Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Svenskt kärnbränsle till Sellafield

Interpellation 2007/08:30 av Johansson, Wiwi-Anne (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-10-02
Anmäld
2007-10-02
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-10-04
Sista svarsdatum
2007-10-23
Besvarad
2007-11-13

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 oktober

Interpellation

2007/08:30 Svenskt kärnbränsle till Sellafield

av Wiwi-Anne Johansson (v)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Så ska då alltså 4,8 ton svenskt utbränt kärnbränsle från den sedan länge stängda forskningsreaktorn R 1 forslas till Sellafield för behandling. Ca 1,8 kilo plutonium ska skiljas från uranet, som ska återbördas till Sverige, och av plutoniet är det meningen att man ska tillverka så kallat MOX-bränsle (mixed oxide fuel) som ska användas i Oskarshamnsverken.

Det svenska avfallsbehandlingsprogrammet är inte anpassat för den här typen av avfall. Och avfallsproblemet är som bekant inte heller löst när det gäller det utbrända bränslet från de reaktorer som nu är i bruk. Detta visar med all önskvärd tydlighet det okloka i att producera ett avfall som ingen vet hur det ska kunna tas om hand på ett ansvarfullt sätt.

SKI påstår att upparbetningen gör det anpassat för svenskt förvar. Men Svafo vill inte ta tillbaka det högradioaktiva restavfallet som produceras vid upparbetningen. Anledningen är att de inte ser någon möjlighet att slutförvara det här. Det är en liten men viktig skillnad. I det här fallet löses problemet genom ett ”utbyte” med annat plutoniumkontaminerat avfall.

Hanteringen i Sellafield har fått mycket kritik. Irländska sjön är svårt förgiftad och radioaktiva isotoper från anläggningen har påträffats långt upp i Östersjön och utefter Norges kust ända upp till Ishavet. Kanske är det under sådana omständigheter inte märkligt att transporten – av säkerhetsskäl – omges av hemlighetsmakerier. Detta är ju också en av kärnkraftens baksidor: att den kräver säkerhetsåtgärder som är svåra att acceptera i en demokrati.

Svensk politik har hittills byggt på två viktiga principer:

-      använt kärnbränsle ska inte upparbetas;

-      varje land ska ta hand om sitt eget avfall.

Mina frågor till miljöministern blir:

1. Är miljöministern beredd att acceptera att man bryter mot dessa principer?

2. Avser miljöministern att förhindra att detta ärende blir prejudicerande och liknande transporter inte upprepas?

3. England har inte något slutförvar för det avfall som Sverige planerar att lämna efter sig i Sellafield. Om så sker bryter man mot strålskyddslagen § 20. Avser miljöministern att ta initiativ för att förhindra detta lagbrott?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:30, Svenskt kärnbränsle till Sellafield

