Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

Interpellation 2009/10:213 av Berg, Marianne (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-02
Anmäld
2010-02-02
Besvarad
2010-02-12
Sista svarsdatum
2010-02-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 februari

Interpellation

2009/10:213 Socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

av Marianne Berg (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Socialstyrelsen och länsstyrelserna har under 2008–2009 arbetat för att ta fram bedömningskriterier för tillsynen samt genomfört en nationell tillsyn av kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld efter ett regeringsuppdrag. Det är första gången som en nationell tillsyn har genomförts på ett likartat sätt över hela landet med gemensamma nationella bedömningskriterier. Tillsyn har gjorts i 80 kommuner och stadsdelsnämnder i hela landet. Resultatet från tillsynen har redovisats i en rapport från länsstyrelserna och Socialstyrelsen i december 2009, Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld – alla kommuners ansvar. Rapporten visar bland annat att det finns stora skillnader mellan socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld i olika kommuner. Skillnaderna kan medföra att bostadsorten blir avgörande för om en våldsutsatt kvinna eller ett barn som bevittnat våld får adekvat stöd eller inte. De problem som uppmärksammats i rapporten handlar bland annat om bristande rättssäkerhet till följd av att relevant lagstiftning inte följs, att rutiner för dokumentation av beslut saknas eller inte efterlevs och avsaknad av uppföljning av enskilda biståndsärenden. Dessutom finns det stora skillnader mellan kommunerna när det gäller kvalitet på stödinsatser och personalens kompetens inom området våld i nära relationer. Dessa brister är dock väl kända sedan länge.

Vänsterpartiet har länge uppmärksammat rättsosäkerheten och den risk för ett godtyckligt bemötande som inte sällan drabbar våldsutsatta kvinnor i deras kontakt med socialtjänsten.

Enligt en kartläggning från SKL finns det ett samband mellan förekomsten av flera olika stödinsatser och att man har en särskild anställd person för att arbeta med kvinnofrid (SKL 2009). Utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) och utredningen om socialtjänstens stöd för våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) har också visat att det finns en rad brister i kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor även om utvecklingen delvis gått framåt. Handlingsplaner för arbetet med våldsutsatta kvinnor fanns 2005 i ca 70 procent av kommunerna. Handlingsplanernas verkningsfullhet beror dock på hur aktivt frågan om mäns våld mot kvinnor diskuteras och hur arbetet mot våldet organiseras. Det finns ofta brister i kommunernas rutiner och riktlinjer för att bemöta våldsutsatta kvinnor. Vidare brister samordningen mellan kommunerna.

En kartläggning i Stockholms län av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och flickor och barn som bevittnat våld (länsstyrelsen, 2008) visar att cirka hälften av Stockholms läns kommuner och stadsdelar saknar en kvinnofridssamordnare. Vidare saknar hälften av kommunerna och stadsdelarna aktuella handlingsplaner för arbetet. Vidare visar granskningen att det finns brister i personalens grundläggande kompetens om mäns våld mot kvinnor vilket gör att utsatta kvinnor och barn som bevittnat våld inte alltid identifieras. Samtliga granskade kommuner och stadsdelar i kartläggningen har kritiserats för brister. Det handlar om bristande information, samordning, statistik, mål för arbetet, hot- och riskbedömningar, system för kvalitetsgranskning och uppföljningar med mera.

Omfattningen av våldet och dess konsekvenser för kvinnan osynliggörs ofta i dokumentationen. En allvarlig brist som uppmärksammats är att socialtjänsten har ett bristande barnperspektiv som ger en hög toleransnivå när det gäller att inte utreda barns behov. Samtidigt uppger cirka hälften av respondenterna i granskningen att det inte finns tillräckligt med insatser för de utsatta kvinnorna i deras kommun eller stadsdel.

FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor är i sin rapport från 2008 oroad över att socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor varierar mellan kommunerna och att vissa kommuner inte kan erbjuda skyddat boende för alla våldsutsatta kvinnor, bland annat kvinnor med särskilda behov. Det är nu hög tid för regeringen att ta dessa uppenbara brister på allvar.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld ska få ett rättssäkert, icke godtyckligt bemötande av socialtjänsten?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bostadsorten inte ska vara avgörande för vilket stöd en våldsutsatt kvinna eller ett barn som bevittnat våld kan förvänta sig?

