självmord
Interpellation 2003/04:292 av Andersson, Magdalena (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-02-11
- Anmäld
- 2004-02-11
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-02-17
- Sista svarsdatum
- 2004-03-03
- Besvarad
- 2004-03-23
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 11 februari
Interpellation 2003/04:292
av Magdalena Andersson (m) till socialminister Lars Engqvist om självmordSuicid är den vanligaste dödsorsaken i Sverige i åldrarna 15@44! Varje år dör över tre gånger så många i suicid som i trafiken, varje år dör dubbelt så många genom suicid än vad som omkom i Estoniakatastrofen. Varje vecka tar en svensk tonåring sitt liv.
Det har gjorts massiva insatser för att minska antalet dödsfall i arbetet och i trafiken. Prevention på dessa områden har lönat sig. Under en 30-årsperiod har antalet
- dödsfall i arbetet minskat med ca 85 %,
- dödsfall på vägarna, i trafiken, minskat med över 50 %,
- som dör genom att ta sitt liv minskat med ca 25 %, dock ej bland unga!
Suicid är ett folkhälsoproblem som behöver mötas på flera olika sätt. De som arbetar med suicidpreventivt arbete vittnar om att de mött bristande kunskaper om hur man kan arbeta förebyggande hos flera viktiga personalgrupper. Många tror att självmord inte går att förhindra eller att man inte ska prata om det, för att man då sätter i gång en process som kanske leder fel. I dag finns kunskap om preventivt arbete och den behöver spridas till de personalgrupper som möter suicidnära människor, deras närstående och dem som gör försök att ta sina liv. Det är viktigt att till exempel kunna möta ungdomar med existentiella problem, självmordstankar och suicidbenägenhet.
Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) arbetar med insamling och förmedling av kunskap och initierar forskning och utvecklingsinsatser för att ytterst förebygga självmord. NASP och anhörigföreningen Riksorganisationen för Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd (SPES) har ett nära samarbete och arbetar jämsides med information och upplysning, den ena med vetenskapen som grund och den andra med smärtsamma, egna erfarenheter som bas.
I SPES har alla medlemmar det gemensamt att någon närstående tagit sitt liv. Organisationen, som är politiskt och religiöst obunden har verksamhet över hela landet. Alltsedan starten för 17 år sedan har föreningen SPES verksamhet drivits på ideell basis. Det är kontaktpersonernas, styrelsens och övriga medlemmars arbete på sin fritid som burit föreningen och dess utveckling genom åren. Nu har föreningen vuxit till en storlek där det inte fungerar att driva verksamheten på enbart frivillig bas. Man behöver bemanna sitt kansli för att bättre kunna sköta kontakterna med både medlemmar, representanter för vården, närstående som förlorat någon genom självmord och andra som söker kontakt. Man har även en telefonjour öppen varje kväll.
Föreningen är i dag, inom många delar av landet, den som betyder mest för närstående i deras försök att komma tillbaka till ett meningsfullt liv efter att en nära anhörig tagit sitt liv. För detta får man uppskattande klappar på axeln för att fortsätta sitt arbete. Det är inte tillräckligt. Regelverket gör att man inte räknas som handikapp- och anhörigförening, eftersom de anhöriga inte längre finns.
Riksdagen har tidigare beslutat att omsätta WHO:s stödmaterial för självmordsprevention i skolor till svenska förhållanden.
Är socialministern beredd att se över regelverken som förhindrar SPES att verka som en "anhörigförening" eftersom deras anhöriga inte längre finns?
Vilka åtgärder är socialministern beredd att vidta för att göra WHO:s stödmaterial för självmordsprevention tillgänglig i skolorna?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:292
Webb-tv: självmord
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:86 Tisdagen den 23 marsProtokoll 2003/04:86 17 § Svar på interpellation 2003/04:292 om självmord
Protokoll från debatten
Anf. 98 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Magdalena Andersson har frågat Lars Engqvist om han är beredd att se över regelverken som förhindrar Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) att verka som en anhörigförening. Andersson frågar även om vilka åtgärder Engqvist är beredd att vidta för att göra WHO:s stödmaterial för självmordsprevention tillgängligt i skolorna. Arbetet på Socialdepartementet är organiserat så att det är jag som ska svara på dessa frågor.
