Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

stöd till kvinnors organisering

Interpellation 2004/05:237 av Qarlsson, Annika (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-11-30
Anmäld
2004-11-30
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-12-03
Sista svarsdatum
2004-12-14
Besvarad
2004-12-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 november

Interpellation 2004/05:237

 av Annika Qarlsson (c) till statsrådet Jens Orback om stöd till kvinnors organisering

I betänkandet SOU 2004:59 Utredningen statligt stöd för kvinnors organisering förslås en rad åtgärder för att stärka kvinnors organisering. Utredningen belyser det faktum att av ca 7,2 miljarder som delas ut årligen i stöd till föreningar och organisationer så är det endast 3,4 miljoner som går till kvinnoorganisationer. Det finns ingen saklig motivering varför detta stöd är så lågt i relation till övriga. Dagens system för stödet till kvinnors organisering innebär inbördes kannibalism, desto fler organisationer som får stöd desto mindre pengar till dem som redan tagit sig in i systemet. Därför är det mycket positivt och välkommet att det lagts ett förslag som grund för kommande arbete från utredaren Lena Josefsson.

Av betänkandet kan man läsa att utredaren föreslår en ny myndighet som ska inrättas och som då ska handha det nya statsbidraget. En bättre lösning vore att låta kvinnoorganisationerna själva få ett ansvar för att fördela resurserna, i en paraplyorganisation eller ett samarbetsråd. Det skulle stärka organisationerna och det skulle bli ett bra forum för kvinnoorganisationerna för att bli en starkare pådrivande kraft i jämställdhetsarbetet i Sverige.

Att de politiska kvinnoförbunden ska inlemmas i partistödet kan ha en fördel att vi inte behöver stora utredningar och modiga ministrar för att stödet emellanåt ska höjas. Men det får också till följd att kvinnoförbunden förminskas till att enbart vara en del av det partipolitiska arbetet och valorganisation. De skulle då vara beroende av hur många ledamöter som partiet är representerat av, även om det bara är män. Det måste vara ett krav att stödet på något sätt speglar hur respektive parti arbetar med jämställdhetsfrågor. För att nå ett jämställt förhållande mellan kvinnor och män räcker det inte med politiska förslag enbart. Det krävs politiska förslag kombinerat med attitydpåverkande arbete till exempel genom opinion, folkbildning och dialog. Där har de politiska kvinnoorganisationerna en mycket viktig uppgift och ska därför inte bara räknas som en del av partiarbetet.

Men en utredning blir inte ens en tummetott om inte ansvarigt statsråd jobbar fram ett skarpt förslag som lämnas till Sveriges riksdag. För att sedan kunna bli verklighet för de ideellt organiserade kvinnorna runtom i landet som gör ett viktigt jobb för demokratin och för arbetet för jämställdhet i Sverige. Därför frågar jag :

1.Hur avser statsrådet att arbeta vidare med detta betänkande och de remissyttranden som kommit in?

2.När avser statsrådet att komma med förslag till riksdagen?

3.Hur bedömer statsrådet förslaget att inrätta en ny myndighet @ jämställdhetsmyndighet?

4.Hur bedömer statrådet uppdelningen i utredningens förslag mellan de politiska kvinnoförbunden och övriga kvinnoorganisationer?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:237, stöd till kvinnors organisering

