Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sverige, EU och den kritiska dialogen med den iranska regimen

Interpellation 2007/08:512 av Kakabaveh, Amineh (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-03-13
Anmäld
2008-03-13
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum
2008-04-04
Svar fördröjt anmält
2008-04-04
Besvarad
2008-04-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 mars

Interpellation

2007/08:512 Sverige, EU och den kritiska dialogen med den iranska regimen

av Amineh Kakabaveh (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Shahen av Irans, Reza Pahlavis, diktatur innebar en snabb kapitalistisk modernisering av delar av samhällslivet i Iran kombinerad med hårt förtryck, alltsammans grundat på goda förbindelser med USA och Storbritannien. Den snabba moderniseringen utmanade traditionellt tänkande iranier samtidigt som den snabba kapitalistiska utvecklingen, vilken i ringa mån gynnade den iranska befolkningens breda lager, mötte hårt motstånd inom den iranska arbetarrörelsen.

Shahens styre mötte kritik från två håll och motståndet växte sig allt starkare under 1970-talets senare del. 1979 resulterade de starka motsättningarna i det iranska samhället i en social eruption. Alla var enade i motståndet mot shahens regim. Däremot var man inom motståndet djupt oenig om hur framtiden borde gestalta sig.

Ayatollah Khomeini, som framstod som motståndets ledare, hade till en början en oklar attityd men lyckades i ett skede samla alla oppositionella krafter kring sig. Väl vid makten visade han sig föga demokratisk. Arbetarrörelsens partier och andra sekulära organisationer förbjöds och förföljdes. Det var de traditionella strömningarna i samhället som kom att dominera ideologiskt och politiskt. Under Khomeinis och hans efterföljare Rafsanjanis tid beskars demokratin för att i till slut i praktiken försvinna. I de val som genomförs får endast kandidater godkända av regimen ställa upp.

USA beslöt tidigt att inleda en handelsbojkott mot landet. Inom EU föredrog man att inleda vad man kallade ”den kritiska dialogen” som bestod i stark verbal kritik, levererad av europeiska regeringar, vilken dock sällan följdes av några konkreta påföljder.

Efter Rafsanjanis tid vid makten valdes Khatami till president. Han framställdes som mer liberal än sin företrädare. Debatten blev för en tid något öppnare men stannade likafullt inom de ramar som regimen angav. Den inhemska kritiken mot regimen formulerades allt tydligare.

Det visade sig dock snart att Khatami endast fungerat som ett liberalt alibi. Brott mot de mänskliga rättigheterna fortsatte som förut. Tidningar och tidskrifter stängdes. Oppositionella fängslades och torterades. Studentdemonstrationer slogs ned med våldsam brutalitet. Studentledare mördades eller tilläts försmäkta i fängelserna. Förtrycket av kvinnorna fortsatte med oförminskad styrka. I de kurdiska områdena jagades och dödades de kurder som krävde nationellt självbestämmande. Många hade ställt sitt hopp till Khatami om att förtrycket skulle börja minska. Mot slutet av Khatamis presidenttid var det uppenbart att dessa förhoppningar svikits grovt. I praktiken var regimen på väg mot ett än hårdare förtryck.

I dag finns inget kvar av det hopp som för tio år sedan tillfälligt spirade hos en del iranier. Regimen under president Ahmadinejad har infört ett renodlat skräckvälde. Hur detta skräckvälde ser ut kunde svenska tv-tittare se när Teherans polischef Radan intervjuades i iransk tv om med vilka metoder han avsåg att hålla befolkningen i schack. Hårda straff utdöms för bagatellartade förseelser. Misshandels- och prygelstraff kommer till flitig användning, liksom dödsstraff för en lång rad olika brott. Kvinnor stenas till döds för äktenskapsbrott. De utsätts för andra barbariska straff för att de till exempel inte burit enligt regimen korrekt klädsel. Det är inte våldtäktsmannen som bestraffas utan den våldtagna kvinnan.

Vad vi kunde se i tv när Radan intervjuades var en massmördare som när han kom till Europa omedelbart borde ha släpats i väg till Internationella domstolen i Haag. Men han fick göra studiebesök i Sverige – på Kriminalvårdsstyrelsen och i svenska fängelser.

Repressionen i Iran tar sig i dag våldsammare uttryck än på länge. Likafullt uppmärksammas inte detta på samma sätt som för ett tiotal år sedan. Såväl medier som politiska instanser och institutioner bryr sig mindre om förtrycket av det iranska folket än tidigare. I stället inriktas uppmärksamheten på frågan om Iran avser att skaffa kärnvapen eller inte. Det är USA som ideligen upprepar den frågan, trots att IAEA ännu inte funnit några klara bevis på att Iran skulle vara på väg att skaffa kärnvapen.

