Regeringens jobbpolitik
Interpellation 2008/09:404 av Lindgren, Sylvia (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-03-11
- Anmäld
- 2009-03-11
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2009-03-24
- Sista svarsdatum
- 2009-03-25
- Besvarad
- 2009-04-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 11 mars
Interpellation
2008/09:404 Regeringens jobbpolitik
av Sylvia Lindgren (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Allt fler inser att regeringens arbetsmarknadspolitik är utformad för en helt annan situation än den som vi i dag befinner oss i. Det får naturligtvis förödande konsekvenser att regeringens politik i stora delar saknar kontakt med verkligheten och att man ägnar sig åt att improvisera fram åtgärder.
Uttalanden har gjorts från en rad håll som innehåller stark kritik över att det också är väldigt få som får del av de insatser som ändå görs. Trycket på till exempel jobb- och utvecklingsgarantin ökar kraftigt och det kommer alarmerande signaler om att många aktiviteter i jobb- och utvecklingsgarantin varken har blivit meningsfulla eller verkningsfulla då utbudet inte alls svarar mot behoven på arbetsmarknaden.
En ytterligare kritik som framförs är att regeringens mycket kraftiga neddragningar av arbetsmarknadsutbildningar har motverkat såväl omställningstryck som kompetensutveckling.
Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:
1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att anpassa arbetsmarknadspolitiken till arbetsmarknadens och samhällets behov?
2. Vilka insatser avser arbetsmarknadsministern att sätta in för att Sverige ska ha beredskap att klara arbetsmarknadsbehoven när konjunkturen vänder?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:404
Webb-tv: Regeringens jobbpolitik
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:97 Fredagen den 3 aprilProtokoll 2008/09:97 17 § Svar på interpellation 2008/09:404 om regeringens jobbpolitik
Protokoll från debatten
Anf. 90 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att anpassa arbetsmarknadspolitiken till arbetsmarknadens och samhällets behov. Vidare har hon frågat vilka insatser jag avser att sätta in för att Sverige ska ha beredskap att klara arbetsmarknadsbehoven när konjunkturen vänder.
Regeringens politik för att få fler i arbete och bekämpa människors utanförskap är en självklar och central utgångspunkt för att möta nedgången i ekonomin. Att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, att underlätta inträdet på arbetsmarknaden, att göra det enklare och billigare att anställa och att öka möjligheterna till utbildning ger goda förutsättningar för en gradvis återhämtning. Det skapar också möjligheter för en stark produktivitetstillväxt. Principerna för denna politik ska bevaras, även då Sverige går in i en djup lågkonjunktur.
För att ge arbetslösa extra stöd att söka arbete har förmedlingsverksamheten, i form av coachning, intensifierats. Att som arbetslös hålla kontakten med arbetslivet är viktigt för att kunna bevara och förbättra kompetensen, få ökad arbetslivserfarenhet och för att öka möjligheterna till ett nytt arbete. Antalet platser i arbetspraktik, inklusive den nya insatsen praktisk kompetensutveckling, har därför utökats och praktik kan erbjudas tidigt under en arbetslöshetsperiod. För att ytterligare stärka möjligheterna för långtidsarbetslösa vuxna att komma in på arbetsmarknaden har kompensationen av lönekostnaden för nystartsjobb fördubblats.
Regeringen har även valt att satsa på utbildning. Människor ska kunna förnya och fördjupa sina kunskaper så att de står bättre rustade på arbetsmarknaden. Dessutom motverkas arbetskraftsbrist när konjunkturen vänder. Det reguljära utbildningssystemet har därför tillförts ytterligare resurser, vilket innebär fler platser i yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning, yrkesvux, och i den nya yrkeshögskolan. Under 2009 och 2010 ges arbetslösa över 25 år möjlighet att få studiemedel med den högre bidragsnivån vid studier inom yrkesvux. Vidare omfördelas platser och anvisade medel inom universitet och högskolor för att möta den ökade efterfrågan på utbildningsplatser inom regioner särskilt hårt drabbad av varsel och uppsägningar.