Interpellationsdebatt 2007/08:30

Webb-tv: Svenskt kärnbränsle till Sellafield

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Andreas Carlgren (C)
Anf. 33 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Wiwi-Anne Johansson har ställt flera frågor till mig om hanteringen av det historiska kärnavfall som vi nu äntligen funnit en slutlig lösning för. Jag ska i denna debatt besvara alla frågorna. Låt mig börja med att vara väldigt tydlig på några punkter. Transporten från Studsvik till Sellafield för en dryg månad sedan är inte början på något nytt - den markerar dessbättre ett slut på något gammalt. Den svenska politiken sedan över 20 år ligger fast. Sverige ska inte upparbeta använt kärnbränsle, och Sverige ska ta hand om sitt eget kärnavfall. För att försäkra oss om detta har vi skrivit till Statens kärnkraftinspektion, SKI, och Statens strålskyddsinstitut, SSI, och bett dem komma med en redovisning över allt det radioaktiva material som finns i landet som på ett eller annat sätt inte passar in i det svenska avfallsprogrammet och därför kan komma att kräva särskild behandling. Det var för att kunna fullfölja våra åtaganden i alla dessa avseenden som vi skickade det så kallade R 1-bränslet till Sellafield. Jag ska kort beskriva bakgrunden till detta avfall. R 1-bränslet är ett kärnbränsle om totalt 4,8 ton och kommer från den nedlagda forskningsreaktorn R 1 vid Kungl. Tekniska högskolan, KTH, på Drottning Kristinas väg. Detta bränsle är ett arv från 50- och 60-talet och det dåvarande svenska kärntekniska forskningsprogram som AB Atomenergi bedrev tillsammans med FOA och KTH. Det är alltså lämningar av statlig verksamhet från en tid då det svenska kärntekniska programmet hade andra ambitioner än i dag. AB Svafo, som ägs av Studsvik Nuclear AB, har åtagit sig att omhänderta detta avfall åt staten. Det svenska avfallsprogrammet kan inte ta hand om R 1-bränslet i sin nuvarande form. Detta har varit känt länge. Många regeringar innan den nuvarande har vetat om detta utan att göra särskilt mycket åt saken. Bränslet är nu också i dålig kondition, och att fortsätta mellanlagra är inte en hållbar och långsiktig lösning. SKI har i ett yttrande till regeringen påtalat det olämpliga i en fortsatt lagring av bränslet. Regeringskansliet har tidigare undersökt olika tänkbara möjligheter att slutligt ta om hand detta historiska arv och kommit fram till att den enda säkerhetsmässigt acceptabla lösningen är att skicka materialet för bearbetning till Sellafield. Motsvarande mängd material återförs efter bearbetning till Sverige för slutförvar här. Som jag sade i min inledning är den svenska hållningen i dessa frågor sedan många år tillbaka att vi inte ska upparbeta svenskt använt kärnbränsle samt att vi ska ta hand om och slutförvara vårt eget kärnavfall. Dessa principer ligger fast. Det avfall vi nu skickar till Sellafield utgör mindre än en promille av den totala mängd använt kärnbränsle som det svenska kärnkraftsprogrammet kommer att generera. Det är alltså en mycket liten andel som dessutom kräver en speciell sorts hantering. Det har varit känt under hela prövningsprocessen att det inte är samma atomer som kommer tillbaka till Sverige efter bearbetningen. Det vore i många stycken processtekniskt omöjligt. Dessutom måste restprodukterna passa in i systemen för avfallshantering såväl i Storbritannien som i Sverige. Av dessa anledningar görs ett visst byte av material. De avfallsprodukter som Sverige tar hem motsvarar det material vi skickar iväg vad avser mängd och aktivitet. Detta regleras i avtalet mellan Sellafield och AB Svafo och har varit centralt i tillståndsprövningen. Wiwi-Anne Johansson menar att vi bryter mot lagen då vi lämnar kvar avfall som det inte finns ett slutligt förvar för i Storbritannien. I strålskyddslagen finns skrivningar om i vilka fall en utförsel av radioaktivt avfall inte är tillåten men eftersom Sverige tar hem motsvarande mängd avfall som vi skickar till Sellafield är det inte fråga om en utförsel av avfall. Wiwi-Anne Johansson undrar också om jag avser att förhindra att detta ärende blir prejudicerande och liknande transporter inte upprepas. På denna punkt råder ingen tvekan från min sida. Det svenska kärnavfallet ska tas om hand inom landet. Det här är ett sätt att avsluta att svenskt kärnavfall transporteras utomlands. Att Sellafield har en problematisk historia är jag den förste att skriva under på. Jag och flera av mina företrädare och nordiska kolleger har riktat skarp kritik bland annat mot de utsläpp som sker vid anläggningen. Men vi ska också vara medvetna om att denna kritik har lett till flera säkerhetshöjande åtgärder vid Sellafieldanläggningen som kraftigt reducerat utsläppen av bland annat teknetium-99.