De som kommer i skymundan, dolda bakom alla hypoteser om iranska kärnvapen, är de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter och bristen på demokrati i Iran.

Vi har fått rapporter under det senaste året om hur fackföreningsledare som Mansour Ossanlou, ledare för chaufförfacket, och Mahmoud Salehi, ledare inom bagarfacket, förföljts, trakasserats och dömts till hårda fängelsestraff för att de försökt att försvara sina fackföreningsmedlemmars intressen och politiska rättigheter.

Under Rafsanjanis tid genomfördes de så kallade kedjemorden på iranska författare, journalister och intellektuella. I dag ser vi en ny våg av förföljelser av intellektuella. Dödsstraff har utdömts mot två regimkritiska författare och journalister, Adnan Hassanpour och Hiwa Botman. När regimen inte kunde få fatt på författaren Behman Muhammadi för att behandla honom på samma sätt som Hassanpour och Botman arresterade man i stället hans syster. Den iranska regimen utpressar, kidnappar och mördar i ett och samma andetag.

Vi har hört om hur studenter inför högtidsdagar som 16 Azer till minnet av tidigare strider i kampen för medborgarrätt och demokrati arresterats, misshandlats och torterats såsom skedde med Bijan Sabagh vid Mazandaranuniversitetet i Sari och flera andra.

I december förra året arresterades studentledaren Behruz Karimzad. Till en början förnekade polisen att han arresterats. Det är ett vanligt sätt att försöka dölja att människor sedan bara försvinner. Men alltför många vittnen har hävdat att de träffat honom i Evinfängelset, där de även hört hans skrik under tortyren.

Säkerhetspolisen har till sist erkänt att man tagit honom och är beredd att släppa honom mot borgen. Men borgenssumman är så orimligt hög att få eller ingen har råd att betala den (ca 3 miljoner kronor). Om den inte betalas ska Behruz föras till ett fängelse för kriminella, vilket är ett av regimens sätt att göra sig av med obekväma personer. I fängelserna för kriminella är det lätt hänt att fångar ”förolyckas” eller försvinner.

Behruz Karimzad är inget särfall. Många andra studenter har arresterats och utsatts för en behandling liknande Behruz. Till dem hör också Peyman Piran och Majid Ashraf Nejat.

Förtrycket finns allestädes närvarande i Iran men har en extra dimension i de kurdiska områdena. Det förs en politik från regimens sida med syfte att på alla nivåer bryta ned det kurdiska motståndet, kampen för självbestämmande och möjligheterna till ett värdigt liv – alltifrån medveten och avsiktlig spridning av narkotika till fängslanden, deportationer, tortyr och politiska mord.

Den kampanj som nu pågår i Iran, det skräckvälde som håller på att utvecklas och som riktar sig mot befolkningen i Iran, får inte komma i skymundan för allehanda stora geopolitiska spekulationer. Det är hög tid att den kritiska dialogen aktualiseras och på ett sådant sätt att den blir kännbar för den iranska regimen. En ordväxling i hårda ordalag torde inte vara tillräckligt. Den kritiska dialogen hade på sikt ringa effekt när den tidigare fördes och uppmärksammades i medierna. Den här gången har den ännu mindre effekt om den inte förenas med någon form av konkreta påföljder för den iranska regimen.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för Sveriges del som enskild stat för att blåsa liv i och göra den kritiska dialogen med Iran mer effektiv när det gäller att öka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati?

2. Avser utrikesministern att inom EU ta upp frågan om en intensifiering av den kritiska dialogen med Iran?

3. Avser utrikesministern att verka för att EU:s kritiska dialog med Iran inte stannar vid ordväxlingar utan sker i en för den iranska regimen konkret och kännbar form?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:512, Sverige, EU och den kritiska dialogen med den iranska regimen