Avslutningsvis vill jag säga att arbetsmarknadspolitiska program alltid riskerar att leda till inlåsningseffekter i form av minskad geografisk rörlighet och lägre sökaktivitet. Det är därmed än viktigare att stimulera sökaktiviteten hos arbetslösa i en situation med tillfälligt ökade arbetsmarknadspolitiska insatser samtidigt som det är fortsatt viktigt att stärka konkurrenskraften hos dem som står längst från arbetsmarknaden. Åtgärder som vidtas för att mildra konjunkturnedgången ska vara strukturellt riktiga. De ska därmed förbättra förutsättningarna för varaktigt hög sysselsättning samt hög och stabil tillväxt, även på sikt.
Anf. 91 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Rubriken på min interpellation var "En sågad jobbpolitik". Den rubriken var bland annat föranledd av Lars Calmfors uttalanden vid ett nyligen genomfört seminarium där det framgick mycket tydligt att regeringens arbetsmarknadspolitik är utformad för en helt annan situation än den som vi i dag befinner oss i.
Den konjunkturella arbetslösheten stiger, och då tvingas regeringen improvisera fram nya åtgärder. Så uttryckte man sig bland annat på detta seminarium.
Regeringen riskerar nu att satsa för lite på arbetsmarknadsutbildningar, och det finns en risk för att de aktiviseringsinsatser som görs inom ramen för de olika garantierna i praktiken inte är särskilt aktiva eller särskilt meningsfulla. Så, fru talman, uttalar sig alltså Finanspolitiska rådet.
Exempel på hur regeringen nu improviserar fram förändringar av politiken är, enligt samma Lars Calmfors, satsningar på utökade coachningsverksamheter. De regionala varselsamordnarna nämns också.
När till och med en professor i internationell ekonomi undrar vad det är för någonting och framhåller att det inte är uppenbart ens för honom hur genomtänkta de här åtgärderna är blir naturligtvis vi andra också väldigt fundersamma.
Nu är det inte bara Lars Calmfors seminarium och uttalanden kring det som får en att fundera i de här banorna, utan också dagens rubrik i Svenska Dagbladet visar samma kritiska inställning till regeringens jobbpolitik. Det har vi pratat om vid flera tillfällen här i dag. Det gör att man känner sig än mer fundersam när det gäller vad regeringens jobbpolitik har för inriktning och vilket resultat den ger.
Att vi socialdemokrater har tjatat jättelänge om arbetsmarknadsutbildningarnas nödvändighet torde inte vara ministern främmande.
Med interpellationssvaret nyss uppläst, som jag också har precis framför mig här, kan jag inte annat än konstatera att rubriken som jag satte för interpellationen, "En sågad jobbpolitik", och det som också har hänt efter Lars Calmfors bitska kritik inte är någon överdrift.
I svaret framhåller ministern att det är en central utgångspunkt att få fler i arbete. Det är bra. Men så börjar man argumentera för sänkta skatter och att göra det enklare och billigare att anställa. Det säger ministern trots att jag är näst intill övertygad om att han också vet att det företagare helst vill ha är kvalificerad och utbildad arbetskraft för att kunna upprätthålla produktionen. De är inte betjänta av en lägre arbetsgivaravgift, utan de vill ha kunnig personal. Det är därför som vi socialdemokrater har slagits så hårt just för arbetsmarknadsutbildningarna. Sedan är det en viktig del i detta att arbetsmarknadsutbildningarna ska hålla en hög kvalitet.
Alla varningar och protester mot de kraftigt sänkta volymerna skulle jag vilja höra ministern ha en synpunkt på.