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:213, Socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

Interpellationsdebatt 2009/10:213

Webb-tv: Socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (Kd)
Anf. 28 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Marianne Berg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld ska få ett rättssäkert, icke godtyckligt, bemötande av socialtjänsten samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att bostadsorten inte ska vara avgörande för vilket stöd en våldsutsatt kvinna eller barn som bevittnat våld kan förvänta sig. Eva Olofsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kunskapen om mäns våld mot kvinnor, mot särskilt utsatta grupper som äldre kvinnor och kvinnor med fysiska eller psykiska funktionshinder, ska bli bättre inom den kommunala omsorgen samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att alla landets kommuner ska ta sitt ansvar för att erbjuda skyddat boende till kvinnor med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Under mandatperioden har det gjorts en omfattande satsning inom socialtjänstens område för att stärka stödet till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Satsningen är en del i regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Målsättningen är att en våldsutsatt kvinna eller ett barn som bevittnat våld ska kunna få det stöd och den hjälp de behöver oavsett i vilken kommun de bor. Socialtjänstens arbete på detta område ska därför kvalitetsutvecklas och bli mer enhetligt över landet. I juli 2007 ändrades socialtjänstlagen för att tydliggöra socialnämndens skyldighet att ge brottsoffer, och då framför allt kvinnor och barn som bevittnat våld, det stöd och den hjälp de behöver. För att stödja kommunerna att på olika sätt förstärka och kvalitetsutveckla sitt arbete tillförs de årligen särskilda utvecklingsmedel. Den tillsyn som Marianne Berg och Eva Olofsson hänvisar till i sina interpellationer har regeringen tagit initiativ till. I samband med lagändringen gav regeringen flera olika uppdrag i syfte att förbättra och kvalitetssäkra socialnämndens stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Bland annat fick länsstyrelserna i uppdrag att tillsammans med Socialstyrelsen genomföra en förstärkt tillsyn på området. Resultatet av tillsynen visar att kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld har utvecklats. Men det förekommer fortfarande stora brister, bland annat när det gäller att kartlägga, dokumentera och följa upp arbetet. Tillsynsarbetet visar också att vissa särskilda gruppers behov inte alltid tillgodoses på ett bra sätt och att socialtjänstens kunskap och medvetenhet om dessa grupper behöver förbättras. För att ge vägledning åt kommunerna i tillämpningen av socialtjänstlagen har Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen tagit fram allmänna råd (SOSFS 2009:22) som riktar sig till socialtjänstens personal. Socialstyrelsen kommer också att ta fram en handbok som ska publiceras i juni 2010. Både de allmänna råden och handboken bygger bland annat på den förstärkta tillsynen och beaktar de brister som har identifierats. När det gäller Eva Olofssons frågor om äldre kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning vill jag gärna nämna följande. Socialstyrelsen har fått två uppdrag som särskilt fokuserar på våld mot funktionshindrade kvinnor. Totalt har 2 miljoner kronor fördelats till handikapporganisationer vilket lett till höjd medvetenhet inom handikapp- och kvinnojoursrörelsen om utsatthet för våld i denna grupp samt förbättrade kontakter. Socialstyrelsen har också fått i uppdrag att ta fram utbildningsmaterial i syfte att öka medvetenheten om de särskilda risker för våld som funktionshindrade personer kan utsättas för samt att öka kunskapen om deras specifika behov. Uppdraget ska slutredovisas i september 2011. Även äldre kvinnor är en grupp som är särskilt utsatt och där behöver vi förbättra vår kunskap. I den lagrådsremiss om värdigt liv i äldreomsorgen som nyligen överlämnades till Lagrådet framgår att regeringen har för avsikt att ge ett uppdrag att ta fram en nationell handlings- och åtgärdsplan för säkerhetsfrämjande arbete för äldre personer där bland annat brottsligheten mot äldre ska uppmärksammas. Regeringen har alltså vidtagit en rad åtgärder för att utveckla och kvalitetssäkra socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Regeringen avser att fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor och kommer att noga följa utvecklingen på området. Det handlar om ett långsiktigt arbete och det resultat vi nu ser i form av olika former av förbättrat kunskapsstöd är en viktig del i detta arbete.
