Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Rätten till sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa

Interpellation 2007/08:305 av Larsson, Kalle (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-01-09
Anmäld
2008-01-15
Besvarad
2008-01-22
Sista svarsdatum
2008-01-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 januari

Interpellation

2007/08:305 Rätten till sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa

av Kalle Larsson (v)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Uppgifter från Sveriges Kommuner och Landsting visar att landstingen missköter hälsoundersökningar av asylsökande. Under 2006 har endast ca 30 procent av samtliga nyanlända asylsökande genomgått en hälsoundersökning. Detta är mycket otillfredsställande. Landstingen har redovisat brister också när det gäller informationen till asylsökande.

Det är mycket angeläget att asylsökandes rätt till hälsoundersökningar tillgodoses och att landstingen därmed skapar väl fungerande rutiner för att nå så många nyanlända asylsökande som möjligt. Socialstyrelsen skulle under 2006 lägga fram förslag till nya allmänna råd i fråga om hälsoundersökningar av asylsökande, men hittills har inga sådana allmänna råd presenterats. Det finns vidare ett stort behov av att diskutera hur dessa undersökningar bör följas upp, hur resultaten bör sammanställas och så vidare. Det som krävs är att en omfattande informationssatsning kommer till stånd om landstingens skyldigheter att tillhandahålla hälsoundersökningar för asylsökande.

Sveriges Kommuner och Landsting har också påvisat att den psykiatriska vården av asylsökande minskat med hela 40 procent de senaste två åren. Den främsta förklaringsfaktorn är att den tillfälliga asyllagen gav många asylsökande med lång vistelsetid uppehållstillstånd. Också minskningen av antalet barn med så kallat uppgivenhetssyndrom har påverkat vårdbehovet för asylsökande som grupp inom den slutna psykiatrin.

Behovet av insatser när det gäller vård för asylsökande och gömda är emellertid fortsatt alarmerande. FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, professor Paul Hunt, lämnade i en rapport från den 28 mars 2007 skarp kritik mot Sverige för att brista avseende de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter eftersom asylsökande och gömda inte har samma tillgång till vård som andra.

I Sverige har endast asylsökande barn rätt till full sjukvård. Sjukvård för asylsökande vuxna ges i dag endast för så kallat akuta tillstånd. Det innebär att en grupp som ofta har särskilt stora behov av exempelvis primärvård och psykiatri inte får dessa tillgodosedda. För att Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden måste asylsökande och så kallade gömda personer ges rätt till full sjukvård på samma villkor som alla andra i Sverige, det vill säga rätt till behandling även för icke akuta sjukdomstillstånd.

Gömda flyktingars tillgång till vård i Sverige är alltså mycket begränsad. I vissa fall försätts därmed personer i livshotande tillstånd eftersom regelverket inte möjliggör tidigare behandling. Enligt läkare med stor erfarenhet av vård åt gömda flyktingar har många patienter fått permanenta skador eller men under tiden som gömda på grund av att de inte haft tillgång till vård.

Sedan flera år tillbaka pågår ett beredningsarbete inom Regeringskansliet om att utforma en särskild lagstiftning om asylsökandes sjukvård. Något förslag har ännu inte kommit fram. Men promemorian om förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för asylsökande med flera (UD2003/59636/MAP), som ligger till grund för beredningsarbetet, utesluter gruppen gömda vuxna. Detta innebär att gömda även i framtiden enbart skulle erbjudas akutvård enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen.

Enligt uppgifter från Socialdepartementet kommer regeringen att lägga fram en lagrådsremiss som bekräftar nuvarande ordning. De utgångspunkter som en sådan lagstiftning har medför en särbehandling av vissa patientgrupper och skulle befästa Sveriges ställning som ett av de mest restriktiva länderna i EU vad gäller tillgång till vård för gömda och papperslösa personer. Sverige är för övrigt ett av de få länder där man tar betalt för akutsjukvård.

Det diskuterade förslaget skulle vidare även fortsättningsvis begränsa vården för asylsökande. Det är enligt promemorian omedelbar vård, ”vård som inte kan anstå”, mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning samt vård vid abort som kommer att vara i fråga. För att värna asylsökandes rätt till vård och för att understryka den medicinska etikens grundläggande principer är det viktigt att understryka att asylsökande ska omfattas av den allmänna hälso- och sjukvården och alltså inte av någon särlagstiftning.

Ett annat mycket stort hinder för gömda att få tillgång till vård är deras egen rädsla att bli anmälda. På grund av att det är svårt att registrera gömda patienter och att hela betalningsansvaret ligger på patienten själv är första bemötandet i receptionen ofta en skräckfylld upplevelse för den vårdsökande.

