praxis i flyktingärenden gällande homosexuella i Iran
Interpellation 2003/04:373 av Stafilidis, Tasso (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-03-18
- Anmäld
- 2004-03-18
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-03-31
- Sista svarsdatum
- 2004-04-01
- Besvarad
- 2004-04-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 18 mars
Interpellation 2003/04:373
av Tasso Stafilidis (v) till statsminister Göran Persson om praxis i flyktingärenden gällande homosexuella i IranHomosexuella i Iran lever under svåra förhållanden. Diskriminering, förtryck, våld och till och med dödsstraff förekommer ofta. Den svenska regeringen fastställde en praxis 1998 där man konstaterar att endast homosexuella iranier som "öppet har manifesterat sin sexuella läggning" ska ha rätt till skydd i Sverige. Detta innebär att svenska myndigheter kräver av en homosexuell iranier att denne antingen ska förtränga sin sexuella läggning eller leva i ständig skräck för att avslöjas, fängslas, torteras eller kanske avrättas. Ett sådant krav strider mot både Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt mot FN:flyktingkommissariat, UNHCR:s, regler om flyktingmottagande.
Den nu gällande svenska praxisen grundar sig bland annat på den rapport om mänskliga rättigheter som den svenska ambassaden i Iran presenterade den 8 maj 1996 där det konstateras att: "Officiellt och teoretiskt är homosexualitet liksom lesbianism förbjudet och enligt gällande iransk strafflagstiftning straffbart med döden. Den i praktiken rådande situationen är emellertid att homosexuella inte aktivt förföljs. De homosexuellas situation är snarlik konvertiternas @ i bemärkelsen att risken för lagföring/trakasserier är ytterst minimala så länge en homosexuell relation sköts med diskretion."
I ambassadens rapport från 1996 står det följande: "Först när en homosexuell öppet manifesterar sin sexuella läggning kan personen i fråga löpa risk för rättsliga åtgärder eller trakasserier." Det var just denna slutsats som låg till grund för det vägledande beslut som den svenska regeringen fattade 1998. Exakt samma formulering har sedan dess återkommit i varje beslut av Migrationsverket och Utlänningsnämnden rörande homosexuella iranier.
Följden av detta har dessvärre blivit att det är olika medier och journalister som avgör flyktingars öde och inte de myndigheter som har att följa flyktinglagstiftningen som slår fast att den som på grund av sin sexuella läggning känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland har rätt till skydd i Sverige.
De rapporter som ligger till grund för den gällande svenska praxisen är direkt felaktiga. Homosexuella i Iran har en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland oavsett om de manifesterat sin homosexualitet öppet eller ej. Det är omöjligt för homosexuella i Iran att leva ett människovärdigt liv och rädslan för att bli avslöjad är ett faktum. Att avvisa homosexuella flyktingar från Iran är enligt min mening oförenligt med svensk lag och bryter även mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessutom gör Sverige en ytterst märklig tolkning av Genèvekonventionen.
Jag har mött många homosexuella under min studieresa till Iran och tagit del av vittnesmål och erfarenheter. Jag anser att svensk praxis bör ändras och att de svenska myndigheterna ändrar sina beslutsrutiner så att homosexuella flyktingar från Iran får skydd i Sverige. Jag instämmer även i den kritik som riktas mot de svenska myndigheternas inställning till homosexualitet i Iran. Den sexuella läggningen är en grundläggande del av en människas identitet och ingen ska behöva avkrävas att förändra sin identitet för att undvika förföljelse.
Jag vill därför fråga statsministern:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att regeringen ska ändra den praxis från 1998 som fastställdes gällande homosexuella från bland annat Iran?
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:373
Webb-tv: praxis i flyktingärenden gällande homosexuella i Iran
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:95 Onsdagen den 14 aprilProtokoll 2003/04:95 12 § Svar på interpellation 2003/04:373 om praxis i flyktingärenden gällande homosexuella i Iran
Protokoll från debatten
Anf. 74 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Tasso Stafilidis har ställt en interpellation till statsminister Göran Persson om regeringens praxis i flyktingärenden gällande homosexuella iranier. Han frågar vilka åtgärder statsministern avser att vidta för att regeringen ska ändra den praxis från 1998 som fastställdes gällande homosexuella från bland annat Iran.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Jag refererar till mitt tidigare svar på riksdagsfrågor 2003/04:716 och 718 från den 18 februari som rörde samma sak och var ställda av Tasso Stafilidis respektive Martin Andreasson.