Marianne Berg (V)
Anf. 29 Marianne Berg (V)
Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det är inte första gången vi debatterar denna fråga, vilket visar att den är mycket viktig. Jag ska inte i denna interpellationsdebatt endast kritisera regeringen, eller i detta fall statsrådet Larsson, för att inte ha gjort någonting. Det menar jag nämligen inte. Tvärtom har de gjort mycket för våldsutsatta kvinnor och för barn som bevittnat våld. Jag anser dock inte att det är tillräckligt och hoppas att i denna debatt få svar på mina frågor. Som jag sade har jag i tidigare interpellationer tagit upp problemet med att kvinnor som blir utsatta för mäns våld och barn som bevittnar våld riskerar att få en godtycklig behandling när de söker stöd och hjälp eller råd hos socialtjänsten. Den tillsyn som gjorts och som redovisas i rapporten Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld - Alla kommuners ansvar visar, som statsrådet också sade, klart och tydligt att det finns brister. Detta är i och för sig ingen nyhet för Vänsterpartiet, men det är sorgligt att få det så klart och tydligt bekräftat. Det är rent ut sagt bedrövligt att det i många kommuner råder bristande säkerhet till följd av att lagstiftningen inte följs, att det saknas rutiner för dokumentation av beslut samt att uppföljningsarbetet brister. Det tycker jag är mycket allvarligt. Dessa brister missgynnar kvinnor vid en eventuell rättsprocess. Dessutom är det helt oacceptabelt att det finns så pass stora skillnader i arbetet mellan kommunerna. Det innebär att bostadsorten kan vara avgörande för om en kvinna som blir våldsutsatt, eller ett barn som bevittnar våld, får adekvat stöd och den hjälp de behöver. Bostadsorten ska inte vara det avgörande. Nu har vi fått rapporten och därmed mer fakta på bordet när det gäller kvinnor som utsätts för mäns våld samt barn som bevittnar våld. Då är det kanske dags att ta ytterligare ett steg framåt och agera. Jag menar att det är dags att agera kraftfullt. Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen tagit fram allmänna råd som riktar sig till socialtjänstens personal vad gäller tillämpningen av socialtjänstlagen. Det är mycket bra. Socialstyrelsen arbetar nu med att ta fram en handbok, som statsrådet nämnde, och den väntas bli klar i juni. Också det är mycket bra. Är detta tillräckligt? Nej, jag tycker inte det. Vad mer kan vi då göra? En sak är att anta nationella riktlinjer. Därför undrar jag om statsrådet är beredd att genomföra det. Det skulle verkligen vara positivt och ett lyft för arbetet med att uppnå mer likvärdighet för kvinnor som blir utsatta för mäns våld eller barn som bevittnar våld. Om regeringen nu verkligen tar denna problematik på stort allvar, varför då inte införa nationella riktlinjer? Är statsrådet beredd att gå vidare i den riktningen?
Eva Olofsson (V)
Anf. 30 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag vill också börja med att tacka för svaret. Jag har ställt två frågor. Den ena handlar om att det behövs mycket mer kunskap om situationen för äldre kvinnor som utsätts för våld och kvinnor med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld. Den andra gäller möjligheten till skyddat boende och stöd. Jag har gjort det mot bakgrund av den tillsynsrapport som regeringen har tagit initiativ till och ska ha en eloge för. Det är en mycket bra tillsynsrapport, som handlar om 80 kommuner, inte alls alla som vi har här i Sverige, och har lett till förbättringar och diskussioner i de kommuner och stadsdelar där man har "tillsynat". Tillsynen visar, precis som Marianne Berg sade här tidigare, att om man ska få bra stöd och bra skydd som våldsutsatt kvinna handlar det om var någonstans i Sverige man bor. Men det är också så att man inte ska vara en äldre kvinna som är utsatt för mäns våld mot kvinnor och heller inte en kvinna med funktionsnedsättning som är våldsutsatt, därför att i många kommuner är det individ- och familjeomsorgen som har fått den här frågan som sin. Det är där utbildningen sker, det är där man har specialisttjänster och det är där man har riktlinjer, medan det inom äldreomsorgen är väldigt få kommuner där man har utbildat personalen, har riktlinjer och ett strukturerat