Eftersom det blivit känt att sjukvårdspersonal vid flera tillfällen, i strid med gällande sekretesslagstiftning, meddelat polisen eller Migrationsverket att man har en patient hos sig för vilken ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut föreligger, väntar många gömda in i det sista med att söka vård. I andra fall tvingas de lämna sjukhuset innan de blivit bedömda av en läkare. Därför bör regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att sammanställa nödvändig kunskap om sekretesslagens innehåll i fråga om gömda personer som söker sjukvård, och sprida denna i form av särskild utbildningsinsats för sjukvårdspersonal.

Ytterligare en problematik som gör att gömda ofta undviker att vända sig till sjukvården handlar om kostnaderna. Eftersom staten inte kompenserar landstingen för vård till gömda tvingas gömda att betala vårdkostnaderna själva, även efter det att uppehållstillstånd beviljats. Det rör sig ofta om extrema belopp, och i flera fall har dessa ärenden gått vidare till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Detta förfarande kan upplevas mycket kränkande för den enskilde som redan lever under svår psykisk press. Hos flera landsting har man mer eller mindre uttryckligt antagit en policy om att efterskänka kostnaderna i sådana fall. I sammanhanget bör även nämnas att det finns signaler att polisen alltmer börjat söka upp exempelvis psykiatrin för att genomföra avvisningar av gömda flyktingar. Mot denna bakgrund bör regeringen se över rutinerna hos landstingen i ärenden som rör gömda asylsökande.

Ingen människa borde kunna nekas vård i Sverige. Behandlingen av asylsökande, gömda och papperslösa i fråga om rätten till vård är skamlig. Jag vill därför ställa följande frågor till socialminister Göran Hägglund:

1. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att asylsökandes rätt till hälsoundersökningar ska tillgodoses?

2. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att människor inte ska nekas vård i Sverige?

3. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att asylsökande lagstiftningsmässigt inte ska hamna i ett sidospår där rätten till sjukvård inte vilar på samma principer som gäller för alla andra?

4. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att se över hur en utökad rätt till full sjukvård för asylsökande och gömda ska genomföras?

5. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att sjukvårdspersonal ska förfoga över nödvändig kunskap om sekretesslagens innehåll i fråga om gömda personer som söker sjukvård?

6. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att rutinerna när det gäller gömda asylsökande och vårdkostnader ska ses över?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:305, Rätten till sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa

Interpellationsdebatt 2007/08:305

Webb-tv: Rätten till sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)
Anf. 14 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att asylsökandes rätt till hälsoundersökningar ska tillgodoses, vilka åtgärder jag avser att vidta för att människor inte ska nekas vård i Sverige, vilka åtgärder jag avser att vidta för att asylsökande lagstiftningsmässigt inte ska hamna i ett sidospår där rätten till sjukvård inte vilar på samma principer som för alla andra, vilka åtgärder jag avser att vidta för att se över hur en utökad rätt till full sjukvård för asylsökande och gömda ska genomföras, vilka åtgärder jag avser att vidta för att sjukvårdspersonal ska förfoga över nödvändig kunskap om sekretesslagens innehåll i fråga om gömda personer som söker vård samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att rutinerna när det gäller gömda asylsökande och vårdkostnader ska ses över. Det var tur att det inte var fler, för då hade jag inte hunnit mer än att ställa frågorna och inte kunnat ge mitt svar. Jag vill inledningsvis säga att det är självklart att de lagar och regler som finns om asylsökandes vård ska följas. Sjukvårdshuvudmännen har ett ansvar att se till att deras personal känner till vilka regler som gäller och att de följer dem. Enligt överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet, numera Sveriges Kommuner och Landsting, ska alla asylsökande erbjudas en kostnadsfri hälsoundersökning. Migrationsverket upplyser regelmässigt den asylsökande om möjligheten att genomföra en hälsoundersökning. Socialstyrelsen har publicerat allmänna råd om hur denna undersökning ska genomföras. Socialstyrelsen bedriver också för närvarande ett projekt i syfte att vid behov föreslå förändringar och förbättringar i innehållet i undersökningen utifrån smittskydds- och preventionsperspektiv. Enligt hälso- och sjukvårdslagen är landstingen skyldiga att erbjuda omedelbar hälso- och sjukvård till alla som vistas inom landstinget, även de som inte är bosatta där. Denna skyldighet omfattar även personer som vistas i Sverige olovligen. Bestämmelsen medför inte någon skyldighet för landstingen att tillhandahålla vården kostnadsfritt eller till ett särskilt lågt pris. Ingen får dock nekas omedelbar vård på grund av bristande betalningsförmåga. Asylsökande barn erbjuds i dag samma hälso- och sjukvård samt tandvård som barn bosatta i Sverige. Detsamma gäller även för så kallade gömda barn. För asylsökande vuxna erbjuder Sverige omedelbar vård och vård som inte kan anstå, det vill säga sådan vård som behövs för att förebygga akuta sjukdomstillstånd. Inom Regeringskansliet pågår beredning av en lagreglering av asylsökandes och andra utlänningars hälso- och sjukvård. Förslaget som bereds innebär att nuvarande ordning med överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet ersätts av en lag. En lagrådsremiss om detta är planerad att läggas fram under våren 2008. När det gäller frågorna om en eventuell utvidgning av vårdens omfattning för asylsökande och om reglerna för vårdavgifter krävs att en utredning ser över dessa frågor. I nuläget saknas beredningsunderlag för att ändra innehållet i lagrådsremissens förslag. Huruvida en utredning ska tillsättas är föremål för fortsatta överväganden inom Regeringskansliet. Sekretess gäller enligt bestämmelsen inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men. Det är naturligtvis beklagligt om det finns brister på detta område. Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen besöker årligen landstingen runt om i Sverige i syfte att informera om vad som gäller vid vård av asylsökande och gömda. Sekretesslagen ingår ständigt som en del av den informationen.
Kalle Larsson (V)
Anf. 15 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Låt mig börja med att säga till Göran Hägglund att det inte finns någon lag som säger att man måste upprepa samtliga frågor, varken i skriftliga eller muntliga svar som avges här. Det går att använda den tid som ministern nu inte ens utnyttjade fullt ut till att i stället försöka besvara frågorna som är ställda. Det här är oerhört angelägna frågor. Vi har en mycket allvarlig situation i landet i dag där människor som lever mittibland oss inte har rätt till sjukvård på de villkor som vi ser som självklara och som är införda i landet. Det här skapar stora mänskliga och politiska problem. Det handlar om den som är asylsökande. En vuxen asylsökande har bara rätt till den vård som är omedelbar, akut eller som inte kan anstå. En gömd vuxen har i stort sett inte rätt till någon vård alls, i alla fall är det så i praktiken eftersom mycket få människor vågar söka ens akut vård. Konsekvensen av det här är, förutom att Sverige bryter mot en rad internationella konventioner på området, att människor mår mycket sämre än vad de skulle behöva göra. I dagspressen finns det till och med exempel på människor som har dött i väntan på att få vård. Det här skulle jag lätt kunna göra till ett politiskt slagträ och säga att det är regeringens fel att människor dör i väntan på vård. Varför gör ni ingenting? Jag tänkte försöka undvika att använda de allra mest hårdföra argumenten, i