Rättvisa forskningsförutsättningar vid alla lärosäten
Interpellation 2013/14:164 av Strand, Thomas (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2013-11-22
- Anmäld
- 2013-11-22
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2013-11-29
- Sista svarsdatum
- 2013-12-06
- Besvarad
- 2014-01-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 november
Interpellation
2013/14:164 Rättvisa forskningsförutsättningar vid alla lärosäten
av Thomas Strand (S)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Att forskning och utbildning på forskarnivå bedrivs i hela landet och vid alla lärosäten har flera fördelar. Det garanterar att högskoleutbildningarna håller hög kvalitet och är forskningsbaserade. Det medför också att Sverige kan utvecklas som forsknings- och kunskapsnation. Det höjer nationens bildningsnivå samt stärker svenskt näringsliv och offentlig sektor. Det hjälper oss att bygga det hållbara samhället, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.
Vi behöver därför profilerad forskning med hög kvalitet som bedrivs vid breda etablerade universitet, fackinriktade universitet, nya universitet, högskolor och konstnärliga högskolor. Alla lärosäten behövs och ska tillåtas att utvecklas utifrån sina förutsättningar samt ges samma rättvisa forskningsvillkor.
Tyvärr är anslagsutvecklingen inte i balans. Enligt en färsk rapport från Universitetskanslersämbetet (Forskningsresurser i högskolan – En kartläggning av lärosätenas forskningsfinansiering 2008–2012) så har den dominerande intäktsökningen i absoluta tal för forskning och utbildning på forskarnivå tillfallit de breda etablerade universiteten, följt av de fackinriktade universiteten. Deras resursförstärkning omfattar 5 308 miljoner kronor. Det motsvarar 93 procent av den totala intäktsökningen. Det ska jämföras med att högskolornas intäkter ökat med 211 miljoner kronor. De nya universiteten har fått en ökning med 146 miljoner kronor. De konstnärliga högskolorna har fått en intäktsökning med 10 miljoner kronor.
Att de breda etablerade universiteten och de fackinriktade universiteten får en stor andel av resursförstärkningen ska inte ifrågasättas. Den bekymmersamma trenden framträder när man jämför de olika lärosätesgruppernas relativa intäktsökning. De fackinriktade universitetens intäkter ökar med 24 procent och de breda etablerade universiteten med 18 procent. Det ska jämföras med högskolornas ökning med 12 procent och de nya universitetens intäkter som ökar med 11 procent. Vi ser alltså att skillnaden i resursförstärkning ökar mellan å ena sidan de breda etablerade universiteten och de fackinriktade universiteten och å andra sidan högskolorna och de nya universiteten. Det är en utveckling i obalans och som missgynnar de nya universiteten och högskolorna.
Jag vill därför fråga utbildningsministern:
Hur ser ministern på att utvecklingen av resursförstärkningen till forskning och utbildning på forskarnivå ökar skillnaden mellan de olika lärosätesgrupperna och som innebär att de nya universiteten och högskolorna missgynnas?
Vad avser ministern att göra för att resursförstärkningen ska vara rättvis och inte missgynna de nya universiteten och högskolorna?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2013/14:164
Webb-tv: Rättvisa forskningsförutsättningar vid alla lärosäten
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2013/14:53 Tisdagen den 14 januariProtokoll 2013/14:53 9 § Svar på interpellation 2013/14:164 om rättvisa forskningsförutsättningar vid alla lärosäten
Protokoll från debatten
Anf. 20 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Thomas Strand har frågat mig hur jag ser på att utvecklingen av resursförstärkningen till forskning och utbildning på forskarnivå ökar skillnaden mellan de olika lärosätesgrupperna. Thomas Strand har också frågat mig vad jag avser att göra för att resursförstärkningen ska vara rättvis och inte missgynna de nya universiteten och högskolorna.
Regeringen anser att alla lärosäten - universitet och högskolor - med få undantag ska ges resurser enligt samma modell och därmed bedömas enligt samma kriterier.
Staten ställer höga krav på att den forskning som bedrivs vid lärosätena håller hög kvalitet och att den kan bidra till samhällets utveckling. Utgångspunkten för resurstilldelningssystemet till universitet och högskolor är därför att delar av anslagen för forskning och forskarutbildning bör fördelas efter kvalitet. Som mått på forskningens kvalitet används indikatorerna publiceringar och citeringar samt externa medel.
