Rätt till teckenspråkstolkning vid studier på komvux
Interpellation 2007/08:748 av Dinamarca, Rossana (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-05-13
- Anmäld
- 2008-05-13
- Besvarad
- 2008-05-28
- Sista svarsdatum
- 2008-06-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 maj
Interpellation
2007/08:748 Rätt till teckenspråkstolkning vid studier på komvux
av Rossana Dinamarca (v)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
Lika tillgång till utbildning är en grundläggande förutsättning för att ge alla människor likvärdiga möjligheter i livet. Den kommunala vuxenutbildningen eller komvux ska stå öppen för alla som av olika anledningar behöver komplettera sina tidigare studier. I skollagen finns inskrivet att alla har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning och att kommunerna har skyldighet att erbjuda gymnasial vuxenutbildning som svarar mot efterfrågan och behov. För många döva, hörselskadade och döva med synskada som har behov av tolkservice finns emellertid inte dessa rättigheter och möjligheter.
Landstingen, som har skyldighet att erbjuda tolktjänst för vardagstolkning, står inte för tolkkostnader i samband med utbildning. För studier på universitet, högskolor och folkhögskolor finns särskilda medel avsatta för teckenspråkstolk. Inom övriga utbildningsformer som till exempel komvux gäller ansvars- och finansieringsprincipen, vilket innebär att det är upp till varje kommun att avgöra om de har råd att bevilja tolk. För privata utbildningar saknas helt kostnadstäckning, och de ekonomiska förutsättningarna hos respektive utbildningsanordnare avgör om studerande beroende av teckenspråkstolk kan delta i studierna. Eftersom tolkservice är relativt kostsamt innebär det att teckenspråkiga utestängs från studier inom både den kommunala och den fristående vuxenutbildningen. Bostadsorten bestämmer vilken tillgång till utbildning människor har, vilket strider helt mot principen om att alla ska ha rätt till kunskap.
Det finns dessutom tecken på att denna ojämlikhet kommer att öka ytterligare i framtiden. Utredningen om privatisering av den kommunala vuxenutbildningen, Frivux – valfrihet i vuxenutbildningen (SOU 2008:17), föreslår att en fristående utbildningsanordnare inte ska vara skyldig att anta en sökande som har ett omfattande behov av särskilt stöd om betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter skulle uppstå för anordnaren. Hemkommunen ska inte heller ha någon skyldighet att, för sökande med ett sådant stödbehov, betala ersättning för det särskilda stödet om betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter skulle uppstå för kommunen.
Utbildningsministern har också ett direkt ansvar för att tillgången till vuxenutbildning har försämrats. Nedskärningen av statens bidrag till kommunerna har gjort att resurserna till den kommunala vuxenutbildningen har minskat med färre antal platser på komvux, vilket givetvis drabbar såväl döva, hörselskadade och döva med synskador som andra funktionshindrade hårt. Avskaffandet av rekryteringsbidraget har också inneburit sämre förutsättningar för dessa studerande. Detta studiestöd kunde erhållas av dem som hade kort tidigare utbildning och som på grund av funktionshinder behövde extra tid för att uppnå studiemålen. Några förslag för att kompensera för dessa försämringar har utbildningsministern inte presenterat.
Utbildningsministern har dock sagt att det ska bli en lagstadgad rätt att läsa in högskolebehörighet på komvux. För att denna rätt ska bli verklighet även för döva, hörselskadade och döva med synskador krävs fler förändringar, och jag vill därför fråga utbildningsministern:
1. Vilka åtgärder tänker utbildningsministern vidta för att döva, hörselskadade och döva med synskador ska få en likvärdig rätt till studier på komvux?
2. Kommer utbildningsministern att verka för att staten övertar ansvaret för tolkservice vid studier på komvux?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:748
Webb-tv: Rätt till teckenspråkstolkning vid studier på komvux
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:119 Onsdagen den 28 majProtokoll 2007/08:119 7 § Svar på interpellation 2007/08:748 om rätt till teckenspråkstolkning vid studier på komvux
Protokoll från debatten
Anf. 18 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Rossana Dinamarca har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att döva, hörselskadade och döva med synskador ska få en likvärdig rätt till studier på komvux. Hon har vidare frågat mig om jag kommer att verka för att staten övertar ansvaret för tolkservice vid studier på komvux.
En av regeringens utgångspunkter är att resurserna inom vuxenutbildningen ska riktas till dem som har ett stort behov av sådan utbildning. I dag finns en rättighet för vuxna att få en utbildning som motsvarar grundskolan och den obligatoriska särskolan.