alla fall inledningsvis i den här debatten, för att höra hur svaret egentligen ska uppfattas. Vilket svar är det egentligen vi får från Göran Hägglund? Jag förstår att man avger ett skriftligt svar som är lite mer återhållsamt, men jag skulle faktiskt vilja inbjuda ministern till en seriös och ordentlig debatt här i dag om hur vi kan arbeta, kanske till och med gemensamt, för att få till stånd en ordning som gör att människor får den vård de behöver när de behöver den. I svaret får vi bara en redogörelse för dagsläget. Så här ser det ut, de här frågorna är ställda och vi utreder frågan vidare. Jag och många med mig är intresserade av att veta lite mer. Vi vill veta vad ministern själv har för uppfattning. Det är därför vi är engagerade politiskt. Vi driver politiska frågor och brinner för att vissa saker ska förändras. Har jag förstått det rätt har Göran Hägglund uppfattningen att asylsökande och gömda ska få sjukvård på lika villkor. Jag vill citera en artikel i Svenska Dagbladet och tänkte undersöka om citatet är rätt uppfattat. Där säger Göran Hägglund: Det finns ingen gemensam regeringssyn i dag. Min egen åsikt är att människor, både asylsökande och gömda, som befinner sig i vårt land har rätt till sjukvård fullt ut som andra boende. Möjligen är det felciterat såtillvida att ministern förmodligen har sagt att gömda och asylsökande som befinner sig i vårt land borde ha rätt till sjukvård. Det är ju det som är problemet, man har inte den rätten i dag. Anser ministern att man bör ha det? Det är den grundläggande frågan. Jag har full respekt och förståelse för att det tar tid att få fram lagstiftning. Det är alla här i kammaren väl medvetna om. Men i vilken riktning vill man gå? Ska vi ha en särlagstiftning som egentligen i praktiken bara är en omskrivning av avtalet mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting och som handlar om asylsökandes sjukvård? Eller ska vi se till att alla människor, också asylsökande och gömda, omfattas av den lagstiftning som gäller för mig och Göran Hägglund? Det senare är den lösning som Vänsterpartiet helst skulle vilja se. Herr talman! Jag tror dessutom att det vore bra med ett tydligt klargörande från ministerns sida när det gäller sekretessen. Ska man uppfatta det svar som här avges så att den som röjer personuppgifter för polisen om en gömd person som söker vård gör fel enligt sekretesslagstiftningen? Det här förekommer på ett antal platser i Sverige i dag. Det gör också att väldigt många är rädda för att över huvud taget söka den vård som man behöver.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 16 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! För rätt så många år sedan hade vi en liknande debatt i Gävleborgs landstingsfullmäktige. Den kom till på initiativ av några av oss som var aktiva i asylkommittén i vårt län, eftersom vi visste att det var många av dem som då levde gömda som inte hade rätten att söka vård. Det utmynnade i att vi på regional nivå bestämde att de gömda också har den rätten. Men det stöter ofta på patrull, eftersom den informationen inte alltid når ut till dem som är berörda i personalen. I ministerns svar står det att det är självklart att de lagar och regler som finns om asylsökandes vård ska följas, och sjukvårdshuvudmännen har ett ansvar att se till att deras personal känner till vilka regler som gäller och att de följer dem. Men åtminstone på den tiden fanns det en bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att personalen är skyldig att på begäran av polis berätta om de har någon gömd flykting inlagd för vård. Om personalen känner till den bestämmelsen är man naturligtvis rädd för att ta emot den gömde. Det blir i det läget upp till den enskilde personens, enskilde läkarens eller sjuksköterskans godtycke, moral eller etik vad man gör i den situationen, detta trots att vi i fullmäktige bestämde hur vi skulle ha det. Och det finns en chefsperson som har ansvar för att personal och andra ska följa det. Vad händer då när en gömd kommer till sjukhuset för vård? Alla som kommer till sjukhuset för vård får frågan vem de är, får lämna personnummer etcetera. När det gäller en asylsökande eller en gömd vänder sig personalen ofta till Migrationsverket, för betalt ska man ju ha på ett eller annat vis. Men den som är gömd kan inte utsättas för att läkaren eller sjuksköterskan vänder sig till Migrationsverket, för det är detsamma som att säga: Nu är jag här. Kom och hämta mig! Oavsett att man har goda intentioner, oavsett att man på regional nivå faktiskt vill ta ett ansvar för alla som befinner sig i området går det inte i praktiken på grund av hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser och diskussionen om finansiering. Jag skulle vilja uppmana ministern här att man i översynen eller utredningen ser till att man inte ska hamna i den situationen att man från läkarens håll eller från sjuksköterskans håll först kontaktar Migrationsverket eller polisen för att se vem det är som ska betala. Många kanske också har uppfattningen att man måste tala om för polisen att man har en gömd flykting på grund av hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Jag tror inte att det är förenat med straffansvar att inte berätta för polisen. Men för den som inte kan läsa lagstiftningen och inte riktigt vet hur saker och ting fungerar blir det svårare att hålla tyst. Det finns många kristdemokrater i asylkommittéerna runt om i landet, och de är säkert angelägna om att ministern hittar en bra lösning på den här frågan så att de gömda i framtiden kommer att få vård utan problem.