Interpellationsdebatt 2004/05:237

Webb-tv: stöd till kvinnors organisering

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Jens Orback (S)
Anf. 129 Jens Orback (S)
Herr talman! Annika Qarlsson har ställt en rad frågor till mig om hur jag avser att arbeta vidare med betänkandet Kvinnors organisering som handlar om statligt stöd för kvinnors organisering. Det pågår för närvarande en beredning av förslagen i detta betänkande, och remissbehandlingen har nyss avslutats. 101 instanser har beretts möjlighet att lämna yttranden och det är många som tagit vara på den möjligheten. Dessutom har 25 organisationer inkommit med spontana yttranden, vilket visar på ett stort intresse för frågan. Bakgrunden till att utredningen genomfördes var att samhällets syn på jämställdhet har utvecklats och att regeringens arbetsformer för jämställdhetsarbetet har förändrats sedan stödet till kvinnoorganisationerna inrättades 1982. Regeringen ansåg att denna utveckling bör återspeglas i det framtida statsbidraget till kvinnoorganisationer och bland annat möjliggöra stöd till andra former för organisering, till exempel nätverk och andra grupper såsom kvinnor med invandrarbakgrund. Detta har utredaren tagit hänsyn till i sina förslag om ett nytt bidragssystem. Min ambition är att kunna presentera ett nytt bidragssystem i vårpropositionen. Jag vill dock inte föregripa beredningen genom att här uttala mig om vad jag avser att vidta för åtgärder. När det gäller Annika Qarlssons fråga om inrättandet av en jämställdhetsmyndighet så vill jag nämna att frågan om hur jämställdhetspolitiken ska organiseras har diskuterats i flera år och regeringen har därför i mars 2004 beslutat att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet. I uppdraget ingår bland annat att analysera hur den nuvarande organisationen för jämställdhetspolitiken fungerar och lämna förslag till hur denna ska kunna förbättras och effektiviseras. Utredaren ska redovisa uppdraget senast den 1 juni 2005. Det pågår alltså ett arbete som under nästa höst kan ligga till grund för en bedömning om den framtida organisationen av och inriktningen på jämställdhetsarbetet. Slutligen vill jag understryka att främjandet av kvinnors organisering är ett sätt att vidga det demokratiska samtalet. Den politiska dagordningen breddas på det sättet med nya frågor. En aktiv kvinnorörelse har varit och är alltjämt en nödvändig förutsättning för att jämställdhetssträvandena ska drivas framåt.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 130 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Jag tackar Jens Orback för svaret. Jag ser fram emot att i vår också få tacka för ett delresultat av Lena Josefssons utredning. Det är ett väldigt försiktigt svar. Det hänvisar till pågående arbete. Jag vill ändå försöka få reda på lite mer om vad statsrådet tycker och tänker i olika delar av utredningsförslaget. Centerkvinnorna är en av de organisationer som har svarat på remissyttrandet. De har också varit med i processen. Lena Josefsson hade en öppen och bra dialog med hela kvinnorörelsen. De delar som vi yrkar bifall till är bland annat att stödet ska utökas. Det var tydligt i utredningen, när det kom fram att det totalt finns 7,2 miljarder som delas ut till föreningar och organisationer, men att det av den stora summan pengar inte är så många kronor som går till kvinnoorganisationerna. Där ger vi, av naturliga orsaker, vårt fulla stöd. När det gäller de pengar som man delar ut till olika föreningar och organisationer tycker vi att det är bra att det finns ett krav tillbaka på demokratiskt styrda organisationer och att man arbetar med dessa frågor. Det gäller krav på både föreningar och organisationer men också krav på myndigheter. Apropå myndigheter är vi inte av samma uppfattning när det gäller att det ska inrättas ytterligare en myndighet. Aftonbladet hade under hösten långa listor som visade hur många myndigheter som finns. Ibland kan det kännas som att vi lämnar över svåra och besvärliga frågor till myndigheter så att vi inte behöver bekymra oss så mycket sedan. Ibland finns det all anledning att ha en myndighet, medan det ibland kan vara bättre att organisera arbetet på ett annat sätt. Jag kan känna att den här frågan inte får vara uppifrånstyrd, utan det gäller i många fall att få ned arbetet på individnivå för att kunna ändra de attityder som ligger till grund för missförhållanden. Centerkvinnornas historia tog sin start redan 1932. Då fanns det ett centerparti, men kvinnorna hade inget riktigt utrymme där. Så såg det ut i alla partier på den tiden. Då tog kvinnorna med sin lilla påse med kaffebönor på cykeln och