Renägares förluster på grund av rovdjursangrepp
Interpellation 2019/20:232 av Saila Quicklund (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2019-12-16
- Överlämnad
- 2019-12-18
- Anmäld
- 2019-12-19
- Svarsdatum
- 2020-01-14
- Besvarad
- 2020-01-14
- Sista svarsdatum
- 2020-01-17
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Efter utredning av Naturvårdsverket och Sametinget kunde riksdagen i december 2013 anta propositionen En hållbar rovdjurspolitik (2012/13:191). Den innehåller dels mål för rovdjuren, det som kallas gynnsam bevarandestatus, dels mål för hur stora skador rovdjuren ska få orsaka rennäringen, vilket anges vara maximalt 10 procent av renhjorden.
I utredningen och propositionen finns också angivet ett tillvägagångssätt för hur förlusterna ska beräknas, det så kallade toleransnivåverktyget. Sametinget och Naturvårdsverket anges i propositionen vara de som tillsammans ska utveckla toleransnivåverktyget, vilket ska hjälpa samebyarna att tillsammans med länsstyrelsen i respektive län beräkna de verkliga förlusterna.
De senaste tio åren (2007/08–2016/17) har mellan 53 000 och 70 000 renar dödats årligen av rovdjur, i snitt 61 400 renar per år. Detta motsvarar i medeltal en förlust av 24,3 procent av den totala renhjorden årligen, som lägst 21,4 procent (2015/16). I snitt slaktades under samma tidsperiod i snitt 55 600 renar årligen. Rovdjuren dödar över hälften av den totala potentiella produktionen av klimatsmart kött.
Sedan propositionen beslutades 2013 har samebyarnas förluster av renar till rovdjur ökat, vilket visar att innehållet i propositionen inte fått den verkan som avsågs. I dag redovisar flera samebyar förluster kring 30 procent, och många av dem finns i Jämtlands län.
Det saknas i dag instrument för att nå till toleransnivån; rovdjuren har ett starkare skydd än vad samisk renskötsel har. Renskötselns svaga författningsskydd i förhållande till den svenska rovdjursstammen får till följd att samiska intressen ständigt prioriteras ned.
Exempel på detta ser vi när länsstyrelsens beslut om skyddsjakt överklagas och domstolarna upphäver beslutet. Rovdjuren har ett starkare skydd i lagstiftningen; det saknas balans.
Att ändra förordningen om rovdjursförvaltning och jaktförordningen, som Sametinget föreslår, kommer inte att slutligen lösa frågan. Det är dock en åtgärd som i vart fall inom den närmaste tiden är möjlig för att åstadkomma bättre balans och öka förutsättningarna för länsstyrelsen att vidta de förvaltningsåtgärder som den anser vara nödvändiga för att skydda rennäringen.
Den 10 december svarade ministern på min skriftliga fråga i ämnet. Otydligheten i svaret från ministern är anmärkningsvärd eftersom målet infördes 2013 och ännu inte har utvärderats.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Jennie Nilsson:
- Avser regeringen att ändra i förordningar om renägarnas förluster av rovdjur, som enligt propositionen En hållbar rovdjurspolitik (2012/13:191) ska vara maximalt 10 procent enligt den hemställan som gjordes av Sametinget den 18 januari 2018?
- Om regeringen verkar för en författningsändring, hur ser tidsplanen ut?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2019/20:232
Webb-tv: Renägares förluster på grund av rovdjursangrepp
Dokument från debatten
- Tisdag den 14 januari 2020Kammarens föredragningslistor 2019/20:57
- Protokoll 2019/20:57 Tisdagen den 14 januariProtokoll 2019/20:57 Svar på interpellation 2019/20:232 om renägares förluster på grund av rovdjursangrepp
Protokoll från debatten
Anf. 139 Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Fru talman! har frågat mig om jag avser att ändra i förordningar om renägares förluster på grund av rovdjursangrepp, som enligt proposition 2012/13:191 En hållbar rovdjurspolitik ska vara maximalt 10 procent enligt den hemställan som gjordes av Sametinget den 18 januari 2018, och, om regeringen verkar för en författningsändring, hur tidsplanen ser ut.