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 17 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Om man börjar att titta på smittskyddet ligger det i allas intresse, både flyktingarnas och allas som redan bor i Sverige, att se till att smittor inte sprids. Därför tycker jag att man inte bara kan säga att det här handlar om de asylsökandes rättigheter, utan det är bra för alla om man gör ordentliga hälsoundersökningar. Då kan människor få veta om de bär på farliga smittor och i bästa fall få behandling så snabbt som möjligt. Vi förhindrar också smittspridningen. Smittspridningen i vårt land beror framför allt på att människor inte vet att de är smittade. Då talar jag inte bara om asylsökande utan även om svenska medborgare. Det är det som är det största hotet. Om man får kännedom om sin smitta kan man få behandling, och förhoppningsvis stoppas smittspridningen. Så detta ligger i allas vårt intresse. Det finns svåra gränsfall. Det är klart att akutvård är det allra viktigaste. Det ska alla i vårt land få tillgång till, vare sig man är asylsökande eller bor här och har fått uppehållstillstånd. Men det finns svåra gränsfall. Ett fall som jag hörde talas om var en kvinna som hade utsatts för mycket svår tortyr, som kom från ett annat land och var asylsökande. Tortyren genomfördes i form av en gruppvåldtäkt. Hon blev alltså våldtagen av ett helt gäng män. Det ledde till att hennes underliv var totalt sönderslitet. Ingenting fungerade. Hon fick ha blöjor. Det var väldigt plågsamt, både fysiskt och psykiskt för den här kvinnan. Hon hade inte fått uppehållstillstånd, och hon hade inte rätt till akutvård. Man sade att akutvård var sådan vård som inte kunde anstå, det vill säga att tillståndet kan förvärras och få en dödlig utgång om man inte får behandling. Man konstaterade att skadorna finns. De är visserligen mycket allvarliga, men de blir inte värre. Därför kunde det inte räknas som akutvård. Kvinnan mådde så fruktansvärt dåligt att hon stängde in sig i sin lägenhet. Hela familjen påverkades, hennes man och hennes barn. På alla plan förstörde det här fullständigt livet för de människorna. Vi måste kunna hjälpa människor i en sådan situation. Det är väldigt hårda skrivningar när det gäller akutvård och definitionen av det. Jag tycker definitivt att man måste visa en större flexibilitet i denna typ av fall. Det är bra att man för in mödravård, abort och preventivmedelsrådgivning, att det ska tillgodoses även för asylsökande. Många får vänta många år innan de får besked om uppehållstillstånd eller inte. Trots att vi har sagt att man inte ska behöva vänta länge är det så. Under den tiden kan det hända att en kvinna blir gravid och vill avbryta sin graviditet. Det är väldigt dyrt när man ska betala med egna pengar, för det har inte räknats som akut. De människor som det handlar om är inte de som har mest pengar. Det kanske till och med leder till att en kvinna fullföljer en graviditet av ekonomiska skäl eller gör en illegal abort med alla hälsorisker som det medför. Detsamma gäller födsel. Jag hörde om ett fall med en svensk medborgare, en man, som gifte sig med en kvinna från ett annat land. Men det dröjde innan hon fick uppehållstillstånd. Hon födde då deras gemensamma barn och fick en räkning på tusentals kronor. De hade inte råd med det. De hade inte förutsett det. Det här är väldigt viktiga frågor som inte bara berör asylsökande utan oss alla och som jag hoppas får en lösning. Jag förstod att för graviditet löser det sig nu.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 18 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag tror att vi alla skulle kunna ge en lång rad exempel på personer som har farit illa efter det att de kommit till vårt land. Det viktiga är naturligtvis att vi kan hitta en lagstiftning som fungerar väl i mötet med den verklighet som människor finns i som kommer till vårt land. Jag ska vara alldeles öppen. Det är väl helt ofarligt i kammaren. Vi har i regeringen i dag inte resonerat oss fram till en färdig och gemensam syn på den här frågan. Det finns de som jag företräder som tycker att Sverige borde kunna ha en mer generös syn på det här området och öppna upp för människor som kommer från andra länder och svåra förhållanden att få del av svensk hälso- och sjukvård. Jag kan ha respekt för dem som frågar sig om människor som har kommit till vårt land och inte har uppehållstillstånd eller kanske till och med har fått sin sak prövad, fått utvisningsbeslut och dröjer sig kvar ska ha rätt till hälso- och sjukvård på samma villkor som de som finns och bor i vårt land. Det är ett argument som jag har respekt för. Men vi måste ändå hantera den här frågan. Jag landar i mitt eget personliga ställningstagande i att Sverige hellre ska fria än