trampade i väg någonstans för att mötas och komma överens om att ta tag i frågor som var omöjliga att nå framgång med i de organisationer som fanns då. Även om vi inte i dag behöver ta kaffebönorna med oss på cykeln, är det fortfarande knappa resurser som gäller och ett stort engagemang. I det nya arbetet gäller det att vi tar vara på det av det gamla som är värt att behålla och ge nya förutsättningar. Därför har vi tyckt att det är synd om stödet till de politiska kvinnoorganisationerna ska gå via partierna. Det är en viktig signalfråga. Vi som har kvinnoförbund - det är inte alla partier som har ett eget organiserat kvinnoförbund - har gjort vårt val utifrån att vi vill vara fristående och trycka på våra partier i en fristående roll. Det tas lite grann bort i det här förslaget. Däremot stöder vi självklart att alla olika organisationer, hur de än är organiserade, ska ha möjlighet att fortsätta. Jag skulle gärna vilja höra lite grann om hur du ser på det.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 131 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jag kan notera att Jens Orback, efter några självklara kommentarer om kvinnors organisering som viktig för demokratin och det demokratiska samhället, väljer att passa i frågan i väntan på nästa utredning. Det kanske är klokt. Det vet jag inte riktigt, men det är möjligt att det är så. Från moderat sida har vi i alla fall väntat i åtta år på en förändring. Jag återkommer till det lite senare. Jag delar uppfattningen i den tjocka SOU-utredningen, som både Annika Qarlsson och jag har burit hit, att det spelar en roll för kvinnor att kunna organisera sig för att föra upp nya frågor på den demokratiska dagordningen. Det gäller inte bara kvinnor. Det gäller såväl företagare som funktionshindrade eller vilka grupper som helst egentligen. Jag kan inte påstå att jag har läst utredningen från pärm till pärm. Den innehåller flera bra förslag, men att föra in en ny nämnd eller på sikt till och med en myndighet tillhör inte de goda förslagen, som vi från moderat sida ser det. Utredarens bedömning är att kostnaderna för handläggning och kansli för en sådan nämnd kommer att uppgå till 3 miljoner kronor. Det är nästan lika mycket som organisationerna får i dag. Det är ungefär 10 % av det anslag som föreslås. Skulle det sedan bli en myndighet blir det naturligtvis ännu mycket mer. Herr talman! Det pratas mycket från människa till människa på gatan om vart pengarna tar vägen. Vart tar alla de pengar vägen som vi betalar i det land som förmodligen har de allra högsta skatterna i världen? Ett av flera svar, för det finns flera svar, är kanske just det här med myndigheter. Bara de senaste fyra åren lär vi ha fått 50 nya myndigheter. Som min borgerliga syster Annika Qarlsson sade kan det också vara ett sätt att begrava en fråga. Jag håller också med Annika Qarlsson om att det vore bättre att kvinnoorganisationerna fick de här pengarna direkt. Det kan väl kallas för ett antipatriarkaliskt synsätt, om jag får uttrycka mig så. Inom Moderaterna fanns det tidigare ett rent kvinnoförbund. Men alltfler kvinnor, inte minst yngre kvinnor, tyckte att det var ett omodernt sätt att jobba. Man kanske ville arbeta med frågorna utan att för den skull köpa ett helt koncept. Av det skälet bildade man i stället ett nätverk för åtta år sedan och fick uppenbarligen löften av regeringen, om inte skriftliga så i alla muntliga, om att det inte skulle påverka bidragsordningen. Men det gjorde det. Samma sak hände med Vänsterpartiet, som även de blev av med bidraget på ungefär en halv miljon kronor om året. Det har gått så långt att man nu börjat fundera på om man ska bilda ett kvinnoförbund igen, trots att man tycker att det är omodernt och fel sätt att jobba på. Men det kanske blir nödvändigt. Nu finns det i och för sig antydningar i förslaget om att även nätverk ska kunna räknas som en riktig organisation, även om jag tycker att det är fel att man ska organisera sig så. Nätverk borde vara rimligare än att vi delar upp oss. Det är möjligt att jag själv kanske får ändra min inställning trots att jag under min tid som aktiv MUF-are flera gånger motionerade om kvinnoförbundets avskaffande. Det kanske inte var så klokt. Nu är min talartid snart slut, så jag återkommer om en liten stund. Jag vill bara säga att när det handlar om jämställdhetsfrågor tror jag mig ändå ha fått en frände i Jens Orback. Vi kallar oss båda hellre humanister än feminister, som jag har uppfattat det.
Jens Orback (S)
Anf. 132 Jens Orback (S)