Jag förstår den första frågan som att den handlar om möjligheterna för organisationen SPES att erhålla statligt bidrag till sin verksamhet. Magdalena Andersson jämför SPES med de organisationer som i dag har möjlighet att söka bidrag enligt förordningen (2000:7) om statsbidrag till handikapporganisationer. Ett villkor för detta stöd är att organisationens medlemmar till övervägande delen är personer med varaktiga funktionshinder. Flera av handikapporganisationerna bedriver även anhörigverksamhet, men det är inte i det syftet som bidraget ges, utan syftet är att stärka de funktionshindrades ställning i samhället. SPES kan därför inte definieras som en organisation som har rätt till denna typ av bidrag.
Jag har nyligen träffat representanter för SPES och vet att SPES medlemmar gör ett mycket viktigt arbete. Jag vet också att det i dag finns flera andra organisationer som också har goda argument för att de borde komma i fråga för statligt organisationsstöd. Samtidigt är utrymmet i statsbudgeten för bidrag till ideella organisationer begränsat.
Statskontoret arbetar just nu med att se över den offentliga bidragsgivningen till ideella organisationer. I uppdraget ingår även att överväga principer och allmänna riktlinjer för den statliga bidragsgivningen. Uppdraget ska redovisas senast den 30 april i år. Jag vill avvakta den översynen innan jag kan lämna besked om hur vi ska gå vidare.
Interpellationens andra fråga handlar om WHO:s stödmaterial för självmordsprevention i skolor. Riksdagens beslut från 2001 om att detta material skulle översättas och omsättas till svenska förhållanden har verkställts, och materialet finns tillgängligt på Internet utan kostnad. Information om materialet har spridits till skolpersonal via tidskriften Skolhälsovårds temanummer förra året om självmordsprevention i skolor. Informationen sprids även via de regionala nätverken för självmordsprevention.
Det är mycket smärtsamt när en människa hamnar i en situation där man upplever att enda utvägen är att ta sitt liv. När det gäller skolans roll i detta sammanhang vill jag i första hand lyfta fram skolans allmänna hälsoarbete. Hälsofrågor ska, enligt läroplanen, uppmärksammas särskilt i skolan. Det är viktigt att man i hälsoundervisningen utgår från elevernas vardagsliv och egna frågor, även de existentiella frågorna. Det är också viktigt att man i skolans hela verksamhet uppmärksammar sambanden mellan hälsa, lärande och trygghet. På så sätt kan skolan utvecklas som en hälsofrämjande arena. Min förhoppning är att det extra statsbidraget under åren 2001 till 2007 för personalförstärkning i skolor och fritidshem också kommer att bidra till bättre förutsättningar för skolans framtida hälsoarbete.
Jag vill också nämna den satsning som pågår under åren 2001 till 2004 för utveckling av hälso- och sjukvården och där ett stärkt stöd till barn och ungdomar med psykisk ohälsa är en av prioriteringarna. Det handlar bland annat om att barn och ungdomar som visar tecken på psykiska problem ska erbjudas tidigt och adekvat stöd. Enligt Socialstyrelsens uppföljning av satsningen har bland annat samarbetet mellan barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst och skola utvecklats i flera landsting. Det finns även exempel på specialteam för ungdomar med depressiva tillstånd med risk för självmordshandlingar.
Inom en mängd politikområden vidtas åtgärder som har betydelse för människors upplevelse av att kunna hantera tillvaron och av att kunna se en meningsfull framtid. För folkhälsans skull behöver vi bli bättre på att se dessa samband. I propositionen
Mål för folkhälsan
(2002/03:35), som antogs av riksdagen förra våren, presenterades en långsiktig strategi för det arbetet. Vi arbetar nu med att förankra den brett inom Regeringskansliet och hos myndigheterna. Om vi lyckas föra en mer hälsofrämjande politik ur ett brett samhällsperspektiv så kommer det att skapa bättre förutsättningar för en god folkhälsa.