fälla, hellre vara övergeneröst än undergeneröst, om man kan använda ett sådant uttryck i den här frågan. Men det finns, som jag sade, i dag inte underlag för att kunna ge klara besked. Det här är ju en fråga som Kalle Larsson, Bodil Ceballos och Hillevi Larsson som representanter för tre partier som har funnits i regeringsställning tidigare är väl bekanta med. Det är en fråga som har hängt med under ganska många år, men den har inte kunnat lösas ut ännu. Jag vill dock medverka till att detta görs. När det gäller den fråga som Kalle Larsson ägnar en del uppmärksamhet och som rör sekretessbestämmelserna är det väldigt svårt att ge något absolut svar. Jag är inte expert på dessa regler själv. Men jag lovar att ta med mig frågorna och i detalj sätta mig in i hur det fungerar och vad det är som ska och bör gälla. Man kan dra en parallell till den diskussion som förs på skolans område. Om en liten stund kommer utbildningsminister Jan Björklund hit. Han berättade häromdagen i lördagsintervjun att regeringen förbereder ett förslag som handlar om rätten för gömda barn att gå i skolan. Det är en parallell man kan dra. Ska polisen kunna finnas utanför skolans murar och ta hand om ett barn eller följa barnet hem och därmed hitta familjen? Dessa frågor bör behandlas på ett parallellt sätt så att vi får en likartad ordning på dessa områden. Jag erkänner utan vidare att detta är väldigt svåra frågor - annars hade vi förstås inte diskuterat dem. Regeringen har i dag ingen enhetlig bedömning av hur vi ska döma av frågan, men arbetet fortsätter inom Regeringskansliet för att kunna hitta en klok avvägning i dessa frågor som ju utgår från det faktum att Sverige har och ska ha en generös flyktingpolitik för att kunna erbjuda en fristad för människor som flyr undan krig och förföljelse och kommer till vårt land.
Kalle Larsson (V)
Anf. 19 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Jag uppskattar ministerns öppenhet i frågorna. Det är ingen överraskning att den här skillnaden i åsikter och argumentation finns inom regeringen eftersom det har varit uppe till exempel i medierna tidigare. Det är alltså inget direkt häpnadsväckande avslöjande man gör när man också här i kammaren redogör för dessa skillnader. Men det finns ändå en tydlig inställning och inriktning från ministerns sida. Den fråga jag nu vill ställa handlar om tidsperspektivet. När kan förslag till lagstiftning eller utredning, om man vill ta det den vägen, och det är nog kanske lämpligt, vara klart? Ska det handla om en särlagstiftning, alltså en egen lagstiftning som reglerar asylsökande och gömda personers rätt till sjukvård, eller ska det införlivas i den hälso- och sjukvårdslag vi har? Det är dels en praktisk, dels en principiell fråga som handlar om hur man ser på människor som vistas i vårt land - som människor i första hand eller som kategoriserade i sådana som ska vara här och sådana som inte ska vara här. Jag tror att man ska vara medveten om att detta i praktiken sköts av frivilliga krafter medan vi väntar och driver på regeringen för att någonting ska hända. Det är människor som jobbar som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden eller som inte har någon utbildning alls som hjälper många av dem som har behov av vård och stöd. De kan inte nå alla. Rent geografiskt är det så att det finns mottagningar i några av de största städerna men långt ifrån över hela landet. Här får vi i stället en ojämlikhet när det gäller tillgången. Det är förstås inte en tillräckligt bra ordning, utan vi måste snarast se till att detta sköts inom ramen för den normala hälso- och sjukvården. Man måste också titta på kostnaderna. Det kan nämligen inte heller vara rimligt att en person som får vård som asylsökande, innan man får tillstånd, i det första brevet från myndigheterna när man sedan fått tillstånd får en räkning från landstinget på 30 000-80 000 kronor för vård. Ibland avskrivs dessa summor, men det är ändå inte något särskilt trevligt mottagande i det nya land som man har fått rätten att stanna i. Detta måste alltså också ses över. Vi är i dag bland de sämsta inom EU när det gäller att ge rätt till sjukvård, både för asylsökande och för gömda papperslösa personer. Nu måste man inte jämföra sig med EU, men det är den referensram regeringen tycks ha i så många andra sammanhang. Vi ska inte diskutera detta i övrigt i dag men varför inte också här jämföra sig med övriga EU-länder och försöka förbättra standarden på den svenska lagstiftningen och praktiken? Jag vill inte vara grälsjuk i allmänhet, men jag kan inte låta bli att säga detta eftersom Hillevi Larsson ju är med i diskussionen och kan svara för sig själv sedan. Det här är en av de saker som Miljöpartiet och Vänsterpartiet under den tidigare mandatperioden drev med stor tyngd och styrka, men inte tillräckligt för att Socialdemokraterna skulle gå med på det. Hillevi Larsson har själv här i kammaren vid ett flertal tillfällen röstat emot precis det som vi nu diskuterar att få genomfört. Jag är glad om Socialdemokraterna börjar ändra uppfattning på den här punkten och andra i den här kategorin av frågor som rör asylsökande och gömda. Men det vore ännu hederligare av Hillevi Larsson att säga att vi har ändrat uppfattning, vi hade en annan uppfattning tidigare och jag beklagar att Socialdemokraterna har stoppat detta tidigare. När det rör sekretessen vill jag säga: Ta det tillbaka och fundera! Det är klart att det måste vara liknande regler för skola och sjukvård. Den enda rimliga lösningen på det är att hitta ett sätt som gör att ingen riskerar att gripas, vare sig på sjukhus eller i skolan eller på väg dit eller därifrån. Det är den enda mänskliga ordningen om man i praktiken ska mena något med rätten till sjukvård och till skola.