Herr talman! Jag tar mig friheten att kalla mig både humanist och feminist. Jag befinner mig i den fas, herr talman, då jag kan vara resonerande eftersom jag ännu inte har lagt fram något förslag. Nu sker en beredning i departementet, och jag kommer snart att så att säga sätta ned fötterna. Min ambition är att kunna presentera någonting till vårpropositionen. Skälet till utredningen och direktiven till den är att utvecklingen har sprungit förbi systemet. Det är inte heller någon hemlighet att jämförelserna i bidragssystem mellan kvinnoorganisationer och andra organisationer visar att kvinnoorganisationerna får mindre. Jag tycker att det är bra att de övriga riksdagspartierna är med i den här diskussionen. Deras engagemang, tror jag, är en hjälp när det gäller att få ett gott resultat. Men jag vill ändå problematisera. I tisdags var jag på Folkrörelseforum. Folkrörelserna, föreningarna, precis som kvinnoorganisationerna, ser jag som någon form av infrastruktur för demokratin. Inte minst när det gäller kvinnorörelserna är det dem vi har att tacka för att vi befinner oss där vi befinner oss i dag. Det är jag speciellt tacksam för som förälder till tre döttrar. Temat på Folkrörelseforum var folkrörelsers och föreningars självständighet. Där finns en balansgång mellan det som vi alla vill ha, självständiga folkrörelser med stor integritet, och det faktum att skattebetalarnas pengar också ska vara rättvist fördelade och att det ska finnas en kontroll av hur de används. Därför håller jag helt med Annika Qarlsson om att också när andra fördelningar görs till andra organisationer ska bidrag ges, om det är statsbidrag, till organisationer som kan driva en jämställd föreningsaktivitet. Men det finns komplikationer, tycker jag, med vem som ska dela ut pengarna. Å ena sidan finns det argument som går ut på att det är en kvinnoorganisation själv som paraplyorganisation som ska gör det. Den kan arbeta för självständiga föreningar, kanske ligger nära sina organisationer och känner verksamheten bra och kan då göra en riktig fördelning. Men det finns också problem med att ge en paraplyorganisation en form av myndighetsansvar. Hur ska den organisationen tänka när den släpper in flera medlemmar? Är det en risk att släppa in flera medlemmar i denna organisation för att då också kakan att fördela minskar? Jag tror att Annika Qarlsson själv nämnde ordet "inbördeskannibalism". Kan det uppstå en jävssituation där paraplyorganisationen också är representerad av organisationer som man ska fördela till? Vi har lite olika system i föreningslivet när det gäller hur pengarna ska fördelas. Idrottsrörelsen gör det via Riksidrottsförbundet. Andra gör det via myndigheter. Det finns ett behov av att fördjupa sig i de här frågorna, och de är inte enkla. Nu ser jag att lampan i talarstolen blinkar, så jag vill återkomma till att problematisera i nästa inlägg. I det kanske jag också kan säga lite mer om vilka frågor jag tycker är viktiga innan vi går fram med ett beslut.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 133 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Självklart är det inte alldeles enkelt när det är skattepengar man har att fördela. Det måste självfallet finnas en tanke bakom. Det låg i våra funderingar och resonemang. Jag förstår att du har varit inne och läst vårt remissyttrande. Det är där du hittar detta att vi själva på något sätt ska organisera och också finnas med som bidragsgivare. I det har vi bland annat exemplifierat med Forum Syd. Det finns med som en gemensam organisation för sådana som jobbar med bistånd och är en mellanpart som sedan går till Sida. Man förbereder och har Sida som en motpart. Det är lite grann den idén som vi har varit inne och tittat på för att se att det finns ett alternativt i fråga om en helt ny myndighet. Jag vill bara lite kort kommentera det här med att vara modern. Ibland är det så att om man är omodern tillräckligt länge blir man modern igen. Det gäller både kläder och organisationsstrukturer och liknande. Det är saker och ting som behöver förnyas och moderniseras, men det gäller också att vara väldigt vaksam så att man inte slänger bort allt som man har sett har fungerat tidigare. Jag kommer tillbaka lite till detta med var stödet ska delas ut. Du resonerar kring myndigheten och jag landar på vilken väg pengarna ska ta. Nu har jag redan löfte om att det händer saker i vårpropositionen. Då funderar jag: Vilken väg ska de ta? I utredningens förslag ligger att det ska vara via partistödet som de politiska kvinnoorganisationerna ska få sitt. De andra ska självklart gå vid sidan om och inte via partier. I det kan jag ändå känna att det är väldigt bra att förslaget tar upp att det är ett stöd till alla sju riksdagspartier antingen man