situationen i Stockholms ytterstadsområden
Interpellation 2004/05:270 av Vestlund, Börje (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-12-17
- Anmäld
- 2004-12-17
- Besvarad
- 2005-01-25
- Sista svarsdatum
- 2005-01-31
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2004/05:270
av Börje Vestlund (s) till statsrådet Jens Orback om situationen i Stockholms ytterstadsområdenDet har alltmer framgått att situationen i Stockholms yttre stadsdelar har blivit alltmer allvarlig. Det handlar om utanförskap och växande kriminalitet @ barn och ungdomar som inte får en ärlig chans. Kollektivtrafik, taxi, försäljare, hantverkare och räddningstjänstpersonal vågar helt enkelt inte att komma för att utföra sina uppgifter i vissa områden och till vissa adresser.
Storstadssatsningen var delvis framgångsrik och gav många områden en bra grund att stå på. En liten chans till fortsatt överlevnad. Men vi måste vara realistiska @ punktinsatser kan aldrig lösa de allvarliga problemen. Inte heller borgerliga lösningar @ såsom fler bostadsrätter och ett ökat antal företagare @ har visat sig ha någon större effekt. Ett exempel är Akalla. Akalla har en knapp övervikt av bostadsrätter. Där är antalet företag något över medel. Ändå finns en alltmer tilltagande segregation. Detta märks inte minst i boende, andelen socialbidragstagare samt att andelen arbetslösa ökar och så vidare.
En segregerad stad ger en segregerad skola. Detta är högst allvarligt och en varningsklocka. Våra barn är vår framtid! I den svenska skolan ska alla barn få samma möjlighet att få samma kunskap oberoende av vilka de är. Lagen säger att skolan ska ge lika till alla @ men var tionde skolelev har inte fått lära sig att läsa, skriva och räkna tillräckligt bra när de lämnar grundskolan.
Trots lagens goda ambitioner är verkligheten en annan. Var tionde svensk grundskoleelev har inte uppnått lägsta betyget godkänt i svenska, engelska eller matematik. Och det är långt flera än var tionde i invandrartäta förorter. Den skola som år 2003 hade flest obehöriga elever var Bredbyskolan i Spånga, Stockholm.
Men problemet är att det inte räcker med storstadssatsningen. Utvecklingsmönstret är allvarligt. Utvecklingen i skolan är ett av många exempel. Den ökande kriminaliteten en annan. De sker samtidigt och står i korrelation med varandra. Man löser inte en sådan och genomgripande problematik med hjälp av punktinsatser. Vi måste ta ett helt annat grepp och infallsvinkel. Arbetet måste vara långsiktigt och riktat till flera olika samhälleliga nivåer. Samtliga instanser måste inneslutas.
Enligt min uppfattning måste regeringen ta krafttag, en sammanhållen massiv insats mellan olika aktörer i Stockholm måste göras.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga ansvarigt statsråd vilka åtgärder som statsrådet avser att vidta för att få en förändring i Stockholms ytterstadsområden.
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:270
Webb-tv: situationen i Stockholms ytterstadsområden
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:63 Tisdagen den 25 januariProtokoll 2004/05:63 19 § Svar på interpellation 2004/05:270 om situationen i Stockholms ytterstadsområden
Protokoll från debatten
Anf. 113 Jens Orback (S)
Fru talman! Börje Vestlund har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att få till stånd en förändring i Stockholms ytterstadsområden. Bakgrunden är, enligt Börje Vestlund, en oroande social situation med utanförskap och växande kriminalitet, hög arbetslöshet och stort bidragsberoende samt en skola där alltför många elever inte klarar godkänt i svenska, engelska eller matematik.
En av grundvalarna för gemenskap och delaktighet i samhället är möjligheten till egen försörjning. Detta var också utgångspunkten för det storstadspolitiska arbete som inleddes år 1999. Storstadsarbetet har nu pågått i sex år och pågår fortfarande. Jag vill betona att storstadsarbetet varken är avslutat eller är någon punktinsats. De erfarenheter som vunnits ska omvandlas till kunskap och spridas vidare till såväl myndigheter och kommuner som andra aktörer.