Anf. 99 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Tack så mycket, ministern, för svaret, även om jag inte blev så nöjd som jag hade förhoppningar om att bli! Jag tycker att svaret innehöll många vackra ord, fina klappar på axeln men ingenting konkret i själva sakfrågorna.
Enligt statistiken är det minst 1 200 människor som tar sitt liv under ett år. Ytterligare 350 benämns i statistiska sammanhang som så kallade osäkra självmord. Dessutom döljs ytterligare självmord bakom singelolyckor och drunkning. Sammanlagt är det minst 500 personer varje år som tar sitt liv. Av dem är 110 personer barn och ungdomar upp till 24 år. Varje vecka är det två unga människors liv som går förlorade.
Kring varje självmord finns det minst fem personer som har allvarliga psykiska skador. Det är många som blir sjukskrivna. Andra blir pensionerade. Att vara anhörig till någon som har tagit sitt liv är annorlunda än att vara anhörig vid en naturlig död. Det finns självklart en sorg. Men dessutom tillkommer skammen och skulden, alla tabun, arbetskamraters och grannars tassande kring det här och de egna tankarna. Vad var det som gick snett? Vad gjorde jag för fel? Vad kunde ha varit bättre? Vad var det som brast? Tankarna bara maler och går runt.
Det finns studier - det vet ministern - som visar att anhöriga till personer som har tagit sitt liv har varit sjukskrivna i snitt i ett och ett halvt år. De mår inte bra, och det är klart att de behöver hjälp. Då är anhörigföreningen SPES alldeles unik. Eftersom de själva har varit med om det här svåra och oförståeliga vet de vad, och har det, som krävs för att kunna stötta och hjälpa på vägen mot ett bättre liv. Jag tror att vi är överens om det, statsrådet och jag.
Att SPES är viktig visar verksamheten. Den har vuxit på ett sätt så att de aktiva inte längre klarar att driva den på ideell basis. Man ägnar sig åt informationsverksamhet i skolor. Man har telefonjour. Det är mängder med anhöriga som kontaktar dem. Det finns ingen som kan ta över denna verksamhet, för det finns ingen annan som har den unika kunskap och erfarenhet som SPES har.
Jag frågade då statsrådet om han är beredd att se över regelverket för att SPES ska kunna bli en av övriga handikapporganisationer men får ett till intet förpliktigande svar, och någon egen uppfattning i frågan redovisar inte statsrådet. Han redovisar inte ens om han tycker att det vore en bra sak.
Fru talman! I trafiken dör 500 personer varje år. När Vägverket beräknar kostnaden för trafikdöden säger man att den per person är ungefär 15 miljoner kronor. Om man använder den beräkningsgrunden för personer som tar sitt liv skulle den totala kostnaden för 1 500 självmord per år vara den ofattbara summan 22 ½ miljarder kronor. Staten satsar väldiga pengar på att förebygga trafikolyckor - nollvisionen har väl alla hört talas om - men man satsar i pengar två tjänster på att förebygga självmord. Sedan är det slut.
Nog vore det rimligt att se till att den förening som kan medverka till information som kan underlätta livet för anhöriga får det stöd och den hjälp som den behöver.
Om reglerna är för snäva kunde man uttrycka en vilja att ändra dem. Jag efterlyser och önskar att statsrådet uttrycker en viljeinriktning att ändra regler om de inte är passande.
Anf. 100 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Anledningen till att jag vill delta i den här debatten är att jag anser att SPES är en av de viktigaste organisationer som vi har just i dag i Sverige. Genom kontaktpersoner, utbildning, telefonjour och självhjälpsgrupper utför de ett mycket bra arbete när det som inte får hända ändå händer. SPES jobbar även med information och attitydförändring. De har en egen ungdomsorganisation med egna kontaktpersoner och egen verksamhet i olika delar av landet.