Hemställan rör ändringar i förordningen om förvaltningen av de stora rovdjuren samt i jaktförordningen. Sametinget föreslår i korthet att förordningen ska ta upp begreppet toleransnivå i syfte att författningsreglera det. Beredning av ärendet pågår i Regeringskansliet. Frågan är komplex och kopplad till flera frågor om viltförvaltningen som behöver analyseras och övervägas noga. Jag kan inte föregripa den processen.
Anf. 140 Saila Quicklund (M)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! En annan ledamot hade nyss en debatt om minkar i bur. Jag måste bara kommentera något av det som kom fram där.
Ministern talar om en satsning på 12 miljoner på forskning om minkar i bur och så vidare. Samtidigt har vi renar som plågas ytterst besvärligt. Det är en märklig skillnad.
Beslut ska också fattas lokalt. Ja, problemet är ju att besluten inte fattas lokalt. Länsstyrelserna hävdar att det är för stort rovdjurstryck, men regeringen lyssnar inte på det och inte Naturvårdsverket heller.
Vi vill inte ha en känslostyrd debatt, sa ministern tidigare. Men detta är fakta, det är inte känslor! Vi försöker beskriva verkligheten.
Under väldigt lång tid har det pågått en diskussion om det höga rovdjurstrycket i vissa län. Jag kommer att referera till mitt hemlän, Jämtlands län, i debatten, men det finns samma problematik i andra län också, såklart.
Situationen är sedan länge helt oacceptabel. Detta är en viktig näring, och situationen innebär svårigheter för näringen och lidande för renar och tamboskap som dödas av vargar och andra rovdjur.
Före jul anordnade jag och en annan riksdagsledamot ett seminarium här i riksdagen där vi hade bjudit in Tåssåsens sameby från Jämtland. De beskrev svårigheterna. Det är synd att man inte kan ha Powerpointbilder här, för det var väldigt illustrativt, och de var väldigt tydliga i sin framställning av hur stora problemen är. De försöker bedriva en näringsverksamhet som deras förfäder har gjort, och de önskar också att deras barn ska kunna fortsätta med det, men det är högst hotat med den situation som är. Det är helt oacceptabelt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Man undrar vilka kunskaper ministern har inom det här området då situationen är anmärkningsvärd och vi inte ser några åtgärder. Regeringen måste börja lyssna - så är det bara - och det måste ske nu.
Naturvårdsverket presenterade i maj att man hade beslutat om en ny miniminivå för varg i Sverige. För första gången tillåts en vargföryngring i till exempel Jämtlands län. Den nya miniminivån för vargstammen i Sverige är satt till 30 föryngringar, vargkullar, eller omkring 300 vargar. Det är alltså en utökning av vargstammen. Det är helt ofattbart! Riksdagen har ju tagit beslut om 170-270 vargar i Sverige, och Moderaterna förordar då 170. Hur kan Naturvårdsverket frångå det beslutet?
Återigen tar myndigheter egna beslut och rundar riksdagen. När Naturvårdsverket har fattat beslut om miniminivåer, har man då utgått från var vargreviren finns i dag? Besluten har mötts av stor ilska från samiskt håll eftersom man menar att vargrevir i länet hotar rennäringen. Detta tillbakavisar Naturvårdsverket. Ni ser kontrasterna där.
Det finns alltid möjlighet till skyddsjakt, hävdar Naturvårdsverket. Det är märkligt att man använder den argumentationen - vi har ett högt rovdjurstryck, men vi hänvisar till skyddsjakt. Skyddsjakt överklagas också många gånger av Naturskyddsföreningen eller andra föreningar.
På Länsstyrelsen i Jämtlands län är man inte nöjd med Naturvårdsverkets beslut. Varför lyssnar inte Naturvårdsverket på statens förlängda arm, alltså på länsstyrelsen? Ministern vill ju ha lokalt fattade beslut.
Min fråga är egentligen: Vad tycker ministern om att Naturvårdsverket tar egna beslut och frångår riksdagens beslut?