Anf. 92 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Socialdemokraterna gillar inte vår jobbpolitik. Det var väl sammanfattningen. Det har jag förstått; det har jag hört de senaste tre och en halv timmarna i talarstolen här och de senaste två och ett halvt åren när vi tidigare har debatterat de här frågorna. Men vad Sylvia Lindgren verkar glömma är att efter seminariet - jag var också där och höll föredrag - har vi i decemberpaketet lagt 23 miljarder extra på en lång rad insatser. Det är bland annat 4 miljarder extra i år på arbetsmarknadspolitiska insatser och 2 miljarder extra i budgeten på utbildningsinsatser. Detta omfattar 60 000 helårsplatser, och det är drygt 30 000 utanför garantierna. Så att dra slutsatser på det sätt som Sylvia Lindgren gör är inte riktigt rimligt.
Man kan naturligtvis diskutera
vad
som görs, och jag kan ta två exempel. OECD hade en rapport 2001,
Swedish Economy Policy Review
, där man skrev att forskning bland annat visar att förmedlingsinsatser är en förhållandevis effektiv åtgärd för att korta tiden i arbetslöshet. Så det är bra med coacher. Det är bra att se till att vi får fler som jobbar med detta.
I en utredning som IFAU också publicerade 2001 och som sedan publicerades i Ekonomisk Debatt 2001 säger Carling och Richardson, två ekonomiforskare, att forskning visar att lönesubventionerade anställningar ökar sannolikheten att få ett arbete i högre grad än arbetsmarknadsutbildning.
Slutsatsen är att vi behöver alla möjliga saker, alla möjliga åtgärder och alla möjliga insatser i vår arsenal för att möta det vi nu ser. Vi behöver både utbildning i det reguljära utbildningssystemet - det är därför vi lägger nästan 2 miljarder extra på det - och vi behöver coachningsinsatser för att se till att de som nu kommer ut möts med respekt och engagemang. Det är därför vi både anställer och upphandlar coacher till Arbetsförmedlingens insatser.
Vi behöver också arbetsmarknadspolitiska insatser av olika slag - praktikplatser, olika typer av praktisk yrkeskompetens och vad det nu kan vara. Det är därför vi som sagt lägger närmare 4 miljarder extra på Arbetsförmedlingen i år.
Totalsumman av dessa insatser är konjunkturberoende. Sylvia Lindgren kan inte komma och säga att det aldrig har varit så under Socialdemokraternas tid. Det är naturligt så att man i goda tider drar ned på de arbetsmarknadspolitiska insatserna, för då finns det jobb att gå till, och i de sämre tiderna drar man upp insatserna. Så har det sett ut i alla tider, åtminstone sedan Arbetsmarknadsstyrelsen tillkom i slutet av 40-talet. Det är alltså inget nytt. Det är heller inget nytt att Socialdemokraterna inte gillar vår jobbpolitik utan kritiserar den. Det vore intressant att höra alternativet någon gång, om det inte bara är höjt tak och sänkt avgift i a-kassan, de 20 miljarderna som ni sprätter iväg på det, som ska finansieras genom att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar. Det blir 20 miljarder dyrare. Hur många nya jobb ger det, Sylvia Lindgren?
Anf. 93 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag tycker ändå att det är märkligt att ministern tar så lätt på all den kritik som har kommit när det gäller regeringens jobbpolitik. Det är inte bara från socialdemokratiskt håll som man har uttalat sig om denna. När det gäller det som ST har presenterat i dag i Svenska Dagbladet säger man att det är en partsinlaga, för det kommer från en facklig organisation. Det säger en partiföreträdare som gick till val på att kalla sitt parti för det nya arbetarpartiet, och så vill man inte ens lyssna på fackföreningsrörelsen! Jag tycker faktiskt att det är märkligt.
Det experterna varnar för beträffande coachningens intensifiering är att mycket läggs på den delen utan att man vill ha kvalitetsstämpeln på det hela. Det här har Berit Högman vid flera tillfällen påpekat i dag. Jag måste få ställa den fråga som Patrik Björck ställde till ministern vid flera tillfällen: Vad tycker ministern är fel i kritiken? Berätta i stället det för oss!