Utan att förringa de utmaningar vi står inför vill jag visa på en annan bild av verkligheten än den bild som Folkpartiet redovisade i november förra året. Strax före jul presenterade nämligen Integrationsverket statistik över sysselsättningen från år 1997 och framåt. Integrationsverket har tittat närmare på utvecklingen i områden med låg eller mycket låg förvärvsfrekvens. Där framgår att antalet områden med mycket låg sysselsättningsgrad har minskat med hälften eller mer mellan åren 1997 och 2002. År 1997 hade 390 områden en sysselsättningsgrad på mindre än 50 %. År 2002 hade den siffran sjunkit till 186 områden. Utvecklingen är densamma även om man sätter gränsen vid 60 % eller 70 %.
Det har alltså skett ett trendbrott när det gäller sysselsättningen och därmed också bidragsberoendet. Sedan våren 2003 har dessutom Myndigheten för skolutveckling haft i uppdrag att arbeta med att förbättra förskole- och skolsituationen i utsatta områden, och det fortsätter att vara ett prioriterat uppdrag de närmaste åren.
Det är naturligtvis en glädjande utveckling som är viktig att framhålla i diskussioner kring hur det fortsatta arbetet för ett samhälle med allas delaktighet ska förverkligas. Jag vill ha ett samhälle som bygger på allas rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Men målen är inte uppfyllda. Som Börje Vestlund noterar har en del av segregationens negativa konsekvenser inte minskat. Vi ser nu över alla olika insatser inom storstadspolitikens ramar för att inlemma storstadspolitikens positiva effekter i ordinarie strukturer. Därmed görs dessa tillgängliga för fler aktörer i liknande situationer.
Samarbetet mellan kommunerna och de statliga myndigheterna måste förbättras, inte bara i Stockholm. Fler ska få aktivt stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Vi ska uppmuntra fler att ta del av hur samhället ska förbättras.
Arbetet med barn och unga från förskoleåldern och uppåt har tagit stora steg och fortsätter att förbättras. I den ungdomspolitiska proposition som riksdagen nyligen behandlat aviserar regeringen en rad åtgärder för att förbättra situationen för de unga.
Anf. 114 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Orback för svaret på interpellationen.
Statsrådet konstaterar i sitt svar att han på olika sätt vill värna om vår huvudstad och om storstaden. Denna vilja delar vi med varandra. Jag ser dock att vi ofta ger två signaler när det gäller just storstadspolitiken.
Vi talar ofta och gärna om storstaden som tillväxtmotor. Vi talar gärna om hur mycket befolkningen ökar och hur mycket vi kan få ut av den. Det senaste exemplet är att man utan att blinka kan plocka bort 2 800 arbetstillfällen från en enda region och tro att det ändå kan fungera. Det är ett exempel på hur vi hanterar detta, hur vi tror att det inte ska lämna några bestående spår. Vi pratar om tillväxtkapacitet - vi behöver mer bostäder, högre trafikkapacitet, mer skolor och så vidare. Inte minst behöver vi förstärka vår forskning.
Men man kan också titta ur ett annat perspektiv som vi sällan talar om. Om man åker 30 minuter med tunnelbanan, till och med 20 minuter räcker faktiskt, finner man en annan situation som snarast påminner om den för våra kamrater långt borta, glesbygdens kamrater, där den offentliga och kommersiella servicen minskar och där folk blir fattigare och fattigare. Arbetslösheten minskar, och det är naturligtvis glädjande, men problemet är att vi också kan se fler och fler exempel på hur dessa områden successivt minskar sin attraktivitet bland stockholmarna - eller malmöiterna eller göteborgarna; det spelar egentligen ingen roll. Vilken stad vi än kommer till är det så i storstadsregionerna.
Statsrådet konstaterar i svaret på min interpellation att det pågående storstadsarbetet varken är avslutat eller är någon punktinsats och att de erfarenheter som vunnits ska omvandlas till kunskap och spridas vidare till kommuner, myndigheter och andra aktörer. Jag måste då ta tillfället i akt att fråga vilka de erfarenheterna är och hur arbetet framgent ska utformas.
Jag blir också glad över att man betonar att detta inte är någon punktinsats. Det har ju hela tiden talats om att detta ska vara ett långsiktigt engagemang från statens sida för att vi ska reda ut alla de här problemen och att de strukturella problemen måste lösas. Men jag måste ändå efterlysa det stora taget för att samordna samhällets resurser för olika insatser för våra ytterområden.
Avslutningsvis vill jag fråga statsrådet Orback vad nästa steg blir i arbetet med storstadspolitiken, vad som komma skall efter storstadssatsningen och utvärderingen när projektet löper ut den 31 december 2005. Kanske ska jag fråga samma sak som Luciano Astudillo gjorde, blir det någon storstadssatsning 2.0?