En annan utgångspunkt för regeringens politik är att kommunernas självbestämmande ska respekteras. Det är kommunerna som själva bäst kan avgöra behovet av utbildning och utifrån det besluta om vilken kommunal vuxenutbildning, komvux, som ska erbjudas. Detta skapar förutsättningar för att utbildningarna möter såväl den enskildes behov som det lokala behovet av arbetskraft. Samtidigt som det riktade statsbidraget för utbildning av vuxna avvecklades fördes 1,2 miljarder kronor till det generella bidraget till kommunerna. Många kommuner har valt att anpassa finansieringen så att en fortsatt hög volym kan behållas.
Staten lämnar också statsbidrag vid vissa studier för personer med funktionsnedsättning. Bidraget får lämnas till studerande som deltar i utbildning vid folkhögskola, studiecirklar, komvux eller vuxenutbildning för utvecklingsstörda, särvux.
En av de grundläggande principerna i svensk handikappolitik är den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen. Den innebär att varje sektor i samhället ska utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionsnedsättning. Kostnaderna och de nödvändiga anpassningsåtgärderna ska finansieras inom den ordinarie verksamheten. Varje utbildningsanordnare, till exempel kommuner och folkhögskolor, bör därför tillhandahålla det tolkstöd som behövs.
Ansvars- och finansieringsprincipen kan innebära att tillgången till utbildning och vissa stödinsatser kan variera beroende på var i landet man är bosatt.
Samtidigt är respekten för kommunernas självbestämmande en viktig utgångspunkt för regeringens politik. Jag är inte beredd att frångå ansvars- och finansieringsprincipen. Jag avser heller inte att verka för att staten ska överta ansvaret för tolkservicen vid studier inom komvux.
Då Rossana Dinamarca, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Eva Olofsson i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 19 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Först vill jag tacka ministern för svaret. Svaret på den ena frågan är väldigt tydligt. Ministern tänker inte verka för att staten ska överta ansvaret för tolkservicen vid studier inom den kommunala vuxenutbildningen, utan det är kommunernas ansvar. Det är upp till dem.
Den andra frågan är vilka åtgärder skolministern vill vidta för att döva, hörselskadade och döva med synskador ska få en likvärdig rätt till studier på komvux. Där fick jag inget svar.
Det är bra att den kommunala vuxenutbildningen kan anpassas efter lokala behov. Kommunerna ser väldigt olika ut. Små kommuner har andra behov och behöver samarbeta. Den storstad jag kommer från, Göteborg, kan behöva en annan inriktning. Men frågan här handlar om huruvida möjligheterna till kommunal vuxenutbildning ska vara olika på grund av funktionsnedsättning. Det är en lite annan fråga.
Jag vill därför berätta om Adrian. Jag tror att ministern också har hört talas om honom. Det är en teckenspråkig döv kille i Örebro som hade en dröm: att utbilda sig till trädgårdsmästare. Men han hade inte behörighet och inte tillräckligt bra betyg, så han satte i gång att läsa upp sina betyg. Det gick bra. Han sökte den kommunala vuxenutbildningen till trädgårdsmästare och kom in. Men när man på utbildningen upptäckte att han var döv och skulle behöva stöd via teckentolkning avvisades han från utbildningen.
För den här killen har det här naturligtvis blivit en jättejobbig sak. Det är inte bara att hans dröm gick i kras, utan också att han så väldigt tydligt fick reda på att även om han anstränger sig, skaffar sig behörighet och själv ser till att han kan komma in på en utbildning får han inte gå den, för han är döv och behöver en stödinsats som man inte är beredd att betala för.
Adrian är tyvärr inte den enda hörselskadade, döva eller dövblinda kille, tjej, kvinna eller man som har råkat ut för detta. Det här händer på olika ställen i landet. Tyvärr blir det så att många som är döva och hörselskadade och verkligen skulle behöva de insatser som den kommunala vuxenutbildningen kan bidra med avstår från att ens försöka söka eftersom de hör hur andra i deras situation har blivit avvisade från utbildningar de har kommit in på.
Resultatet blir att möjligheterna till jobb och utbildning och valmöjligheterna i framtiden för en grupp människor vilken som grupp har lägre utbildningsnivå och svårare att få jobb smalnar av i stället för att öka på det sätt som den kommunala vuxenutbildningen kan bidra till. Vi vet att allt detta hör ihop. Har man bättre utbildning är det lättare att få jobb, och man har fler valmöjligheter.
Resultatet tror jag i väldigt hög grad blir en personlig kränkning. Man får reda på att man har behörigheten och kunskaperna, men ändå inte får gå utbildningen för att man är döv. Jag vill därför fråga ministern: Tycker ministern att det är ett problem att människor med behov av teckentolk i flera fall stängs ute från den kommunala vuxenutbildningen? Vad vill ministern i så fall göra åt detta?
