Särskild undervisning på sjukhus
Interpellation 2006/07:486 av Johnsson, Eva (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-04-24
- Anmäld
- 2007-04-24
- Sista svarsdatum
- 2007-05-15
- Besvarad
- 2007-05-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 24 april
Interpellation
2006/07:486 Särskild undervisning på sjukhus
av Eva Johnsson (kd)
till statsrådet Jan Björklund (fp)
Sedan 60-talet har sjukhusskolor byggts upp och finns nu på alla sjukhus där det finns barn- och ungdomsklinik samt på alla barnpsykiatriska kliniker och behandlingshem. I Skollagskommitténs arbete nämns naturligtvis sjukhusundervisningen – och då finansieringen av densamma.
I utkastet till lagrådsremiss om en ny skollag konstateras att nuvarande ersättningssystem fungerar väl och harmonierar väl med förslaget i övrigt. SSL, Sveriges sjukhuslärarförening, ställer sig i sitt remissyttrande bakom att nuvarande ersättningssystem behålls.
I november 2005 presenterade Skolverket en redovisning av ett regeringsuppdrag om en översyn av särskild undervisning på sjukhus. I rapporten lämnas förslag om att ersätta det nuvarande statliga stödet med interkommunala ersättningar. Även sjukhusskolornas rektorer har efter Skolverkets översyn uttalat sitt stöd för dagens system. Detta är värt att framhålla.
Ställt mot bakgrund av lagrådsremissen i samband med utkastet till ny skollag är detta ett inte helt okontroversiellt förslag. Skälet till det är att det kommer att öka administrationen för de enskilda kommunerna utan att detta resulterar i ett mervärde.
Kristdemokraterna har en grundprincip, subsidiaritetsprincipen. Den innebär att politikens inriktning ska vara att beslut ska fattas på lägsta effektiva nivå. I detta fall leder principen till att existerande lösning bör behållas.
Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet:
Vad avser statsrådet att göra för att bevara den ordning kring sjukhusskolor som har stöd av många inblandade företrädare?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:486
Webb-tv: Särskild undervisning på sjukhus
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:107 Tisdagen den 15 majProtokoll 2006/07:107 6 § Svar på interpellation 2006/07:486 om särskild undervisning på sjukhus
Protokoll från debatten
Anf. 25 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Eva Johnsson har frågat mig vad jag avser att göra för att bevara den ordning som gäller för sjukhusskolor och som har stöd av många inblandade företrädare.
Som Eva Johnsson mycket riktigt påpekar är den särskilda undervisning som bedrivs vid sjukhus mycket uppskattad. Detta visar inte minst Statens skolverks översyn av sjukhusundervisningen från år 2005. Liksom i all annan undervisning vill regeringen självklart att sjukhusundervisningen ska hålla hög kvalitet.
Skolverket lämnade i sin slutrapport över uppdraget ett antal förslag till förändringar som bland annat rörde finansieringen av undervisningen samt förslag till en ny reglering av systemet.
Som Eva Johnsson också nämner i sin interpellation framkom synpunkter på Skolverkets förslag vid remissförfarandet. Beredningsarbetet pågår i Regeringskansliet, och regeringen har för avsikt att behandla denna fråga inom ramen för arbetet med en ny skollag.
Anf. 26 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka skolministern för svaret och är glad över att frågan om sjukhusskolorna kommer att uppmärksammas i skollagsarbetet.
Både i en rapport från Skolverket och vid sjukhusskolornas rektorskonferens i september 2006 framkom det samstämmigt att det är i den nationella likvärdigheten för landets sjukhusskolor som det brister. Det beror delvis på en kombination av otydlighet i den nuvarande skollagen och otydlig kommunal ledning. Av den anledningen är det positivt att skolministern i samband med det nya skollagsarbetet ser över frågan om just sjukhusskolorna.
Fram till den dag då man faktiskt kommer i kontakt med verksamheten är nog begreppet sjukhusskolor ganska okänt för många medborgare. Man vet inte så mycket om dem. Men vid kontakten, när man väl hamnar i en situation där man har ett sjukt barn eller en sjuk ungdom eller själv är sjuk, upptäcker man vilket avgörande stöd den här verksamheten ger och är.