Interpellationsdebatt 2007/08:512

Webb-tv: Sverige, EU och den kritiska dialogen med den iranska regimen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 15 Carl Bildt (M)
Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för svensk del och inom EU för att göra den kritiska dialogen med Iran mer effektiv när det gäller att öka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati. Iran har beskrivits som en av de största utrikespolitiska utmaningarna i vår tid och hur vi väljer att förhålla oss till den islamska republiken kan få stora framtida konsekvenser. Jag vill därför tacka för interpellationen som ger tillfälle till en värdefull debatt. Amineh Kakabaveh framhäver den allt sämre situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran och det ifrågasätts om omvärlden ger dessa frågor tillräcklig uppmärksamhet givet att så mycket fokus hamnat på konflikten kring Irans kärntekniska program. Jag kan försäkra att Sverige och EU är fullt kapabla att hantera mer än en fråga åt gången. I Iran har vårt fokus på mänskliga rättigheter snarare skärpts under den tid den nukleära frågan diskuterats. Antalet kritiska démarcher och offentliga uttalanden var större än på mycket länge under 2007 och utvecklingen har fortsatt under 2008. Flertalet av de fall som Amineh Kakabaveh refererar till har vid upprepade tillfällen tagits upp av Sverige och EU i kontakter med företrädare för iranska myndigheter. Jag och andra representanter för den svenska regeringen har också öppet fördömt iranska övergrepp, bland annat steningsdomar och dömandet av minderåriga till döden. Ett aktuellt fall är mitt engagemang för Parvin Ardalan i samband med att hon nekades utresa ur Iran för att ta emot Olof Palmepriset. Fru talman! Iran är en regionalpolitisk realitet som på ett eller annat sätt måste hanteras. Landet går inte att isolera eller sanktionera bort. Sverige betonar därför, i linje med övriga EU, vikten av en kritisk men konstruktiv dialog med Iran. Problemet är att vi för närvarande har en kritisk dialog om Iran snarare än med Iran. Iran har under de senaste åren valt att inta en alltmer konfrontatorisk hållning gentemot omvärlden och den politiska dialog som inleddes under president Khatamis tid, ligger nere sedan flera år. Det gäller också den särskilda MR-dialog som inleddes 2002 men som ligger nere sedan 2004 då Iran avbröt samtalen. Anledningen till att Iran avbrutit denna formella dialog beror till stor del på att EU ställt tydliga krav på vad vi förväntar oss i form av ökad respekt för mänskliga rättigheter. Ett tydligt exempel är de förhandlingar om ett samarbets- och handelsavtal som avbröts 2002 på grund av att EU ansåg att den politiska utvecklingen i Iran gick åt fel håll. EU och Sverige har alltså i hög grad gjort just det Amineh Kakabaveh efterlyser - ställt konkreta krav och tydliga villkor för dialogen - och när Iran inte levt upp till detta dragit tillbaka erbjudanden om samarbete. Detta har varit kännbart för Iran, inte minst för ekonomin som ligger långt under sin verkliga potential. Den iranska regimen är i dag sluten och inåtvänd, mer inriktad på att bevara sin egen makt än att bidra till folkets väl eller landets utveckling. Möjligheterna för EU och Sverige att utöva påtryckningar är begränsade så länge Iran tycks välja att vända omvärlden ryggen. Dialogen blir inte effektiv då bara en vill prata. Samtidigt kan vi inte acceptera att i effektivitetens namn kompromissa kring formerna för dialogen. Vi ska heller inte - det måste understrykas - låta vår besvikelse slå över i krav på mer radikala lösningar. Politiska skiften i Iran ska initieras inifrån, inte påtvingas utifrån. Vi får heller inte drabbas av vanmakt och ge upp även om resultaten dröjer. Grundambitionen måste vara att alltid hålla någon form av kanal öppen för att framföra vår kritik mot vad som sker i Iran och för att visa på vad som finns att vinna om Iran väljer rätt väg. Det är ett tålmodigt, långsiktigt och svårt arbete. EU måste i högre grad visa på det mervärde som unionen kan erbjuda Iran för att visa vad landet går miste om. Jag förstår och delar den frustration över tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Iran som Amineh Kakabaveh ger uttryck för. Men det är min bestämda övertygelse att situationen varit ännu värre om vi valt att skära av kontakterna med Iran. Utan fortsatta kontakter med diplomatisk representation och politiskt besöksutbyte, mister vi både möjligheterna till förståelse och till att framföra vår kritik. Omvärldens uppmärksamhet är bästa skyddet för de modiga kvinnor och män i Iran som hävdar sin rätt att bli behandlade med den respekt Iran enligt FN:s konventioner är skyldiga att ge dem. Det är vad våra kontakter i Iran säger oss, och det är vad som väglett och fortsatt vägleder den svenska regeringens ställningstagande.