Som jag där förklarade gör de ansvariga myndigheterna, Migrationsverket och Utlänningsnämnden, alltid en bedömning i det enskilda ärendet av den asylsökandes behov av skydd i Sverige. I bedömningen undersöker myndigheterna om de asylsökande riskerar förföljelse eller andra trakasserier vid ett återvändande till hemlandet. Häri ingår om det finns en sådan risk på grund av den asylsökandes sexuella läggning.
Migrationsverket och Utlänningsnämnden har goda möjligheter att via flera kanaler söka detaljerad information om olika frågor. Därutöver har Migrationsverket på uppdrag av regeringen och i samarbete med bland annat HomO och RFSL utarbetat riktlinjer för handläggning och bedömning av asylärenden där förföljelse på grund av sexuell läggning åberopas.
De rapporter som Tasso Stafilidis nämner är en del av underlaget. Dessa rapporter är utarbetade av ambassader som noga studerar MR-situationen på plats. Dessa uppdateras varje år och utarbetas med stor omsorg. Numera finns Utrikesdepartementets rapporter om mänskliga rättigheter på Internet.
I regeringens praxisbeslut från 1998 bedömde man i det enskilda ärendet att det inte kunde uteslutas att asylsökanden tilldragit sig iranska myndigheters särskilda intresse genom uppmärksamhet både i Sverige, utomlands och hos flera organisationer. Mot den bakgrunden beviljade regeringen personen i fråga uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt. Det innebär att exponering i medier i det enskilda ärendet kan öka sannolikheten för att ett återvändande får allvarliga konsekvenser för den enskilde.
Tasso Stafilidis anser även att Sverige gör en märklig tolkning av Genèvekonventionen. Den svenska flyktingdefinitionen i utlänningslagen är nästan identisk med Genèvekonventionens definition av en flykting. Genèvekonventionen kräver inte att personer som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin sexuella läggning ska falla under begreppet flykting. I Sverige har dessa personer i dag i stället rätt till skydd som skyddsbehövande i övrigt.
En särskild utredare har dock nyligen på regeringens uppdrag föreslagit författningsändringar som är nödvändiga för att personer som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning ska kunna betraktas som flyktingar. Förslaget redovisas i betänkandet
Flyktingskap och könsrelaterad förföljelse
som kommer att skickas ut på remiss under april 2004.
Anf. 75 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag får tacka migrationsminister Barbro Holmberg, trots att jag saknar substans i interpellationssvaret. I likhet med de frågesvar som jag och Martin Andreasson fick i samband med våra frågor om homo- och bisexuella flyktingar från Iran kan jag nu konstatera att regeringen och migrationsministern tvår sina händer och frånsäger sig allt ansvar i fråga om homosexuella flyktingar från Iran. I det praxisbeslut som regeringen tog 1998 konstaterar man att endast homosexuella iranier som öppet har manifesterat sin sexuella läggning ska ha rätt till skydd i Sverige. Detta innebär att svenska myndigheter kräver av en homosexuell iranier att denne antingen ska förtränga sin sexuella läggning eller leva i en ständig skräck för att avslöjas, fängslas, torteras eller kanske avrättas om beslut fattas om avvisning.
Fru talman! Jag har tillsammans med Yvonne Ruwaida mött många homosexuella i Iran under vår gemensamma studieresa till Iran som vi vidtog år 2002. Vi har tagit del av vittnesmål och erfarenheter. Detta är någonting som jag vet är en kompetens som regeringen och även Migrationsverket och Utlänningsnämnden i dag saknar. Det gäller just att åka till Iran och träffa homosexuella iranier där - unga och äldre, lesbiska och bögar.
Jag anser att svensk praxis bör ändras så att de svenska myndigheterna ändrar sina beslutsrutiner så att homosexuella flyktingar från Iran får skydd i Sverige. Jag instämmer även i den kritik som riktas mot de svenska myndigheternas inställning till homosexualitet i Iran och mot den inställning som också regeringen har.
Den sexuella läggningen är en grundläggande del av en människas identitet. Ingen ska behöva avkrävas att förändra sin identitet för att undvika förföljelse, vilket innebörden av regeringens praxisbeslut är. Problemet, migrationsminister Barbro Holmberg, är egentligen inte vårt regelverk, utan tillämpningen av regelverket. Jag skulle vilja säga att den minst sagt brister. Det är enligt min mening regeringen som har skulden till det just genom sitt praxisbeslut från 1998.