Anf. 20 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Jag tackar för interpellationen. Jag får väl tacka interpellanten via Eva Olofsson.
Det exempel som Eva Olofsson nämner kände jag i och för sig inte till, men när jag hör det berättas blir jag naturligtvis både tagen och upprörd. Så ska det inte gå till.
Vad gör man då åt det? Återigen: Den kommunala vuxenutbildningen i Sverige och det svenska utbildningsväsendet är just kommunala. Vi har ett antal lagar och regler om likabehandling, allas rättigheter och så vidare, men till sist är det kommunerna som avgör detta.
Jag är beredd att diskutera en mycket tuffare tydlig statlig styrning av hela det svenska utbildningsväsendet, men det vill till exempel Eva Olofssons parti inte diskutera; det ska vara mycket kommunalt självstyre. Då hamnar man naturligtvis i situationer där kommuner fattar beslut som några här inte tycker är bra. Men kommunerna har möjlighet och rätt att fatta beslut.
Det här mycket konkreta exemplet kan jag inte detaljerna om, så jag kan inte kommentera det. Men den ansvars- och finansieringsprincip vi har och som riksdagen, inklusive Eva Olofssons parti, har varit överens om innebär att det är kommunerna som har ansvaret. Vi har lagar och regler i Sverige som innebär att också den som har ett funktionshinder ska ha samma rättigheter som andra. Utöver de lagar som redan finns pågår arbete med en ny diskrimineringslagstiftning, där också denna typ av frågor hanteras, för att kunna ge enskilda individer större rättigheter.
Jag är helt övertygad om att personer som behandlas på det sätt som Eva Olofsson beskrev känner sig kränkta. Jag blir upprörd när jag hör berättelsen.
Det vi kan göra om vi ska ha en kommunal vuxenutbildning också i fortsättningen är att för det första ha tydliga lagar som ger rättigheter åt individer; när man känner sig kränkt eller illa behandlad ska man kunna överklaga den typen av beslut. Det är innebörden i en diskrimineringslagstiftning till exempel.
Det andra vi kan göra är att ha en vass statlig skolinspektion som går in och granskar när det anmäls missförhållanden. När det gäller den sidan bygger regeringen nu upp en ny statlig skolinspektion som kommer att bli betydligt vassare, skarpare och tuffare i sin granskning. Den kör i gång nu till hösten.
Det problem som tas upp i interpellationen är vi överens om. Det fungerar inte tillräckligt bra i dag. Samtidigt är det så att i och med att verksamheten är kommunal och riksdagen har bestämt att den ska vara kommunal finns det gränser för hur mycket vi ska bestämma om och lägga oss i. Det kommer att finnas skillnader mellan olika kommuner.
Men jag håller med om att skillnader inte ska finnas för den individ som har en funktionsnedsättning jämfört med den som inte har det. Ambitionsnivån i övrigt kan variera mellan olika kommuner. Det ligger i det kommunala självstyret. Vi får i det kommande skollagsarbetet titta på hur långt vi ska gå, men på många håll fungerar det inte bra i dag. Det är en avvägning mellan statlig styrning och kommunalt självstyre.
Anf. 21 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Det är bra att skolministern säger att det inte får vara så här. Man bör i varje fall fundera på hur man ska komma åt det. Jag tyckte inte att det framgick i svaret på interpellationen.
Jag gick själv i tillgänglighetsmarschen i Göteborg i lördags. Problemet med diskrimineringslagstiftningen som nu kommer är att bristande tillgänglighet inte är en diskrimineringsgrund i den. Det är därför som handikapprörelsen varit så kritisk till förslaget till diskrimineringslagstiftning.
Det är oerhört viktigt att man verkligen håller de löften man har ställt ut och snabbast möjligt tar tag i frågan och utreder den. Från Vänsterpartiets sida motionerade vi när det gällde diskrimineringslagstiftningen att bristande tillgänglighet skulle vara en diskrimineringsgrund.
Adrian hade då kunnat säga: Jag är diskriminerad. Jag får på grund av min dövhet inte gå utbildningen till trädgårdsmästare. Det kan han inte göra med den nya diskrimineringslagstiftningen som förslaget nu föreligger.
Det är också väldigt viktigt att titta på en annan sak. Där har skolministern och utbildningsministern blivit uppvaktade av alla hörselorganisationerna. Jag fick Sveriges Dövas Riksförbunds verksamhetsberättelse. Det var en vacker färgbild på alla ordförandena för hörselorganisationerna och ministern.