arbete och vet vad man ska göra när man träffar på våld mot äldre kvinnor. Det ser inte mycket bättre ut om man tittar på våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Det här är allvarligt. Våld mot äldre kvinnor synliggörs inte så ofta. Våld mot äldre kvinnor kan också tolkas som att man har ramlat och slagit sig, att man har dålig balans, att man har brutit armen eller fått frakturer på grund av sin skröplighet som äldre och inte på grund av våld. Brottsoffermyndigheten gjorde en omfångsundersökning, Ofrid? Våld mot äldre kvinnor och män . Man säger att detta är ett folkhälsoproblem som är vanligt förekommande. Både män och kvinnor kan drabbas, men det finns skillnader: Kvinnor drabbas oftare mer upprepat, och de drabbas av det sexualiserade våldet. Det är något som man ofta inte talar om när det gäller våld mot äldre kvinnor. Därför är det lite anmärkningsvärt att ingen av de 56 åtgärderna i regeringens handlingsplan är riktad mot äldre kvinnor som utsätts för våld. Ministern Maria Larsson hänvisar i sitt svar till lagrådsremissen. Det gäller regeringens kommande förslag till riksdagen om ett värdigt liv i äldreomsorgen. Man har där för avsikt att i ett uppdrag ta fram en nationell handlings- och åtgärdsplan för säkerhetsfrämjande arbete för äldre personer. Jag blev lite hoppfull när jag läste det, så jag slog upp de här sidorna i lagrådsremissen. Det står mycket bra där om att förebygga fallskador. Det står mycket bra om bränder. Det står om stölder och bedrägerier mot äldre. Men tyvärr används ordet "våld" bara en gång på dessa sidor. Man skriver om samverkan mellan kommuner, primärvård och ideell sektor i syfte att minska olycksfall bland äldre och våld och kriminalitet mot äldre, att utreda hur utbildningsverksamheten på området kan utvecklas och att överväga hur statistik och indikatorer kan förbättras. Det är allt som nämns om våld på dessa tre sidor. Det står inget om mäns våld mot äldre kvinnor. Eftersom jag vet att det helt nyligen har gjorts material om de här frågorna där våld mot äldre och mäns våld mot kvinnor är frågor som helt saknas vill jag helt enkelt ställa frågan till ministern: Är Maria Larsson beredd att se till att våld mot äldre och mäns våld mot kvinnor kommer med tydligt i det här materialet?
Maria Larsson (Kd)
Anf. 31 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Alla vi som har träffat kvinnor som har levat i en situation där de haft våld från en man riktad mot sig vet vilken utsatthet det innebär. Jag tror att mina meddebattörer också drivs av det engagemang som kommer av att man har fått ta del av personliga erfarenheter från kvinnor som har varit i den här utsatta situationen. Det är åtminstone det som driver mig i den här frågan. Precis som ni påpekar är det tyvärr så att det stöd man kan få fortfarande beror på i vilken kommun man bor. Det är en av mina ambitioner att försöka se till att likvärdigheten över landet ökar. Jag skulle önska att mycket mer hade gjorts tidigare, att vi skulle ha varit längre framme på vägen. Det får falla tillbaka på tidigare regeringar, men jag skulle vilja säga att den här regeringen redan när vi tillträdde satte i gång ett arbete av stor omfattning. Det handlar naturligtvis först om att kartlägga kunskapen, så att vi ser hur tillståndet är. Det är därför vi har bett länsstyrelserna att göra den här tillsynsrapporten för att vi ska få kunskap om den nuvarande situationen. Som sagt gav den oss ny kunskap. Det är till och med så att vi kanske ser att situationen var värre än vi befarade, att olikheterna var större. Men den kunskapen, mina vänner, borde ha inhämtats för länge sedan. Där hade ni haft möjlighet att påverka regeringspolitiken. Den kunskap som vi har fått genom tillsynsrapporten har föranlett regeringen att vidta ett flertal åtgärder. Precis som nämndes i mitt interpellationssvar har vi bett Socialstyrelsen att utarbeta allmänna råd. Vi har bett dem att ta fram en handbok som ska kunna vara till hjälp ute i kommunerna som verktyg för en större likställighet och likvärdighet i bedömningarna om kvinnors utsatthet och behovet av hjälp. Det vi också har gjort och som jag inte nämnde i mitt svar, men som delvis berör Marianne Bergs fråga om nationella