Anf. 141 Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för interpellationen! Den är i vissa delar lik och i andra delar olik den interpellation som vi debatterade för en kort stund sedan. Delar av det svar jag då gav är relevanta i det här sammanhanget också.
Saila Quicklund hänvisar till riksdagsbeslutet. Jag vill påminna om att det riksdagsbeslut som är fattat handlar om att vi ska ha varg med gynnsam bevarandestatus. Riksdagen anger ett gränsvärde på 170-270 vargar. Det har senare omprövats efter vad som är vetenskaplig grund. Det värde som Naturvårdsverket använder givet den vetenskapliga grunden är 300 vargar för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Vi har också ett krav från EU på oss om att vi ska ha gynnsam bevarandestatus. Vi ska då ha föryngring kopplat till det.
Jag noterar att det som tas upp av interpellanten och som är nytt i den här debatten jämfört med den som vi hade för en liten stund sedan är Naturvårdsverkets beslut från förra året om att det ska vara en vargföryngring i renskötselområdet i Jämtlands län. Renskötselområdet har tidigare varit undantaget, och landshövdingen begärde också att det beslutet skulle omprövas. Naturvårdsverket beslutade då att beslutet skulle stå fast, varpå Sametinget överklagade det beslutet. Naturvårdsverket bedömde att beslutet i och för sig inte var överklagbart men valde ändå att överlämna det till Förvaltningsrätten i Stockholm för avgörande. Dom har ännu inte meddelats.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är klart att man som politiker, invånare i Jämtlands län eller medborgare på vilket sätt och vis som helst kan ha åsikter om en sådan process. Jag tror dock att det skulle vara olyckligt om politiker i riksdagen eller regeringen tog över beslutet på detaljnivå när det gäller hur man ska reglera vargbeståndet och var vargarna ska finnas.
Vi har att sätta ramar och riktlinjer. Det har riksdagen också gjort. Jag tror att det är jätteviktigt att vi fortsätter att arbeta med att utveckla metoder och verktyg för att säkerställa en god spridning i hela landet, att vi utvecklar metoder för inventering och så vidare givet de ramar som vi har att förhålla oss till. Det gäller både riksdagsbeslut och EU-direktiv.
När vi talar om renskötselområden blev exemplet här varg, men det finns ju fler rovdjur som påverkar det här området. När det gäller exempelvis björn, järv och lo har vi de senaste åren haft licensjakt. De omfattas också av samma direktiv, men där är bedömningen att de har gynnsam bevarandestatus. När det gäller varg bedömer man inte att den har gynnsam bevarandestatus. Då är det skyddsjakt som är alternativet, så att man kan säkerställa att man lever upp till intentionen i riksdagens beslut och EU-direktivet.
Nu ser jag att min talartid är slut. Jag får utveckla detta i mitt nästa inlägg.
Anf. 142 Saila Quicklund (M)
Fru talman! Jag motsätter mig inte gynnsam bevarandestatus och föryngring, men om konsekvenserna blir förödande för en viktig näring och för djur som skadas och plågas måste besluten omprövas. Det är dit jag vill.
Politiker ska inte ta över besluten, säger ministern. Då förstår jag inte var ministern vill att besluten ska tas. Det blir lite märkligt, och jag har lite känslan av att ministern avhänder sig ansvaret i den här frågan.
Jag skulle vilja beskriva hur ett rovdjursintrång kan se ut. Samebyn har pejlar utsatta på renar, och de följs via datorer eller telefoner. Vid en attack från ett rovdjur ser de att flocken rör sig annorlunda. De åker då till det aktuella stället för att se vad som har hänt. Om man då upptäcker spår av varg görs en skyddsjaktsansökan hos länsstyrelsen. Om den beviljas påbörjas skyddsjakten, alltså om förutsättningarna finns.
Tyvärr har det då hänt att föreningar som Naturskyddsföreningen överklagar beslutet, och då kan det gå dagar eller veckor innan beslut kommer om att det är okej att jaga. Det är såklart förödande. När vargen kommer in bland renarna skingras de åt olika håll. De kan dra iväg flera mil, och att samla ihop dem igen kan vara ett oerhört krävande jobb som kan ta upp till flera veckor. Renen blir väldigt lättskrämd och svår att jobba med. Den vill inte heller gå tillbaka till det ställe där den har upplevt traumat.