Ett av de fyra viktiga kraven är just att få möjlighet för teckenspråkiga människor som är döva och hörselskadade att gå den kommunala vuxenutbildningen. Det är extra viktigt eftersom vi vet att arbetslösheten är högre, utbildningsnivån är lägre och valmöjligheterna till jobb som man kan försörja sig på är färre.
Det är extra viktigt att människor inte stängs ute från de möjligheter som den kommunala vuxenutbildningen har. Men det finns också en annan oro som man har lyft fram. Man är även utestängd från privata vuxenutbildningsanordningar. Det är en sektor som tenderar att växa.
Just nu ligger Frivuxutredningen på is. Men det finns en stor oro för att olika privata alternativ ska få ännu mindre krav på sig att se till att människor med funktionsnedsättningar ska kunna gå de utbildningarna. Den sektorn växer, och oron finns att man ska stängas ute ännu mer än i dag.
Det är också oerhört viktigt att vi har en vuxenutbildning med tillräckliga resurser. Jag tycker att utbildningsministern i svaret glömde säga att man också tog bort 600 miljoner till vuxenutbildningen när man lade in pengarna i påsen.
Vi kunde höra på nyheterna att 70 procent av kommunerna har minskat sina platser till vuxenutbildningen. Jag tror inte att det ökar möjligheterna för människor med funktionsnedsättningar, döva och hörselskadade, att till exempel få hjälp med stödinsatser och teckentolk med en vuxenutbildning med mindre pengar.
Jag vill fråga ministern hur han ser på de privata utbildningsanordnarna, kanske fler fristående alternativ och risken för att det ännu mer utestänger människor med behov av teckentolkning och behov av olika stödinsatser.
Anf. 22 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Det var flera frågor som Eva Olofsson ställde i sitt inlägg. En handlade om anslagen till den allmänna vuxenutbildningen och att 70 procent av kommunerna har minskat antalet platser sedan år 2003.
Märk väl att den stora minskningen av vuxenutbildningsplatser på senare år skedde under den förra regeringen med stöd av Vänsterpartiet. Det var en mycket kraftig neddragning av antalet vuxenutbildningsplatser i början på 2000-talet i Sverige. Den neddragning som vi nu har gjort är en bråkdel av den som då gjordes.
Vi måste alltid ha en omfattande vuxenutbildning av hög kvalitet i Sverige. Det exakta antalet platser år från år måste variera med konjunkturen. Det är så. Det har det alltid gjort oavsett regering i Sverige, och så gör det nu också.
När många människor får jobb och försörjer sig själva minskar söktrycket på komvux. Grundskolan dimensionerar sig själv efter hur många barn som föds. Vuxenutbildningen dimensioneras delvis efter arbetsmarknadsläget. Den måste variera.
När vi hade hög arbetslöshet i slutet på 90-talet byggdes vuxenutbildningen ut kraftigt. Nu när vi har låg arbetslöshet minskar man vuxenutbildningen. Jag tycker att det är en helt rimlig princip. Så har tidigare regeringar med stöd av Vänsterpartiet också agerat.
Jag hör att Vänsterpartiet kritiserar den neddragning som nu sker. Jag hörde aldrig att ni kritiserade den neddragning som ni själva gjorde för några år sedan. Jag menar att det är en fullt rimlig princip.
Om arbetsmarknadsläget svänger i framtiden måste vuxenutbildningen återigen förmodligen byggas ut. Så är det. I stället för att bara gå arbetslös är det bättre att man går en utbildning. Men när människor får ett jobb är det bättre att de jobbar och försörjer sig än att just då tvingas in på komvux.
När det gäller diskrimineringslagstiftningen är det helt korrekt att i det förslag som nu har lagts fram och som riksdagen kommer att besluta om ingår inte funktionsnedsättning. Det innebär inte att det inte kommer att göra det i framtiden, som Eva Olofsson vet. Det innebär bara att frågan var man sätter gränsen inte är tillräckligt beredd och utredd. Det är så man ska problematisera det hela.
I Stockholms kommun byggdes nyligen en byggnad för gravt hörselskadade elever om för att anpassas till denna grupp. Det är väl 20-30 elever. Kostnaden var 50-100 miljoner. Inga kommuner oavsett vilka partier som styr kommer att kunna bygga om 6 000 skolor i Sverige till samma standard. Det är inte möjligt.
Att hävda att alla skolor alltid ska ha högsta möjliga nivå för att kunna ta emot alla elever med alla typer av funktionsnedsättningar kommer inte att vara möjligt. Det kommer inget parti att kunna lova och leverera. Kostnaden blir fullständigt ohanterlig när enbart 20 elever med hörselskador kostar 50 miljoner.