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 20 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Till och börja med vill jag säga att det är positivt att ministern lyssnar in och också kommer att titta vidare särskilt på sekretessbestämmelserna. Det finns två väldigt viktiga frågor som jag vill poängtera extra mycket förutom vikten av att faktiskt alla människor som blir sjuka här i landet ska få den vård de behöver, oavsett om man bor här eller inte. Det är viktigt att vi inte utsätter personalen för det svåra etiska dilemma det faktiskt innebär att sitta i landstingen med sviktande budgetar och spara pengar och spara pengar och ännu mer pengar, och det är omorganisationer etcetera. Man vet att en patient inte har rätt till vård, men man tycker själv att man ska ge den. Det får inte fastna på att det inte finns pengar för en person som faktiskt har behov av vård. De flesta läkare och sjuksköterskor vill ge vård till alla som behöver. Jag tror att det är en inbyggd reflex hos sjukvårdspersonalen: Jag vill ge den vård du behöver! Det ska inte fastna på pengar. Jag menar att man borde kunna ha en nationell pott som sjukhus eller landsting kan söka pengar ur när de har hamnat i den situationen att de inte kan få betalt den ordinarie vägen. Personalen ska inte behöva ringa till Migrationsverket för att höra om de kan få betalt eller inte, utan det ska gå att göra detta på något helt annat sätt. Det gäller inte bara dem som är gömda. Det kan vara invandrare eller turister eller vem som helst som inte är EU-medborgare och som därför inte har rätt till vård här i landet men som behöver det just då och inte kan betala. Det är alltså inte bara de gömda utan även andra som behöver rätt till vård här i landet.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 21 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Orsaken till att jag är med i den här debatten i dag är att jag var med på en väldigt intressant konferens i Malmö för ett par månader sedan. Där tittade man lite närmare på lagstiftningen och konsekvenserna. Jag tycker att en diskussion om att helt och hållet jämställa asylsökandes rätt till vård med svenska medborgares är mycket större. Den diskussionen kan vi också ha. Men det jag ville påpeka här i dag är: Hur fungerar lagstiftningen i dag? Det är uppenbarligen svårt att tolka vad akutvård egentligen innebär, och jag tog själv upp ett exempel med en kvinna som jag tyckte var i ett akut läge och i behov av akutvård, men där man har gjort tolkningen att det inte rörde sig om akutvård. När man nu ändå ser över dessa regler, vilket man uppenbarligen gör och ska räkna in mödrahälsovård, möjlighet till abort och att föda barn utan att patienten får en räkning på tusentals kronor, tycker jag att man i det sammanhanget även kan passa på att titta på definitionen av akutvård och få in en del fall som jag tycker varit väldigt omänskliga. Jag tycker att det handlar om att så klart diskutera grundfrågan, asylsökandes rätt till vård över huvud taget, turisters och besökares rätt till vård och så vidare, men jag tycker även att det finns all anledning att diskutera den lagstiftning vi har och hur den tillämpas i praktiken. När det gäller hälsoundersökningar är det uppenbart att det finns ett intresse både från de asylsökande och från oss alla att de här hälsoundersökningarna verkligen genomförs, för smittspridningen har ju tagit fart. Det beror självklart inte bara på asylsökande. Det är inte ens de som är huvudorsaken till det. Men om man ska ha en vettig smittskyddslagstiftning som verkligen får en effekt måste den gälla alla på lika villkor. Det hoppas jag att man kan ta med i regeringens fortsatta arbete.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 22 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Kalle Larsson ställde två frågor som jag uppfattade. Den ena handlade om tidsperspektivet, om jag vågade ange någon tid för när vi kan tänkas landa i en slutsats eller komma med något förslag till riksdagen. Det tror jag att jag är klok nog att avstå från att göra i dag. Men Kalle Larsson kan känna sig trygg med, i den mån han gör det, att jag har den uppfattning som jag har redogjort för. Jag kommer att arbeta för att den ska bli verklighet. När det gäller frågan om särlagstiftning, alltså om det ska vara en särskild lagstiftning eller om sådana här eventuella förändringar ska arbetas in i hälso- och sjukvårdslagen, kan jag naturligtvis förstå poängen symboliskt. Samtidigt finns det förstås för de personer som vi talar om en praktik som spelar en väldigt mycket större roll än