Syftet med fördelningsmodellen när det gäller statens forskningsanslag är att premiera kvalitet i forskningen och att ge ledningarna vid universitet och högskolor incitament att vidta åtgärder för att öka kvaliteten och konkurrenskraften i den forskning som utförs vid lärosätena.
Utfallet i detta system ser olika ut. Flera av högskolorna har fått större procentuell ökning än vad äldre universitet fått. Det som avgör utfallet är kvaliteten på den forskning som lärosätet bedriver i förhållande till de forskningsresurser lärosätet har. Modellen och därmed kriterierna är lika för alla universitet och högskolor.
Regeringens bedömning är därför att det nuvarande fördelningssystemet ger lika förutsättningar för alla universitet och högskolor som ingår att kunna utvecklas i sitt forskningsarbete och konkurrera med kvalitet.
Anf. 21 Thomas Strand (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation, men jag vill samtidigt säga att jag inte är fullt nöjd med det svar som jag fått av utbildningsministern. Jag förstår inte hur utbildningsministern kan blunda för ett faktum som så många andra ser, att vi har ett resursfördelningssystem som missgynnar vissa lärosäten.
Det finns flera fördelar med att forskning och utbildning på forskarnivå kan bedrivas i hela landet och vid alla lärosäten. Det garanterar en god högskoleutbildning som är forskningsbaserad. Det medför att Sverige kan utvecklas som forsknings- och kunskapsnation. Det höjer nationens bildningsnivå samt stärker företagande, näringsliv och offentlig sektor. Det hjälper alltså till att bygga det hållbara samhället. Därför behöver vi en profilerad forskning med hög kvalitet som bedrivs vid breda universitet, fackinriktade universitet, nya universitet, högskolor och konstnärliga högskolor. Alla lärosäten behövs och ska tillåtas att utvecklas utifrån sina förutsättningar samt ges samma rättvisa forskningsvillkor.
Tyvärr är inte anslagsutvecklingen i balans. Enligt en färsk rapport från Universitetskanslersämbetet,
Forskningsresurser i högskolan
, som jag är tämligen säker på att utbildningsministern tagit del av, har den dominerande intäktsökningen i absoluta tal för forskning och utbildning på forskarnivå 2008-2012 tillfallit de breda och etablerade universiteten, följt av de fackinriktade universiteten. Deras resursförstärkning omfattar 5 308 miljoner kronor. Det motsvarar 93 procent av den totala intäktsökningen. Det ska jämföras med högskolornas intäkter, som ökat med 211 miljoner kronor. De fyra nya universiteten har fått en intäktsökning med 146 miljoner kronor och de konstnärliga högskolorna med 10 miljoner kronor.
Jag ifrågasätter inte att de breda universiteten och de fackinriktade universiteten får en stor andel av resursförstärkningen. Den bekymmersamma trenden framkommer när man jämför de olika lärosätesgruppernas relativa intäktsökning. De fackinriktade universitetens intäkter ökade med 24 procent under de fyra åren, de breda etablerade universitetens med 18 procent, högskolornas med 12 procent och de fyra nya universitetens intäkter ökade med 11 procent. Vi har alltså en skillnad i intäktsökning, en differens som ökar. Det gynnar vissa mer än andra och missgynnar särskilt högskolorna och de nya universiteten. Jag förstår inte varför utbildningsministern blundar för dessa fakta.
Nu hänvisar ministern till omfördelningen på grund av de kvalitativa indikatorerna, men då, utbildningsministern, talar vi inte om de stora penningsummorna. Det vet utbildningsministern. Om vi tittar på hela anslagsutvecklingen under fyra år ser vi att de flesta medlen har gått till de breda etablerade universiteten och till fackuniversiteten.
Varför vidtar utbildningsministern inte åtgärder för att få ett rättvist system? Tycker utbildningsministern att det är en bra utveckling som nu pågår när han läser exempelvis rapporten från UKÄ?
Anf. 22 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Ja, jag tycker att den utvecklingen är riktig, att universiteten får betalt efter den kvalitet de har på sin forskning.
