internationella samarbetet har varit fattigdomsbekämpning, kampen för mänskliga rättigheter, rättvisa och solidaritet.

Det gäller bl.a. i de skrivelser som regeringen presenterat till riksdagen om hur de mänskliga rättigheterna ska genomsyra utrikespolitiken inklusive handelspolitiken.

Det handlar om skrivelsen om de fattigas rätt, och "Afrika i förändring för en förnyad Afrikapolitik inför 2000-talet" som båda betonade att det var de fattigas och utsattas situation som ska vara i fokus i våra relationer.

Denna politik har skapat ett stort förtroendekapital för Sverige i framför allt många av de fattiga länderna som också i sin kamp för förbättringar haft stöd och hjälp av Sverige.

De svenska relationerna med Sydafrika har till stor del präglats av dessa mål och kampen mot apartheid. Sverige blev genom detta en viktig samarbetspartner med Sydafrika. Förväntningarna på fortsatt bra samarbete inom andra delar är därför stora och det är därför extra allvarligt när kyrkor och fackföreningsrörelsen riktar kritik mot svenskt agerande i vapenaffären med JAS.

I en rapport som Diakonia och Kristna fredsrörelsen tagit fram, påvisas klara fakta om en massiv och extraordinär statlig insats till stöd för försäljning av JAS 39 Gripen till Sydafrika under senare år. Löften om lån, exportkrediter och motköp har funnits med som viktiga försäljningsargument.

Statsministern har den 2 december 1999 svarat mig att han "varit mycket försiktig med att verka för eller tala för att Sydafrika skulle köpa flygplanet." Den granskning som Diakonia och Kristna freds tagit fram ger en helt annan bild av regeringens agerande.

Det finns också en allvarlig kritik från folkrörelserna i Sydafrika som kritiserar det stora och dyra vapeninköpsprogram som kostar 14 gånger så mycket som det som satsas på hälsovård. Detta i ett land där det beräknas att fem@tio miljoner människor är på väg att dö @ inte i krig @ utan i hiv/aids.

Jubelkampanjen i Sydafrika räknar med att vapeninköpsprogrammet kommer att öka från 34 miljarder kronor som regeringen först redovisade till 120 miljarder kronor fram till år 2010.

En av huvudpunkterna i den internationella rörelsen Jubel 2000 är kritiken mot de rika industriländerna och de multinationella institutionerna Världsbanken, Internationella Valutafonden och världshandelsorganisationen WTO för att de inte tar hänsyn till de fattiga människornas situation och deras behov.

De sydafrikanska folkrörelserna har i ett tidigt skede ifrågasatt den sydafrikanska regeringens rustningsplaner. Trots alla löften om motköp, handel och investeringar har man genom enkla konsekvensanalyser ifrågasatt om vapeninköpsprogrammet skulle kunna gynna Sydafrikas fattiga. En stor del av motköpen syftade till att stärka den sydafrikanska vapenindustrin.

En industri som enligt fackföreningsrörelsen Cosatus nya rapport kännetecknas av att gynna enbart ett fåtal välutbildade vita huvudsakligen män som bor i städerna. Inte Sydafrikas svarta outbildade och fattiga.

Folkrörelserna i Sydafrika drar den enkla slutsatsen att statens skattemedel kan ge långt fler människor arbete och gynna de fattiga om de används på annat än vapenköp.

Tidigare har den sydafrikanska regeringen lovat att vapeninköpsprogrammet inte ska ske på bekostnad av andra sociala utgiftsposter.

Långtidsbudgeten som presenterades i Sydafrika talar tyvärr ett annat språk. Mellan 2000@2001 och 2003@2004 beräknas militärkostnaderna öka med 30 %. Hälsovårdskostnaderna tillåts bara öka med 8 % under samma period.

I detta sammanhang undrar jag vilka mekanismer och processer som ska garantera att vår handelspolitik och vapenförsäljningspolitik inte sker på bekostnad av de fattigas rätt och vårt försvar av de mänskliga rättigheterna.

Finns det koordinens mellan skrivelsen om de mänskliga rättigheterna, de fattigas rätt och agerandet i EKN, SEK och vapenaffärer till fattiga länder?

På vilket sätt avser statsministern verka för att den svenska vapenexporten till Sydafrika följer det övergripande målet om fattigdomsbekämpning?