Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

praxis för asylsökande från Somalia

Interpellation 2003/04:463 av Larsson, Kalle (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-03
Anmäld
2004-05-03
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-12
Sista svarsdatum
2004-05-17
Besvarad
2004-05-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 april

Interpellation 2003/04:463

 av Kalle Larsson (v) till statsrådet Barbro Holmberg om praxis för asylsökande från Somalia

I Somalia pågår sedan många år ett blodigt inbördeskrig. Sedan Somalias centralregering störtades 1991 har klanvåldet blivit vardag i landet. Fortfarande över ett decennium senare saknar landet i dag en erkänd regering och även fungerande myndigheter och förvaltning. Det saknas fortfarande ett nationellt rättssystem och det förekommer både dödsstraff och godtyckliga arresteringar. Sharia-rätten är överordnad mänskliga rättigheter, vilket i många fall resulterar i straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter vilket inträffar dagligen. Det är fortfarande så att de som besitter makten i landet är olika krigsherrar.

För en kort tid sedan inträffade ännu en tragisk olycka då 100 somaliska båtflyktingar befarats drunkna på väg mot Jemen. Människor tvingas fortfarande på flykt från Somalia därför att de är hotade till livet.

Utrikesdepartementet beskriver situationen för mänskliga rättigheter i Somalia som "fortsatt mycket allvarlig". I UD:s rapport om MR-läget 2003 framkommer att politiskt våld och utbredd kriminalitet förekommer i stora delar av landet. UD beskriver vidare att internflyktingar och olika minoritetsgrupper är särskilt utsatta och att kvinnor och barn ofta utsätts för allvarliga övergrepp i lägren för internflyktingar.

Våld mot och kidnappningar av FN:s hjälparbetare och andra organisationer fortsätter, förklarar UD. Sammantaget är bilden som Utrikesdepartementet tecknar av Somalia ett land som präglas av våld, mord, kidnappningar, omfattande brott mot mänskliga rättigheter och fullständig rättslöshet. Med andra ord är det ett samhälle i totalt kaos och ett land i krig.

Det är inte bara det svenska utrikesdepartementet som beskriver situationen i Somalia som mycket farlig. Enligt UNHCR:s rapport från januari 2004 bör inga somaliska flyktingar skickas tillbaka till Somalia.

Trots detta framgår det av Migrationsverkets bedömningar att man från verkets sida anser att situationen blivit mycket bättre. I sin ändrade praxis vad gäller asylsökande från Somalia bedömer Migrationsverket säkerhetsläget i Somalia som "tillfredsställande", och man avvisar nu asylsökande tillbaka till landet.

Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare verkar strunta i FN:s rekommendationer och vad Utrikesdepartementet har att säga om situationen i Somalia. Men framför allt så tycks Migrationsverket fullständigt strunta i vad som händer med de människor de sänder tillbaka från Sverige. För att fastställa varifrån flyktingarna kommer i Somalia @ om de kommer från Puntland, Somalia eller Somaliland @ använder man sig av språkanalyser. Att använda sig av sådana minst sagt osäkra metoder för att avgöra människors livsöden tyder på allvarligt bristande humanitet från Migrationsverkets sida.

Migrationsverkets avvisningspraxis gentemot somaliska flyktingar har flera gånger ändrats det senaste decenniet. Man kan fråga sig, hur det kommer sig. Situationen i Somalia har nämligen inte förändrats. Situationen är densamma som den varit sedan början av 1990-talet. Det är av denna anledning som det svenska utrikesdepartementet beskriver situationen som fortsatt mycket allvarlig i Somalia. Det som har ändrats under det senaste decenniet är inte läget i Somalia utan det politiska klimatet i Sverige.

Jag vill mot denna bakgrund ställa följande frågor till migrationsministern:

1.Vilka åtgärder avser migrationsministern att vidta för att kunskapen hos Migrationsverkets handläggare om situationen i Somalia ska förbättras?

2.Vilka åtgärder avser migrationsministern att vidta för att praxis vad gäller asylsökande från Somalia ska vara överensstämmande med det faktiska säkerhetsläget i landet?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:463, praxis för asylsökande från Somalia