Amineh Kakabaveh (V)
Anf. 16 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret. Det är ett intressant och gediget svar vars innehåll är värt ett meningsutbyte. Min grundtanke när jag ställde interpellationen liknar den som Bertolt Brecht en gång formulerade: De stora skriver viktiga traktater. Lilleman skriv ditt testamente. När vi läser tidningar eller ser på tv har det mesta utrymmet ägnats åt frågor som: Har Iran kärnvapen? Är Iran på väg att skaffa sig kärnvapen? Samtidigt som det har spekulerats och pågått en stor medial gissningstävlan om möjliga iranska kärnvapen har själva situationen i landet kommit i skymundan. Den islamiska regimen under president Ahmadinejad har infört ett renodlat skräckvälde. Hur detta skräckvälde ser ut kunde svenska tv-tittare se när Teherans polischef Radan intervjuades i iransk tv om med vilka metoder han avsåg att hålla befolkningen i schack. Hårda straff utdöms för bagatellartade förseelser. Misshandel och prygelstraff kommer till flitig användning liksom dödsstraff för en lång rad olika brott. Kvinnor stenas till döds för äktenskapsbrott. De utsätts för andra barbariska straff för att de till exempel inte har burit enligt regimen korrekt klädsel. Det är inte våldtäktsmannen som bestraffas utan den våldtagna kvinnan. Vad vi kunde se i tv när Radan intervjuades var en massmördare som när han kom till Europa omedelbart borde ha släpats iväg till Internationella domstolen i Haag. Men han fick göra studiebesök i Sverige, på Kriminalvårdsstyrelsen och i svenska fängelser. Fru talman! Människors villkor i Iran har kommit i skymundan. Fackliga aktivister fängslas, författare mördas, kvinnor stenas, studenter arresteras och torteras. Detta gäller för hela Iran. Det finns dock ett område i landet som i detta avseende är speciellt - iranska Kurdistan. Där är förtrycket extra hårt och extra brutalt, och regimens övergrepp är grymmare än i övriga landet. Det förs en politik från regimens sida med syfte att på alla nivåer bryta ned det kurdiska motståndet, kampen för självbestämmande och möjligheterna till ett värdigt liv. Det handlar om alltifrån medveten och avsiktlig spridning av narkotika till fängslanden, deportationer, tortyr och politiska mord. Att detta sker har många vetat länge. Utrikesministern har i sitt svar genomgående formulerat sig på det sättet att han konsekvent talar om Sverige och EU i ett och samma andetag. Vad jag är nyfiken på är i vilken utsträckning som Sverige har varit drivande inom EU när det gäller brotten mot mänskliga rättigheter i Iran. Sverige har ju ett anseende att leva upp till.
Fredrik Malm (Fp)
Anf. 17 Fredrik Malm (Fp)
Fru talman! Detta är en mycket viktig interpellation, och övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Iran har hårdnat sedan Mahmoud Ahmadinejad fick makten för några år sedan. De är hårdare nu. Avrättningarna är öppna för att statuera exempel gentemot befolkningen. Man stoppar kandidater - inte några stycken, inte några hundra, utan tusentals - från att ställa upp i val. Man förföljer sina medborgare i exil. Listan kan göras mycket lång. Jag tycker också att det tas upp förtjänstfulla exempel i interpellationen. Men detta hänger också samman med Irans urananrikningsprogram, med atomenergiprogrammet. Jag tror att det är viktigt att vi verkligen förstår att detta har en närmast existentiell karaktär. I efterkrigstidens värld talar vi om att det egentligen finns två centrala tabun. Det gäller aldrig mer Hiroshima och aldrig mer Auschwitz. Om den islamiska regimen i Iran får tillgång till världens farligaste vapen kommer man på en och samma gång, om det vill sig riktigt illa och om vi de facto ska ta presidentens ord på allvar, att kunna upprepa båda dessa saker på en gång. Atomenergiprogrammet riskerar att leda till en rustningsspiral i regionen. Det riskerar att förskjuta maktbalansen i regionen. Vi har de uppenbara hoten mot Israel som jag indirekt nämnde nyss. Vi har efterverkningar i Europa där det diskuteras missilförsvar och annat inom denna kontext. Men framför allt är den avgörande frågan att om Iran blir en kärnvapenmakt finns det uppenbara problem i en demokratisering av landet, därför att den dag som oljepriserna faller, den dag som problemen