I interpellationssvaret säger Barbro Holmberg att Migrationsverket och Utlänningsnämnden alltid gör en bedömning i det enskilda ärendet av den asylsökandes behov av skydd i Sverige. Man kan faktiskt undra, för det verkar inte vara på det viset. Migrationsverket och Utlänningsnämnden väljer gång på gång att avslå asylansökningar från homosexuella iranier trots att det finns dokumenterad förföljelse och tortyr.
Fru talman! Trots att myndigheterna, det vill säga Migrationsverket och Utlänningsnämnden, inte säger sig betvivla att personerna har utsatts för tortyr och förföljelse avslår man ansökningarna med hänvisning till regeringens praxisbeslut.
Fru talman! Jag vill passa på att ställa en fråga till Barbro Holmberg, så att jag i alla fall här kan få ett mer tydligt svar på mina frågor och inte om hur det är - för det känner vi till. Varför fortsätter regeringen att negligera problemet? Det är ett faktum att regeringen inte kan fatta beslut om en praxisändring i sak så länge Migrationsverket eller Utlänningsnämnden inte överlämnar ett ärende. Men regeringen kan agera i alla fall, och den borde agera mer kraftfullt. Så varför gör ni ingenting, migrationsministern?
Anf. 76 Martin Andreasson (Fp)
Fru talman! Situationen för homosexuella i Iran skiljer sig från den i de flesta länder. Det finns ett antal länder i världen där homosexualitet, kärlek mellan människor av samma kön, är ett brott. Men det finns få länder där förtrycket mot homosexualitet tar sig så extrema och så brutala uttryck som just i Iran, där människor utsätts för inte bara fängslanden och misshandel utan också för tortyr, prygelstraff och brutala avrättningar på grund av sin sexualitet.
Detta är någonting som fortsätter också i dag. Internationella människorättsorganisationer som Amnesty International och även FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har uttryckt stor oro för situationen för de homosexuella i Iran och för att avrättningarna av allt att döma fortsätter.
Ändå får så gott som alla iranier som flyr till Sverige och söker skydd därför att de utsatts för förföljelse på grund av sin sexuella läggning avslag på sina ansökningar. Precis som Tasso Stafilidis har framhållit är det egentligen inte lagens bokstav som är det centrala problemet, utan det är Utlänningsnämndens och bakom den Migrationsverkets tillämpning av regelverket på grund av den bild som man skapar sig av situationen för homosexuella i Iran.
Det avgörande problemet är att homosexuella flyktingar ställs inför en omöjlig situation. Man säger att så länge man inte på något sätt visar sin homosexualitet så kan myndigheterna naturligtvis inte upptäcka att man är homosexuell, och då riskerar man inte heller förföljelse. Det synsättet går stick i stäv med tanken på varje människas rätt till sin egen kärlek och till sin egen sexualitet som en grundläggande mänsklig rättighet.
Praxis har blivit sådan att nästan inga homosexuella får stanna i Sverige på grund av den förföljelse de riskerar. Samtidigt har regeringen i ett praxisbeslut från 1998 pekat på att massmedial uppmärksamhet i Sverige kan vara ett skäl som ger anledning för en människa att få sin ansökan beviljad. Därför kan homosexuella iranska flyktingar i dag tvingas söka publicitet i svenska tidningar som en sista utväg för att få stanna. Detta är någonting som inte minst press och journalister också har pekat på och menat att det är en ur etisk synpunkt ytterst komplicerad situation. Regeringen överlåter ju därmed med öppna ögon till svenska massmedier att i praktiken avgöra vilka människor som ska få en fristad i Sverige.
Fru talman! Det finns mycket att säga om detta. På en punkt vill jag passa på att rätta migrationsministern i hennes svar. Det är inte enligt utlänningslagen den asylsökandes sexuella läggning som ska beaktas. Utlänningslagen talar i dag bara om homosexualitet, och inte om sexuell läggning.
Problemet är att migrationsministern talar om dagens handläggning och om det underlag som Migrationsverket och Utlänningsnämnden använder som om detta var ett tillfredsställande underlag och som om dagens praxis och tillämpning av flyktinglagstiftningen och dagens hantering av flyktingärenden är tillfredsställande.