Interpellationsdebatt 2003/04:463

Webb-tv: praxis för asylsökande från Somalia

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Barbro Holmberg (S)
Anf. 35 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Kalle Larsson har ställt två frågor till mig med anledning av Migrationsverkets ändrade praxis för asylsökande från Somalia. För det första frågar Kalle Larsson vilka åtgärder jag avser att vidta för att kunskapen hos Migrationsverkets handläggare om situationen i Somalia ska förbättras. För det andra frågar Kalle Larsson vilka åtgärder jag avser att vidta för att praxis vad gäller asylsökande från Somalia ska vara i överensstämmelse med det faktiska säkerhetsläget i landet. Jag börjar med att besvara och kommentera den andra frågan. Migrationsverket och Utlänningsnämnden handlägger självständigt ärenden om uppehållstillstånd, och jag kan som minister inte ingripa eller kommentera enskilda ärenden hos dessa självständiga myndigheter. När det gäller den praxis som tillämpas av utlänningsmyndigheterna vill jag dock göra några klarlägganden. Majoriteten av de uppehållstillstånd som tidigare beviljades somalier av Migrationsverket grundades på att Somalia saknar en fungerande statsapparat, vilket i sin tur gjorde det svårt att genomföra avvisningar av somalier till hemlandet. Denna praxis byggde således inte primärt på att det fanns ett skyddsbehov utan på att det var svårt att återvända för den enskilde individen. Skyddsskälen utgjorde ytterst sällan grunden för uppehållstillstånd. Enligt uppgift från UNHCR har sedan början på 1990-talet över en halv miljon somalier återvänt, både organiserat och spontant, främst till Somaliland och Puntland. Det är väl känt att somalier sedan en tid återvänder spontant på egen hand från Sverige och andra länder. Somalier med uppehållstillstånd i Sverige och svenska medborgare med somaliskt ursprung åker till Somalia för kortare eller längre vistelser. Mot den bakgrunden anser Migrationsverket, som har huvudansvar för att avvisnings- och utvisningsbeslut verkställs, att det är praktiskt möjligt för somalier att frivilligt återvända i de fall avvisnings- eller utvisningsbeslut har fattats. De principbeslut som Migrationsverket har fattat, och som i april i år fastställdes av Utlänningsnämnden, innebär att somalier allmänt sett anses skyddade från förföljelse i de områden där hans eller hennes klan finns. Migrationsverket har fattat ett flertal avvisningsbeslut beträffande somaliska asylsökande efter principbesluten. Enligt vad jag erfarit har dessa beslut i flertalet fall nu överklagats till Utlänningsnämnden. Myndigheterna ska göra en individuell bedömning av skyddsbehovet i varje enskilt fall. Grundprincipen är att de som har ett skyddsbehov också har rätt att stanna i Sverige. Jag vill framhålla att Migrationsverket och Utlänningsnämnden har tillgång till detaljerad och aktuell kunskap om förhållandena i Somalia. Säkerhetssituationen skiljer sig markant åt mellan olika platser för olika individer. Klantillhörigheten har en avgörande betydelse för om en person kan bedömas vara skyddad på den plats han eller hon bott förut. Det är av stor vikt att de utredningar som görs är detaljerade och noggranna för att de ska kunna ligga till grund för individuella bedömningar av skyddsbehovet. Redskapen för att kunna genomföra sådana utredningar och bedömningar i form av kompetens och tillgång till information finns hos utlänningsmyndigheterna.
Kalle Larsson (V)
Anf. 36 Kalle Larsson (V)
Fru talman! När man diskuterar en situation som denna, hur situationen egentligen är i de delar av Somalia som vi nu diskuterar, kan man börja med att vända sig till dem som trots allt bör veta ganska mycket, nämligen människor som har sitt ursprung i den här delen av världen. Låt mig därför börja med att läsa ur brevet från Somaliska Riksförbundet i Sverige till regeringen och riksdagen. Där säger man: Migrationsverkets asylpraxis gentemot somaliska flyktingar har flera gånger ändrats under det senaste decenniet från en ganska human till en strängare asylpraxis. Det är värt att notera att den allmänna situationen i Somalia inte har ändrats sedan inbördeskrigets utbrott. Den nuvarande situationen i Somalia karakteriseras av fortsatt laglöshet och ständigt inbördeskrig. Krig pågår till exempel just nu i fem regioner i Somalia med hundratals dödsoffer, och på flera andra ställen är läget spänt med risk för nya krigsutbrott. Det kan vara en bild av verkligheten i den här delen av världen i dag. En annan bild får man om man lyssnar på de svenska utrikesmyndigheterna. Utrikesdepartementets bild av hur det i dag är ställt i Somalia när det gäller de mänskliga rättigheterna ser ut så här: Situationen i Somalia är fortsatt mycket allvarlig. Politiskt våld och utbredd kriminalitet