Anf. 115 Axel Darvik (Fp)
Fru talman! Det finns ett talesätt som säger att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Det är ungefär i den andan som Jens Orback använder just jämförelsen mellan Integrationsverkets statistik och Folkpartiets jämförelse. Man utnyttjar att Sverige 1997 befann sig på botten av en lågkonjunktur jämfört med 2002, när Sverige befann sig på höjden av en högkonjunktur. Det är lite grann av ett statistiskt bondfångeri eller ett enkelt, dåligt trick med siffror.
I den rapport och den jämförelse som vi har gjort i Folkpartiet, som heter
Utanförskapets karta
, har vi just jämfört två stycken höjdpunkter, höjdpunkten i konjunkturen 1990 och höjdpunkten i konjunkturen 2002. Vad har då hänt i tidsspannet däremellan? Jo, från att vi har haft tre områden som vi betecknar som utanförskapsområden har vi fått en ökning till 136 områden 2002, alltså från toppen av en högkonjunktur till en annan.
Vad ska man då göra? Det finns en hel del som borde ha gjorts under den här tiden som inte har gjorts under Socialdemokraternas tid vid makten. Den integrationspolitik eller storstadspolitik som har bedrivits har snarare varit kontraproduktiv.
Vad som behövs är en satsning på arbete; arbete i stället för bidrag för att man ska kunna få en egenmakt att själv kunna ta ansvar för sin livssituation. Man ska kunna starta en egenmaktsrörelse där man just som individ själv kan ta kommandot.
Skolan har också en väldigt viktig roll i detta, att man kan höja skolans bildningsideal och ge möjligheten till skolor i de här områdena att verkligen kunna angripa den svåra situation som finns. Det finns en lång rad förslag i Folkpartiets motioner och även i rapporter som lyfter fram just sådana här förändringar. Svenska språket kommer naturligtvis också in som en viktig del för att kunna bryta utanförskapet.
Det är just med helt andra typer av medel som detta bör göras. Jag hoppas ju att det finns tid för bot och bättring inom regeringen. Annars får vi väl vänta till efter valet 2006, då jag tror att domen över den politiken kan bli ganska hård.
Anf. 116 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Fru talman! Jag tänkte ta upp en annan dimension i den här debatten, och det handlar om boendet som jag tycker är en väsentlig del i det vi diskuterar. Vi vet alla att många av miljonprogramsområdena kring Stockholm nästan uteslutande består av hyresrätter. Jag utgår från att Jens Orback, alla andra som debatterar och jag är överens om att det inte är bra med områden som bara har en upplåtelseform. Man behöver alla upplåtelseformer i områdena för att de ska kunna fungera och för att man ska kunna få en integration och bekämpa utanförskapet.
Jag ska nu citera från Dagens Nyheter för två år sedan: "Det var jag - en invandrarkvinna - som för två år sedan satte i gång arbetet med ombildningen i Östberga. Under dessa två år, för första gången i mitt nya liv, kände jag att jag kunde tillföra samhället något, välstånd, gemenskap och glädje." Detta sade Penka Kashmerova i Dagens Nyheter den 26 november 2002.
Det är väl inte helt obekant att Östbergas ombildning av sina hyresrätter till bostadsrätter är stoppad. En väldig process håller fortfarande på, men de är stoppade. Min fråga till Jens Orback är om han är beredd att göra någonting så att inte de ute i förorterna - jag beskrev nyss hur Penka kände det, och många människor är från andra länder - blir stoppade när de vill förverkliga sina livsdrömmar att omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter för att de känner att de bidrar med någonting. De får mer makt över sitt eget liv. I dag blir de faktiskt stoppade.
Det är min fråga till Jens Orback. Är han beredd att göra någonting - om han nu lyssnar på mig - för att ändra på detta så att det blir lättare för folk i förorterna att kunna omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter?
Det är väldigt många som har kunnat ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter i innerstaden. Där det har blivit stoppat är just i förorterna, det vi diskuterar nu. Jag ser det, som jag började med, som en del i integrationen och att man ska kunna känna gemenskap på ett annat sätt och känna att man har varit med och gjort något. Det är min fråga i den här debatten.
