situationen för smärtrehabiliteringen i Sverige

Interpellation 2003/04:389 av Wahlgren, Marie (fp)

den 29 mars

Interpellation 2003/04:389

av Marie Wahlgren (fp) till socialminister Lars Engqvist om situationen för smärtrehabiliteringen i Sverige

Över en miljon människor i Sverige lider av långvarig eller kronisk smärta. Detta gör det till en av de sjukdomar som bidrar mest till ohälsotalen. Det är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivningar. Insatser på smärtområdet skulle alltså vara en av de viktigare åtgärderna för att förhindra långa sjukskrivningar och höga kostnader för sjukförsäkringssystemet. Generellt sett kan sägas att samhällskostnaderna för smärtpatienter ofta är mycket stora och att sjukvårdskostnaderna ofta är en ganska ringa del av den totala kostnaden. Likväl skapar långvarig smärtproblematik relativt sett höga kostnader även i sjukvården. En del patienter med till exempel fibromyalgisyndrom har upp till tio gånger högre vårdkonsumtion än normalpatienten.

Patienter med smärta är den patientgrupp som upplever den lägsta livskvaliteten av alla patienter i vården. De rapporterar till och med en lägre livskvalitet än personer med terminal cancersjukdom. Bakgrunden är troligen att personer med smärta upplever att samhället och sjukvården inte tar deras problem och sjukdom på allvar. Enligt smärtläkare Jan Lidbeck (DN den 4 mars 2004) uppger så många som hälften av hans patienter att de har blivit kränkta eller bemötts nedlåtande på grund av sin sjukdom. Vittnesmålen om patienter som under år snurrat runt i sjukvården utan att få smärtdiagnos eller vård är också tyvärr alltför vanliga. En bakgrund till det senare kan kanske finnas i en ny undersökning från patientorganisationen Svenska Smärtföreningen och Apoteket AB som visar att när 3 000 hushåll tillfrågades visade det sig att ungefär var sjätte svensk led av långvarig smärta men att endast var fjärde individ hade remitterats till någon smärtklinik.

Inom sjukvården är det uppenbart att smärtkliniker och smärtrehabilitering inte är prioriterade områden. Dels visar undersökningar att det är ett område som har låg status bland läkarna, dels att flera smärtkliniker avvecklats i de omstruktureringar och besparingar som skett i sjukvården de senaste åren. Detta är allvarligt med tanke på att man redan före dessa avvecklingar var långt ifrån Socialstyrelsens rekommendationer från mitten av 1990-talet att alla länssjukhus ska ha en smärtklinik och smärtrehabilitering med personal från flera discipliner. När man arbetar med smärtpatienter har det visat sig vara viktigt att ha multidisciplinära team bestående av bland annat läkare, sjukgymnaster och smärtsjuksköterskor. Detta saknas i dag på de flesta länssjukhus.

Bilden när det gäller smärtbehandling är dock inte genomgående mörk. Kunskap och förståelse framför allt för de fysiologiska orsakerna till smärta ökar. Samtidigt ökar också kunskapen om behandlingsvägar för smärtpatienter där man framför allt inom smärtrehabiliteringen har en allt klarare och mer holistisk syn på vården. Därför inriktar sig vården i dag mindre på den enskilda skadan och mer på att se hela patienten och hennes livssituation. Enligt uppgift ingår dock inte detta område som en naturlig del av svenska läkarstuderandes utbildning. Inte heller ingår moderna rön i smärtdiagnostik som gör att tidigare svårförståeliga smärttillstånd i dag kan förklaras och ges effektivare behandling. Med tanke på den stora andelen patienter som har långvarig smärta är detta naturligtvis allvarligt.

Rehabilitering av smärtpatienter och möjligheten att återgå till arbete är som tidigare påpekats mycket viktigt. Smärtläkare rapporterar dock en oro över att professionen inte ges plats i diskussionen till exempel om hur arbetsrehabilitering bör utformas. Man upplever att felaktig och ogenomtänkt arbetsrehabilitering av smärtsjuka ofta leder till allvarliga bakslag och därmed betydligt längre utslagning från arbetsmarknaden än vad som annars hade varit nödvändigt. Smärtläkare pekar bland annat på behovet av diagnos och den smärtsjukes förståelse av smärtan som en del av rehabiliteringsinsatsen.

Med anledning av ovanstående har jag följande frågor till socialministern:

Vad avser socialministern att göra för att förbättra behandlingen av smärtpatienter i Sverige?

Vad avser socialministern att göra för att förbättra utbildningen kring långvarig och kronisk smärta både för framtida och nuvarande sjukvårdspersonal?

Vad avser socialministern att göra för att inkludera smärtläkarnas expertis i de beslut som rör sjukförsäkring och rehabilitering av smärtpatienter på alla nivåer i samhällets beslutande organ, från försäkringskassans riktlinjebeslut till beslut som rör den enskilda patienten?