ökar och den dag som befolkningen blir mer och mer missnöjd och börjar resa motstånd kommer regimen att kunna slå till ännu hårdare om man har tillgång till dessa vapen. Fru talman! I svaret kan man läsa: "Iran är en regionalpolitisk realitet som på ett eller annat sätt måste hanteras. Landet går inte att isolera eller sanktionera bort. Sverige betonar därför, i linje med övriga EU, vikten av en kritisk men konstruktiv dialog med Iran." Detta är mycket viktigt. Men samtidigt kunde vi häromdagen läsa att Iran nu har beslutat sig för att starta 6 000 nya centrifuger i urananrikningsprogrammet. Då måste vi ställa oss frågan: Har denna konstruktiva dialog gjort någon nytta? Har vi förändrat något? Har Iran ändrat sitt beteende? Ministern beskriver detta mycket bra några rader ned i interpellationen. Där står det: "Dialogen blir inte effektiv då bara en vill prata." Nej, det är precis som Indira Gandhi har sagt tidigare, nämligen att man inte kan skaka hand med en knuten näve. Det som utrikesministern helt enkelt gör i interpellationssvaret är att han samtidigt underkänner hela den dialog som han några stycken upp i svaret omhuldar och säger att vi måste upprätthålla. Problemet här är att det som vi har att fokusera på är att det inte räcker med enskilda ställningstaganden och uttalanden eller att i något sammanhang där någon människorättsaktivist fängslas skriva en petition eller protestera. Vad det handlar om är ett genomgående och konsekvent arbete för att bilda allianser för att öka trycket på den iranska regimen. Det krävs ett arbete med mycket mer energi, upplever jag. I Sverige hänvisar vi ofta till EU och säger att EU har fattat ett beslut. Vi står bakom EU:s beslut. Men det vore mycket roligt om de starka aktörerna i EU ibland kunde hänvisa till Sverige som pådrivare och säga: Nu har Sverige drivit på. Vi borde lyssna på Sverige i den här frågan. Fru talman! Min uppfattning är att den här interpellationsdebatten är viktig, och jag vill också bidra till att öka trycket på utrikesministern att agera mer i frågan.
Carl Bildt (M)
Anf. 18 Carl Bildt (M)
Fru talman! Amineh Kakabaveh slutade med att ställa frågan: Vad har Sverige gjort? Har Sverige varit pådrivande i Europeiska unionen. Fredrik Malm var inne på ungefär samma frågeställning. Ja, det tror jag att man kan säga, men det gäller nästan generellt när det gäller frågor om mänskliga rättigheter inom Europeiska unionen. Det gäller inte bara Iran. Det gäller i nästan varje annat enskilt fall. Vi har just diskuterat Armenien. Vi kan diskutera andra länder också. Sverige är pådrivande i nästan varje fall när det gäller MR-aspekten på vår bilaterala relation med andra länder. Det gäller också i det iranska fallet. Det är varken ett undantag eller ett särfall i något annat hänseende. Det är viktigt att vi driver denna dialog med de iranska myndigheterna. Vad är förutsättningarna för framgång? Det är svårt att bedöma, men det har förekommit fall då vi tror att vi genom ibland diskret diplomati ibland öppen diplomati har haft möjlighet att påverka utgången i enskilda fall och hjälpa enskilda människor. Det förändrar föga i regimens övergripande karaktär och kanske inte så mycket Irans allmänna utveckling. Men att det ibland har funnits möjlighet att påverka enskilda människoöden är ett gott argument i det lilla för att framföra detta. Sedan måste vi se vad vi långsiktigt kan göra efter ringa förmåga för att försöka påverka landets framtida utveckling. Jag skrev någonting i interpellationssvaret om att Iran är en realitet. Det är mer än en realitet. Iran är de facto en regional stormakt. Det är världens näst äldsta kultur. Det är 70 miljoner människor med en mycket central geostrategisk position. Alldeles oavsett vilken regim det är i detta land har vi ett intresse av dess utveckling, och vi har ett intresse av att försöka påverka dess interna utveckling i riktning mot de värderingar som vi företräder. Detta är ett land som har förutsättningar för demokrati och rättsstat. Externt har vi ett intresse av att Iran är en aktör som främjar regional stabilitet och utveckling. Vi för en dialog med Iran i båda dessa frågor. Vi har ett intresse av den iranska politiken som den utformas i riktning mot Irak. Vi har ett intresse av den iranska politiken som den utformas i riktning mot Afghanistan. Det är också anledningen till en del av den dialog som vi har med dem angående narkotikasituationen. Narkotika är ett jätteproblem i Iran. Det är väldigt många smugglingsvägar från Afghanistan som går genom Iran. Vi