riktlinjer, som är ett steg i den riktningen - jag är inte alls främmande för att ta ytterligare steg - är att vi har bett att få fram kvalitetssäkrade bedömningsinstrument, alltså förslag för att socialtjänsten ska ha handfasta verktyg. Sex sådana olika instrument är framtagna och kommer under 2010 att prövas i några kommuner. Innan vi eventuellt bestämmer oss för ett eller två av dem måste vi veta att de fungerar i praktiken. Men modeller är framtagna för enhetliga bedömningsinstrument och kommer att prövas under 2010. Två av de instrumenten riktar sig särskilt till barn. Jag skulle vilja säga att det har varit högsta aktivitetsnivå i den här frågan. Ekonomiska resurser har satsats och kunskapsutveckling har skett. Sedan finns det grupper som är i en särskilt utsatt situation beroende på att de kanske inte ens har fysisk förmåga att försvara sig mot våld, vilket självklart ökar utsattheten. Det kan handla om kvinnor med funktionsnedsättning och äldre kvinnor. Det här är grupper som man har fokuserat på väldigt lite. Det vi har gjort är att vi har gett uppdrag och resurser till handikapporganisationerna för information. Det har varit två projekt i gång som har ökat kunskapen i de egna organisationerna och hos socialtjänsten. Kvinnojourer och handikapporganisationer har på många orter i Sverige kommit betydligt närmare varandra.
Marianne Berg (V)
Anf. 32 Marianne Berg (V)
Fru talman! Det var positivt att höra att statsrådet inte säger blankt nej till att eventuellt genomdriva nationella riktlinjer. Det var också bra och positivt att höra att vi har samma syn på att det inte är bostadsorten som ska vara avgörande för om kvinnor ska kunna få ett korrekt bemötande och en korrekt handläggning av ett ärende. Mäns våld får absolut inte döljas. Det får inte bli osynligt och får inte mörkas. Om inte vi i riksdagen tar upp frågan och ser till att åtgärder vidtas, vem ska då annars göra det? Vi måste se vad det handlar om: Våldet är en maktutövning som har sin grund i ojämlikheter mellan könen. Det är ett perspektiv som är väl förankrat på den internationella arenan. FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor tar sin utgångspunkt just i könsmaktsperspektivet. Man menar att historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män har lett till dominans och diskriminering av kvinnor. Regeringens handlingsplan mot mansvåld, som ministern i sitt svar har refererat till, är i många delar bra men saknar just ett könsmaktsperspektiv. Det är trist. I och med att det saknas kan det ligga till grund för att man späder på en mängd olika tolkningar och förklaringar om vad som ligger bakom mäns våld mot kvinnor. Det är vanligt att man tar upp det sociala arvet, dåliga uppväxtförhållanden, manlig frustration och vanmakt, alkoholkonsumtion eller så går man på tillhörighet till en icke-svensk kultur som gör att människor därmed i grunden är icke-jämställda. Detta är horribla synsätt på våldet som många gånger befriar våldsutövarna, dessa män, från sitt ansvar. Det gör både förövaren och den våldsutsatta personen på något sätt till avvikande individer. I detta spår blir både bemötandet och arbetet med mäns våld mot kvinnor haltande. Att det är haltande kan vi konstatera nu när vi har rapporten på bordet. Därför är det viktigt, som jag tidigare tog upp, att nationella riktlinjer genomförs. Om statsrådet nu inte direkt är beredd att arbeta för eller ställa sig bakom att nationella riktlinjer införs undrar jag om statsrådet är beredd att ställa sig bakom att det är hög tid att införa obligatorisk genusutbildning och utbildningar i sexualiserat våld, mäns våld mot kvinnor och barn, på juristlinjen, polisutbildningen, sjuksköterskeutbildningen, läkarutbildningen och även socionomutbildningen. Hur har statsrådet tänkt sig att gå vidare så att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld ska få ett rättssäkert bemötande av socialtjänsten? Vad har statsrådet tänkt göra för att det inte ska bero på vilken ort jag bor att jag ska få ett korrekt bemötande i handläggningen av mitt ärende och få det stöd och den hjälp jag behöver? Kan ett första steg i rätt riktning vara att man inför en obligatorisk grundkurs i det jag tidigare tog upp?