Under mina år som präst har jag vid flera tillfällen fått uppleva hur viktig SPES är. När någon inte har orkat leva längre behövs det mycket stöd en lång tid efteråt för den personens anhöriga. Det finns många svåra varför-frågor. Läkare, kuratorer och präster räcker inte till när det gäller att lyssna och stödja. Jag tror att den allra bästa hjälpen ges genom möjligheten att dela tankarna med dem som har varit i en liknande situation när de svåra skuldkänslorna kommer. Kunde vi ha gjort någonting för att förhindra det som har skett? Hur ska vi orka leva vidare utan honom eller henne?
Då behövs någon som har gått igenom samma process. Då behövs verkligen SPES och dess medlemmar.
De gör storartade ideella insatser, både styrelsen och medlemmarna. Nu har verksamheten expanderat så mycket att det inte längre går att bedriva denna verksamhet enbart med frivilliga insatser. De behöver ett kansli med personal. Gåvorna och kollekterna som kommer in till SPES räcker inte till för detta. Här behövs nu ett rejält ansvarstagande från staten genom ett organisationsstöd. Därför hoppas jag verkligen att ministern vill ge en viljeinriktning. Allra helst skulle jag vilja ha ett besked här i kväll. Får de några pengar? Hur blir det med SPES framtid?
Den andra delen av Magdalenas fråga tar upp självmord i skolorna. Självmordsförsök och självmord i skolorna är betydligt vanligare än vad vi tror. Det finns en undersökning som visar att varannan gymnasierektor har personlig erfarenhet av elever som försöker begå självmord. Trots detta är det ovanligt att skolpersonal får lära sig att upptäcka ungdomar som befinner sig i riskzonen.
Jag tycker att det är viktigt att skolpersonal får utbildning i att upptäcka och hantera de signaler som kan tyda på att någon är trött på att leva. Det är också oerhört viktigt att skolpersonalen kan hantera det sorgearbete som finns kvar en lång tid efter att ett självmord har inträffat.
Jag frågar ministern om han har för avsikt att ta kontakt med utbildningsministern för att se till att det blir en bättre beredskap i skolorna mot självmord.
Anf. 101 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag tror att alla vi som deltar i debatten är överens om att självmordsproblemet alltjämt är stort, även om vi har sett en kraftig nedgång av antalet självmord över de senaste decennierna. Vi har ändå fortfarande ett stort antal självmord. Det är också i en del fall en situation som ser ut att bli sämre. Jag tänker då inte på de fullgjorda självmorden bland de yngre. De ligger kvar på ungefär samma siffror som tidigare vad vi hittills kan bedöma. Men antalet självmordsförsök har med all sannolikhet ökat väldigt kraftigt under 1990-talet.
Jag tror att det har att göra med att den sociala stressen generellt sett i samhället har ökat. Det är ett ökat tryck på oss från många ställen. Det är också till viss del en förändring av de krav som samhället lägger på oss och som vi ibland lägger på oss själva. Självmordsförsöken har ökat mest bland unga kvinnor. Man ska sätta in regeringens initiativ för unga flickors självbild, som statsrådet Berit Andnor har tagit initiativet till, i det perspektivet. Den självbild som kommersiella krafter driver fram kan vara en förklaring till att många unga, både killar och tjejer men kanske framför allt tjejer, går omkring med väldigt dåligt självförtroende. Det är där som problematiken ibland finns.
Det försöker vi motverka på många sätt och i skolan självklart. Det är därför vi anslår mer resurser direkt riktade till skolan. Jag nämner det i mitt interpellationssvar. Vi riktar också ökade resurser till hälso- och sjukvården. Vi har gjort det under de senaste åren och fortsätter med den utbyggnaden. Det är viktigt att man lyfter fram förstärkningarna inom hälso- och sjukvården och inom skolan som en del av det här arbetet.
Jag tycker att det är tråkigt om Magdalena Andersson är missnöjd med mitt svar. Hon ställde två frågor till mig. Den ena var om vi är beredda att se över regelverken. Det gör vi. Statskontoret gör den översynen nu. Det vore fel av mig att föregripa översynen innan den är färdig och säga hur det ska bli. Jag får svaret på det i slutet i april. Först därefter kan jag lämna besked huruvida vi ska gå vidare.