har ett intresse av samarbete i de frågorna. Jag ska motstå frestelsen från Fredrik Malm att gå in för djupt i den kärntekniska frågeställningen. Det är ingen bristande respekt, men jag tycker att vi ska ha tyngdpunkten i debatten på de andra frågeställningarna just denna gång. Jag återkommer synnerligen gärna till de andra frågeställningarna. Sedan infinner sig frågan: Hur påverkar vi en sådan här regim? Den är väldigt speciell. Sedan den iranska revolutionen 1979 har vi brottats med detta problem. Det har funnits perioder då man har varit inriktad på mer reformer. Det har funnits förhoppningar om en öppning. Nu är vi inne i en period av besvikelse. Men vi ser också att det finns en besvikelse i det iranska samhället som tar sig uttryck i olika manifestationer av vilja till förändring. Det leder till att regimen tvingas göra det som Fredrik Malm erinrade om, det vill säga stryka väldigt många av de möjliga kandidaterna inför de val som var i mitten på mars. Vad som kommer att bli utvecklingen fram till det presidentval som Iran kommer att ha i mitten av nästa år vet vi inte. Men jag tror inte att sanktions- och isoleringspolitik är lösningen. Jag vet att det finns väldigt många i detta land som har familjemässiga och andra anknytningar i Iran och som åker fram och tillbaka. Jag tror att det är viktigt att så kan ske. Jag vet att det finns enskilda parlamentariker i denna kammare som av andra mer politiska skäl, inte nödvändigtvis familje- eller släktband, ibland har dialog och kontakter i Teheran. Jag tycker att det också är viktigt. Jag tror att dialogen är viktig. Vi ska inte göra oss några illusioner om att vi snabbt kan förändra situationen, men att ge upp vore i alla fall fel.
Amineh Kakabaveh (V)
Anf. 19 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Tack, utrikesministern, för tydliggörandena att Sverige har sitt ansvar i denna fråga. Jag delar analysen att den iranska regimen i ett avseende har blivit mer sluten och inåtvänd och inriktad på att bevara sin egen makt. Regimen är inåtvänd såtillvida att man blivit mer hänsynslös och brutal inrikespolitiskt. Man är sig själv nog i det avseendet. Jag vill samtidigt påpeka att man är utrikespolitiskt mycket aktiv. Ahamdinejad besökte nyligen USA. Han var också i Irak på besök. Man är mycket aktiv i Mellanöstern och dess konflikter. Att Iran är mer på konfrontationskurs med den delen av omvärlden är också sant. Det är dock i en del fall en konfrontation som skulle kunna sägas vara rent av ömsesidigt befruktande. Jag tänker närmast på förhållandena mellan USA och Iran. Det är två statsledningar som betingar varandra. Iran talar om den stora satan, och USA talar om Iran som en skurkstat. Dessa båda statsledningar kan sägas behöva varandra för att bevara sin maktställning på hemmaplan. USA och Iran grälar med varandra, och när de gör det hotar de också varandra. Iran talar om att man bygger ut kärnkraft. USA hotar med krig. Iran bygger ut kärnkraft ännu mer och så vidare. När de båda sidorna presenterar motpartens hot på hemmaplan hoppas man att folket ska sluta sig samman och sluta upp bakom sina respektive statsledningar. Det gläder mig att utrikesministern kan meddela att antalet kritiska démarcher och offentliga uttalanden ökat under 2007 och 2008. Det gläder mig också att få höra att handelsavtalet med Iran inte blev av av det skälet som ministern anger. Det gläder mig också att Sverige och EU tagit upp de fall som jag nämnt, såsom Hiwa Botman, Adnan Hassanpour, Mansour Ossanlou, Bijan och Behruz, i de démarcher som har gjorts av Sverige och EU. Att detta är viktigt framgår inte minst av att den fackliga föreningsledaren Mahmoud Salehi, som jag nämnde i min interpellation, faktiskt har fått lämna fängelset för att få vård. Kamp av det här slaget lönar sig faktiskt. Det går att uppnå resultat. Det sorgliga är att många fall inte blir kända. Det handlar om fattiga barn som stympas för snatteri och kvinnor som våldtas och inte har den minsta chans till rättvisa. Kvinnor som visar håret drabbas av fängelsestraff och så vidare. Problemet är att så lite av detta är känt för allmänheten. Utrikesministern har nämnt att det inte blev något handelsavtal med Iran 2002 beroende på bristen på respekt för mänskliga rättigheter. Det var en tid sedan, och det var under den gamla regeringens tid. Jag vill veta mer om vad som hänt sedan 2002 och särskilt efter 2006. Utrikesministern nämnde den kritiska dialogen, och jag är glad över den. Men hur kommer utvecklingen mellan Sverige och Iran att se ut konkret?