Sjukhusskolorna verkar lite i det tysta, en ganska omfattande verksamhet. De finns på 90 sjukhus i 42 kommuner. För många elever som är i en väldigt utsatt situation som man ju är när man är sjuk, psykiskt eller fysiskt, förändras vardagen dramatiskt. Det kan innebära att eleven måste ha en kanske livslång medicinering eller har behov av upprepade behandlingar. Sjukhusskolan och hemskolan arbetar då gemensamt för att klara måluppfyllelsen för elever och minska stressen som eleven kan uppleva på hemskolan efter sin sjukfrånvaro. Elevens skolgång både på sjukhuset och på hemskolan anpassas efter elevens sjukdomstillstånd. Ju tidigare eleverna får stöd med sitt kontinuerliga lärande, desto mindre identifierar de sig som sjuka. Det är ett slags friskvård det handlar om.
I det här sammanhanget kan det vara lämpligt att lyfta fram den del av sjukhuslärarnas verksamhet som har vuxit oroväckande under de senaste åren, nämligen hemundervisningen. Det handlar om barn och ungdomar vars psykiska ohälsa gör att de helt enkelt inte orkar finnas med i den vanliga skolan.
I en rapport från Skolverket framkommer det också att det finns stora skillnader mellan sjukhusundervisningen inom BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, och den somatiska delen som sjukhusskolan har ansvar för. Det behövs naturligtvis olika typer av kompetens hos sjukhuslärarna beroende på vilken del av sjukhusskolans verksamhet som de arbetar inom.
Av den anledningen är jag intresserad av att höra hur skolministern har för avsikt att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan hemskolan och sjukhusundervisningen i den kommande skollagen, som har visat på ganska tydliga brister i de tidigare utredningarna.
Anf. 27 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Eva Johnssons beskrivning av sjukhusundervisningen och varför den är viktig, hennes problematiserande runt innehållet och en del avvägningar är i allt väsentligt korrekt. Det är en rätt omfattande undervisning. Samtidigt är frågan om sjukhusundervisning mycket undanskymd i den allmänna skoldebatten. Det är något som alla förutsätter bara fungerar. Även om ett barn ligger på sjukhus en längre tid måste det kunna fullfölja sin skolgång.
De förslag som finns på området från Skolverket handlar inte om ifall sjukhusundervisning ska finnas eller inte och att den ska ha så hög kvalitet som möjligt, för därom är vi alla överens, utan det handlar om hur den ska betalas och finansieras.
Anledningen till att förslaget kommer upp är naturligtvis att det finns en målkonflikt. I Eva Johnssons interpellation finns det en mening om att grundprincipen bör vara subsidiaritetsprincipen och att det i det här fallet leder till att den existerande lösningen bör bibehållas. Det kan man väl i och för sig ifrågasätta. Det är i själva verket så att subsidiaritetsprincipen, att kommunalisera så mycket som möjligt, är utgångspunkten i Skolverkets förslag.
Detta att staten har ansvaret för just sjukhusundervisningen när kommunen ansvarar för all annan undervisning är i och för sig en undantagsordning. Subsidiaritetsprincipen talar väl egentligen för att ansluta sig till Skolverkets förslag att kommunerna ska ha ansvaret för detta. Det ska ligga nära medborgarna, och kommunerna har ansvaret för skolväsendet i övrigt.
Mot detta ska ställas att detta är en mycket väl fungerande verksamhet som den fungerar nu. Det är ett fåtal barn i Sverige som har behov av detta. Det är ett på ett fåtal orter som det finns sjukhusundervisning. Det är där de stora sjukhusen finns som den här verksamheten finns, medan barnen kommer från alla möjliga kommuner. Förmodligen skulle det bli en hel del förhandlingar och tjafs, rent ut sagt, om hur mycket som ska betalas av den ena och den andra, som skulle kunna vara till men för undervisningens innehåll.
Subsidiaritetsprincipen är väl det som talar för Skolverkets förslag. Det som talar emot förslaget är att verksamheten är mycket väl fungerande som den fungerar i dag. Någonstans där ska avvägningen till sist göras. Som Eva Johnsson förstår av mitt svar är jag inte i dag beredd att göra den avvägningen, utan regeringen återkommer till detta i förslaget till ny skollag.
Anf. 28 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Jag uppskattar att skolministern problematiserar frågan, för detta är en typ av knäckfråga. Som så väldigt ofta hamnar vi i just finansieringsproblematiken.
Alltsedan skolan i Sverige kommunaliserades har sjukhuslärarna argumenterat för att det ska finnas en central tilldelning av medel. Skälen har, som skolministern var inne på, varit spariver som till och från slår sina klor i kommunerna. Kommunerna har just nu goda ekonomiska förutsättningar, och då brukar man vara generös och välvilligt inställd till många typer av verksamheter. Men det kan komma andra tider, och då är vi angelägna om att de barn och ungdomar som redan är ganska drabbade inte ska drabbas ytterligare, det vill säga att undervisningen inte ska behöva bedrivas med lite godtycklig inställning, om man får uttrycka det så, från respektive kommun. Redan nu är det så att vissa kommuner har en generös ekonomisk inställning och gärna skickar pengar till denna verksamhet, medan andra kommuner kramar sina plånböcker betydligt hårdare i förhållande till hur mycket pengar man skickar till skolorna. Detta är ett dilemma och orsakar en viss nervositet i verksamheten som inte är till gagn för den.