Helt klart torde det väl ändå vara att kompetensgapet i förhållande till arbetsmarknadens krav är alldeles för stort. Utbildningen svarar inte tillräckligt bra mot efterfrågan på arbetsmarknaden. Regeringens policy med neddragningar på arbetsmarknadsutbildningarna har varit förödande, och det märker vi i dag. Kom inte och säg att det här med arbetslösheten enbart är föranlett av den finansiella krisen! Vi kunde se redan i början av 2007 att orderingångarna minskade, och det var innan finanskrisen i Amerika smittade av sig globalt. Det borde man alltså ha kunnat se antydningar om. Men man var så entydig från den borgerliga regeringen och sade: Vi ska sänka skatterna; det är jobbskatteavdraget som ska gälla.
Man förändrade a-kassan, vilket jag förmodar att även ministern innerst inne inser i dag var förödande i förhållande till den utveckling vi fick. Vi drog ned på arbetsmiljöinsatserna som man sedan har lagt på någon del på. De som står längst ifrån arbetsmarknaden, de funktionshindrade, har fortfarande väldigt svårt att komma in i jobb. Och inte minst antalet timanställda och visstidsanställda ökar också, vilket är ett slag i magen på dem som vill jobba för arbetslinjen och det livslånga lärandet. För det är också del i detta. Inte minst kan det kopplas till arbetsmiljön då jobb i högtryck i allra högsta grad motverkar just arbetslinjen.
Jag vill ställa ytterligare en fråga till ministern eftersom tiden är knapp, för varav hjärtat är fullt därav talar munnen, och arbetsmarknadsfrågorna ligger oss socialdemokrater jättevarmt om hjärtat: Känner ministern någon oro över att fokus i stor utsträckning i dag sätts på den icke reguljära arbetsmarknaden?
Anf. 94 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag hade inte tänkt gå in i den här debatten men gör det ändå eftersom jag tycker att arbetsmarknadsministern väljer att enbart fokusera på coachning och eftersom jag har fått möjlighet att läsa statstjänstemännens tidning, ST:s tidning, där det finns kritik mot coachningen.
En man som doktorerar i ämnet coachning vid Uppsala universitet tycker att initiativet med jobbcoacher på Arbetsförmedlingen är bra i och för sig. Men man blir inte coach på sju och en halv dag, säger han.
På sju och en halv dag, alltså på lite mer än en vecka, ska man vara utbildad coach och möta både arbetslösa människor som kommer efter ett långt yrkesliv och ungdomar som precis har slutat skolan och är arbetslösa.
Man ska coacha. Man kan fråga sig vad man ska coacha emot. Det är klart att man har erfarenhet om man har varit arbetslös en lång tid och sedan blir coach, men det måste ju handla om att coacha mot olika saker, tänker jag.
Man har då ställt frågan till arbetsmarknadsministern: Varför lägger ni så mycket pengar på coacher i stället för på arbetsförmedlare? Och jag tycker inte att jag får någon riktigt bra beskrivning av varför, mer än att man säger att man kanske inte kan anställa arbetsförmedlare lika snabbt. Var det billigare åtgärder? Är det det som det handlar om? Är detta en så att säga reaåtgärd, en tillfällig extraprisanställning som man kan garantera och därmed ha människor som kan möta de arbetslösa?
Jag vet att människor som blir arbetslösa efter ett långt yrkesliv också hamnar i kris, och det är jätteviktigt att man då kan möta dem på rätt sätt. Arbetsförmedlare har faktiskt gått en utbildning som är lite längre än sju och en halv dag. Därför skulle jag vilja veta lite mer om hur regeringen har tänkt om den här coachningen.
Att kritiken mot arbetsmarknadspolitiken inte bara kommer från oppositionen har varit tydligt under hela dagens debatt. Det är därför arbetsmarknadsministern nu får göra en ordentlig arbetsinsats, i alla fall i kammaren, även om vi inte ser så mycket resultat i den faktiska politiken.