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 34 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Äntligen stod miljöministern i talarstolen. Det var ett tag sedan. Jag har förståelse för att det är många resor, men det var innan bränslet var utskeppat som interpellationen skrevs. Nu är det uttjänta bränslet redan framme i Sellafield, den upparbetningsanläggning i England som har - det kan man väl säga - ett mycket tvivelaktigt rykte. Det är inte så att problemet har hunnit lösas, vilket skulle ha varit trevligt, under de sex veckor som har gått sedan interpellationen skrevs. Tyvärr kvarstår problemet i dag. Det har ju varit på tal att skeppa ut detta bränsle tidigare, men den dåvarande miljöministern stoppade utförseln därför att Sellafield inte ansågs säkert i spåren av alla skandaler och utsläpp som hade kommit därifrån. Det har gått några år sedan dess, och nu säger vår nuvarande miljöminister att den svenska politiken sedan 20 år ligger fast. Den svenska politiken på det här området har byggt på principen att använt kärnbränsle inte ska upparbetas utan att varje land ska ta hand om sitt eget avfall. Är då inte utskeppningen till Sellafield ny svensk politik på området? Det undrar jag. Kan vår nuvarande miljöminister verkligen garantera att anläggningen i England är säker i dag? Miljöministerkollegerna i Norge och på Island är inte säkra på det. De har försökt att få utskeppningen stoppad. Det är ju bland annat i Norge och på Island som läckage av radioaktiva ämnen och material hamnar. Därför undrar jag om vår miljöminister har andra uppgifter om säkerheten än de nordiska kollegerna har. Jag hörde dig säga att flera säkerhetshöjande åtgärder vid Sellafieldanläggningen har vidtagits som kraftigt reducerar utsläppen av bland annat teknetium-99. Just ordet "reducerar" betyder att anläggningen fortfarande släpper ut bland annat teknetium-99. Inledningsvis sade miljöministern också att vi äntligen har nått en slutlig lösning för det historiska avfallet. Jag undrar: Hur då? Vilken slutlig lösning? Har jag fel information när jag säger att det enligt brittisk lag är förbjudet att göra MOX-bränsle av plutonium som upparbetas i Magnoxanläggningen dit det svenska avfallet skickas? Om jag inte har fel innebär det att vårt utbrända kärnbränsle inte kommer att skickas tillbaka till Sverige. Antingen blir det kvar i England eller så skickas det vidare till tredjeland. Det kan läggas på hög, men det kan också bli kärnvapen. Kan du garantera att det inte blir så? Eftersom vi inte får hem samma avfall som vi har skickat i väg tycker i alla fall jag att det liknar handel med kärnavfall. Jag undrar om vi ska ägna oss åt sådant och om det i så fall är tillåtet enligt svensk lag. Därför vill jag igen ställa frågan till miljöministern: Kan England ta hand om detta avfall på ett säkert sätt, och har England en slutförvaring för avfallet? I annat fall är min tolkning att vi bryter mot svensk lag.
Per Bolund (Mp)
Anf. 35 Per Bolund (Mp)
Fru talman! Vi i Miljöpartiet oroas mycket av det som vi anser vara en omvändning av den svenska hållningen i kärnavfallsfrågan. Genom att man skickar i väg kärnavfall till Sellafield för upparbetning bryter regeringen både mot hållningen att Sverige inte ska upparbeta kärnavfall och mot hållningen att vi själva ska ta hand om vårt eget avfall. Miljöministern säger i sitt svar att den svenska politiken sedan över 20 år ligger fast, men det är en sanning med modifikation. Ministern bortser då från att lagen faktiskt har ändrats under denna 20-årsperiod så att myndigheterna nu är bemyndigade att fatta beslut om utförsel på egen hand. I dag finns det alltså inget politiskt organ som hindrar utförsel av använt kärnbränsle, utan det är helt upp till myndigheterna själva att besluta om det. Jag undrar därför hur miljöministern kan säga i medierna att han garanterar att det här var den sista transporten av kärnavfall som kommer att göras när regeringen inte ens får upp frågan på sitt bord, utan det är myndigheterna som hanterar den på egen hand. Ska man göra sådana utfästelser om att detta är sista gången måste man också som konsekvens se till att lagen ändras och att regeringen faktiskt får full kontroll över