Min fråga till migrationsministern blir därför: Anser migrationsministern att Migrationsverket och Utlänningsnämnden i dag vet bättre än Amnesty International och UNHCR när det gäller situationen för homosexuella i Iran?
Anf. 77 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Fru minister! Jag och Tasso Stafilidis genomförde en studieresa till Iran för att undersöka situationen för mänskliga rättigheter i Iran - speciellt homosexuellas situation i Iran. Vi har tidigare följt det arbete som Amnesty och UNHCR har gjort och kunde med egna vittnesmål och upplevelser bekräfta de vittnesmål som Amnesty och UNHCR ger: Det går inte att vara homosexuell i Iran. Om man misstänks vara homosexuell kan man råka ut för prygelstraff. Man kan av Väktarrådets personer dras in i en lokal och genomgå olika typer av behandlingar som innebär både terror och förnedring.
Misstanke om homosexualitet har satt människor i fängelse. Där har de inte bara fått vara på oviss, obestämd tid utan rättssäkerhet utan även fått genomgå obehagliga och förnedrande kroppsundersökningar för att "bevisa" om personen i fråga är homosexuell eller inte. Misstanke om homosexualitet räcker i Iran för att utsättas för förföljelse men också för att i värsta fall bli hängd.
Rättssäkerheten i Iran är obefintlig. Den finns inte. Vi har upplevt den skräck människor känner. Den bedömning som Migrationsverket och Utlänningsnämnden gör i dag är en bedömning som regeringen legitimerar genom att inte agera politiskt. Man kan inte gömma sig bakom den politik som Migrationsverket och Utlänningsnämnden för. På det här viset legitimerar vi en politik där homosexuella iranier skickas tillbaka till förföljelse.
Ministern har också ett ansvar för att myndigheter som Migrationsverket och Utlänningsnämnden men även UD, det vill säga alla de myndigheter som har kontakt med asylsökande, har HBT-kompetens. Jag skulle också vilja fråga vad ministern gör för att se till att alla myndigheter som på något sätt har kontakt med asylsökande har HBT-kompetens. Den är väldigt dålig i dag. Det är vår erfarenhet av de här myndigheternas arbete. Vad kan ministern göra för detta i framtiden?
Anf. 78 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte kunde vara med i början av den här debatten. Den här debatten engagerar mig, liksom de andra interpellanterna, och har gjort det under en lång rad av år. Skälet till det är att vi har lärt känna ett stort antal flyktingar som har kommit hit och känt fruktan för sina liv. De har känt fruktan just för att de är homosexuella eller bisexuella. De har känt fruktan för att bli stenade eller dödade på annat sätt om de åker tillbaka till sitt land.
Vi har också lärt känna många, som efter många om och men och mycket lidande i Sverige, har fått stanna kvar av humanitära skäl. Det har alltså inte varit av flyktingskäl. Jag tycker att man i det här sammanhanget måste ställa sig frågan: Var det inte detta man menade när man införde sexuell läggning i den lagstiftning vi hade? Jag hänvisar inte till något enskilt fall i min undran. Det handlar framför allt om varför den lagstiftning som vi faktiskt har stiftat i Sverige inte ska gälla. Det var en stor framgång när vi fick in sexuell läggning som en del i utlänningslagen. Det var en stor framgång, och vi kände att vi hade en grund att stå på.
När man sedan kommer till rättspraxisen visar det sig att den inte håller speciellt långt. Sedan uppstod det här fatala problemet när regeringen beslutade att man skulle ha utlevt sin homosexualitet i det egna landet. Om man utlever sin homosexualitet i Iran kan man inte fly. Då är man död. Det här har vi sett i fall efter fall. Att Iran har kommit så mycket på tapeten beror på att man tillämpar den lagstiftning man har så hårt där. Man dömer konsekvent dem som har ertappats med att vara homosexuella.
Samtidigt tycker jag också att man i de här sammanhangen kan rikta kritik när det gäller det behov som ofta efterfrågas, inte minst från enskilda riksdagsledamöter på olika sätt under många år, om att man ska ha en bra HBT-kompetens.
Vi har arbetat för att få en bättre rapportering när det gäller de så kallade länderrapporterna. Men det räcker uppenbarligen inte. Det avvisas fortfarande människor till Iran varje år. Man finner ingen lösning på detta. Vi befinner oss i princip på samma ställe som för tio år sedan när vi började att arbeta med detta.