Nu kommer det nämligen också förfrågningar från kommuner och landsting om hur man ska säkra arbetslinjen ute i kommunerna så att man inte ska behöva säga upp dem som är anställda inom sjukvården, äldreomsorgen, skolan och barnomsorgen. Hur ska de få fortsätta jobba när regeringen inte väljer att skicka pengar dit? Det vore intressant att få veta.
Men framför allt ska fokus ligga på det här med coachning. Man blir inte coach på sju och en halv dag, men vad har regeringen då för bild av vilka coacher man får fram på sju och en halv dag? Det skulle jag vilja veta.
Anf. 94 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag hade inte tänkt gå in i den här debatten men gör det ändå eftersom jag tycker att arbetsmarknadsministern väljer att enbart fokusera på coachning och eftersom jag har fått möjlighet att läsa statstjänstemännens tidning, ST:s tidning, där det finns kritik mot coachningen.
En man som doktorerar i ämnet coachning vid Uppsala universitet tycker att initiativet med jobbcoacher på Arbetsförmedlingen är bra i och för sig. Men man blir inte coach på sju och en halv dag, säger han.
På sju och en halv dag, alltså på lite mer än en vecka, ska man vara utbildad coach och möta både arbetslösa människor som kommer efter ett långt yrkesliv och ungdomar som precis har slutat skolan och är arbetslösa.
Man ska coacha. Man kan fråga sig vad man ska coacha emot. Det är klart att man har erfarenhet om man har varit arbetslös en lång tid och sedan blir coach, men det måste ju handla om att coacha mot olika saker, tänker jag.
Man har då ställt frågan till arbetsmarknadsministern: Varför lägger ni så mycket pengar på coacher i stället för på arbetsförmedlare? Och jag tycker inte att jag får någon riktigt bra beskrivning av varför, mer än att man säger att man kanske inte kan anställa arbetsförmedlare lika snabbt. Var det billigare åtgärder? Är det det som det handlar om? Är detta en så att säga reaåtgärd, en tillfällig extraprisanställning som man kan garantera och därmed ha människor som kan möta de arbetslösa?
Jag vet att människor som blir arbetslösa efter ett långt yrkesliv också hamnar i kris, och det är jätteviktigt att man då kan möta dem på rätt sätt. Arbetsförmedlare har faktiskt gått en utbildning som är lite längre än sju och en halv dag. Därför skulle jag vilja veta lite mer om hur regeringen har tänkt om den här coachningen.
Att kritiken mot arbetsmarknadspolitiken inte bara kommer från oppositionen har varit tydligt under hela dagens debatt. Det är därför arbetsmarknadsministern nu får göra en ordentlig arbetsinsats, i alla fall i kammaren, även om vi inte ser så mycket resultat i den faktiska politiken.
Nu kommer det nämligen också förfrågningar från kommuner och landsting om hur man ska säkra arbetslinjen ute i kommunerna så att man inte ska behöva säga upp dem som är anställda inom sjukvården, äldreomsorgen, skolan och barnomsorgen. Hur ska de få fortsätta jobba när regeringen inte väljer att skicka pengar dit? Det vore intressant att få veta.
Men framför allt ska fokus ligga på det här med coachning. Man blir inte coach på sju och en halv dag, men vad har regeringen då för bild av vilka coacher man får fram på sju och en halv dag? Det skulle jag vilja veta.
Anf. 95 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Om Eva-Lena Jansson hade följt de här interpellationsdebatterna kunde hon ha noterat att vi för ungefär två och en halv timme sedan här i kammaren debatterade både en och annan interpellation som handlar om dessa coacher, och jag hänvisar Eva-Lena Jansson till protokollet för att se argumentationen där.
När det gäller kommunerna och kommunernas ekonomi debatterade jag med Mikael Damberg om just den frågan för ungefär en timme sedan, så det är bara att gå tillbaka till protokollet i den frågan också.