hanteringen. Enligt ett pm från oktober i år som vi har beställt från riksdagens utredningstjänst framgår det mycket tydligt att om en ny ansökan om utförsel av svenskt använt kärnbränsle kom i dag skulle den genomgå samma prövning som utförseln av R 1-bränslet. För att ändra på förfarandet så att det finns en möjlighet att säga nej till en transport måste faktiskt lagstiftningen ändras. Det självklara förslaget från vår sida är att man konstaterar att utförsel av kärnämnen åter ska omfattas av begreppet "kärnteknisk verksamhet", så att det därmed också blir tillståndspliktigt enligt kärntekniklagen. På det sättet blir det i slutändan regeringen som avgör om en transport får äga rum. Då, och först då, kan Andreas Carlgren hävda i medierna att den sista transporten till Sellafield har gjorts. Utan lagändring är sådana uttalanden faktiskt bara politiska pamfletter. Det yttrande från SKI som ministern hänvisar till är inte på något sätt nytt. Det kom redan 1999 och är alltså åtta år gammalt. Vi tycker att det är självklart att om man gör en seriös hantering av ett ärende måste regeringen gå tillbaka och ifrågasätta om det här behovet fortfarande kvarstår. Vi har hunnit med åtta år av teknikutveckling. Därför måste man självklart ifrågasätta om detta fortfarande är relevant, men så har inte skett. Ministern hänvisar i svaret till att avfallet är i dåligt skick och att det därför inte kan transporteras i Sverige. Enligt uppgifter som vi har fått fick miljöministern så sent som i juni information om att de skadade delarna av kärnmaterialet, som alltså är i allra sämst skick, kommer att behandlas i Sverige och slutförvaras här. Uppenbarligen är det alltså inte omöjligt att hantera kärnavfallet i Sverige. Då är frågan: Vad hindrar då att man hanterar även det övriga materialet i Sverige utan att blanda in Sellafield? Misstanken växer om att det snarare handlar om en kostnadsbesparing för kärnindustrin än om relevanta säkerhetsrisker. Frågan kvarstår alltså: Tänker ministern återta bemyndigandena, som har getts till SSI och SKI, som i dag gör det möjligt att utan någon som helst politisk inblandning föra ut kärnmaterial ur landet? Utan sådana åtgärder finns det ju en risk att även införsel av kärnmaterial till Sverige kan ske utan regeringens medgivande. Det är väl ändå en utveckling som vi inte vill se? Nu har det också kommit väldigt oroande signaler om att verksamheten i Sellafield till och med kan förlängas efter 2012 fram till 2016 eller senare. Det är Nuclear Decommissioning Authority som i sin plan pratar om att man kommer att förlänga arbetet på Sellafield, med ytterligare utsläpp i havsmiljön och ytterligare föroreningar av våra hav som följd. Det är tyvärr klart tänkbart att de svenska leveranserna av kärnavfall har medverkat till att brittiska myndigheter nu diskuterar en utökad livslängd för Sellafieldanläggningen. Det är väldigt sorgligt att de misstankarna behöver finnas över huvud taget. Sammanfattningsvis kan man säga att det är tydligt att den svenska hållningen i kärnkraftsfrågan markant har ändrats. Med Centern i regeringen pågår det en storskalig utbyggnad av kärnkraften genom effektutbyggnaden. Forskningspengar slussas till forskning om kärnkraftsutbyggnad, och kärnavfall transporteras till den oerhört bristfälliga upparbetsanläggningen i Sellafield.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 36 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Det här var sannerligen några inlägg för att sprida så många missförstånd som möjligt. Per Bolund älskar konspirationsteorier, och nu hörde vi ytterligare några. Låt mig göra några saker helt klara. Först och främst är det tveklöst så att den svenska politiken på det här området inte har ändrats. Vi har tveklöst fortsatt hållningen att Sverige inte ska upparbeta använt kärnbränsle. Vi ska ta hand om vårt eget kärnavfall. Det som blir en del av det lite bisarra i den här diskussionen är att alla regeringar har haft den politiken i medvetande om att denna lilla rest från en tidigare kärnkraftsepok fortfarande måste åtgärdas. Då är en fråga: Hur kan du veta att detta verkligen är en avslutning, som jag nu säger? Svaret är mycket enkelt. Just för att säkerställa det har vi gjort en formell förfrågan till SKI och SSI om att de ska redogöra för detta, så att vi vet att det är en avslutning. På det sättet kan vi också skapa en öppenhet och kanske undanröja den här typen av spekulationer och delvis ryktesspridning som annars skulle