polisens roll i trafiksäkerhetsarbetet

Interpellation 1999/2000:187 av Gylling, Johnny (kd)

den 17 januari

Interpellation 1999/2000:187

av Johnny Gylling (kd) till justitieminister Laila Freivalds om polisens roll i trafiksäkerhetsarbetet

Bakgrund

Riksdagen har beslutat om att nollvisionen ska gälla. Visionen innebär att inga människor ska dödas eller skadas svårt på de svenska vägarna. 1988 omkom 813 personer i trafikolyckor och under första hälften av 1990-talet var trenden klart nedåtgående. Målet som regeringen fastställt till Vägverket de senaste åren innebar högst 400 döda år 2000. Vi kan i dag konstatera att utvecklingen tyvärr går i fel riktning. Den senaste preliminära statistiken för 1999 ligger på 570 döda vilket är en ökning mot 1998. Vad har då polisens arbete för betydelse när det gäller att öka säkerheten på vägarna?

Påföljdssystemet

Vid två tillfällen (1998 och 1999) har riksdagen tillkännagivit att regeringen bör åtgärda brister i påföljdssystemet mot åkare som bryter mot lagen. Här finns i dag en diskriminerande skillnad mellan svenska och utländska åkare. Svensk polis har ingen möjlighet att hålla kvar fordonet tills betalning av böter skett, vilket kan göras i flera andra länder. Dessutom vet polisen att det är näst intill omöjligt för staten att driva in böter från utländska åkare. Vid flera tillfällen har företrädare för regeringen hänvisat till att en utredning inom Justitiedepartementet pågår i ärendet. Enligt uppgifter i Svensk Åkeritidning nr 15/1999 redovisas Justitiedepartementets "utredning" i form av en A 4-sida som endast redogör för skillnader mellan sex olika europeiska länder. Det redovisas inga slutsatser eller förslag till åtgärder. Är detta allt regeringen har åstadkommit sedan sommaren 1998 då riksdagen första gången beslutade om en översyn?

Vägtrafikinspektion

Riksdagen beslutade också 1999 (betänkande 1998/99:TU9) om att regeringen borde utreda inrättandet av en för vägtrafiken fristående vägtrafikinspektion med uppgift att nå, och dela med sig av, en ökad kunskap om trafikolyckornas orsaker. Detta påverkar naturligtvis också polisens arbete eftersom polisen redan i dag utreder trafikolyckorna ur rättslig synpunkt. Hur långt har regeringen kommit med detta arbete och i vilken mån tas det hänsyn till polisens roll i utredningen?

Dold övervakning eller synbar närvaro?

I regeringens eget elvapunktsprogram för ökad trafiksäkerhet återfinner man polisens roll som övervakare på vägarna. Enligt min mening, vilket jag finner stöd för både hos forskningsrapporter och utvärderingar, är det främst polisens närvaro i trafiken som har en lugnande effekt och inte dolda polisbilar eller automatiska övervakningskameror.

Svenska mätningar visar, beroende på fordon och vägtyp, att från 37 % och upp till 85 % av alla bilförare överträder hastighetsgränserna (Nilsson, 1991). Man kan klart visa att polisnärvaro minskar hastighetsöverträdelserna avsevärt (Elvik m.fl., 1989, TFD, 1980). Såväl fortkörare som andra saktar ned vid åsynen av en polis och effekterna av en trafikkontroll kan spåras upp till 5 km från kontrollplatsen, eller i tid, mer än en vecka.

Enligt svenska forskningsresultat riskerar en förare med genomsnittlig årlig körsträcka, och som alltid kör klart över hastighetsgränserna, att bli upptäckt cirka en gång under tre års tid. En ökning av denna "normala" övervakningsnivå med minst 3@5 gånger har visat sig vara nödvändig för att det ska leda till en mätbar ökning av regelefterlevnaden (Nilsson m.fl. 1983).