Anf. 117 Jens Orback (S)
Fru talman! Det var en högröstad kritik av statistik, Axel Darvik. Jag tyckte ändå att det var på sin plats att ge ett något bredare perspektiv än det som Folkpartiet presenterade i sin rapport. Jag tror också att det är viktigt att människor vet att under den första delen av 90-talet - Folkpartiet känner väl till den perioden eftersom man själv satt i regeringsställning - var det en exceptionell lågkonjunktur och också exceptionellt i det att vi hade ett krig i Europa som gjorde att vi öppnade dörrarna för flyktingar, vilket jag tyckte var väldigt bra. Under den tiden fick vi också ett exceptionellt tapp i sysselsättningsgraden.
Jag tycker också att medborgarna bör få veta att sedan mitten av 90-talet går det åt rätt håll. Jag tror att vi måste bredda den informationen och den synen. Men vi kan stanna vid att vi har väldigt mycket kvar att göra.
Jag vill också peka på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vi vidtar i regeringsställning. Vi satsar hundra miljoner varje år på specialutbildade arbetsförmedlare. Vi har bristutbildning med aktivitetsstöd för sådana som ska förbättra den högskoleexamen som de har från ett annat land. Vi kommer den 1 februari att ge 50 miljoner kronor för prova-på-platser och för arbetsplatsförlagd bedömning. Det kräver sina resurser. Men det är också så kuggarna tar i. Och vi måste göra mer. Vi måste göra mer för dem som kommer nya till Sverige. Vi måste göra mer när det gäller att få bukt med diskrimineringen.
När det gäller boende var jag nyligen i Östberga och såg bland annat på de förnyelser i bostadsutbudet som man har gjort inne i Östberga och som jag tycker är bra. Jag har inte anledning att här ta en debatt om det ska vara bostadsrätter eller hyresrätter. Jag tycker att det är viktigt att i ett bostadsområde också kunna göra bostadskarriär. Det är så i väldigt många av våra områden att när man gör karriär inom arbete eller bostad så flyttar man därifrån. Det finns också i Folkpartiets resonemang om bostadsområden en statisk syn när man säger att det inte har hänt någonting. Väldigt många av dem som har bott i de här bostadsområdena har gjort karriär i arbete och i bostad och flyttat därifrån.
Därmed inte sagt att jag försvarar bostadsområden som människor lämnar. Alla bostadsområden ska vara bra bostadsområden, precis som vi säger att alla skolor ska vara bra skolor. Då handlar det också om att ge extra resurser till de områden, de skolor som har störst behov.
Anf. 118 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Det blir en viss vändning av debatten. Det är riktigt att det finns lögn, förbannad dikt och statistik.
Jag kan ta ett annat exempel. Innan jag kom till riksdagen var jag ombudsman i hotell- och restaurangfacket. Inom vår arbetslöshetskassa har vi haft en arbetslöshet på ungefär 6-10 % under väldigt många år fram till 1991. Då gick arbetslösheten upp till omkring 20 %. Det tog väldigt många år. I dag vet jag inte hur mycket den har minskat.
Men jag tror att detta finns på alla de områden där det har varit problem. Jag tror inte alls att detta är något exceptionellt. Framför allt befann vi oss i en väldigt djup lågkonjunktur vid den tidpunkten. Att göra sådana jämförelser och dra några fasta slutsatser av detta tror jag är väldigt vanskligt.
Jag tror att man ska säga följande om integrationspolitiken. Det säger jag inte på grund av att jag har läst några fantastiska politiskt korrekta skrifter eller liknande. Men jag tror att det finns flera saker som är viktiga för en bra integrationspolitik och för att man ska lyckas med en integrationspolitik.
En del är just språket, precis som Axel Darvik sade. Språket är oerhört viktigt för att man ska komma in i det svenska samhället. En annan del är naturligtvis utbildning. Det kan vara utbildning på olika sätt. För barnen är det naturligtvis viktigt med en bra skola. För vuxna kan det vara viktigt att få en komplettering till sin egen utbildning eller att få sin gamla utbildning uppdaterad. Sedan handlar det naturligtvis om boendet.
Dessa saker tillsammans är det som gör att man kan integreras. Har man inte alla dessa saker missar man detta.
Jag måste ge en kommentar till att jag skrev min interpellation. Ibland skriver man interpellationer eller politiska förslag med utgångspunkt i sin övertygelse. Det handlar om sådana saker som man möter i det politiska arbetet här i huset. Den här interpellationen har jag skrivit med utgångspunkt i hur jag ser att det är i mitt eget område Akalla. Det handlar helt och hållet om vad som jag har sett där och hur utvecklingen har skett där.
I Akalla har vi 55 % bostadsrätter. Vi har en större andel av egna företagare än man har i Rinkeby, Tensta och Husby. Ändå är det ingen tvekan om att man bara har sett fler och fler signaler om klassiska tendenser till segregation.