har valt nätverksform eller utskott eller förbund. Det tycker jag är jättebra, för vi behövs. Det här behövs i alla partier. Men vi som trots allt har valt att vara ett fristående förbund har ju valt den organisationsformen just för att inte vara uppknutna och uppbundna. Det blir vi med det förslag som ligger. Det saboterar våra förhandlingsmöjligheter när vi ska sätta oss med partiet och förhandla sedan. Jag kan se att det finns en poäng med att vi inte sitter i partiernas knä och är beroende av godtycke, medarbetare eller hur förhållandet nu ser ut. Jag skulle vilja formulera de politiska kvinnoförbundens uppdrag som bredare än att enbart vara en del av en partiapparat. Partier jobbar numera i fyraårsperioder. Det är en väldigt viktig del. Men som kvinnoorganisation har vi, i alla fall i vårt kvinnoförbund, ett mer allmänt uppdrag. Vi finns både med och agerar kring opinionsbildning och bevakar kvinnors rättigheter och försöker bedriva politik via de politiska partierna. Det är så många fler delar, så jag känner att man förminskar de politiska kvinnoförbunden genom att säga att de enbart hör till partipolitiken. I det här med att bilda myndighet eller inte är det klart att det kan bli mycket lättare. Det blir mycket mer konkret. Det finns ju något mätbart, synbart: " Yes ! Vilken jämställdhetsminister vi har! Han har åstadkommit någonting!". Men för att nå resultat i detta handlar det kanske inte om dessa synliga saker, utan det är att få i gång arbetet ordentligt och stärka kvinnors organisering på en annan nivå som jag tror är det allra viktigaste.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 134 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jag kan inte låta bli att reagera på en sak eftersom jag delvis har samma bakgrund som Jens Orback. Vi är nämligen båda journalister och nyfikna på ord. Nu har jag hört det nya modeordet "problematisera" uttalas flera gånger härifrån. Det ska vi vara vaksamma på. Det kommer efter "fokusera", som var det förra modeordet. Hursomhelst blev jag lite orolig, för jag tolkade nästan Jens Orback som att han trots allt var ganska positiv till det här med en ny jämställdhetsmyndighet. Det gör mig lite bekymrad, för jag tror trots allt inte att det är en lyckosam lösning av de skäl som jag nämnde tidigare. Vi har sedan långt tillbaka till och med fastslaget, tror jag, att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra i stort sett alla beslut, bidrag till organisationer och så vidare. Det här kommer inte att lösa problemen utan snarare att sluka en hel del av pengarna som i stället skulle kunna användas ute i verksamheterna. Sedan tycker jag också att man ska ha en viss försiktighet när det handlar om pengar. 7 ½ miljard som delas ut till föreningslivet är rätt mycket pengar trots allt. Då kan man, precis som Annika Qarlsson har varit inne på i sin interpellation, konstatera att drygt 3 ½ miljon kronor inte är särskilt imponerande. Men visst spelar pengar ändå roll. Som jag sade har det moderata kvinnliga nätverket, vars ordförande för övrigt sitter i riksdagen som ordförande för miljö- och jordbruksutskottet, inte haft särskilt mycket pengar de senaste åtta åren. Man har satsat på utbildning, coachning, för att just få fram fler kvinnor som kan kandidera politiskt. Det är klart att det tar väldigt mycket kraft när man inte har de här pengarna och kanske inte heller direkt får så mycket mer bidrag från andra håll heller. Visst är det positivt att det föreslås en förändring. Det måste finnas andra möjligheter att på ett enkelt sätt kunna dela ut de här pengarna. Om det är via Justitiedepartementet eller på annat sätt kan jag inte avgöra i dag. Det får vi säkert chans att diskutera. Men jag hoppas trots allt på en pragmatism och på en vilja. Tack, och god jul alla!
Jens Orback (S)
Anf. 135 Jens Orback (S)
Herr talman! När jag tittar på det här stödet som bland annat centerkvinnorna får handlar det ju om 1 ½ miljon kronor per år av Centerns stöd på 15 miljoner. Det är exakt de här tio procenten. Jag är inte helt säker på hur du, Annika Qarlsson, känner att du mindre sitter i knät om det skulle vara fastslaget 10 % än om det ska avgöras från fall till fall av partiet. Vore det inte tydligare om det var fastlagt att det är 10 % som gäller? Då skulle det inte bli någon skillnad. Du skulle få ett långsiktigt stöd som gör att du inte behöver äska pengar eller uppträda på ett visst sätt. Jag tror också att en tanke hos utredaren är att hitta källor för detta. När man ger ut ett stort partistöd skulle det här kunna vara en källa till finansiering. Lena Adelsohn Liljeroths "problematisering" är inte ett ord som jag är så bortskämd med i min mediala bakgrund - tror jag i alla fall. Det här förslaget handlar för mig inte just nu så mycket om bildandet eller ickebildandet av en myndighet. Det är en fråga som Gertrud Åström har att utredda, och vi får svar på det långt senare. Nu är det möjligt att man kan hitta andra former för själva utdelandet av pengarna. Men just nu sitter vi med den frågan, och det är därför vi får ägna oss åt att pröva den. Vi ska bereda ärendet. Jag är helt överens om att allt föreningsliv och alla folkrörelser som får stöd också ska göra sitt för att främja jämställdhetsarbetet. Jag skulle också vilja önska mina meddebattörer en god jul.