Samma förhållande gäller trafikonykterhet. Många sammanställningar av övervakningens effekter på regelefterlevnad har visat att det framför allt är synlig polisövervakning som har betydelse för regelefterlevnaden. Poliskontroller med lasermätning av hastigheter och väl synliga stoppstationer får alltså större effekt på antalet fortkörare än övervakning från mer osynliga videobilar som ingriper och syns mer sällan. Forskningen visar också att det snarare är trafikanters värdering av risken för upptäckt och sanktioner, än värderingen av olycksrisken med dess konsekvenser som skiljer regelbrytare från lagliga trafikanter (Vogel och Rothengatter, 1984). Försök att informera människor om riskerna i trafiken enbart genom kampanjer i massmedier eller genom undervisning ger sällan önskvärt resultat i förändrat beteende, däremot kombination av övervakning och information.

I staten Victoria i Australien genomfördes massiva övervakningsinsatser mot fortkörning och rattfylleri samtidigt som man i bl.a. TV sände mycket realistiska och skakande filmer om trafikolyckor och omständigheterna runt dessa. Resultatet visade att informationen tillsammans med övervakningen ledde till större effekter på beteenden och antalet olyckor, jämfört med enbart övervakning (Elliot, 1993).

Vilken syn har regeringen på polisens roll när det gäller att bäst motarbeta rattonykterhet och hastighetsöverträdelser? Är det med dold övervakning eller synlig närvaro i trafiken som polisen gör bäst nytta?

Vägverkets neddragning av förar- och fordonskontroller

I stark kontrast till behovet av ökad trafiksäkerhet och ökad polisnärvaro vill nu Vägverket halvera polisens kontroller av förare och fordon. Detta kan enligt min mening inte vara i linje med riksdagens och regeringens syn på trafiksäkerhetsarbetet. Polisens bilinspektörer utför ett arbete som beställs av Vägverket. För år 2000 vill Vägverket nu halvera beställningen och därigenom spara 35 miljoner kronor. Motiveringen är att andelen trafikfarliga och från miljösynpunkt bristfälliga fordon ligger på en relativt konstant nivå. Genom att halvera kontrollerna tror Vägverket att man kan fånga in lika många trafikfarliga och miljöfarliga fordon som tidigare.

I en fråga ifrån mig om väginspektionerna svarade näringsministern den 22 september 1999 bl.a. följande:

"Regeringen anger mål för trafiksäkerhetsarbetet och anslår medel till Vägverkets arbete för att nå dessa mål. Det är Vägverkets ansvar att finna de åtgärder som är de bästa för att nå trafiksäkerhetsmålen. Jag förutsätter att Vägverkets prioriteringar kommer att få en gynnsam effekt på trafiksäkerheten."

I riksdagens trafikdebatt den 8 december 1999 sade socialdemokraternas talesman i vägfrågor Hans Stenberg följande efter en fråga om väginspektionerna: "Om jag då börjar med väginspektionerna tror jag att det skulle vara olyckligt att dra ned på dessa på det sätt som Vägverket föreslår. Det här är ju en fråga som väl regeringen får ta ställning till i sitt regleringsbrev när man ska hantera den frågan framöver."

Med tanke på att trafiksäkerheten behöver prioriteras, att det bevisligen behövs mer polisiär närvaro i trafiken, att polisens bilinspektörer har en unik kompetens som gör stor nytta för säkrare trafik, att onyktra förare aldrig ska kunna känna sig säkra, att en ny lag om vinterdäck måste följas upp av ökade kontroller, att Socialdemokraterna uttalat tveksamhet till neddragningen av fordonskontroller, så undrar jag om inte ministern är beredd att se till att polisens bilinspektörer får vara kvar i minst dagens omfattning?

Sammanfattningsvis är mina frågor följande:

• Vilka åtgärder avser ministern vidta för att öka polisens synliga närvaro i trafiken?
• Vad har regeringen åstadkommit i fråga om en översyn av påföljdssystemet för åkare som bryter mot lagen?
• Hur långt har regeringens arbete med vägtrafikinspektionen fortskridit?
• Vilka åtgärder avser ministern vidta för att se till att bilinspektörernas arbete med förar- och fordonskontroller kan fortgå i dagens omfattning?