Det händer också att vargen skadar renarna, främst i den bakre delen. Slitskadorna, som jag har sett många foton på, är fruktansvärda. Det är skinn som hänger ned från låren - det är en vanlig bild. Det är stora blödningar som gör att renarna förblöder. Att vargen tar sjuka och gamla djur är en skröna som lever kvar i dag. Så är det inte. Det går inte heller att ta reda på dessa djur. Det är ytterligare en förlust för renägarna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
En skyddsjakt på varg kostar samebyn ungefär 100 000 kronor. Det handlar om helikopter och om personal på backen, och det handlar om lokalisering av vargarna innan helikoptern kan sättas in. Kostnader som följer efter skyddsjakten får renägaren själv stå för - det handlar om ihopsamlandet och om skadade renar som måste avlivas.
Ersättningen har legat fast i 20 år. Förlusterna för samerna beräknas till ungefär 100 miljoner. Vi har i dag ungefär 51 samebyar och 250 000 renar. Man slaktar ungefär 50 000 renar. Man borde slakta 80 000-100 000 renar, men de har försvunnit, och det är såklart många gånger rovdjuren som är orsaken till det.
Alla siffror som jag nu har uppgett beskriver vardagen för samerna när de försöker bedriva sin viktiga näring. Det handlar om förlusterna, kostnadsersättningarna med mera. Jag måste fråga: Tycker ministern att detta är rimligt för de människor som försöker bedriva denna näring?
Anf. 143 Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Det här är svåra och komplicerade frågor. Det är ohyggligt viktigt att man har ett väldigt tydligt fokus på att hitta bra och konstruktiva vägar framåt, där vi förhåller oss till det som vi måste förhålla oss till.
Jag blir väldigt glad över att Saila Quicklund är tydlig med att hon respekterar begreppet gynnsam bevarandestatus i sammanhanget. Det är inte självklart i dessa debatter att man vill lyssna på vetenskapen. Vi har också att förhålla oss till det art- och habitatdirektiv som finns, vilket innebär att vi inte har full nationell kompetens på detta område.
Men med det sagt tycker jag att det finns ett antal frågor som lyfts i denna replikrunda som är viktiga att ta hänsyn till. Jag vill se att vi tar ett helhetsgrepp om dessa frågor. Jag noterar att landshövdingarna i de tre rovdjursförvaltningarna och Naturvårdsverket exempelvis har hemställt om att miniminivåerna för respektive rovdjursart ska fastställas per rovdjursförvaltningsområde i stället för, som det är i dag, per län. Det skulle kunna leda till en ökad flexibilitet och underlätta spridningen över större geografiska områden för att just minska koncentrationen. Då kan man också ta hänsyn till exempelvis rennäring på ett tydligare sätt. Det är intressant, och vi återkommer i den frågan.
Jag noterar också att landshövdingarna i det norra rovdjursområdet har hemställt om att ersättningsnivån för de renförluster som förorsakas av rovdjur ska höjas. Det är helt korrekt att den inte har höjts på flera år. Det utbetalas årligen ca 55 miljoner kronor för förlust av renar, så som det ser ut i dag. Sametinget gör bedömningen att det faktiska köttvärdet är uppemot 100 miljoner kronor.
Jag tror att det är viktigt att man försöker ta ett helhetsgrepp om båda dessa frågor plus andra frågor. Vi håller just nu på att titta på de hemställningar som har kommit in, både den som fanns initialt, som är kopplad till interpellationen, och de som jag nu har nämnt. Ambitionen är att vi ska återkomma så snart som möjligt och att vi ska kunna ge en samlad bild kring hur vi landar med dessa frågor. Min ambition är att det ska ske på ett konstruktivt sätt. Jag hoppas att vi kan fortsätta att ha en konstruktiv diskussion om dessa frågor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Rovdjursproblematiken - det är inte bara varg utan också andra rovdjur - är stor och viktig för alla som är berörda av den, men den har specifika konsekvenser exempelvis för rennäringen på det sätt som ledamoten på ett förtjänstfullt sätt redogjorde för i sitt replikskifte. Det innebär att också rennäringen behöver komma till tals på ett bra sätt i dessa frågor när man tittar på de hemställningar som nu ligger på regeringens bord.