symboliken när det just gäller hälso- och sjukvård. Jag är i dag inte beredd att svara på den frågan. Det har beskrivits här hur många som är verksamma inom hälso- och sjukvården, alltså personal vid sidan av verksamheten eller inom ramen för den verksamhet som bedrivs i dag runt om i vårt land, skapar en möjlighet för människor som behöver vård. Vi vet ju att det är svårt för många att faktiskt avgöra om det här ligger inom ramen för gällande lagstiftning eller om jag gör någonting som går utöver den. Det är en avvägning. Den andra avvägningen är: Vad borde jag göra när jag vet svaret på detta? Där vet vi att många, inte alla, i dag hellre är mer generösa än vad lagen kanske säger att de ska vara. Det har naturligtvis många människor skäl att vara tacksamma för. Om vi ser ut över Europa i övrigt, precis som Kalle Larsson förtjänstfullt understryker att vi bör göra, där vi har länder som är hyggligt lika Sverige, ser vi att vi i Sverige har en mer njugg lagstiftning än den som vi möter i många andra länder, länder som inte sällan har problem med många fler illegala flyktingar än vi har i vårt land men som ändå har valt att landa i en lagstiftning eller praxis som gör att de är mer generösa än vi i vårt eget land är. Det tycker jag att det finns skäl att titta på. Jag kan naturligtvis inte annat än instämma i att det är ett ganska tråkigt välkomnande som många får när det första beskedet, det första livstecknet från det svenska samhället, förutom att man har fått stanna kvar, är en räkning på en kostnad som man inte har några förutsättningar alls att betala. Det känns inte riktigt fint. Jag vill tacka för diskussionen så här långt, och jag tar med mig de här synpunkterna i det fortsatta beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet.
Kalle Larsson (V)
Anf. 23 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Jag får börja med att be Hillevi Larsson om ursäkt. Jag trodde att det gällde en omprövning av hela inställningen till gömdas och asylsökandes sjukvård, inte bara en definition av vad akutsjukvård möjligen skulle kunna vara. Då kan man alltså än så länge uppfatta det som att Socialdemokraterna inte har omprövat sin inställning utan har kvar den ganska hårda inställning man har haft under sin tidigare regeringstid. Det är synd i så fall. Jag tror att man i det största av arbetarrörelsens partier ska fundera på vad det är för verklighet man skapar för människor med en sådan politik. Vi kommer att få möjlighet att ändra detta i framtiden, vid ett regeringsskifte. Då kommer kraven att vara hårda på en socialdemokratisk regering att faktiskt också inse de papperslösas och gömdas behov av en bättre vardag. Till svaret från ministern. Det är ett lite märkligt läge. Å ena sidan instämmer Göran Hägglund i mycket av det som vi framför från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida. Han tycker att mycket av det som vi har sagt och skrivit är rätt och riktigt. Å andra sidan är han inte riktigt beredd att säga något särskilt om när någonting kommer eller om det ens blir ett införlivande av asylsökandes och gömdas rättigheter i den vanliga hälso- och sjukvårdslagen eller om det blir en särlagstiftning. Det ska funka i praktiken, påstås det. Det är riktigt, men jag får ju värja mig här för att inte drabbas av uppfattningen att det rör sig om en regering som talar med två tungor, en mjukare tunga från Göran Hägglunds sida som säger att det här är viktiga frågor, visst ska vi göra vad vi kan och jag kämpar i regeringen för detta. Den hårda tungan, som Tobias Billström och Nyamko Sabuni använder sig av, talar till andra väljargrupper när de säger att papperslösa inte ska finnas i vårt land. De ska resa hem. De får skylla sig själva om de olagligen vistas i Sverige. På det viset försöker man nå bredare väljargrupper än vad man egentligen har möjlighet att göra om man bara framför en enda åsikt. Jag kan förstås inte göra annat än att hoppas och lita på att Göran Hägglund gör det han säger att han ska göra, driver den åsikt han säger sig ha. Men jag kan garantera att det inte är sista gången vi debatterar det här i kammaren. Skulle det en gång till märkas att Kristdemokraterna sviker i en så här viktig fråga för flyktingarna kommer det att få diskuteras igen.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 24 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Kalle Larsson säger att statsrådet här inte ens kan ge besked om hur lagen tekniskt ska utformas. Det är klart att skulle jag kunna göra det skulle nästan varje diskussion vara överflödig, Kalle Larsson. Men jag fortsätter gärna att diskutera den här frågan. Nu tror jag inte att någon skulle ana att det var så precis, men jag kan förstås försäkra att det handlar om att vi har olika ingångar i den här frågan och att vi behöver lösa den inom regeringskretsen. Den övertygelse som jag har och som jag har haft under tiden i opposition för jag naturligtvis med mig också i regeringsställning. Vi behöver hitta praktiskt och tekniskt väl fungerande lösningar på väldigt svåra frågor, och jag ber att få återkomma till den här diskussionen i ett senare skede.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.