förekommer i stora delar av landet. Internflyktingar och olika minoritetsgrupper är särskilt utsatta. I lägren för internflyktingar blir kvinnor och barn ofta utsatta för övergrepp i form av till exempel våldtäkter och stölder. Det finns alltjämt inget nationellt rättssystem. Dödsstraff och godtyckliga arresteringar förekommer. Sedvanerätt och sharia -rätten är överordnad mänskliga rättigheter, vilket i många fall resulterar i straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter. Här har vi två bilder av läget i Somalia i dag som är ganska samstämmiga. Det är ett land i sammanbrott, om man ens kan tala om ett land. Den fråga vi har att ta ställning till i dag är: Är det under de här förutsättningarna rimligt att sända människor tillbaka till den här delen av världen? Låt mig då se vad vi nu egentligen har fått för svar från migrationsministern. Vi får höra att man tidigare beviljade uppehållstillstånd därför att Somalia saknade en fungerande statsapparat, vilket i sin tur gjorde det svårt att genomföra avvisningar av somalier till hemlandet. Var är den statsapparaten i dag? Var är den somaliska statsapparaten som förväntas ta hand om människor som sänds tillbaka? Jag nämnde ju just att Utrikesdepartementet säger att det alltjämt inte finns något nationellt rättssystem. En grundläggande ingrediens i en statsbildning är väl ändå att man har något slags gemensamt rättssystem, vilket saknas i dag. Inbördeskrig och stridigheter mellan olika klaner, som migrationsministern väljer att kalla det, är dagligvara i dag i de delar av Somalia som vi nu diskuterar. Mina frågor kvarstår faktiskt: Vilket intryck tar migrationsministern av Somaliska Riksförbundets bild av vad som händer i det gamla hemlandet? Vilket intryck tar egentligen migrationsministern av vad Utrikesdepartementet anser om läget i Somalia? Är det mot den bakgrunden verkligen möjligt att tala om att det i dag skulle finnas en skillnad mot tidigare då man ansåg att det inte fanns en fungerande statsapparat? Var finns den statsapparaten i dag?
Joe Frans (S)
Anf. 37 Joe Frans (S)
Fru talman! Tack för svaret, migrationsministern. Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Det är vi överens om. Vi i Sverige har velat verka för att det ska vara ett bra mottagande. De som söker asyl i Sverige ska få ett rättssäkert och effektivt mottagande. I dag finns det uppemot 4,5 miljoner flyktingar under FN:s beskydd i Afrika. De senaste två veckorna har jag på nära håll fått lyssna till många somalier. Häromdagen besökte jag över 200 somalier i Rinkeby. Där fick jag höra att många var oroliga över att ha fått sina uppehållstillstånd återtagna. Väldigt många var oroliga, vilket kan bero på rykten. Men det kan också bero på det som har skett i Somalia under den senaste tiden. Den kenyanska regeringen har nyligen beslutat att inte erkänna somaliska pass. De förhandlingar som pågår i IGAD går mot ett sammanbrott. Det pågår krig, och flera tusen människor flyr. Senast i går fick 60 personer fly från Mogadishu. En hel del personer är hemlösa. En hel del dör också när de försöker fly till Sverige. Detta är en bild som leder till den oro som många somalier upplever i Sverige. Det är väldigt svårt att ge svar, och jag har fått väldigt många frågor. En av dessa frågor är: Hur kan Migrationsverket anse att det finns rättssäkerhet i Somalia och att säkerhetsläget i Somalia är tillfredsställande mot bakgrund av den ögonblicksbild som jag nyss redovisade? Kan migrationsministern säga någonting som kan dämpa den oro och den desperation som många somalier som befinner sig i den här situationen känner?
Barbro Holmberg (S)
Anf. 38 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Vad man för det första måste göra väldigt klart är att människor som kommer från Somalia och som har skyddsskäl och asylskäl och som är förföljda eller som på något sätt riskerar sitt liv får stanna i Sverige. Som Joe Frans sade är det en mänsklig rättighet att söka asyl. Att få asyl är också en mänsklig rättighet, och kärnan i de mänskliga rättigheterna är att de är individuella. Därför får man aldrig göra generella bedömningar av hur ett land förhåller sig till mänskliga rättigheter. Man måste alltid se till varje enskild individ. Det gäller också när vi gör asylbedömningar att vi måste se till varje enskild individs behov av skydd. Vad vi nu här talar om är det praxisbeslut som Migrationsverket fattade i november förra året. Det bygger inte på bedömningen att det har skett någon radikal förbättring eller någon radikal försämring av säkerhetsläget, utan beslutet har sin grund i bedömningen att säkerhetsläget i Somalia varierar mellan olika regioner. Det finns flera olika vittnesmål om att läget är skiftande, till exempel i norra delen av Somalia jämfört med andra