Jag återgår till Sylvia Lindgrens ursprungliga interpellation. Konstatera kan vi göra att utbildning är bra. Vi kan också konstatera att coachning är bra. Vi kan också konstatera, som jag gjorde i mitt förra inlägg, att lönesubventioner är bra. Det är därför vi lägger 23 miljarder extra under de kommande tre åren varav 4 miljarder bara i år på extra arbetsmarknadspolitiska insatser, och vi lägger 2 miljarder extra på utbildningsinsatser. Men i grunden är det ju så att det bara blir fler jobb om det finns kunder i de företag som nu varslar.
Och för att det ska bli kunder - jag återupprepar det jag har sagt flera gånger de senaste tre och en halv eller fyra timmarna eller vad det är - behöver vi ordning och reda på finansmarknaderna så att vi återfår förtroendet för betalningssystemen. Det är ju det som skapar oro nu bland både stora och små arbetsgivare att de inte får sina checkkrediter förlängda eller ens beviljade, och man får inte medel för investeringar för framtiden. Det gör att kunderna och kundernas kunder drar öronen åt sig och väntar och väntar. Ordning på det finansiella systemet är alltså A och O.
Det andra vi behöver, och det vi nu har, är en regering som tar ansvar för de offentliga finanserna och inte oansvarigt sprätter iväg pengar på alla möjliga konstiga saker.
Det tredje vi behöver är en arbetsförmedling och en arbetsmarknadspolitik som möter varje enskild person så att vi på det sättet, med coachernas hjälp, faktiskt får någon som tar emot, annat än en telefonsvarare eller en hemsida. Jag inser att man inte kan bli fullärd på sju dagar, men jag utgår ifrån att Arbetsförmedlingen, liksom alla andra arbetsgivare, tar ansvar för sina medarbetares kompetens, både i anställningsögonblicket och under anställningsperioden.
Men vad är det Eva-Lena Jansson säger? Jag får ju alltid kritiken: Ni är så passiva, ni gör ingenting, allting är så fel och det händer ingenting.
Men nu är tydligen kritiken den helt omvända. Nu har det gått för fort. Det var en dum idé att anställa 740 coacher på Arbetsförmedlingen som möter dem som nu blir arbetslösa. Är det verkligen det Eva-Lena Jansson menar? Det tror inte jag.
Anf. 96 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Med den här debatten och den här dagen i åtanke är det väldigt tydligt att dagens arbetsmarknadspolitik från regeringens sida är utformad för en helt annan situation än den som vi i dag befinner oss i. Därmed är de åtgärder som man vidtog från början, när regeringen tillträdde, också förödande för den situation vi har i dag och har också förvärrat den krisen.
Sven Otto Littorin sade här i början att det som Lars Calmfors hade åberopat, det hade man i budgeten i december lagt in åtgärder för. Men det jag har inhämtat bland annat rapporten ifrån är publicerat den 6 mars 2009. Det är ju betydligt senare.
Jag skulle önska att man i stället faktiskt vågade erkänna att man inte har följt verksamheten och att de åtgärder man har vidtagit från början var fel och att man faktiskt har förlorat i den delen.
En annan del av detta - men det är TCO som har uttalat sig, så det kanske också handlar om en partsinlaga - är när man säger beträffande arbetslinjen och funktionsnedsättningarna att arbetsförmedlingarna är bra, men satsningarna blir ett slag i luften om inte de resurser som anslås till arbetsmarknadspolitiska program motsvaras av ett ökande handläggarstöd. Specialiserade arbetsförmedlare krävs för en specialiserad organisation. Det är också en del i den kvalitet som är så viktig. Det går alltså inte bara att slänga sig med coachning, utan man måste också titta på var kvaliteten i det ligger.
Bakgrunden till min interpellation var en mer övergripande syn på alla de detaljer vi har fått här i dag.
Jag vill till sist i alla fall önska ministern en glad påsk!