Eva Olofsson (V)
Anf. 33 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag är naturligtvis glad över att denna regering också jobbar med mäns våld mot kvinnor. Men jag blir lite ledsen när man försöker förringa Margareta Winberg och andra socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska kvinnor som har jobbat och drivit den här frågan och har gjort stora framsteg. Det fanns en kvinnofridskommission. Den gjorde det första bra materialet jag har sett om mäns våld mot äldre kvinnor, jag tror att rapporten hette Han var väl inte alltid så snäll . Det fanns också andra rapporter om mäns våld mot kvinnor med utländsk bakgrund, samkönat våld och mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Det var ofta sammanställda rapporter som var jättebra och som för första gången fanns lätt tillgängliga. De försvann från hemsidan när vi bytte regering. Det tycker jag var väldigt tråkigt. Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning kan vara särskilt svårt för omgivningen att upptäcka. Kvinnornas funktionsnedsättning gör att de inte alltid har lätt att tala om vad de är utsatta för eller söka stöd. De kan vara beroende av förövaren. Det kanske är den personen som står för de dagliga behoven, kommunikationen och kontakten med omgivningen. Det är kanske den personen som ska hjälpa dem med medicin, sömn, mat och hygien. Det finns väldigt praktiska svårigheter för kvinnor med funktionsnedsättningar att själva skaffa hjälp att komma ur relationen med en våldsam man. Det kan handla om att färdtjänsten bara går att beställa vissa tider eller att det inte finns tillgänglig information. Man tänker inte på att våldsutsatta kvinnor kan vara blinda, döva eller har svårt att kommunicera eller röra sig utan hjälp. Många kvinnojourer får ta ansvar för skyddat boende. Nu håller jag med ministern om att det sker en förbättring. När Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt i Göteborg, som har gjort väldigt mycket i den här frågan, gjorde en inventering av handlingsplanerna i Västra Götaland rätt nyligen var det få kommuner som hade med reella riktlinjer om stöd för kvinnor med funktionsnedsättningar. Kommunerna måste ta ett större ansvar. Jag tycker också, som vi i Vänsterpartiet har föreslagit, att staten ska ta ett ansvar för tillgänglighet vid flera olika sorters funktionsnedsättningar. Det är så man får tänka. Det handlar inte bara om trösklar och dörrar. Det handlar lika mycket om människor med till exempel en intellektuell funktionsnedsättning. Det finns en nyligen genomförd kampanj som polisen har haft. Jag tyckte att den var bra. Men jag när talade med några som jobbar mycket med de här frågorna inför interpellationsdebatten sade de att den inte var tillgänglig för kvinnor med funktionsnedsättning. Man har inte tänkt på det. Den kampanjen var bara för några månader sedan. Jag har talat med några av dem som jobbat mest med detta. Det är ofta kvinnor som jobbat för Forum Kvinnor och Funktionshinder, som jobbat väldigt mycket med detta och med rötter i kvinnojoursrörelsen. De säger att det finns en mycket stor kompetensbrist ute i kommunerna när det gäller kvinnor med funktionsnedsättningar. Det behövs massiva utbildningssatsningar för politiker som inte vågar se det här problemet, för chefer och dem som jobbar i verksamheterna. En av de kvinnor som jobbat mycket med detta sade: Politiker, chefer och anställda måste se att detta är kvinnor som är utsatta för våld inte på grund av sin funktionsnedsättning. De är utsatta för mäns våld mot kvinnor, det vill säga för våld på grund av sitt kön. Jag vill fråga om ministern är beredd att satsa pengar så att vi får den kompetenshöjning som behövs inom funktionshinderområdet.