Nu är det inte så entydigt som Thomas Strand säger, att det bara är stora universitet som därmed vinner och små högskolor som förlorar. Några av dem som vunnit allra mest på det här, för att de är väldigt duktiga, är Högskolan i Borås och Högskolan Kristianstad. De har fått en mycket större procentuell ökning än till exempel Uppsala och Stockholms universitet. När man sedan räknar i kronor blir det självklart en större summa till de stora för de har en mycket större budget, men procentuellt har några av de mindre högskolorna hävdat sig väldigt väl. Högskolan Dalarna har genom det som fördelas efter kvalitet fått en ganska stark tilldelning för att de är duktiga på forskning på vissa områden.
Vad är rättvis fördelning av forskningsanslag? Jag vet inte. Är det att alla ska få lika mycket antingen man är bra eller dålig? Jag vet inte vad Thomas Strand menar. Thomas Strand säger att det ska vara rättvist, men vad är då rättvist? Forskningsanslag nämndes. Det är ju inte så att forskning i Sverige bedrivs som en hobbyverksamhet eller som terapi. Forskning är till för att lösa viktiga samhällsproblem, mänskliga problem, vetenskapliga utmaningar inom grundforskningen. Där forskningen är framstående ska vi uppmuntra genom ökade anslag. Sverige har blivit en av de mest framgångsrika nationerna i världen för att vi varit framstående inom forskning och hela tiden premierat och satsat på det som vi är duktiga på, inte det vi är svaga på.
Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet. Det är det mest forskningstunga universitetet i Sverige i dag. De är världsledande inom medicinsk forskning. De löser sjukdomsproblem varje dag. Ska vi ta pengar därifrån för att ge till lärosätena som inte presterar lika bra forskning? Är det rättvist?
Att ha en fördelning som om universitetsforskning handlade om regionalpolitik eller fördelningspolitik kommer jag som utbildningsminister inte att acceptera. Jag råkar veta att de kandidater som Thomas Strands parti har till posten som utbildningsminister inte heller kommer att göra det. Fördelningen var nämligen precis likadan då; de stora resurserna gick till de stora universiteten. Om det är något som den nuvarande regeringen har gjort så är det att öka anslaget för de små högskolorna. Men att säga att det ska vara rättvist på så sätt att alla får lika mycket oavsett vad de presterar tror jag är otänkbart.
Här är det fråga om ersättning efter prestation. Ett lärosäte som är mycket duktigt på forskning, som verkligen kan göra vetenskapliga genombrott, som genom forskning kan lösa problem med sjukdomar och andra mänskliga problem och därmed vara framstående, får mer resurser. Presterar man lite får man färre resurser i framtiden. Det systemet är jag beredd att försvara för det leder till vetenskapliga framsteg. Enligt min uppfattning är det systemet också rättvist.
Anf. 23 Thomas Strand (S)
Fru talman! Jag kan lugna utbildningsministern med att vi socialdemokrater inte tänker avlöva de breda eller fackinriktade universiteten på resurser. Det är en skrämselpropaganda som ingen tror på.
Vi behöver stora och starka universitet, men vi behöver också de små enheterna. Vi behöver ha forskning överallt. Det är vår tro. Vi tror att det går att hitta system som är mer rättvisande. I det system som utbildningsministern nu driver igenom förs de stora penningströmmarna till vissa universitet och högskolor, framför allt universitet. Vi tror att det går att hitta ett annat sätt att lösa detta.
Dagens resursfördelningssystem väcker flera principiellt viktiga frågor. Jag ska beröra några av dem nu i mitt andra inlägg.
Både de breda och de fackinriktade universiteten har haft svårt att hantera den stora tillväxten av forskningsresurser. Dels får de i allt högre grad utlysa tjänster på basis av snabbväxande externa medel snarare än i enlighet med den tänkta strategiska utveckling som man själv skulle vilja satsa på, varigenom systemet dränerar den långsiktiga kvaliteten, dels har de över lag haft svårt att förbruka alla de forskningsmedel som kommer, vilket Riksrevisionen påvisat i en rapport. Det är ett problem som finns och som man kan skönja när man ser utvecklingen.