SPES är en av de organisationer som i dag står utanför statsbidragssystemet. Det finns också andra. Jag deltog för tre veckor sedan i en interpellationsdebatt som handlade om amningshjälpen. Det är en annan organisation som står utanför bidragssystemet. Vi måste se till att hela pusslet går ihop innan jag kan säga hur vi ska gå vidare. Statskontoret gör översynen. När jag får den på plats kan jag säga hur vi ska gå vidare.
Den andra delen som Magdalena Andersson frågade mig om var om Världshälsoorganisationens stödmaterial är översatt och gjort tillgängligt. Det är gjort. Det finns tillgängligt i skolorna och översatt i enlighet med riksdagens beslut. Svaret är i sin substans så långt vi kan komma i processen i dag. Jag kan inte gå längre. Jag tycker ändå att det är en signal om att vi har gjort saker som har efterfrågats och också är på väg att se över hela bidragssystemet för att få det att gå ihop.
Anf. 102 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! Tråkigt nog är det så att självmordstalen minskade men har vänt igen. De har ökat. Den senaste statistiken visar att självmordstalen har ökat. Det är bekymmersamt.
Jag tog upp tillkännagivandet om WHO:s stödmaterial för självmordsprevention i skolor som en av mina frågor. Morgan Johansson säger jättestolt att materialet finns nu och att man har gjort det som riksdagen har beställt.
Man kan läsa interpellationssvaret. Materialet finns tillgängligt på Internet utan kostnad. Information om detta har spridits till skolpersonal via tidskriften Skolhälsovårds temanummer förra året. Jaha. Vad blev resultatet av det? Man spred detta till skolpersonal via tidskriften Skolhälsovårds temanummer. Är ministern nöjd med resultatet av det här? Blev det bra? Är det en aktivitet ute på skolorna nu där man försöker sätta sig in i saken och lära sig mer? Är lärare och andra utbildade i det goda samtalet på skolorna? Vet man vad man ska titta efter? Vet elever vad det finns för hjälp och stöd när livet känns outhärdligt? Har det här stödmaterialet kommit ut och används såsom riksdagen en gång har tänkt och bestämt? Är ministern nöjd med detta?
Jag tror inte det, möjligtvis stolt men inte nöjd. Det borde han inte vara, fru talman. Det är ett alldeles för dåligt svar som Morgan Johansson ger. Kan Morgan Johansson stå här i riksdagen och säga att han är tillfreds med att det en gång förra året i en tidning gavs en upplysning om att man kan ladda ned ett informationsmaterial från Internet och att man med det har uppfyllt riksdagens tillkännagivande? Det kan väl ändå inte räcka, fru talman.
Professor Danuta Wasserman arbetar på Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Hon pratade i Agenda för några veckor sedan, den 7 mars, om suicid. Några av hennes ord var följande:
"Självmordsförsöken är förtvivlade rop på hjälp och självmorden hos unga utlöses inte sällan av, i vuxnas ögon, bagatellartade händelser. Skolans personal märker kanske att ungdomarna inte mår bra, men de är villrådiga, vet inte vad de skall göra. Man vill gärna tro att det bara är specialister som kan hjälpa. Men det är själen som måste komma i balans. Till det behövs samtal, och för samtal behövs tid, förståelse och kunskap. En ledsen, ångestladdad och osäker ung människa är dålig på att söka hjälp. Någon måste upptäcka Lotta.
Självmordsförebyggande arbete kräver långsiktighet. En viktig del i detta arbete skulle vara att undervisning i prevention av psykisk ohälsa och dess yttersta konsekvens självmord, införs som ett obligatoriskt ämne inom utbildningen av de yrkesgrupper som arbetar med barn och ungdom. En sådan undervisning skulle också förbättra lärarnas arbetssituation.
Om inget görs kommer självmorden att öka."
Jag skulle önska, fru talman, att Morgan Johansson nu berättade för oss vad han tänkt sig att göra för att verkligen få ut WHO-materialet i skolorna, vad han verkligen har tänkt att det ska bli av det. Då, när det är ute på riktigt, när man inte nöjer sig med att det en gång förra året stod i en tidning att det fanns, när det används, kanske vi kan tro att arbetet med att förebygga självmord är på gång - då, men inte tidigare.