Fredrik Malm (Fp)
Anf. 20 Fredrik Malm (Fp)
Fru talman! Jag instämmer med utrikesminister Carl Bildt som säger att vi kan lämna det kärntekniska till något annat tillfälle. Det ska medges att jag själv inte är någon fysiker. Men den här frågan hänger ändå samman med övergreppen mot de mänskliga rättigheterna. I december 2007 kom den amerikanska NIE-rapporten, National Intelligence Estimate, där man slog fast att Iran har haft ett kärnvapenprogram och lade det på is 2003. Då kan man fråga sig varför de gjorde det. Då är det populärt i Europa att säga att det gjorde de tack vare den kritiska dialogen. Men jag tror att andra bedömare är mer tydliga med att det som hände i Irak 2003 sände en ganska tydlig signal till Iran. Samtidigt avvecklade Libyen sina massförstörelsevapen eller klargjorde att man så skulle göra. Jag tror att det här vittnar om vad det är för sorts tryck, i alla fall vilken grad av tryck, som krävs för att den iranska regimen ska lyssna och vara beredd att förändra sitt beteende. Ingen här inne vill se något krig. Ingen här inne vill se någon väpnad konflikt med Iran. Vi vill kunna lösa det på ett annat sätt, men det är ändå en hint om vilket tryck som krävs för att regimen ska lyssna, och då räcker inte den politik vi har fört. Det är det ena jag vill säga, fru talman. Amineh talade en del om kurdernas situation. Å ena sidan har man övergrepp mot kurder. Det är ett problem. Men det finns också ett annat storpolitiskt problem, nämligen att händelserna i Irak och Iran förs in i en kontext, inte minst utifrån Baker-Hamilton-rapporten och andra typer av analyser och uppfattningar, där det här ska lösas genom att involvera en rad olika stater. Sedan säger man att Iraks grannländer ska involveras i processen. Det här slutar med att Iran, Syrien, Turkiet och Irak kommer att sitta vid förhandlingsbordet. Det är precis den trenden man ser, och det kommer i slutändan att drabba kurderna mycket svårt. Fru talman! Man bör diskutera om sanktioner kan bli hårdare och inte mjukare. Demokratirörelsen behöver få mer stöd.
Carl Bildt (M)
Anf. 21 Carl Bildt (M)
Fru talman! I korthet: Vad gör då Sverige? Ja, om jag håller mig till det som ligger under utrikesministerns domvärjo upprätthåller vi en dialog. Jag skulle gärna intensifiera den på en lång rad olika områden med Teheran. Det handlar till exempel om frågor där jag tycker att vi har ett så att säga ömsesidigt, konstruktivt intresse, och det gäller hur Iran uppträder i sin utrikespolitik. Där handlar det om relationerna eller utvecklingen i Irak, där det är viktigt att man spelar en konstruktiv roll. Det handlar om utvecklingen i Afghanistan, där vi i grunden, trots väldiga skillnader i regim, borde ha ungefär samma intresse av att stabilisera utvecklingen. Det kan också finnas områden som till exempel bekämpningen av narkotikasmuggling och narkotikahantering, där vi också trots allt har ett gemensamt intresse. Detta ger också ett utrymme för en kritisk dialog om mänskliga rättigheter, och den kan ju ha lite olika komponenter. Vi tar till exempel upp enskilda fall. Det gjorde jag och överlämnade en lista till den iranske utrikesministern Mottaki när han var här i Stockholm någon gång förra året, och vi hade en representant för UD som var i Teheran bara för någon månad sedan och också överlämnade en lista med enstaka fall. Jag vill inte säga att vi når framgång i alla dessa fall, men jag vill gärna säga att det finns exempel där vi tror att det har gett någon typ av resultat. Det ger också utrymme för att föra en kritisk dialog på de punkter där vi har så att säga mer fundamentala motsättningar när det gäller mänskliga rättigheter. Den mest flagranta är, tycker jag, användningen av dödsstraff. Det är någonting som vi känner moralisk avsky emot i största allmänhet, men när det uppkommer fall där det används gentemot minderåriga på det sätt som vi har tyckt oss kunna konstatera har vi anledning att ta upp det med en skärpa utöver den vanliga som vi har när det gäller dödsstraffet. Sedan tror jag, som jag sade - det gäller handel, och det gäller mänskliga kontakter - att vi förändrar regimen mer genom kontakter än genom isolering. Det är inte nödvändigtvis en utrikesministers uppgift, men jag vill inte ha en utrikespolitik som lägger spärrar i vägen för de kontakter och det ömsesidiga utbyte som långsiktigt, tror jag, är det bästa sättet att omvandla slutna regimer, oavsett om vi talar om Iran eller om vi talar om andra samhällen som har varit föremål för en mer levande debatt