Ett annat problem ser man om man jämför rapporten från UKÄ om forskningsresurser med kvalitetsutvärderingarna från UKÄ: Det är de nya lärosätena som haft det svårast vad gäller icke godkända utbildningar. Det är svårigheter som till stor del beror på å ena sidan relativt svaga forskningsresurser, å andra sidan relativt stora och breda utbildningsåtaganden. De äldre lärosätena är bättre förberedda för den typ av utvärderingar av utbildningskvaliteten som nu genomförs.
Allt detta leder till att de nya lärosätena försvagas. Sammanfattningsvis kan man säga att fördelningen av forskningsresurser har missgynnat kvaliteten vid de nya lärosätena, inte minst kvaliteten i utbildningen, utan att detta för den skull kunnat omsättas i markant ökad forskningsaktivitet och långsiktighet vid de breda och de fackinriktade universiteten.
Detta problem belystes för oss i utbildningsutskottet en kväll i november månad, vill jag minnas. Då träffade vi rektorerna för de fyra nya universiteten. Deras budskap till oss i utbildningsutskottet var kristallklart. De tar ett stort utbildningsansvar och söktrycket är högt, men de får minskade anslag för sitt stora utbildningsansvar. Fördelningen av forskningsresurser är inte rättvis utan missgynnar dem.
Utbildningsministern! Jag har belyst detta problem i min interpellation, men det är inte bara jag som ser problemet. Jag är inte ensam om min uppfattning inom socialdemokratin. Vi har drivit den i våra forskningsmotioner. När vi träffar de fyra nya universiteten och deras fyra rektorer säger de samma sak, liksom andra representanter för högskolorna. Jag är inte ensam. Vi är många som påpekar detta. Ändå slår utbildningsministern dövörat till och påstår till och med att det här är en bra utveckling. Det är för mycket av elitism i det tänkandet. Vi behöver alla universitet och högskolor, och de behöver rättvist fördelade forskningsresurser.
Anf. 24 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Det är komiskt. Thomas Strand träffar några högskolerepresentanter och frågar om de vill ha mer pengar. Ja, svarar de. Thomas Strand tar det till intäkt för att den nuvarande politiken har brister. Thomas Strand kan fråga vilken som helst av våra 400 myndighetschefer om de vill ha mer pengar. Alla kommer att svara ja. Det kan jag lova. Vad som är rättvist är en annan fråga. Vi kan diskutera vad som är rättvist. Jag tycker att det är rättvist att de universitet som presterar forskning av hög kvalitet får mer resurser.
Det blir patetiskt när Thomas Strand säger att man ska ändra systemet så att vissa vinner men ingen förlorar. Men om Thomas Strand ska ta resurser ur en pott och ge till vissa lärosäten kommer självklart andra som får sina resurser från samma pott att förlora. Och jag vet vilka det är som förlorar. Jag kan räkna upp vilka som förlorar på Thomas Strands modell. Det är de framstående svenska universiteten: Karolinska Institutet, Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Chalmers tekniska högskola, Göteborgs universitet, Lunds universitet, Linköpings universitet, Umeå universitet, Uppsala universitet och SLU. Dessa tio universitet är stora förlorare i den modell som Thomas Strand föreslår med motiveringen att den skulle vara mer rättvis. Det är de universiteten som har de stora forskningsresurserna, och det är ingen slump. Det är de som inte bara historiskt utan även i dag står för bredden och spetsen i svensk forskning.
Det finns dock på flera av de mindre högskolorna forskningsmiljöer där man är väldigt duktig inom vissa områden. Då får man också starka resurser. Som jag nämnde har resurserna ökat kraftigt på Högskolan i Borås på grund av att de är mycket framstående i textilforskning. Resurserna har ökat också på andra lärosäten. Luleå tekniska universitet är till exempel mycket långt framme när det gäller mineral- och gruvforskning, på några av de nya universiteten är man framstående inom skogsforskning och så vidare.
Om man kallar ihop fyra personer och frågar om de vill ha mer pengar är det klart att de säger ja. Men det är inte ett belägg för att systemet är orättvist.