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 136 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Jag ska bara förklara hur det ser ut. Våra organisationer ser lite olika ut. Vårt förbund, Centerkvinnorna, är ett fristående kvinnoförbund som uppfyller formulär 1 A. Vårt förbund har uppfyllt kraven för att få bidrag, vilket inte det moderata kvinnoförbundet har gjort. Därför är vi en av få organisationer som i dag har statsbidrag. Men vi är också goda förhandlare som har sett till att vårt parti går in och stöder vårt förbund med ytterligare pengar, trots att man inte har en summa motsvarande 10 %. Slår man samman detta blir vi beroende av alltihop från ett och samma ställe. Det är så förslaget ser ut. I dag får vi detta från två håll och får också i framtiden se till att vara goda förhandlare och se till att stärka våra positioner. Det är så det ser ut hos oss. Om man funderar på förslaget i dess helhet kan jag känna att förslaget är kanonbra. Det här handlar ju om att stärka kvinnorörelsen i Sverige i dess helhet. Det handlar inte bara om dessa små kvinnoförbund som finns i riksdagen eller i partierna. Den stora delen handlar om att stärka kvinnoorganisationerna i Sverige totalt. Och starka kvinnoorganisationer kommer att ligga på oss i de politiska kvinnoförbunden, som kommer att ligga på våra partier, som kommer att ligga på jämställdhetsministern och alla andra myndigheter, organisationer och föreningar runtom i Sverige. Det är helheten, bredden, som kommer att så att säga öppna upp för att vi verkligen ska nå framgång i detta arbete. Ibland när man är ute och reser på andra håll i världen brukar detta nämnas. De vet ju hur bra vi är i Sverige. När man talar om att det inte är riktigt bra och att det finns lite grann kvar att göra, säger de: Herregud, ni har ju hållit på så himla länge. Det är väl lite grann i fråga om detta som det finns en frustration. Man tycker att det måste hända mer än i dag. Förslaget när det gäller detta bidrag innebär en kraftig ökning mot i dag. Jag tackar herr talmannen för att jag har fått 30 sekunders extra talartid. Jag har en förfrågan till statsrådet. Han har nu chansen så här precis före jul att svara på vilka summor som det handlar om. Vad kommer du att säga när du sätter dig vid regeringsbordet? Hur mycket pengar kommer du att säga att vi måste ha. Nu har du chansen att vara jultomte!
Jens Orback (S)
Anf. 137 Jens Orback (S)
Herr talman! Det visar sig att remissinstanserna är väldigt positiva till det här förslaget. Det har också kommit till min kännedom att många andra riksdagspartier ser med stor optimism fram mot ett förslag. Det tar jag till mig. Därför är min förhoppning också att kunna lägga fram ett förslag i samband med vårpropositionen. Det är min tanke. Men eftersom jag har sista ordet skulle jag vilja göra en kort betraktelse. Jag läste en interpellation från Annika Qarlsson, tror jag, där hon beskrev att det känns som att gå upp i en boxningsring när man går upp och debatterar jämställdhetsfrågorna men att det inte finns någon motståndare att möta. Jag reflekterade över detta när jag läste detta häromdagen. Och jag tycker att det ligger rätt mycket i det. När jag ser tillbaka på den jämställdhetsdebatt som har varit under de senaste veckorna känner jag att det finns en frustration och en brist på motståndare. Därför tror jag att det är viktigt att vi kan hitta motståndare. Men många människors olika inställningar i jämställdhetsfrågor måste komma fram. Och den som är tyst accepterar också på något sätt, när den har kunskap, en orättvisa eller till och med ett förtryck. Jag skulle vilja säga att det när det gäller jämställdhetsfrågorna finns väldigt få platser där man neutralt kan förhålla sig till orättvisor. Därför hoppas jag väldigt mycket på en dialog i den här kammaren, där många olika synpunkter kan komma fram när det gäller feminism och när det gäller jämställdhet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.