Anf. 97 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Ja, jag får ett svar, även om jag inte riktigt förstår hur han tänker, vår minister. Han får frågan: Räcker sju och en halv dags utbildning för en coach? Och då säger han: Det är Arbetsförmedlingens ansvar att se till att det går att ordna.
Jaha, så arbetsmarknadsministern har inget som helst ansvar för sina arbetsmarknadspolitiska åtgärder? För så måste väl det här nästan betecknas i så fall.
Jag tycker att det är viktigt att de som kommer till Arbetsförmedlingen får stöd. Det är jätteviktigt. Men jag tycker också att de som ska ha arbetsuppgifterna också ska ha ett stöd för att utföra dem. Att säga att Arbetsförmedlingen med de här pengarna ska se till att dessa får vidareutbildning tycker inte jag räcker som svar.
Ministern står och hävdar att vi i vår budget sprätter iväg pengar. Ja, man kan ju använda olika begrepp. Jag tycker till exempel att 10 miljarder mer till kommuner och landsting och därmed till välfärden i form av välfärdsarbeten inom yrken inom sjukvård, äldreomsorg, skola och barnomsorg faktiskt är viktigare än att sprätta iväg 80 miljarder på skattesänkningar som i hög grad träffar både mig och arbetsmarknadsministern, fru talman. Det är vi som tjänar på de här skattesänkningarna, vi som bor i hus och vi som har höga inkomster. Jag tycker att det är viktigare att satsa de pengarna inom välfärdens område, och jag kallar inte det att sprätta iväg pengar.
Däremot ofinansierade skattesänkningar som gör att man sedan inte har råd med välfärden, det är att sprätta iväg pengar på ett oansvarigt sätt. Den här regeringen har gjort det gång på gång. Man kräver att alla andra ska ta ansvar, men inte man själv, och det är en politik som jag ogillar.
Anf. 98 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Ja, sprätter iväg pengar - Socialdemokraterna vill ju höja taket i a-kassan och sänka avgifterna, någonting som skulle kosta 20 miljarder kronor. Uppenbarligen är det i Socialdemokraternas värld dubbelt så viktigt med a-kassa som välfärdens kärna som bara får 10 miljarder i det förslag vi hörde. Ja, det finns många konstigheter.
Dessutom är det naturligtvis så att förslaget om de 20 miljarderna ska finansieras genom att man gör det dubbelt så dyrt att ha ungdomar anställda. Med 20 miljarder vill man höja arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Och min motfråga blir självklart: Hur många nya jobb ger det?
I grunden, om vi försöker gå tillbaka till interpellationen - det blir ett slags allmän debatt om allting här just nu - handlar det om att vi ser arbetslösheten öka kraftigt som ett resultat av den internationella finanskrisens härjningar på arbetsmarknaden över hela världen. 90 procent av världens ekonomier är i recession, ekonomisk tillbakagång. Vi har halva vår ekonomi på export, och i verkstadsindustrin ännu mycket mer, och det är klart att ingen av oss kan trolla fram kunder till de företag som nu ser sin efterfrågan mer än halveras stundtals.
60 procent av efterfrågan på Saabbilar har försvunnit. Ingen av oss kan naturligtvis se till att fler Saabbilar blir köpta i USA, övriga Europa eller någon annanstans.
Alltså måste vi hantera nedgången så gott vi kan. Det vi kan göra är att hålla ordning och reda på statens finanser. Det tjänar vi på nu, och det tjänar vi framför allt på långsiktigt. Vi kan se till att tillsammans med andra länder underlätta för det finansiella systemet att komma i balans igen och få lite förtroende. Det måste vi göra tillsammans med andra länder. Vi ska också göra vad vi kan när det gäller investeringar i infrastruktur, utbildning, forskning och utveckling. Dessutom ska vi se till att vi har en arbetsmarknadspolitik som innehåller aktiva insatser - att det finns utbildningsplatser att tillgå för dem som nu skulle tjäna på att förbättra sin utbildningsstatus.
Låt mig slutligen önska Sylvia Lindgren en glad påsk!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.