Att detta skulle vara det som löser segregationens alla problem och att man skulle öka integrationen kan vi tyvärr inte se, trots att man har allt detta som ni efterfrågar. Man kan göra sin boendekarriär i Akalla. Men det är precis som i Rinkeby eller Husby, för att ta ett Stockholmsperspektiv, nämligen att när man har fått det lite bättre, när man har fått sitt nästa jobb och kanske kommit lite högre upp i den sociala rangordningen väljer man att flytta från Akalla till något annat ställe som kanske inte är fullt så segregerat. Det är skälet till att jag ställde den här interpellationen. Jag kan nämligen inte se resultatet av den metod som framför allt Moderaterna och Folkpartiet förespråkar skulle lösa dessa problem. Det är skälet till interpellationen, och det är det som är viktigt i detta sammanhang.
Jag skulle också vilja ha ett svar på om det blir någon fortsättning på storstadssatsningen.
Anf. 119 Axel Darvik (Fp)
Fru talman! Det refereras en del till perioden i början av 90-talet då det var en borgerlig regering som styrde. Det var en regering som fick ta en hel del av den skit som hade lagrats, bland annat en hel del systemfel som hade skapats av tidigare regeringar. Och det var väl tur att en hel del av de socialdemokratiska förslag som lades fram i riksdagen under 1991-1994 inte gick igenom eftersom krisen då väl hade blivit ännu djupare.
Jag var för ett tag sedan på en debatt i Hammarkullen i Göteborg mellan Luciano Astudillo och folkpartisten Mauricio Rojas. Efter en ganska hetsig debatt var det tid för publikens frågor. En man ställde sig upp och gjorde ett inlägg i debatten. Han sade: Vi vill inte ha 1 miljard till av era pengar i form av några nya storstadssatsningar eller några nya byråkrater som kommer hit och säger hur vi ska leva våra liv.
Det var väl ganska så talande för den desperation och den styrning som många av dessa människor känner och som man stöter på gång efter gång? Man använder sig inte av de verktyg som man borde använda för att kunna bryta denna segregation och detta utanförskap.
Vi säger att de viktigaste verktygen är arbete i stället för bidrag, att skapa egenmakt så att man själv tar kommandot över sitt eget liv och att man får det ansvaret. Det är också en skola som ger kunskap och som verkligen ser till att ge alla elever en lika god start i livet. Detta är några av de absolut viktigaste vägarna, inte den passivitet, det bidragsberoende eller den förlamning som den nuvarande integrationspolitiken har inneburit. Det är inte vägen för att bryta utanförskapet.
Anf. 120 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Fru talman! Jag har aldrig tänkt mig att man ska tvinga fram att man omvandlar hyresrätter till bostadsrätter. Men i alla dessa fall kommer det faktiskt underifrån från dem som bor där att de vill omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter. Vi politiker ska inte bestämma hur människor ska bo, utan det ska de faktiskt kunna bestämma själva.
Jag ska ta Östberga som ett exempel igen. Dessa människor vill inte flytta för att göra en boendekarriär. De vill faktiskt bo kvar och göra boendekarriären i Östberga. Jag tycker att det är rimligt att man ska kunna göra en boendekarriär både genom att vara kvar i sitt område eller genom att flytta till ett annat område. Men ni socialdemokrater stoppar detta med era stopplagar som gör det omöjligt för vissa att omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter.
Jag blev inte riktig klar över vad Jens Orback sade. Det lät som om vi egentligen var överens om att det behövs olika upplåtelseformer och att det ska vara möjligt att göra en boendekarriär. Men samtidigt vill Jens Orback inte säga hur detta skulle kunna åstadkommas.
Min fråga blir igen: Är Jens Orback beredd att inom regeringen verka för att den här stopplagen avskaffas, så att människor har möjlighet att göra boendekarriär både inom sitt område och utanför sitt boendeområde? Det fick jag inget svar på.
Anf. 121 Jens Orback (S)
Fru talman! Jag ska börja med att rikta mig till Börje Vestlund. Jag ser inte att vi ska ha en storstadssatsning i den meningen att vi ska ha någonting som vi har haft, alltså att vi ska påbörja olika försök. Jag ser att vi har haft ett uppstartsförsök och att vi nu tar till vara de insatser som har gjorts. Det har gjorts väldigt mycket inom förskolan, inom skolan och inom samarbetet mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och kommun. Vi ser där väldigt mycket som vi kan ta till vara och göra reguljär politik av. Under de år som storstadssatsningen har pågått har också flera människor kommit ut i arbete.