Anf. 103 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Det är tydligen så att kunskapen om självmord inte är så bra hos skolpersonalen. Jag hoppas att ministern tar ett samtal med Thomas Östros om detta.
Magdalena nämnde att varje dödsfall i trafiken kostar ungefär 15 miljoner kronor. Jag har en annan siffra på 17 ½ miljon kronor från Statens institut för kommunikationsanalys. Då undrar jag: Vilken myndighet beräknar samhällets kostnader för självmord och självmordsförsök?
I väntan på svar på den frågan vill jag än en gång upprepa vikten av stöd till SPES. När ingen annan kan hjälpa finns denna resurs.
Som präst har jag kunnat lyssna och försöka förstå. Jag har kunnat hjälpa till med avskedstagande och kunnat hålla kontakten efteråt. Men den allra bästa hjälpen har getts genom de SPES-personer jag hänvisat till. Jag har kunnat ringa en kontaktperson som snabbt har funnits till för de anhöriga och som sedan har hållit kontakten under många år. Den möjligheten måste finnas i fortsättningen.
Det verkar dock som om det finns en smärtgräns för vad frivilliga krafter orkar med. Ett löfte om ekonomiskt stöd skulle trygga SPES framtid och dess verksamhet, en verksamhet som vi behöver mer än någonsin. Varje år dör tre gånger så många i suicid som i trafiken, och varje vecka orkar en svensk tonåring inte leva längre.
Jag fick i dag en färsk siffra på att 15 personer sedan i julas har begått självmord genom att hoppa framför tåg i södra Sverige.
Ministern, det här är verkligen angelägna saker som SPES vill hjälpa oss med. Jag hoppas att de kan få ett snart löfte om ett riktigt ekonomiskt stöd för verksamheten.
Anf. 104 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Först tar jag frågan om översynen av SPES. Magdalena Andersson ställde frågan till mig: Är det som riksdagen beslutade om gjort, det vill säga översättningen och att göra materialet tillgängligt? Jag svarade: Ja, det är gjort. Det är det som mitt svar innebär.
Sedan ställer Magdalena Andersson frågan om jag är nöjd med detta, om detta är allt som man ska göra. Jag tror att man av mitt tidigare svar och resten av interpellationssvaret kan läsa ut att jag naturligtvis inte är det. Det är mycket annat vi också måste göra. WHO:s material kan vara bra som ett stödmaterial, men man ska inte tro att det är detta som helt och fullt avgör om vi blir framgångsrika eller inte när det gäller att motverka självmord, varken bland unga människor som går i skolan eller totalt sett. Det är en lång rad åtgärder på många fält i samhället som vi måste vidta, och jag har pekat på några av dem.
Inte minst pengafrågan är här en viktig del. Vi som står för ett samhälle där vi tar ut ganska mycket pengar i skatt och också är beredda att slåss för den principen - kanske i motsats till en del andra politiker - har också en del pengar över att satsa på hälso- och sjukvården, på skolan eller på att ge ordentliga bidrag till ideella organisationer. De pengarna har vi som orkar stå för det skatteuttaget.
Jag är självklart inte nöjd med situationen när det gäller självmordsfrekvensen. Men det är fel att säga att vi vet att självmorden ökar. Vi har sett en ökning under ett år, 2001. Vi såg det också vid mitten av 90-talet, 1995. Sedan vände det nedåt igen. Det är fel att av siffran det året dra slutsatsen att vi har en trendmässig ökning. Det vet vi inte än. Det kan mycket väl vara så. Det verkligt oroande är dock, som jag pekade på i mitt tidigare inlägg, att självmordsförsöken av allt att döma ökar, framför allt bland unga flickor. Då ska vi också rikta insatser dit. Jag pekade också på en av de insatser vi gör på det området, förutom det allmänna stödet till skolorna.
