Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Piketpolisens befogenheter

Interpellation 2012/13:330 av Ekeroth, Kent (SD)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2013-03-13
Anmäld
2013-03-13
Besvarad
2013-03-22
Sista svarsdatum
2013-03-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 mars

Interpellation

2012/13:330 Piketpolisens befogenheter

av Kent Ekeroth (SD)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Piketpolisen är som bekant en insatsstyrka för att hantera särskilt komplicerade situationer, miljöer och farliga personer. De finns placerade i våra tre storstadsområden.

Deras uppgift, liksom polisen i stort, är att skydda våra medborgare och därmed öka den faktiska och upplevda tryggheten.

Denna förmåga har dock begränsats av politiska beslut, vilket gjort att tryggheten för våra medborgare försämrats, framför allt för dem som lever och bor utanför Stockholmsområdet.

Exempelvis togs piketpolisens möjlighet till så kallad explosiv forcering bort i början av 2012. Explosiv forcering är den enda möjligheten att på några sekunder forcera en säkerhetsdörr när tidspressen är som störst, som vid en gisslansituation. Resultatet av detta beslut blev alltså att piketen inte längre har samma möjligheter att undsätta en person i fara, trots deras expertis på området.

En annan begränsning är när piketen år 2004 fråntogs möjligheten att använda sig av prickskyttegeväret PSG 90. Resultatet av det beslutet blev att piketpolisen numera inte har tillräckligt bra utrustning för att hantera svåra situationer som kräver vapen med hög precision. Precisionen i de vapen piketen har i dagsläget är inte alls lika bra, vilket innebär att risken blir högre att använda vapnet, så till den grad att piketen ibland inte ens vågar använda sina andra vapen.

Kontentan av detta är att politiska beslut, som efter lite efterforskning ter sig irrationella och ogrundade, försämrat piketpolisens förmåga att utföra sitt jobb och ge medborgare trygghet.

Jag undrar hur justitieministern ser på dessa frågor.

Varför har piketpolisen ej fått tillbaka dessa befogenheter och hur ser justitieministern på piketpolisens verksamhet i stort?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:330, Piketpolisens befogenheter