delar i Somalia. Ambassaden i Nairobi säger till exempel att säkerhetssituationen generellt är allvarlig. Det är något som vi är väldigt väl medvetna om, men situationen skiljer sig markant mellan olika platser i Somalia. Det här är också en bedömning som FN:s flyktingkommissariat och flertalet andra EU-länder gör. UNHCR uppmuntrar i den rapport till vilken Kalle Larsson hänvisar till frivillig återvandring exempelvis till Somaliland och Puntland. I FN:s flyktingkommissaries rapport betonas också det som framgår av Migrationsverkets praxisbeslut, nämligen att det finns människor som har behov av skydd men att det också finns människor som kan få det skyddet av den klan varifrån man kommer. Det är alltså här oerhört viktigt att säga att det alltid görs individuella bedömningar i varje enskilt fall.
Kalle Larsson (V)
Anf. 39 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Jag har nu haft ganska många flyktingpolitiska debatter, och det är ett känt mönster att så snart man börjar närma sig frågor av verklig tyngd, av verklig problematisk ställning för migrationsministern, oavsett dennas namn, säger hon att det ändå alltid i slutändan görs en individuell bedömning, och eftersom så är förhållandet kan man, som också sägs i det skriftliga svar som avgetts här i dag, inte uttala sig om det enskilda fallet. Egentligen har hon väldigt svårt att säga någonting alls om det som det frågas om. Men de frågor jag ställde handlade varken om enskilda fall eller om att man alltid skulle göra precis samma förändring i praxis, utan det som jag sade var att man i dag har gjort en förändring i praxis grundat på att det tidigare inte fanns en rättsapparat men att det nu skulle vara en skillnad; därav förändringen. Det hörde jag tydligt statsrådet säga. Därav också min frågeställning. Kan du nu svara på frågan vad det är för fungerande statsapparat som finns i dag och som gör att man har anledning att ändra den praxis som man tidigare har angivit? Eftersom jag gissar att jag har ett par minuters talartid kvar tar jag chansen att också uttala uppskattning att Joe Frans kommit in i debatten. Jag tror att det är många som behöver bry sig om den här typen av frågor. Det ger oss också anledning att konstatera att socialdemokrater ibland talar något olika. Jag skulle därför vilja läsa upp ett par citat som jag skrev ned när Joe Frans och jag talade på en manifestation på Mynttorget här utanför, anordnad av Somaliska Riksförbundet den 30 april på eftermiddagen. Då sade Abebe Hailu, som är socialdemokrat och ordförande i Rinkeby stadsdelsnämnd: Flyktingpolitiken ska inte vara konjunkturberoende. Vi kräver att somalierna ska få stanna. Jag instämmer i det citatet. Abder Isac Arbem, som var riksdagskandidat 2002 för Socialdemokraterna och vilkens tillgångar, om jag minns rätt, frystes av den socialdemokratiska regeringen på order från USA, sade: Jag skäms över svensk asylpolitik när Migrationsverket vill utvisa somalier. Joe Frans själv sade på torget här utanför den 30 april: Vi ska göra vad vi kan för att ändra Migrationsverkets praxis så att somalier får stanna. Och nu vill jag fråga migrationsministern: Varför är svaret så annorlunda från riksdagens talarstol från din sida än vad det är från de socialdemokrater som talar till sina somaliska landsmän?
Joe Frans (S)
Anf. 40 Joe Frans (S)
Fru talman! Det här är en väldigt komplex bild, och vi måste självklart göra allt som står i vår makt när medmänniskor runtomkring oss lider för att minska deras lidande. Det är sant och riktigt att det finns ett antal människor - rätt eller fel - som lider på grund av att de är oroliga. Att vara orolig är ett mänskligt beteende. Dessa människor är oroliga därför att de inte kan återvända hem trots att de ibland vill det. De är oroliga därför att de kanske kommer att få avslag på sin ansökan. Det är naturligt. Det må vara att de inte har rätt att få stanna här, men nu är de här, och de har problem. Som medmänniskor måste vi göra allt vad vi kan för att minska lidandet. Ibland går det inte därför att den rättspraxis som vi har inte fungerar så, men göra vad vi kan måste vi alltid. Detta är kärnan i socialdemokratins politik. Det som är intressant är väl att vi måste fråga oss vad regeringen kan göra för att de problem som är roten till flykten blir lösta. Hur kan man hjälpa till så att förhandlingarna kommer in på rätt spår igen? Vad kan man göra i Sverige för att hjälpa de flyktingar som riskerar sina liv för att fly från Somalia? Det är de här sakerna som jag tror att många somalier vill höra migrationsministern säga någonting om, och det vill också jag höra.