Däremot måste vi komma längre än i dag. Där är Eva Olofsson och jag överens. Därför kommer vi att titta på hur vi i den nya skollagen ska kunna skruva upp ambitionerna för elever med funktionshinder så att också de får rätt och möjlighet att välja mellan fler skolor än dem som i dag är anpassade efter deras behov.
Det finns en kostnad med detta att bygga om som naturligtvis landar hos kommuner och sist staten. Oftast är det ganska dyra investeringar som måste göras.
Jag menar att detta ska gälla lika också för fristående utbildningsanordnare. Samma krav i lagstiftningen ska gälla för enskilda skolor antingen de är kommunala eller fristående. Det ska inte vara någon skillnad.
Det exempel som Eva Olofsson nämnde om en elev som inte fick utbildning uppfattade jag så att det handlade om en kommunal utbildningsanordnare. Det vore felaktigt att skapa bilden att det är just privata utbildningsanordnare som är de som slarvar och att de kommunala sköter sig. Jag tror att det är relativt jämnt spritt med både goda och dåliga exempel.
Lagstiftningen ska vara likadan när det gäller offentliga och enskilda utbildningsanordnare. Det är min utgångspunkt.
Anf. 23 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Den stora satsningen som Kunskapslyftet innebar har inte legat kvar hela tiden. Jag kan konstatera att vi nu i vårt budgetförslag tycker att det ska vara 600 miljoner mer till vuxenutbildningen eftersom det behövs.
Vi kan titta på exemplet med Adrian. Hade han valt en högskoleutbildning hade han fått rätt till teckentolkning, kunnat gå en högskoleutbildning på tre och ett halvt, fyra år, kommit ut och sökt arbete utifrån den.
Nu valde han en utbildning till trädgårdsmästare, eftersom det var vad han ville ha. Den utbildningen ligger inte i högskolan. Den låg i den kommunala vuxenutbildningen. Det händer också i den kommunala vuxenutbildningen.
Det finns inga avsatta statliga pengar och inga regler som säger att han har rätt till teckentolkning. Det är ett bekymmer om man vill att vuxenutbildningen ska bidra till att människor också ska kunna gå yrkesinriktade utbildningar som ger jobb.
Vi säger inte att kommunerna och den kommunala utbildningen alltid fixar detta. Då hade det varit ett mindre problem än vad det är i dag. Många kommuner har också avvisat människor som behöver teckentolkning.
Oron finns när det gäller de fristående utbildningarna. I skrivningar som har funnits i den utredning som lades fram sägs till exempel att de inte ska behöva ha ansvaret att ta emot elever om det innebär organisatoriska och ekonomiska problem. Det skulle innebära ännu mindre möjligheter än i dag.
Jag vill till slut fråga ministern: Hur vill utbildningsministern garantera att teckenspråkiga döva och hörselskadade när de har behörighet och betyg ska ha samma tillgång till utbildning som hörande?
Anf. 24 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Det är väl det som diskussionen har handlat om, och det är det som jag har redovisat.
Jag vill göra en viktig komplettering när det gäller de enskilda, privata och fristående utbildningsanordnarna eftersom jag tror att Eva Olofsson tolkade mig på fel sätt. Jag menar att det ska vara samma rätt och samma skyldighet för fristående utbildningsanordnare att ta emot elever med olika funktionshinder som de kommunala har. Det betyder inte att varje enskild skola alltid är skyldig att ta emot en elev oavsett funktionshinder. Det är nämligen inte heller en kommunal skola skyldig att göra.
Som jag sade kostade det mellan 50 och 100 miljoner att investera så att 20 gravt hörselskadade elever skulle kunna gå där. Det kommer aldrig någonsin - i alla fall inte under överskådlig tid - att vara möjligt för varje enskild skola i Sverige, oavsett om den är kommunal eller fristående, att renovera till en standard att man alltid kan ta emot enskilda elever oavsett funktionshinder. Jag uppfattar inte att något parti i riksdagen har föreslagit detta. Kostnaderna skulle vara helt oöverblickbara.
Däremot måste det för alla elever, också dem med funktionshinder, finnas godtagbara alternativ och en valfrihet när det gäller att kunna välja bland olika skolor också i det närområde där man bor. Då ska villkoren som staten ställer på kommunala skolor och fristående skolor vara exakt desamma. Det ska inte kunna vara så som Eva Olofsson antydde - att fristående utbildningsanordnare skulle ha någon gräddfil och slippa ta detta ansvar. De ska ha samma ansvar och samma skyldigheter som de kommunala utbildningsanordnarna ska ha.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.