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 34 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det är många önskelistor som framställs. Även om det här har skett en successiv kunskapsuppbyggnad under en rad år tycker jag att ni ändå måste erkänna att det är konstigt att ni aldrig under den tid som ni medverkade i regeringsbildningar såg till att vi fick fram en bild av hur situationen såg ut i Sverige. Det är något som länsstyrelsens tillsynsrapport så tydligt har visat. Grunden för mig och oss i regeringen när vi beslutar om politiska insatser är att det alltid har sin utgångspunkt i hur verkligheten ser ut. Det är centralt och viktigt för att veta hur man ska gå vidare. Nu har vi sett brister som vi har kunnat identifiera och som kan åtgärdas till del genom de allmänna råden. Man får också hjälp av den handbok som kommer till sommaren som också bygger på den identifiering av brister som har gjorts. Man måste arbeta metodiskt och strukturerat för att komma till rätta med problemen. Det kommer inte att lösa hela problemet. Det behövs ett fortsatt utvecklingsarbete och naturligtvis också ett utbildningsarbete. Det allra viktigaste utbildningsarbetet är riktat mot de män som i dag utövar våld. Det är bara så vi kan lösa problemet långsiktigt. Här ser vi också stora regionala skillnader och stora skillnader i kvalitet på de utbildningar som finns. Det är för mig en angelägen fråga. Jag är intresserad av att lösa frågan ordentligt. Då är det männen vi måste arbeta med och som kommer i fråga för utbildningar så att de kan hitta andra sätt att hantera aggression och frustration än att slå kvinnor. Min fråga till er är: Hur viktig tycker ni att den frågan är? Vad ser ni som ett viktigt utvecklingsarbete på det området framöver? Det är väldigt bra att vi har fått fram befintlig information om nuläget. Det är centralt och viktigt att gå vidare utifrån den informationen. Det är precis det som regeringen nu har gjort och iscensatt med allmänna råd, handboken, uppdraget om behovsbedömningsinstrumenten och uppdragen till handikapporganisationer för att öka informationen och kunskap inom organisationerna. Regeringen har också gett ett uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett utbildningsmaterial för att kunna användas riktat till personliga assistenter och annan vårdpersonal som finns i de nära situationerna för personer som har funktionsnedsättning. Det är ett uppdrag som inte är avslutat. Det kommer att slutredovisas 2011. Det är ytterligare en del i det viktiga utbildningsuppdraget med många åtgärder framöver där allting tar sin utgångspunkt i hur situationen ser ut. Var står vi? Vilket kunskapsläge har vi i dag? Hur kan vi öka det ytterligare? Regeringen har gjort otroligt mycket på de få år vi har haft till förfogande både för att samla kunskapen och för att förbättra villkoren. För mig är den stora utmaningen framöver att ge män som slår och som utövar våld andra sätt att hantera situationer som triggar i gång dem. Det behövs en omfattande utbildningssatsning riktad mot de män som utövar våld. Det är en lösning på problemet, och det är det vi måste sträva efter.
Marianne Berg (V)
Anf. 35 Marianne Berg (V)
Fru talman! Det var väl att ta i att kalla de åtgärdsförslag som Vänsterpartiet via mig och Eva Olofsson har tagit upp i dag för önskelista. Det visar att ministern absolut inte tar frågan på allvar om hon kallar åtgärder för önskningar. Det var skrämmande. Riktlinjen ska vara att satsa på de män som i dag slår, säger ministern. Ja, så är det naturligtvis. Men då kommer alla de aspekter in som jag talade om tidigare - vanmakt, frustration och alkoholkonsumtion. Är det detta som Maria Larsson anser ligga bakom mäns våld mot kvinnor? Vi står här och pratar om dels hur vi ska kunna förebygga våldet, dels att de kvinnor som blir utsatta ska få en rättssäker process. I detta mitt sista inlägg i debatten vill jag inte på något vis kritisera eller lägga skulden på alla socialsekreterare i detta land som arbetar med och möter våldsutsatta kvinnor eller barn som har bevittnat våld. Jag vet hur ni sliter. Jag har själv arbetat på socialbyrå. Jag har arbetat med mäns våld mot kvinnor, och jag vet också att detta arbetet inte är speciellt högt prioriterat. Vad Vänsterpartiet vill är att grundutbildningen ska förändras. Det är inte sjyst att utsätta yrkesgrupper för det enorma ansvar det innebär att arbeta där våld förekommer. Grundutbildningen måste förändras. De som arbetar måste samtidigt ha tillgång till handledning och kompetensutveckling. Statsrådet! Nationella riktlinjer vore på sin plats om regeringen verkligen menar allvar i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn. Genomför nationella riktlinjer! Inför en obligatorisk grundkurs om våld mot kvinnor och barn i socionomutbildningen! Men det kanske statsrådet inte tycker är några åtgärder, utan kommer bara återigen att vifta bort som önskningar.