Lars-Ivar Ericson talar mycket om samhällets kostnader för självmord och samhällskostnader över huvud taget. Jag värjer mig mot den typen av resonemang, och jag tror att många andra som har anhöriga som har tagit livet av sig också gör det. Vi kan inte räkna liv i pengar på det sättet och ställa kostnader för liv mot annat. Det vill jag inte göra. Det räcker med att konstatera att vi fortsättningsvis har en situation som vi inte är nöjda med där vi måste gå in och stödja på olika sätt, och jag har också försökt redovisa hur vi har gjort det.
En del av det jag nu har fått frågor om har jag svarat på - översynen av statsbidragen och likaså vad vi har gjort med WHO:s skolmaterial. Det väsentliga tror jag dock är att fortsätta satsningarna på hälso- och sjukvård, på skolpersonal samt på att bygga ut psykiatrin i Sverige och, kanske framför allt, se till att den kan få ökade resurser. Som vi vet är den i stort behov av det. Där vet ni också att vi har en process på gång med Anders Miltons uppdrag som samordnare inom psykiatrin, så där kan vi nog också förvänta oss resultat - nya saker utöver det som vi redan har redovisat.
Anf. 105 Magdalena Andersson (M)
Fru talman! De svar vi har fått av Morgan Johansson är i alla fall inte jag särskilt nöjd med. Svaret angående SPES var oerhört blekt. Det sade ingenting. Det sade att det pågår en översyn. Jag kan ha viss förståelse för att man inte vill lägga sig i översynen, men jag tycker ändå, fru talman, att man kan ha en viljeinriktning och berätta om man anser att detta är så pass viktigt att det ska beaktas i översynen. Det har vi inte fått höra - tyvärr. Det är alldeles tyst i den frågan.
När det gäller WHO:s stödmaterial har riksdagen via ett tillkännagivande beställt att WHO:s stödmaterial ska göras tillgängligt i skolorna. Jag frågar Morgan Johansson hur detta har gjorts och vilka åtgärder han är beredd att vidta för att det här ska finnas tillgängligt i skolorna. Då säger Morgan Johansson: Detta har vi redan gjort. Jag behöver inte göra någonting mer, utan det gjordes förra året genom att man i en tidning sade att detta finns tillgängligt på Internet.
Detta kan man väl ändå inte vara nöjd med! Jag förstår inte att Morgan Johansson fortfarande står och säger att vi har gjort vad vi ska göra och att detta är bra. Det är tråkigt att höra. Detta är ett så bra material, fru talman, och nu är det så många som kommer att missa det därför att man inte har information och kunskap om det här.
Det finns stora samhällskostnader att spara. Om man inte får nämna pengarna som det egentligen handlar om så är jag intresserad av vad Morgan Johansson kommer att säga till Vägverket i de här frågorna. Vägverket räknar sannerligen varje trafikoffer i pengar, och det skäms de inte för.
Anf. 106 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag tror inte att det finns så mycket att tillägga. Magdalena Andersson frågade om vi är beredda att göra en översyn av statsbidraget till ideella organisationer. Svaret är att vi redan gör det och att den översynen levereras till mig i slutet av nästa månad. Innan dess kan jag inte gå längre i besked.
Den andra frågan var om vi har verkställt riksdagens beslut om att göra WHO:s material tillgängligt. Det har vi också gjort. Vi har översatt det och dessutom gjort en informationsinsats när det gäller skolpersonal. Magdalena Andersson kanske förväntade sig att det materialet skulle utgöra grunden för en bred informationsinsats riktad mot skolelever. Problemet är att just det materialet inte är särskilt lämpat för det. Det är väldigt psykiatriskt hållet. Det lämpar sig nog mer för en insats riktad till elevvårdspersonal. Det är också därför vi har använt det så. Man måste utforma budskapet på ett annat sätt än vad det materialet står för.
Jag är inte mannen som vet bäst hur man ska lägga upp en informationskampanj av det slaget. Det vet man bäst på varje skola. Därför ska vi inte underskatta skolornas sätt att arbeta vidare med det här materialet och också material som kommer från många andra ställen. Inte minst Danuta Wassermans arbete och arbetet från NASP är en viktig stödfunktion till landets skolor.
Med de åtgärder som jag har redovisat och de svar som jag hittills har givit tycker jag att det finns ett klart besked om vilken viljeinriktning vi strävar efter.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.