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 41 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Som jag sade tidigare har jag inte svårt att säga någonting - inte alls - utan jag försöker förklara dessa frågor för Kalle Larsson. Vad jag tidigare sagt är att vi aldrig gör generella bedömningar när det gäller asylskäl. Det görs alltid individuella bedömningar, och det måste göras därför att det är det som är grunden för mänskliga rättigheter. Däremot har vi gjort generella bedömningar när det gäller till exempel möjligheterna för människor att återvända till ett land, och det är precis så som det har varit när det gäller Somalia. Vissa har haft skyddsskäl, och de har också tidigare fått asyl och skydd. Andra har kanske inte haft skyddsskäl, men de har fått uppehållstillstånd därför att det inte har gått att återvända till Somalia. Det har, som jag sade tidigare, inte funnits någon statsapparat att agera i förhållande till när en avvisning ska genomföras. Då gjorde man bedömningen att det inte går att genomföra tvångsmässiga avvisningar och inte heller att genomföra frivillig återvandring, det vill säga kräva att människor ska återvända frivilligt. Det är förändringen i dag. I dag vet vi, som UNHCR har pekat på, att en halv miljon människor faktiskt har återvänt till Somalia. Vi vet också att människor återvänder från Sverige till Somalia, antingen under kortare eller under längre tid. Det har alltså skett en förändring. Människor kan återvända, men vi kan aldrig använda oss av tvångsmässig avvisning. Där tror jag att man kan ge ett lugnande besked till människor om att de får hjälp med sitt återvändande men att vi inte kommer att genomföra tvångsmässiga avvisningar. Det bygger helt på att den enskilda individen känner sig kunna återvända till det land som man kommer ifrån och att den individen får skydd från den klan som man tillhör.
Kalle Larsson (V)
Anf. 42 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Migrationsministern behöver inte försöka förklara någonting för mig när det gäller situationen. Jag känner den nog så väl som migrationsministern själv gör. Dessutom är jag relativt väl insatt i svensk flyktinglagstiftning och den praxis som utvecklas. Det är riktigt uppfattat att den kritik som jag nu riktar mot statsrådet är att man faktiskt har gjort en förändring i praxis utan att detta motsvaras av någon förändring i den verkliga situationen i Somalia. Det är det som är min invändning, och såvitt jag förstår delas den av Somaliska Riksförbundet i det citat som jag läste upp. Den delas dessutom, åtminstone enligt de uttalanden som jag har läst, av Utrikesdepartementet. I detta avseende delas den bilden också av UNHCR. Någon dramatisk förändring av läget i Somalia som föranleder att man nu frivilligt kan återvända utan några större bekymmer har faktiskt inte ägt rum. Det är vidare trots allt intressant att migrationsministern även i sitt näst sista anförande använder formuleringen att det inte har funnits någon statsapparat. Men finns det i dag någon statsapparat? Har Utrikesdepartementet fel när det säger att det inte finns ett nationellt rättssystem? Min bedömning är att man har rätt i den iakttagelsen, och många somalier här i landet kan vittna om att detta stämmer med den bild som de själva har från släktingar och andra i hemlandet. Det finns inget nationellt rättssystem i Somalia i dag och ingen fungerande statsapparat. Det har därvidlag inte skett någon förändring. Det finns därför inte heller någon anledning att göra denna generella förändring av möjligheterna att utvisa människor, frivilligt eller med tvång, tillbaka till Somalia. Det är min invändning. Jag tycker ändå att det är betecknande och värt att avslutningsvis nämna till kammarens protokoll att skillnaderna mellan vad socialdemokrater säger på torgen och vid besök hos landsmän och vad man i officiella ordalag säger här i riksdagens kammare trots allt är ganska ansenliga.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 43 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Kalle Larsson upprepar sig hela tiden och bryr sig faktiskt inte riktigt om det svar som jag givit. Jag sade just att det inte finns någon statsapparat, och det fanns inte tidigare heller. Där är ingen skillnad. En statsapparat behövs om man ska använda ett tvångsmässigt återvändande, men det är inte det som vi tillämpar utan vi säger att skillnaden är att människor i dag kan återvända frivilligt. Det är skillnaden, och det är också just det som UNHCR pekar på i sin rapport - i en del som Kalle Larsson uppenbarligen inte har läst eller väljer att inte lyfta fram. Man pekar i rapporten på att det förekommer ett återvändande till Somalia, att man kan återvända till Somalia självmant, och det är just det som Migrationsverkets beslut handlar om, nämligen att stödja människor i ett återvändande. Men det finns inget tvång inblandat i sammanhanget.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.