Interpellationsdebatt 2012/13:330

Webb-tv: Piketpolisens befogenheter

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)
Anf. 24 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Kent Ekeroth har frågat mig varför piketpolisen inte har möjlighet att använda prickskyttevapen och så kallad explosiv forcering, det vill säga att ta sig genom dörrar, fönster eller väggar med hjälp av sprängmedel. Han har också frågat mig hur jag ser på piketpolisens verksamhet i stort. De piketenheter som finns vid polismyndigheterna i våra tre storstäder utgör en kompetent och viktig resurs för att förstärka polisens kapacitet när det gäller att till exempel ingripa mot farliga personer. Vid särskilt svåra situationer finns Nationella insatsstyrkan, vars verksamhet i första hand är inriktad mot terrorism, vanligtvis i samarbete med Säkerhetspolisen. Därutöver fungerar insatsstyrkan som en förstärkningsresurs för hela landet vid insatser mot grova brott där polismyndigheterna bedömer att Nationella insatsstyrkans särskilda kompetens och utrustning behövs för att lösa uppgiften. Det är Rikspolisstyrelsen som med stöd av ett etiskt råd avgör hur ansvaret för att använda och utveckla olika polisiära arbetsmetoder är fördelade mellan polismyndigheterna och Nationella insatsstyrkan. Detsamma gäller beslut om vilka vapen och andra medel för våldsanvändning som respektive organisation bör förfoga över. Det är ett ständigt pågående utvecklingsarbete allteftersom metoder och utrustning behöver anpassas till förändringar i samhället.
Kent Ekeroth (SD)
Anf. 25 Kent Ekeroth (SD)
Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Men jag trodde inte att hon skulle vara så nöjd med tingens tillstånd. Jag trodde att jag skulle få svaret att man ser över de befogenheter som piketpolisen i dag har. Bakgrunden till denna debatt är, som jag skrev i min interpellation, de förändringar som inleddes under socialdemokratisk regering och som man därmed inte kan beskylla denna regering för, men som tyvärr kvarstått under nuvarande regering. Jag intresserar mig för Sveriges förmåga att hantera särskilt komplicerade och farliga situationer, såsom terrorhändelser, situationer med gisslan eller tungt beväpnade kriminella och dylikt. I Sverige har vi i dag två organisationer som hanterar detta: Nationella insatsstyrkan och de olika piketenheterna. Denna debatt handlar inte om Nationella insatsstyrkan utan om piketen. Piketpolisen har sedan ett antal år tillbaka utvecklats från att vara en spetsresurs för ordningspolisen till att bli mer en insatsstyrka för sådana situationer som jag precis nämnde - terrorism undantaget. Övergången har skett gradvis på grund av det operativa behov som man har sett finnas i våra olika storstadsregioner. Problemet är förvisso mångbottnat. Dels handlar det generellt sett om styrning, från politiskt håll men även från Polismyndigheten, dels handlar det om konkreta beslut som har begränsat piketens förmåga att hantera dessa farliga situationer. Eventuellt kommer jag att ha tid att komma in på båda aspekterna. Vi börjar med de konkreta politiska besluten. År 2004 fattade man beslut om att dra in befogenheten att använda olika former av prickskyttevapen. Bakgrunden till detta beslut var ett massmedialt drev, efterföljt av att det då nyligen upprättade så kallade Etiska rådet rekommenderade att man skulle ta bort möjligheten för piketen att använda sig av prickskyttevapen. Etiska rådet kan man säga väldigt mycket om, mestadels negativt enligt mig, men det får bli en senare debatt. Resultatet av detta förbud blev att piketpolisen i vissa fall inte längre har möjlighet att agera i särskilt komplicerade situationer. De vapen de i stället får ha i dag är inte lika precisa, och träffområdet kan bli alldeles för stort. Det innebär att de antingen inte kan eller inte vågar använda vapnet i vissa känsliga situationer. Något så enkelt som ett blad, en vanlig glasruta eller vind kan göra att träffområdet blir så stort att man inte kan skjuta ett skott om man skulle behöva det. Resultatet av detta blir i sin tur att skyddet för våra medborgare, som piketen är satt att skydda, försämras. Det är det enkla resultatet av det hela. Detta ledde nästan till döden för en treårig pojke i Malmö för ett par år sedan när man tog honom som gisslan och satte en kniv mot halsen på honom. På 80 meters avstånd satt två operatörer från piketen. De såg honom, men vågade inte skjuta. Träffytan var för stor. Denna situation slutade lyckligt, men det berodde mestadels på tur och inte på piketens befogenheter. Det är ganska intressant att den operativa avdelningen i Stockholms län för ett tag sedan yttrade att det är angeläget och rimligt att piketpoliserna får en bättre möjlighet att hantera gisslan- och offersituationer, eftersom de undantagslöst kommer att vara på insatsplatsen först. De säger alltså till och med att det finns ett behov. Men det ska inte handla om prickskyttevapen som kräver omfattande utbildning, tillägger de. För mig framstår det som ganska orimligt att piketpolisen inte har de vapen och befogenheter som de i vissa fall kanske kommer att behöva för att klara upp speciellt svåra situationer. Jag undrar om justitieministern anser att detta är en rimlig situation. Vilka argument har ministern för att stå fast vid detta snart tio år gamla beslut? Eller instämmer justitieministern i min åsikt att piketen åter bör ges tillgång till dessa vapen och befogenheter?
Beatrice Ask (M)