Jag skulle vilja vädja till migrationsministern att svara på när vi kan se ett slut på detta så att dessa människor som uppenbarligen har skyddsbehov kan få en fristad i Sverige. Det är ett verkligt problem. Vi har bevisat detta gång på gång i olika sammanhang. Ändå har man inte gjort någonting åt den här lagstiftningen. Vad ska vi göra för att vi ska få en förändring till stånd?
Anf. 79 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Jag skulle vilja börja med det som vi uppenbarligen är överens om, nämligen att lagstiftningen är tillfyllest, även om jag inte tycker att den är riktigt tillfyllest. Lagstiftningen är fullständigt glasklar på det här området. Om man riskerar förföljelse har man rätt till skydd i Sverige. Som jag sade i mitt svar tidigare har inte förföljelse på grund av sexuell läggning ansetts ligga inom ramen för Genèvekonventionen. Därför har Sverige kompletterat sin lagstiftning, vilket vi gjorde 1997. Då sade vi att förföljelse på grund av homosexualitet, vilket Martin Andreasson helt riktigt påpekade här, ska ge rätt till skydd i Sverige. Det är viktigt att understryka att är man förföljd har man rätt till skydd i Sverige.
Här pågår det nu ett lagstiftningsarbete. Vi har en utredning som nu föreslår att man ska stryka den del av övriga skyddsskäl som säger att man ska få rätt till skydd när man förföljs på grund av homosexualitet. Det ska omfattas av flyktingbegreppet. Här går Sverige faktiskt i bräschen för att hitta en juridisk lösning på detta problem. Vi utvidgar därmed flyktingbegreppet så att också kvinnor, som det ofta handlar om, som förföljs på grund av sitt kön eller människor som förföljs på grund av sin sexuella läggning ska få flyktingstatus i Sverige.
Den här utredningen kom för en månad sedan. Den kommer att skickas ut på remiss. Sedan påbörjas ett nytt lagstiftningsarbete med nya förarbeten till myndigheterna att beakta i bedömningen i de enskilda ärendena.
Myndigheterna har att göra bedömningar i de enskilda ärendena. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Det är också en mänsklig rättighet att få asyl om man är förföljd. Mänskliga rättigheter är individuella, och så också asylrätten. Det betyder att myndigheterna har att se till det enskilda fallet, till den enskilda individen, och göra en riskbedömning av om den personen riskerar förföljelse vid ett återsändande. Man har att se till den enskilda individens uttryck för vad den riskerar i förhållande till situationen i hemlandet.
Någon frågade om jag anser att Migrationsverket och Utlänningsnämnden vet bättre än Amnesty när det gäller den här situationen. Nej, jag anser inte att man vet bättre, men i sitt underlag har Migrationsverket och Utlänningsnämnden rapporter från Amnesty, från FN-organisationer, från andra internationella organisationer liksom den löpande rapportering som sker. Det är det underlag som Migrationsverket och Utlänningsnämnden har att ta hänsyn till när man gör bedömningar i det enskilda ärendet.
Anf. 80 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag blir förvånad. Gång på gång flera år i rad har vi riksdagsledamöter i den här talarstolen försökt påverka våra migrationsministrar och regeringen i den här frågan, men man lyssnar inte. Man lyssnar inte och väljer att inte ta sitt ansvar. Det förvånar mig framför allt eftersom migrationsministern inleder sitt andra anförande med att säga att vi faktiskt är överens på en punkt. Vi är överens om att man ska få skydd när man fruktar för sitt liv. Det är inte konstigt.
Migrationsministern hänvisar till den nya utredningen. Jag vill påtala att det även finns en SOU som heter
Utredningen om homosexuellas situation i samhället
som kom redan 1984. Den föreslog precis samma sak, men det har ingen regering lyft upp på bordet. Det har man bara lagt undan och struntat i. Man har tillsatt en ny utredning i stället för att en gång för alla inse att sexuell läggning måste vara med i flyktingbegreppet, precis som det är i till exempel Kanada, England, Australien och USA där man har lagt in detta i flyktingdefinitionen.
Det problem som jag tycker att migrationsministern blundar för är Migrationsverkets och Utlänningsnämndens tillämpning av lagstiftningen. Det är där problemet ligger. Varför inte göra någonting åt den saken?