pågå. Sedan vill jag också klargöra att detta naturligtvis inte har stoppats av en tidigare miljöminister. Det finns inget sådant regeringsärende. Det hade också krävt ett ingripande gentemot myndighetsbeslut i Storbritannien. Det har inte skett. Det är helt och hållet ett myndighetsbeslut och var det också under tidigare regering. Frågan var: Har jag en i grunden annan säkerhetsbedömning än mina nordiska kolleger? Svaret är självklart nej. Den svenska regeringen har nu, liksom tidigare, samma bedömning av Sellafield. Men frågan går ändå tillbaka. Säg vad alternativet skulle vara om vi inte skulle tillåta myndigheterna att ta det här beslutet! Skulle man fortsätta med tillfällig lagring i Sverige med de ökande säkerhetsproblem som det hade inneburit? Hade det varit bättre för miljön? Hade det varit bättre för säkerheten? Eller skulle vi ha skickat det, som var det andra alternativet, till en anläggning i Ryssland? Hade det varit bättre? Det är inte så att man bara kan säga nej till det som är negativt. Ibland tvingas man göra val. Regeringen har inte aktivt ingripit i den här frågan, men vi har valt att inte ingripa och förhindra detta därför att alternativen ur säkerhets- och miljösynpunkt vore klart sämre. När jag då har klargjort att detta inte är en ny politik, att det är detta som är säkerhetsmässigt riktigt och att vi vet att detta nu är ett sätt att avsluta transporterna och vi klarlägger det ytterligare genom förfrågan till myndigheterna vill jag också säga att det är alldeles självklart att detta inte påverkas av den långa tid som gått sedan SKI anmälde frågan. Det har bara ökat behovet av att myndigheten ska få verkställa ett nödvändigt beslut. Men det är en mindre restprodukt av en tidigare kärnteknikform som vi nu inte går tillbaka till. Det är ren spekulation att detta skulle öppna dörrarna för någonting nytt. Det gör det inte vare sig i praktiken eller lagligt, eftersom vi inte ändrar några lagliga förutsättningar. Tanken att detta också skulle förlänga livslängden på Sellafield är - ursäkta - helt befängd. Den här behandlingen kommer att processas på några dagar. Ingen myndighet i Storbritannien kan ta det till intäkt för att förlänga Sellafieldsbeslutet, och Sverige verkar som tidigare för att den anläggningen ska stängas.
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 37 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Miljöministern menar att jag har missförstått. När jag frågar om regeringen har ändrat politik, då man skeppar i väg det här avfallet, får jag en försäkran om att det inte är någon ny politik, vilket vi från Vänsterpartiets sida inte riktigt kan hålla med om. Miljöministern säger också att det är en liten rest. Det beror ju på hur man ser det, men det är inte vilken rest som helst. Det är 4,8 ton av kraftigt nedsmutsat radioaktivt avfall som vi skeppar i väg till en anläggning i England där vi vet att det läcker ut teknetium-99, bland annat, även om anläggningen har förbättrats sedan några år tillbaka då den var riktigt skandalomsusad. Det är väl ingen hemlighet att det är många länder runt omkring som vill medverka till att anläggningen stängs. Det är väl också så att miljöministerns nordiska kolleger verkligen vill att den ska stängas. Och de tycker att det här kanske försvårar arbetet, de nordiska länderna emellan, när det gäller att trycka på att man ska stänga Sellafield. Att miljöministern har gjort en formell förfrågan har jag också sett. Jag har läst att informationschefen har sagt: Ja, det finns bara lite snuttar kvar. Om 4,8 ton är väldigt lite, vad är då några snuttar? Och vad ska vi göra med de här snuttarna, som finns? Det undrar jag. Det har inte gjorts någon annan bedömning än tidigare, men avfallet har ju varit kvar. Det måste vara en ny bedömning. Avfallet har i alla fall åkt i väg till Sellafield och ligger där i avvaktan på att det ska upparbetas. Jag vet fortfarande inte om miljöministern kan försäkra någon av oss här att detta aldrig händer igen, att det avfall som vi har skeppat ut inte kommer att ligga i någon hög någonstans i England. De har inget slutförvar. Eller finns det ny information som jag har missat? Då vill jag gärna få reda på det. Och kan vi vara säkra på att det inte tillverkas några kärnvapen av det plutonium som vi har skeppat i väg? Det är väl 100 kilo jättesmutsigt avfall som har blivit kvar. Vad ska vi göra med det? Det svaret tycker jag inte riktigt att jag fick, men jag ser fram emot det nu.
Per Bolund (Mp)