Den nuvarande finansieringsmodellen, där staten har det övergripande finansiella ansvaret, är ett system som ändå har visat sig att fungera bra. Det är ett enkelt system som skapar lugn och ro i verksamheten.
Man kan väl också fundera lite på subsidiaritet och vad det betyder. Det skulle man kunna filosofera över en stund. Det är inte säkert att den lägsta möjliga nivån för frågans och sakens absolut bästa ska vara på skolbasis. Det är väl det vi menar. Det är möjligt att det kanske ändå handlar om statlig nivå i det läget.
Jag skulle därför vilja ställa en följdfråga till skolministern. Vad vill skolministern mer detaljerat göra för att säkerställa en trygg och förutsägbar finansiering för sjukhusskolorna och den verksamhet man bedriver där?
Anf. 29 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Jag för min del har aldrig gillat kommunaliseringen av svenskt skolväsende över huvud taget. Får jag personligen välja mellan om staten ska betala och styra eller om kommunerna ska göra det så tror jag att det blir mer likvärdigt om staten gör det. Det gäller naturligtvis även sjukhusundervisningen. Jag är glad för att det åtminstone när det gäller sjukhusundervisningen finns ett tryck på att den ska vara statlig.
Med det sagt: Nu är skolväsendet kommunalt. Det är ett undantag att just detta ska finansieras statligt. Men det starka skäl som talar för att bibehålla dagens ordning, även om den avviker från hur resten av skolväsendet är uppbyggt, är att den fungerar väl. Det går att förutse situationer där det skulle bli problem med finansieringen om man lade ut det med interkommunala ersättningar mellan lägeskommuner och hemkommuner.
Jag tror att vi har samma grundsyn på verksamheten och på hur viktig den är. Och min grundsyn i statens ansvar för skolväsendet är också känd. Hur regeringen landar i denna fråga när det just gäller finansieringen av sjukhusundervisningen får däremot avgöras när vi tar ställning till lagförslaget om ny skollag. Även om frågan ställs ytterligare en gång kommer jag inte att kunna ge ett mer preciserat svar i dag.
Anf. 30 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Jag får kanske tolka detta med god vilja och som en positiv signal i rätt riktning. Jag dristar mig att göra det.
Jag är övertygad om att vi är överens om att vi har gott om goda pedagoger i Sverige. Jag skulle vilja vinkla in frågan på en lite annan och vidare nivå och avsluta med att konstatera att vi har duktiga pedagoger och specialpedagoger i Sverige. Vi har dessutom en lagstiftning som ger eleverna rätt till undervisning oavsett om man befinner sig på sjukhus eller om man är i en skolmiljö, även om det visar sig att detta ibland inte är någon direkt garanti och att det kan finnas ekonomiska aspekter som avgör.
Men Sverige är på många sätt ett föregångsland när det gäller detta. Kanske är det så att Sverige skulle vidga perspektivet och inbjuda övriga länder i till exempel Europa för att diskutera frågan. Detta är en fråga som berör många andra länder på europeisk nivå. Man skulle kunna ha ett gott utbyte genom att dela gemensamma erfarenheter. Kanske kunde Sverige fungera som något slags spjutspets med våra duktiga specialpedagoger inom detta område. Det vore välkommet att Sverige stod som värd för denna typ av konferens. Jag inser att skolministern inte kommer att kunna lova det, men jag skickar med det som en idé för framtiden.
Anf. 31 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Jag tackar för idén och tipset, Eva Johnsson, och för engagemanget i denna undervisningsform. Det är inte så ofta frågan kommer upp eftersom detta är så okänt. Samtidigt är det oerhört viktigt att det finns en fungerande skolundervisning på våra sjukhus för den grupp som det handlar om, nämligen barn med sjukdomar som tvingas till längre eller återkommande sjukhusvistelser.
Vem som ska betala och finansiera har det funnits olika uppfattningar om genom åren, men regeringen kommer att sätta ned foten när vi så småningom tar ställning till lagförslaget om ny skollag. Utgångspunkten ska vara att denna verksamhet ska värnas och skyddas också i framtiden.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.