Jag har gått igenom väldigt många ärenden. Det finns till exempel en asylsökande från Iran som två gånger har dömts för sexuellt umgänge med andra män, alltså för homosexualitet. Vid båda tillfällena har han ådömts piskstraff och fängelse under lång tid. Vidare har han vid upprepade tillfällen utsatts för tortyr och annan omänsklig behandling. Han har en massa sår och ärr på kroppen, det finns utlåtanden från rättsmedicinsk specialist och så vidare.
Trots alla de här bevisen kommer Migrationsverket och Utlänningsnämnden fram till att han inte riskerar någonting utan bör skickas tillbaka.
Anf. 82 Tasso Stafilidis (V)
Men, fru talman, jag tar inte upp något enskilt ärende och har inte nämnt något namn. Jag exemplifierar hur Migrationsverket arbetar.
Anf. 84 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Det finns otaliga exempel, och vi hamnar återigen i Iran. Alla exempel som vi kan hitta i medierna handlar om Iran. När medierna väljer att lyfta fram personer är det DN och dess journalister och redaktörer som avgör vem som ska få skydd i Sverige. Det kan väl inte kallas rättstrygghet i den svenska lagstiftningen att det ska vara Dagens Nyheter och andra medier som ska avgöra vilka som ska få skydd i Sverige, framför allt när det finns sådan här bevisning.
Som både jag och Yvonne Ruwaida tidigare har påpekat var vi missnöjda både med regeringens passivitet och med den icke-aktion som vi har sett från Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Man kan ju fråga sig varför Migrationsverket och Utlänningsnämnden inte överlämnar ett nytt ärende till regeringen för att ompröva praxisbeslutet. Det är ju det som krävs eftersom regeringen inte själv kan ompröva praxisbeslutet.
Jag frågar mig: Varför överlämnar man inte ett sådant ärende utan gömmer sig bakom det gamla praxisbeslutet, som man återanvänder gång på gång?
Den studieresa som jag och Yvonne gjorde resulterade bland annat i en rapport, som vi har överlämnat till riksdagen och som jag också kommer att överlämna till Migrationsverket. Vi skulle gärna vilja fortsätta den här diskussionen om vad man skulle kunna göra. Vi som ställer frågor vill ju vara överens. Vi vill inte ha konflikter och olika åsikter i den här frågan, men vi vill att någonting görs.
Anf. 85 Martin Andreasson (Fp)
Fru talman! Vi som har deltagit i debatten har ju allihop påpekat att det centrala i problemet inte är hur lagstiftningen är utformad utan hur den tillämpas. Ministern konstaterar då att vi är överens om att det inte är lagstiftningen som är problemet, och jag tycker att det i och för sig är väldigt trevligt att man försöker se saker och ting från den ljusa sidan, men frågan är om det inte faktiskt går över gränsen att ministern då ägnar större delen av sin svarsreplik åt att utveckla ett resonemang kring den sak som ingen av interpellanterna har ansett vara det centrala problemet, nämligen hur lagstiftningen är utformad i sin bokstav. Det handlar ju i stället om hur myndigheterna tillämpar lagstiftningen i dag.
För att bara kort beröra den utredning som nu finns vill jag säga att den dessutom är en av tyvärr många utredningar på det flyktingpolitiska området vars hantering regeringen har vanskött. Det var en utredning som man från början utlovade skulle vara klar i oktober 2002 men som inte ens tillsattes förrän våren 2003. Från början var det tänkt att Sverige skulle vara ett föregångsland inom EU. På grund av vårt dröjsmål får vi väl nu se ifall den här lagstiftningen kan träda i kraft före eller först i samband med genomförandet av skyddsgrundsdirektivet.
Ministerns svar visar dock att hon uppenbarligen inte har något problem med hur dagens lagstiftning tillämpas i praktiken av myndigheter. Det finns tydligen inget problem med det kunskapsunderlag som man använder sig av i dag. Uppenbarligen finns det inte heller något problem med att regeringens praxisbildande beslut från 1998 i praktiken gör att det blir enskilda tidningsredaktioner som tvingas avgöra människors öden genom att utgången i ett enskilt flyktingärende blir avhängigt av om en journalist råkar intressera sig för fallet eller inte.
Enligt mitt sätt att se det är detta långt ifrån en rättssäker hantering. Jag vill upprepa min fråga om ministern anser att Migrationsverket och Utlänningsnämnden i dag har ett tillräckligt kunskapsunderlag för att bedöma frågor rörande flyktingärenden där förföljelsen är kopplad till sexuell läggning.