Anf. 38 Per Bolund (Mp)
Fru talman! Miljöministern säger att det inte går att hantera avfallet i Sverige. Faktum är att det som står i papperen är att kärnbränslet inte passar in i det svenska systemet för avfallslagring. Det är en helt annan sak. Det svenska systemet för avfallslagring bygger på att man förvarar det i vått tillstånd, medan det i andra länder mycket väl kan vara en torr lagring av kärnavfall. Det är inte alls självklart att det inte går att hantera det här kärnavfallet i Sverige. Tvärtom framgår det av de dokument som vi har fått att det finns planer på att man skulle ta en del av det här avfallet och förvara det i Sverige utan att blanda in Sellafield. Då är det inte alls självklart att det inte går att hantera resten. Sedan tycker miljöministern uppenbarligen att det är lite besvärande att Sellafield nu håller på att få ett förlängt tillstånd, och det är förståeligt att han tycker det. Faktum kvarstår att verksamheten vid Sellafield faktiskt är på väg att förlängas. Det finns förslag från brittiska myndigheter på det. Då är frågan: Underlättas eller försvåras en stängning av Sellafield av att man skickar dit svenskt kärnavfall för bearbetning? Om miljöministern kan säga att man underlättar en stängning av Sellafield genom att de hanterar svenskt kärnavfall vore det intressant att få det klargjort i debatten. Jag tror inte att någon delar den uppfattningen. Ministern hänvisar till att det här är precis samma hantering som alla tidigare regeringar har haft. Om man tittar på anföranden av miljöminister Kjell Larsson ser man att han säger så här: Utöver bolagets ansvar har även regeringen ett ansvar för att sådant material som härrör från det svenska kärnkraftsprogrammet och där regeringen tidigare har lämnat tillstånd till utförsel för upparbetning med mera tas om hand på ett säkerhetsmässigt tillfredsställande sätt och i enlighet med de principer för nationellt ansvar som regeringen har uttalat. Regeringen har uppmärksammat de oegentligheter kring säkerhetsövervakningen som avslöjats i Sellafield och följer hur företaget hanterar problemet med brister i säkerhetskulturen. Det är uppenbart att den tidigare miljöministern har hanterat detta på ett ansvarsfullt sätt och också tagit avstånd från agerandet och hanteringen i Sellafield. Den här miljöministern skickar gladeligen vårt avfall till den anläggning som hans nordiska kolleger så hårt har kritiserat. Det är tråkigt.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 39 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Nu fortsätter missuppfattningarna att spridas. Det finns inget regeringsärende som styrker det som Per Bolund påstår om den tidigare ministerns hantering. Det är inte uttalanden som ingriper i myndighetshantering; det är beslut. Några sådana beslut finns inte. Grundfrågan i detta är fortfarande: Vad vore alternativet? Ställd inför det säger Wiwi-Anne Johansson att det ändå har skett förbättringar i Sellafield. Jag noterar det. Per Bolund säger att det i själva verket kan förvaras i Sverige och hänvisar till en del som skulle förvaras här. Det gäller en mindre mängd rostprodukter som man har skrapat av från avfallet - självklart för att säkerställa att allt det som tekniskt kan tas om hand i Sverige kommer att tas om hand i Sverige. I grunden är det alldeles klart. Politiken fortsätter som tidigare. Regeringen har inte ändrat inriktning och vill inte heller göra det. Då sägs det att jag skulle vara besvärad av att Sellafield förlänger tillståndet. Det är självklart mer än så. Jag är mycket negativ till det, men jag är helt övertygad om att den process som pågår några dagar på Sellafield inte har den minsta betydelse för att förlänga det. Sluta med att sprida det missförståndet; det blir lite fånigt. När det gäller MOX-bränslet var frågan: Kan vi veta att det kommer att skickas tillbaka? Svaret är entydigt ja. Det är mycket strikt reglerat. En annan fråga var: Finns det ingen risk för att det skulle kunna användas för kärnvapen och kanske till och med leda till handel med kärnavfall? Det är fullständigt orimligt. Sverige är helt och hållet både förpliktat och engagerat i att undvika det. Därför kräver vi att detta avfall ska komma hem till Sverige och därför avslutar man nu transporterna till Sellafield. Den lilla transport som nu har gått är ett led i det arbetet. Nu frågar man här: Hur ska vi kunna veta att det är så? Svaret är: Den här regeringen har, på mitt initiativ, sett till att man har skrivit