i Sverige under de senaste dagarna. Jag kan kanske trots det få släntra in, inte på den kärnfysiska frågan - den kan vi ta i något annat sammanhang - men på det dilemma som det iranska nukleära programmet innebär. Det är viktigt att säga till att börja med att vi icke vill beröva Iran, oavsett regim, möjligheten att utnyttja kärnkraften som fredlig energikälla. Den reaktor vid Bushehr som nu börjar färdigställas har ju varit på gång under åtskilliga regimer. Den började under shahregimen och med en tysk beställning. Den fullbordas nu under denna regim, och det är ryska reaktorer. Det är också så, i och för sig, att IEA ger möjlighet till anrikning och tillverkning av bränsle. Problemet är då att Iran inte riktigt har etablerat den trovärdighet som skulle kunna krävas för att man fullt ut ska tillåta detta, och det är därför säkerhetsrådet har tagit sina beslut. Om det finns ett samband mellan detta och utvecklingen av mänskliga rättigheter är jag mer tveksam till. Efter 1979 och den iranska revolutionen lade man, såvitt vi kan förstå, ned det militära nukleära programmet. Sedan kom det tillbaka igen, och det var i en situation då det var mycket eländigt för mänskliga rättigheter. Sedan kom det tillbaka, och 2003 tror jag att i alla fall delar av det kom att modifieras. Det finns inget samband här. Jag tror att man ska se det som har förekommit på den militära sidan mer som relaterat till andra, externa faktorer och mindre till den interna utvecklingen. Det gör det också möjligt att särskilja den ena politiken från den andra. Det tror jag i grova drag också är bra när det gäller att försöka påverka den interna utvecklingen i landet.
Amineh Kakabaveh (V)
Anf. 22 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Tack, utrikesministern, för din förklaring! Det gläder mig faktiskt att i dag stå här i kammaren i Sveriges riksdag och diskutera regimen i Iran, framför allt mänskliga rättigheter, kvinnor, barn och arbetarnas rättigheter. Det är väldigt viktigt. Av den anledningen är jag också glad för att debatten inte ska stanna vid utrikespolitik. Det är jätteviktigt med inrikespolitik. Jag ser inte att frågan om kärnvapen inte är viktig. Självklart är det en viktig fråga. Men den iranska regimen har alltid använt den metodologin: Så fort det finns ett tryck inåt vill man visa upp något för att omvärlden ska blunda för vad som sker i Iran. Irakfrågan är väldigt viktig, som togs upp här, och Iran spelar en stor roll. Men jag är också övertygad om att mycket som sker i Irak och i andra delar av Mellanöstern inte har direkt med Iran att göra. Men Iran vill ju bli viktigt i området efter att Pakistan har skaffat sig kärnvapen och Israel finns där. Iran vill också synas. Där är jag återigen rädd för att de mänskliga rättigheterna kommer i skymundan för att den stora utrikespolitiken finns. Man vill ju också avsiktligt göra detta. Jag måste återigen säga att jag är glad för att vi i Sverige är på rätt väg, men jag vill säga att vad utrikesministern än har att säga i debatten kvarstår en sak: Ingen av oss kan någonsin säga att vi har gjort tillräckligt.
Carl Bildt (M)
Anf. 23 Carl Bildt (M)
Fru talman! I detta kan jag självfallet i allt väsentligt hålla med. Vi ska fortsätta, inom ramen för framför allt Förenta nationerna och de direkta förhandlingar som sker från Europeiska unionens sida, ansträngningarna i de mer kärnteknologiska frågeställningarna med Iran. Men viktigt är också att vi bibehåller perspektivet och diskuterar utvecklingen både av det iranska samhället internt på det sätt vi nu har diskuterat och fortsätter en dialog som gör det möjligt att se en utveckling mot ett Iran som är ett stabilt, ansvarstagande och konstruktivt land som i tilltagande utsträckning utvecklas i riktning mot en rättsstat och så småningom också den typ av demokrati som det i det iranska samhället borde finnas fullt möjliga förutsättningar för. Kan Indien vara en livskraftig demokrati så kan nästan varje annat samhälle, oavsett komplexiteten och oavsett historien, också vara en livskraftig demokrati. Det finns ingen anledning till att Iran inte skulle kunna gå den vägen, och det finns ingen anledning till att detta inte skulle kunna vara en utveckling som också gjorde det möjligt för Iran att spela den roll i regionen och också på den globala scenen som de flesta iranier, egentligen oavsett politisk åskådning, anser att landet genom sin historia, kultur och geografiska belägenhet har både möjlighet och rätt till.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.