Anf. 86 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Frågan om svensk flyktingpolitik är ju i slutändan ändå regeringens ansvar. Den här frågan har diskuterats under väldigt lång tid av oss fyra debattörer, men också flera andra från flertalet partier i riksdagen har gång på gång tagit upp den. Den har diskuterats årligen, men ändå har regeringen inte ansett att man behöver agera på något sätt.
En av de enklaste saker som jag tycker att man borde komma fram till är att se till att Migrationsverket, Utlänningsnämnden och UD:s ambassadpersonal som gör länderrapporter och annat har HBT-kompetens. Vad görs för att man där ska få HBT-kompetens?
Jag skulle återigen vilja fråga ministern - jag tycker inte att jag tidigare fick ett svar på den frågan - vad ministern kan göra här. Det är ministerns ansvarsområde. Hur hanteras asylsökande av svenska myndigheter? Jag vill få svar som gäller alla de aktuella tre områdena. Hur ska man där få HBT-kompetens? Man har stora brister i det avseendet. Det framgår också av den rapport som Tasso Stafilidis alldeles nyss överlämnade till migrationsministern.
Ett problem är den bedömning som man gör av homosexuellas situation i Iran. Går det att vara hemlig med sin homosexualitet? Är det lämpligt att man ska behöva hemlighålla sin sexuella läggning för att inte riskera att utsättas för någonting, och går det?
Jag tycker att det sätt som man hanterar homosexuella asylsökande från Iran på visar att den lagstiftning som vi i dag har bara blir ett papper utan värde, och det är inte det som är meningen.
Anf. 87 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag var för väldigt många år sedan - jag kommer inte ihåg hur många år, men Maj-Lis Lööw var invandrarminister, som det hette på den tiden - tillsammans med några kamrater och diskuterade de här frågorna med henne. Hon svarade, ungefär som migrationsministern gör i dag, att man hade en utredning i arbete. Det var just den utredning som Tasso Stafilidis hänvisade till och som skulle leda till att hanteringen av de här frågorna skulle förbättras i framtiden.
Jag måste säga att det är väldigt tråkigt att man fortsätter på precis samma sätt. Visserligen har jag nu tagit säte och stämma i denna fantastiska kammare, men det är precis samma argumentation som vi möter. Jag skulle vilja säga att det kanske inte heller är något problem med en avvikande hudfärg, om man stänger in personen i fråga i ett mörkt rum och släcker lyset. Då kanske inte det är något problem. Då kanske inte det uppenbara finns, att man har en annan hudfärg.
Jag inser att detta är ett absurt resonemang. Men jag skulle också kunna hänvisa till olika rättsfall. Problemet är bara att de rättsfallen börjar bli så många och det händer ingenting. Det aktiva arbetet för att få en ändring till stånd har pågått så länge.
Det är framför allt Iran som har varit i skottgluggen, men de här diskussionerna har även förts om andra länder. Jag beklagar verkligen att vi inte har kommit mycket längre.
Låt oss säga att det är drygt tio år sedan jag pratade med Maj-Lis Lööw. Det är alldeles för lång tid och alldeles för många människor som inte har fått sina skyddsbehov tillgodosedda här.
Låt oss göra någonting nu! Låt oss inte bara hänvisa till utredningar och den vanliga retoriken som man har i den här kammaren. Låt oss säga att vi nu faktiskt är beredda att göra någonting. Om vi nu är överens om att det inte är problem med lagstiftningen som sådan så finns det ändå ett stort problem. Lagstiftaren säger en sak och rättsinstanserna säger en annan. Då måste man titta på det problemet.
Anf. 88 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Jag tycker att kritiken är lite orättvis. Börje Vestlund säger att han talade med Maj-Lis Lööw för tio år sedan och att det inte har hänt något. Men visst har det väl hänt någonting!
Faktum är att vi ändrade lagen 1997. Vi förde då inte in det vi nu talar om i flyktingbegreppet. Det var en lång diskussion där man tog upp om man verkligen ska anse kvinnor, homosexuella eller människor med annan sexuell läggning vara en särskild samhällsgrupp. Det var många som tyckte att det var diskriminerande att se det så. Därför lade man in det som en särskild skyddsgrund i utlänningslagen.
Nu ser diskussionen annorlunda ut, både internationellt, inom EU och i Sverige.