Anf. 144 Saila Quicklund (M)
Fru talman! Jag vill vara tydlig med att vi inte säger nej till varg. Jag påminner ministern om att Moderaterna förespråkar 170 vargar, den lägsta nivån.
Det finns tre övergripande mål som dominerar den svenska rovdjursförvaltningen. Det andra målet är att det ska råda en god samexistens mellan rovdjur och människa, inklusive näringar. Så är det inte i dag.
År 2014 markerade regeringen särskilt att rennäringen inte ska ha skador orsakade av rovdjur som överstiger 10 procent av vinterhjorden efter slakt, vilket är det tredje övergripande målet. 10-procentsmålet är beslutat här i riksdagen. Men det finns varken uppföljning eller åtgärder för att kunna förbättra något som inte efterlevs, för så är det faktiskt i dag. Det är 30-40 procent i vissa samebyar, bland annat i Tåssåsen i Jämtlands län. Hur kan sådant egentligen ske? Vi har en målsättning på 10 procent, och den faktiska siffran är 30-40 procent. Detta kan inte vara nyheter för regeringen.
Jag kan inte stillasittande se hur riksdagsbeslut nonchaleras eller inte följs upp och utvärderas när vi ser att man inte efterlever detta. Regeringen och myndigheter lyssnar inte på länsstyrelserna. De är faktiskt statens förlängda arm. De är berörda och besitter lokalkännedom, vilket ministern förut framhöll var viktigt.
Det är ett alldeles för högt rovdjurstryck, och det är förödande för en viktig näring och för människor som verkar inom den. Regeringen måste börja agera här och nu. Denna debatt har pågått väldigt länge, men åtgärderna uteblir. Ministern hänvisar till fortsatt beredning - det är förödande.
Anf. 145 Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag är glad att tillhöra en regering som har agerat i denna fråga, till skillnad från den alliansregering som fanns perioden 2006-2014. Man kan titta på hur licensjakten har utvecklats och på hur praxis och verktyg har utvecklats på området. Samtliga verkningsfulla åtgärder har kommit under den förra mandatperioden.
Det handlar om att man har infört ett skyndsamhetsbegrepp. Det handlar om att man har skapat rättssäkra processer. Det handlar om att man har påbörjat ett arbete med att utveckla inventeringarna för att de ska bli mer rättssäkra. Och vi hanterar just nu frågan om att ta ett samlat grepp om ersättningsfrågor och miniminivåer. Sammantaget är det mer än vad som åstadkoms under de åtta år som vi hade en alliansregering.
Jag vänder mig mot att man försöker få det att framstå som att det inte händer någonting nu men att det har hänt någonting innan eller att det skulle ha hänt någonting om vi hade haft en annan regering. Jag vänder mig mot att samtliga moderater som debatterar denna fråga säger sig vara för att vi ska ha en gynnsam bevarandestatus men helt och hållet bortser från vad det vetenskapliga underlaget säger, nämligen att vi måste ha minst 300 för att säkerställa en gynnsam bevarandestatus.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag vänder mig också mot att ingen moderat så här långt - jag har nu haft debatter med några stycken - över huvud taget vill kännas vid att detta är en fråga som regleras inom EU:s art- och habitatdirektiv och att vi i Sverige redan nu har överträdelseärenden givet att vi ligger väldigt nära gränsen 300. Man försöker låtsas som att vi har en frihet att politiskt fatta beslut i Sverige som vi inte har med mindre än att vi skulle bli stämda och riskera ganska kraftiga sanktioner på det området.
Men med det sagt välkomnar jag ändå en debatt som syftar till att vi ska fortsätta att utveckla verktygen för att utveckla en legitimitet för denna fråga och också kunna säkerställa det som jag tror att vi ytterst gemensamt vill uppnå.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.