Eva Olofsson (V)
Anf. 36 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ministern tror att vi, om vi hade haft makten under dessa tre och ett halvt år, inte hade gjort någonting. Självfallet hade vi det. Självfallet är det positivt att ge stöd till män som slår. Men vi måste ändra hela den struktur som gör att män eller pojkar börjar slå för första gången. Det är ett annat arbete. Det är att bryta ned manliga maktstrukturer. Det är att stärka jämställdhetsarbetet. Det går från vaggan till graven. Jag skulle vilja ta upp de två frågeställningar jag har haft. När det gäller jobbet med stöd till kvinnor med funktionsnedsättning som är våldsutsatta finns det grupper där man över huvud taget inte har tänkt sig att detta förekommer och att man skulle ha behövt ta upp det. Ett tydligt exempel är att Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt nu har fått pengar från Allmänna arvsfonden för att ta fram piktogram för dem som kommunicerar genom att peka på bilder. Det har inte funnits bilder genom vilka de har kunnat tala om att de är våldsutsatta. En sådan enkel sak visar på den brist av synliggörande, medvetande och kunskap som har rått inom området. Därför vill jag vara konkret och ta upp frågan än en gång. Jag tror att det effektivaste medlet, förutom det som regeringen har gjort och som är bra för att öka kunskapen inom funktionshinderverksamheten, vore att avsätta pengar som används för att utbilda politiker, chefer och dem som är i verksamheten. Men det handlar också om poliser, rättsväsen och andra så att de kan ta emot anmälningar från kvinnor som har funktionsnedsättningar. Till sist handlar det om frågan om våld mot äldre kvinnor. Det finns ingen aktiv åtgärd mot detta bland de 56 i handlingsplanen. Är Maria Larsson beredd att i åtgärds- och handlingsplanen om säkerhet för äldre när den kommer skriva in tydliga stycken om våld mot äldre och tydliga stycken om mäns våld mot äldre kvinnor? Eller ska jag behöva motionera på propositionen när den kommer?
Maria Larsson (Kd)
Anf. 37 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Man får väl trots allt kalla det för önskelista när man framställer ytterligare förslag. Det har jag full respekt för; det kan man mycket väl göra. Jag tackar också för ert erkännande av att det faktiskt har hänt mycket. Det är många saker som har kommit till. Jag skulle liksom ni önska att vi hade kommit längre, men vi startade arbetet när vi tog över regeringsmakten och har använt de här åren på ett effektivt sätt för att förbättra arbetet. Kunskap behöver fortsatt växa till, både när det gäller funktionsnedsatta personer och äldre personer. Vi är bara i början på detta; det är jag övertygad om. Jag kan känna en oerhörd glädje över att man nu i form av de piktogram som Eva Olofsson berättade om över taget kan få uttrycka att man har blivit utsatt för våld. Det finns skäl att fortsätta det arbetet tillsammans med ett kunskapshöjande arbete om hur vi får mer likvärdighet i bedömningen av kvinnor som utsätts för våld i hela landet. Det handlar också om hur vi arbetar med män som utövar våld. I den strategi som ska tas fram för äldre personer står det precis så som Eva Olofsson läste högt för oss. Där finns det som handlar om våld med. Vi fortsätter den kunskapsutvecklingen. Jag skulle också vilja nämna att socialtjänstens personal är betydelsefull i sammanhanget. De utför ett mycket svårt jobb när de gör sina bedömningar. Jag tycker att de har haft en brist på verktyg, och det är ett stort nationellt ansvar. Jag beklagar att de inte har fått detta tidigare. Men nu tar vi fram allmänna råd; de finns redan på plats. Personalen kommer att få en handbok i juni 2010. Jag tror att det bedömningsinstrument som nu håller på att provas i sex olika former i olika kommuner också kommer att vara ett verksamt redskap för dem i det fortsatta arbetet. De ska ha hjälp i sitt mycket svåra arbete. Det är en absolut målsättning. Den hjälpen måste bygga på en metodutveckling som hämtar sin grund i den kunskap vi har.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.