Thomas Strand får gärna berätta hur han ska trolla ihop det här, så att man kan omfördela pengar utan att någon förlorar. Det är i själva verket helt omöjligt. Ni kommer att dränera de stora universiteten. Jag har haft den här debatten gång på gång med Thomas Strand under de år jag varit utbildningsminister. Varje gång står Thomas Strand och säger att man ska ge mer pengar till de små lärosätena och att systemet är orättvist. Då pressar jag honom: Jaha, men då måste man ju ta från de stora universiteten? Nej nej, så blir det inte, svarar han. Hur ska detta gå ihop? Det är konstigt, Thomas Strand.
Anf. 25 Thomas Strand (S)
Fru talman! Nu raljerar utbildningsministern igen. Det brukar han göra när han tar upp de här frågorna. Men det finns faktiskt lösningar som gör att man inte avlövar de stora breda universiteten och fackuniversiteten. Det har vi sagt gång på gång. Vi är inte ute efter att göra livet surt för några.
Vi tittar på hela systemet. Vi har sagt i vår forskningsmotion att vi vill göra en översyn av hela högskolelandskapet i Sverige för att se på bredd, djup och profilering. Vi vill också se över organisering och finansiering av forskning och forskningsresurser. Vi tar ett nytt grepp, och vi tror att det går att hitta lösningar som gör att alla kan känna att det kan bli rätt bra.
Den linje som utbildningsministern driver är elitistisk. Vissa ska ha mer än andra. I själva verket finns det både bra och mindre bra forskning vid alla lärosäten, vid både de stora breda och de små. Det är likadant med studier. Det går att hitta lösningar med profileringar och satsningar. Det går att hitta ett system för detta.
I den forsknings- och innovationsmotion som vi lämnade 2012 hade vi 500 miljoner kronor mer till forskning. Det vet utbildningsministern. Vi har alltså mer pengar att fördela till forskning och innovation.
Utbildningsministern bygger upp ett A- och ett B-lag, tycker jag. Man ska inte raljera över de fyra nya universitetens rektorer. De kom inte för att begära mer resurser. De tycker bara att systemet missgynnar dem. Det har de sagt till mig gång på gång. De är inte bara ute efter mer pengar.
Det är märkligt att utbildningsministern inte ser det som så många andra ser. Det är inte bara jag som ser det. Socialdemokraterna ser det, och fler ser det. Det signalerar för oss att vi behöver en ny regering med en ny forskningspolitik.
Anf. 26 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Det har lagts fram fyra forskningspropositioner sedan sekelskiftet. Två lades fram av den gamla socialdemokratiska regeringen, två har lagts fram av mig. I de två propositioner som Socialdemokraterna lade fram ökade forskningsanslagen sammantaget med 4 miljarder. I de två propositioner som vi har lagt fram har de årliga anslagen sammantaget ökat med ytterligare 9 miljarder. Sverige ökar forskningsanslagen i snabbare takt än något jämförbart land. Vi har ökat dem de senaste sju åren i en takt som Sverige aldrig någonsin haft förut. Ni satsar när ni är i opposition. När ni är i regeringsställning är det åtstramningar och neddragningar och en forskarsektor som är mycket kritisk. Så var det 2006. Man var oerhört kritisk på universiteten. Nu är man inte det längre. Nu har man resurser för forskning.
Vi ska naturligtvis räkna på vad er föreslagna modell innebär för de stora universiteten. Det är en ny modell, säger Thomas Strand, som om ingen förlorar när några ska få mer. Men det är klart att vissa förlorar. Om allt annat är lika kommer ni att ta resurser från de lärosäten som är världsledande och ser till att Sverige finns med på de internationella rankningslistorna - Chalmers, Karolinska Institutet, KTH och de stora universiteten. De som verkligen har internationell kvalitet ska ni dränera av regionalpolitiska skäl.
Jag tycker att Sverige behöver högskolor i hela landet. Jag vägrar att tala om A- och B-lag. Men det är en skillnad mellan de högskolor som i huvudsak ägnar sig åt grundutbildning och de lärosäten som liksom Karolinska Institutet är världsledande i forskning. Alla 38 kommer aldrig att kunna vara världsledande, men vi har några som är det. Dränera inte dem! Det skulle Sverige förlora kraftigt på, Thomas Strand.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.