Yvonne Ruwaida säger att migrationspolitiken är regeringens ansvar. Det är den absolut. Men om man inte kan påverka tillämpningen, vilket regeringen inte kan, är det ganska fruktlöst att gå den vägen. Om man däremot kan påverka lagstiftningen, vilket regering och riksdag har i sina händer, är det för mig något mera fruktbart att gå den vägen. Därför förvånar det mig att ni inte ser att vi nu har en utredning, ett lagstiftningsarbete på gång på just detta område.
Under hösten eller tidiga våren kommer ett förslag att läggas på riksdagens bord. Det blir den grund som myndigheterna då har att utgå från i sin bedömning i de enskilda ärendena.
Yvonne Ruwaida och Martin Andreasson nämnde HBT-kompetens. Jag tror att det är riktigt att det saknas på en hel del områden. Där har Migrationsverket tillsammans med Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och RFSL arbetat fram riktlinjer för både handläggning och bedömning i ärenden där förföljelse på grund av homosexualitet åberopas. Det kan för de enskilda vara svårt att tala om dessa saker eftersom de är av väldigt privat natur. Då kan det vara svårt att berätta om sina upplevelser. Det kan vara svårt att för utredaren tala om det man har upplevt i sitt hemland. Därför är det viktigt med val av utredare - om det ska vara en man eller kvinna - val av ombud och inte minst val av tolk. I riktlinjerna sägs att det är oerhört viktigt att man talar med den sökande så att man hör om den sökande har några speciella önskemål när det gäller just den typen av frågor.
Riktlinjerna innehåller flera saker som jag tror är väldigt bra, som syftar just till att öka kompetensen. Naturligtvis räcker det inte med riktlinjer utan det måste också finnas en utbildning och en diskussion inom verken. Det är också något som pågår inom Migrationsverket.
Jag tror att det är riktigt att det är någonting som man måste arbeta vidare med. Det som har påbörjats måste fördjupas.
Anf. 89 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Nu tycker jag att ministern har något konkret att komma med. Jag tar migrationsministern på orden. Jag hör att hon nu lovar att man i den nya lagstiftningen kommer att lyfta in sexuell läggning i flyktingbegreppet. Då kommer det också att finnas tydliga riktlinjer och förarbetstexter till lagstiftningen. De kommer att vara det medel som vi kan förändra tillämpningen hos myndigheterna med. Den funkar ju inte i dag. Fortfarande i dag utvisas människor trots att de har välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin homosexualitet.
Jag är väldigt nöjd med det som ministern säger. Vi ska alla hjälpas åt för att få en så bra lagstiftningslösning som möjligt. Den ska också vara så tydlig som möjligt, så att man nästan får skriva myndigheterna på näsan hur de ska gå till väga i de här fallen.
HBT-kompetensen som har tagits upp är givetvis A och O. Jag har tagit del av riktlinjerna och sett hur arbetet har utvecklats under de senaste åren på Migrationsverkets enhet i Malmö. Det är mycket positivt. Förvisso heter vägledningen En vägledning om viss sexuell läggning, vilket jag inte riktigt begriper. Man syftar väl på homosexualitet. Det är viktigt att vi går från denna kammare i dag och har den tilliten till varandra.
Jag litar nu på migrationsministerns ord att vi kommer att få en lagstiftning skyndsamt till riksdagen. Vi förväntar oss också lösningar på det vi i dag har ifrågasatt, där ministern inte anser sig kunna göra någonting i nuläget utan kommer att lösa det med lagstiftning.
Anf. 90 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Det var en fråga som jag inte hann svara på tidigare som jag tänkte svara på. Det gäller det som sades om att låta DN avgöra, vilket jag menar är helt fel. Lagstiftningen ser sådan ut och följer helt och hållet den internationella flyktingrätten. Som jag sade tidigare, vad myndigheterna har att bedöma är den risk som vederbörande kan utsättas för vid ett återsändande.
Det finns ett särskilt begrepp inom utlänningsrätten som heter flykting "sur place", alltså "sur place"-begreppet. I det land där man befinner sig som asylsökande kan det vara så att man, när man kommer, inte har tillräckliga skäl för att få stanna. Det är inte tillräckligt stor risk att återsända vederbörande. Men om man öppet manifesterar kritik mot regimen eller på något sätt utsätter sig själv för fara kan man få flyktinggrundande skäl vid det tillfället. Det handlar inte om att man låter medierna avgöra utan det är någonting som ingår i den internationella flyktingrätten. Det är viktigt att påpeka att det är ett begrepp som alla länder använder utifrån den internationella flyktingrätten.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.