till myndigheterna och bett dem redogöra för om det därefter finns någon del i hanteringen som inte passar in i den övriga hanteringen. Det är självklart viktigt att det redovisas för öppenhetens skull och för att inte skapa grogrund för spekulationer om att vi kanske är på väg att välja en ny väg. Det är vi inte. Det kanske finns mängder som myndigheterna inte har kontroll på. Självklart har de kontroll. Kanske skulle regeringen ändå vilja börja skicka detta utomlands. Nej, det vill vi inte. Vi vill att det ska bli svart på vitt på det så att det klarläggs. Därmed tror jag att jag har svarat på de frågor som har ställts. Den fråga som ännu inte har besvarats är: Vilka alternativ hade det funnits? Om ni förespråkar att regeringen skulle ha ingripit i myndighetsbesluten och stoppat dem, på vilket sätt skulle detta avfall ha hanterats? Det är intressant också av den anledningen att det inte är obekant att jag självfallet skulle ha önskat att det här avfallet inte fanns. Det här är ett avfall som var färdigproducerat när jag var tolv år. Det är svårt att den dagen jag blir miljöminister bara blunda och hoppas att det inte är verkligt. Avfallet finns. Myndigheterna fattar beslut av säkerhetsskäl. Det vore direkt ansvarslöst att i det läget ingripa och hindra det som ni innerst inne vet är säkerhetsmässigt och miljömässigt nödvändigt. Annars ska ni beskriva alternativen.
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 40 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Jag tror definitivt inte att miljöministern som tolvåring var upphov till detta. Det är inte jag heller, även om jag var några år äldre vid den tidpunkten. Ministern säger att det är ett missförstånd. Vad ska vi göra? Har man ändrat politik? Man säger att den svenska politiken ligger fast sedan 20 år. I så fall ska använt kärnbränsle inte upparbetas. Varje land ska ta hand om sitt eget avfall. Då kvarstår frågan: Är inte utskeppningen till Sellafield ny svensk politik på området? Miljöministern sade alldeles nyss att det inte är några problem. Det är samma avfall som kommer tillbaka. Nej, det är motsvarande mängd material som återförs. Då är det inte samma avfall. Då tycker jag att man kan tycka att det börjar likna handel med kärnavfall, något som Sverige tidigare har sagt sig inte vilja syssla med. Jag sade, mycket riktigt, att Sellafield har blivit bättre. I miljöministerns svar fick jag veta att man har gjort ansträngningar och reducerat mängden utsläpp av teknetium-99. Det är väl bra att man har reducerat det, men inte en enda atom borde komma ut från någon enda upparbetningsanläggning. Andelen teknetium som förorenar våra kuster och grannländer har minskat. Jag kan inte känna att jag har fått något säkert svar på att vi inte har en ny politik.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 41 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! När vi nu närmar oss avslutningen på den här diskussionen kan jag konstatera att vi trots allt är överens om viktiga bitar. Vi är helt klart överens om att Sverige inte ska upparbeta använt kärnbränsle och att Sverige ska ta hand om sitt eget kärnavfall. Påståendet här har gällt att regeringen kanske i själva verket är på väg att ändra den politiken. Jag har klart och tydligt svarat på det. Det är belagt att vi inte gör det. Det som nu skickas ut är ett led i att avsluta transporterna. Varje regering har vetat om att detta måste göras. Det sker nu efter myndigheternas beslut och initiativ. Vi har inte stoppat det, men vi är överens om politiken. Vi är överens om att det har blivit bättre i Sellafield. Alternativen vore i själva verket värre. Ingenting i den här debatten har dementerat det. Men vi är också helt överens om att vi från svensk sida inte är nöjda med den förbättringen. Därför fortsätter Sverige och den svenska regeringen att tillsammans med de nordiska grannländerna verka för att Sellafield ska stängas. Vi är också helt överens om att MOX-bränslet ska kontrolleras. Den mängd kärnavfall som har skickats från Sverige ska tas tillbaka med motsvarande aktivitetsnivå. När det gäller MOX-bränslet kommer allt bränsle som har tillverkats på tidigare regeringars initiativ och beslut att tas tillbaka till Sverige för att vi ska kunna ha den goda kontroll som vi är överens om. När dimmorna har skingrats kring misstänkliggörandena kan vi se att vi är mycket ense om grunderna i detta. De fortsätter att gälla.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.