Det är intressant att lyssna på vår vän från Folkpartiet. Vi har inte så lång tid för våra debatter, men du har haft åtta minuter. Vad har denna tid ägnats åt? Jo, den har ägnats åt att kasta skit på Socialdemokraterna. Nu går ni tillbaka till tiden före år 1990. Jag har också talat om en borgerlig period, men jag gjorde det för att bredda diskussionen. Men du har också på några punkter sagt vad du vill göra. Du talar om arbete i stället för bidrag. Jag tror inte att någon säger emot. Du talar också om en skola för en god start och för bra kunskap. Ingen säger emot det. Till nästa gång vore det intressant om du också kommer med något mer konstruktiva förslag. Det är jag öppen för. Jag tror nämligen att dessa frågor måste skötas genom en dialog där vi är öppna för konkreta förslag.
När det gäller bostadskarriären är det viktigt att man kan vara i ett och samma område. Jag har vänner i Rinkeby som till exempel tycker att det finns för få stora lägenheter där och att de därför måste söka sig därifrån. Det tror jag inte nödvändigtvis har att göra med upplåtelseformerna.
Låt mig också gå tillbaka till frågan om vad vi kan göra från efterfrågesidan. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi också för en opinionsbildning som gör att vi inte stänger ute människor som kommer med bra utbildning och med goda erfarenheter men som stängs ute därför att de har ett ovanligt klingande namn eller en annan hudfärg.
Därför tror jag att vi måste jobba väldigt hårt med strukturell diskriminering. Därför ger vi ett extra stöd till Diskrimineringsombudsmannen. Därför förstärker vi antidiskrimineringsbyråerna. Därför tittar vi närmare på detta med strukturell diskriminering och på vad man kan göra åt det liksom på vilka erfarenheter vi kan få från andra länder. Därför har vi också praktikövningar för att vetenskapligt kartlägga detta.
Anf. 122 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag får tacka för debatten. Naturligtvis vill jag också tacka statsrådet för det gjorda klarläggandet. Vad jag menar - jag tror att också Luciano menade det i den tidigare debatten - är just att vi måste dra de slutsatserna. Självklart var det en del saker som inte var så bra med den gamla storstadssatsningen, så dem ska vi nog akta oss för att göra om. Men det fanns också en del som var
väldigt
bra.
För att ta Axel Darviks ord på allvar kan man säga att just detta med att få folk i arbete i stället för att gå på bidrag var liksom en bärande tanke i hela satsningen. Det gjordes också väldigt mycket. Låt mig ta ett exempel - nu blev detta en del av storstadssatsningen men det fanns faktiskt också innan - nämligen Kista Matching-projektet. Där får man ut i arbete 95 % av dem som gått in i projektet. Övriga är av olika skäl i regel så sjuka att de inte kommer ut i arbete, men 95 % kommer ut i reguljärt arbete efter det projektet. Det är
ett
exempel, men jag skulle kunna nämna fler.
Slutligen kan jag inte, eftersom bostadspolitik ligger mig väldigt varmt om hjärtat, låta bli att säga följande: Det är väl ändå så att de slutsatser som kan dras av att man skulle lösa segregationsproblemen genom att få fler som äger sina bostäder delvis har fallit. Det finns nämligen alldeles för många exempel där man just har genomfört detta. Men det har visat sig att det inte riktigt håller.
Välkommen, Marietta, ut till Akalla så ska jag visa dig att det inte är på nämnda sätt! Det finns fler exempel i Stockholm och säkert också på andra ställen. Men jag tycker att det viktiga är att man inte kan dra alltför hastiga slutsatser. Enkla lösningar på svåra problem har aldrig löst någonting!
Anf. 123 Jens Orback (S)
Fru talman! Målet för storstadspolitiken var att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i dessa regioner och att verka för jämlika, jämställda, villkor för storstädernas invånare. Detta mål ligger fast, och för detta ska vi arbeta vidare.
Min förhoppning är att diskussionerna här i kammaren också leder till konstruktiva diskussioner där vi får ta upp konstruktiva idéer. Jag tror att vi har en gemensam målsättning. Men jag tror att det också gäller att hitta en gemensam bild där fokus är framåt. Då gäller det att hitta flera idéer, att motverka diskriminering och att se till att människor så snabbt som möjligt kommer in i egen försörjning, för det är det som är ett oberoende.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.