skyddsjakt av rovdjur

Interpellation 2002/03:368 av Oscarsson, Mikael (kd)

den 12 maj

Interpellation 2002/03:368

av Mikael Oscarsson (kd) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om skyddsjakt av rovdjur

Möjligheten att skjuta ett rovdjur till skydd för sin djurbesättning måste tydliggöras, då det har förekommit och kommer att förekomma i framtiden, att djurägare som inte har jägarexamen eller vapenlicens, drabbas av angrepp, till exempel varg på sin fårbesättning. Möjligheten att skjuta det angripande djuret regleras i 28 § jaktvårdslagen:

"28 § Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark. Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde. Förordning (2001:451)."

Det är i dag oklart hur en fårägare utan vapenlicens ska kunna freda sina djur. Lagen säger att djurets ägare eller vårdare har möjlighet att skjuta det angripande rovdjuret om villkorstexten i övrigt uppfylls.

Ska varje djurägare utan vapenlicens skriftligen ge möjligheten att försvara djuren, åt en "vårdare", till exempel en granne med vapenlicens? Om en sådan granne inte finns tillhands, vad gör man då?

Möjligheten att upptäcka ett angrepp medan det pågår är oerhört liten, eftersom de flesta sker nattetid eller i gryningen, då få människor är vakna. Chansen att dessutom kunna få möjlighet att skrämma eller skjuta angriparen är om möjligt ännu mindre. Det handlar om ett fåtal sekunder och står inte skytten och lurpassar (som i till exempel Gräsöfallet, då han blev förvarnad), är chansen i det närmaste obefintlig.

Låt mig ta ett annat exempel. En fårägare i norra Uppland fick får rivna vid två tillfällen. Vid det ena tillfället blev ett större antal får och lamm dödade. Djurägaren såg vargen stå och bita i en tacka. Han kunde inte skrämma eller skjuta vargen utan sprang förtvivlad in och ringde, först polisen, som inte visste vad han skulle göra och sedan till Naturvårdsverket, vilka inte heller kunde klargöra om vem som skulle kunna använda § 28 för att i nödvärn skjuta mot vargen.

Detta är inte rimligt och i hög grad motverkar det syftet och viljan med stora delar av rovdjurspolitikens uppsatta mål.

Om inte folk i bygder med rovdjur upplever att de har möjlighet att freda sig mot angrepp på sina tamdjur, finns inte heller förutsättningen för en etablering av rovdjursstammar i kulturlandskapet.

Acceptansen för rovdjuren är en självklar förutsättning för en lyckad rovdjurspolitik i alla länder, även Sverige. Det viktigaste verktyget i detta arbete och alla som jobbar med rovdjursfrågor och rovdjur i landet är rörande överens om att utan en växande acceptans kan vi inte nå särskilt långt med de mål som den samlade rovdjurspolitiken anger.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga jordbruksministern:

1.Avser jordbruksministern att ta initiativ till en översyn av § 28 i jaktvårdslagen som innebär att djurägare har möjlighet att med vapen försvara sina tamdjur mot ett rovdjur som har eller är på väg att anfalla?

2.Vad avser jordbruksmininstern att vidta för åtgärder för att en fårägare utan vapenlicens ska kunna freda sina djur?