Anf. 26 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Kent Ekeroth säger att han inte trodde att ministern skulle vara så nöjd. Men jag har inte uttryckt några känslor eller bedömningar. Jag försökte beskriva hur läget är. Beslut om vapen och metoder är någonting som inte fattas på politisk väg, vilket jag tycker är en bra ordning. Däremot förs det, som Kent Ekeroth säkert är informerad om, en diskussion, bland annat mot bakgrund av hotbilder, kring olika typer av metoder inom polisen, också när det gäller piketer och Nationella insatsstyrkan. Påståendet att befogenheter drogs in är delvis sant. Bakgrunden var att vi hade ett oreglerat tillstånd. Det fanns inga regler. Men man hade skaffat sig tillgång till vapen och annat som kom till användning eller skulle ha kunnat göra det. Det bedömdes att detta behövde regleras. Man kom fram till att Nationella insatsstyrkan är den grupp som ska ha den tyngre beväpningen. Interpellanten tar upp två olika metoder. Metoden att ta sig in i fastigheter med sprängämnen är något som Rikspolisstyrelsen har valt att reglera användningen av och begränsa till Nationella insatsstyrkan av det skälet att denna metod innebär våldsanvändning och skador på byggnader och annat och därför är väldigt svår att använda. Man vill använda den typen av metoder bara i väldigt specifika situationer. Man har inte heller haft användning av den här typen av metoder i praktiskt läge. Kent Ekeroth nämner prickskyttevapen. Piketpolisen har aldrig haft vare sig prickskyttevapen eller explosiv forcering som dokumenterade och godkända metoder. Det har hos piketenheterna funnits prickskyttevapen som man lånat in från Försvarsmakten. Men detta var tidigare oreglerat. Man fann från Rikspolisstyrelsens sida, med stöd av Etiska rådet, att det inte var en lämplig ordning. Under en period i början av 2000-talet hade man fältförsök med prickskyttevapen under ledning av Rikspolisstyrelsen. Detta avbröt man 2005 därför att man aldrig någonsin fann anledning att använda dem. Man beslutade med stöd av Etiska rådet att prickskyttar över huvud taget bara ska få finnas inom Nationella insatsstyrkan. Dessa metoder har inte kommit till praktisk användning. Man har valt att reglera dem och begränsa vilken del av polisorganisationen som ska få använda dem. Det pågår en diskussion - där kan jag ge Kent Ekeroth rätt - om hur situationen har förändrats, huruvida det finns annan typ av beväpning och hur man ska arbeta. Det är fullt naturligt, eftersom vi nu arbetar med en översyn av hela polisorganisationen. Det är naturligt att då titta på Nationella insatsstyrkans kapacitet, möjligheter att agera och vilken typ av metoder den ska kunna använda. Piketerna utgör en viktig resurs med specialkunnande som är intressant i sammanhanget. Jag konstaterar att det pågår en diskussion om detta. Men jag landar nog gärna på att det knappast kan vara justitieministern eller ens riksdagen som ska fatta beslut om vilka enstaka vapen eller arbetsmetoder som ska hanteras. Jag vill nog också som justitieminister hävda att det är viktigt för polisens del att vi har regler för vem som får använda vad och på vilket sätt så att vi har någon ordning. Det är inte leksaker vi talar om.
Kent Ekeroth (SD)
Anf. 27 Kent Ekeroth (SD)
Herr talman! Det är självklart att saker och ting ska vara reglerade. Har det inte varit reglerat ska man reglera det i stället för att ta bort möjligheten. I stället för att säga: Ni får inte ha det över huvud taget, varför inte säga: Vi inför regleringar för vilka sorts vapen och för vilka situationer ni får använda dem. Varför inte göra det i stället för att ta bort möjligheten? Det kan inte vara svaret att man tar bort möjligheten att skydda medborgare bara för att det kanske har varit för oreglerat innan. Det kan omöjligt vara svaret på det. Justitieministern nämnde att varken prickskytte eller explosiv forcering kommit till praktisk användning i Sverige. Det stämmer, men det argumentet håller inte. Sveriges militär har heller inte kommit till praktisk användning för att skydda svenskt territorium på runt 200 år. Vi har förvisso skickat i väg den till Afghanistan och andra konflikter som inte ha med oss att göra. Men svensk militär har inte använts på 200 år för att skydda svenskt territorium. Ändå har vi kvar militären. Det är tacksamt ifall prickskyttevapen inte har behövts användas. Men i den situationen och den dagen det behövs ska piketpolisen kunna använda det. Man har en våldsanvändning hos polisen inte för att man vill eller hoppas att kunna använda det utan för att man ska kunna göra det för att skydda oskyldiga medborgare. Det är därför man har det. Argumentet att det aldrig använts betyder inte att det aldrig kommer att användas. Kompetensen och befogenheten måste finnas där den dag det sker något. Man kan inte argumentera att det aldrig har använts innan. Det finns mycket att säga om Etiska rådet. Jag tycker att man borde lägga ned det. Etiska rådet skrev till exempel att explosiv forcering - som i piketpolisens fall handlar om att spränga upp dörrar och inte väggar och tak, det är NI som mer sysslar med det - är våldsanvändning av extremt slag där såväl människor som egendom riskerar att skadas svårt. Jag ifrågasätter väldigt skarpt den beskrivningen. Jag har sett hur dessa explosiva forceringar går till. Det har dels enligt uppgift inte gjorts någon kontroll hos piketenheten för att göra den här bedömningen, dels stämmer det inte att det är en våldsanvändning av extremt slag. Explosiv forcering innefattar vattenladdningar med låg laddning med riktad sprängverkan med väldigt liten risk för tredje man. Man tar heller inte hänsyn till det avstånd som råder mellan Nationella insatsstyrkan och piketenheterna i Skåne. Den är placerad här i Stockholm. Jag anklagar inte Nationella insatsstyrkan för någonting. Den är extremt bra på vad den gör, och det ska den fortsätta att vara. Men ska den transportera sig själv från Stockholm ner till Malmö eller för den delen Göteborg eller andra delar av landet tar det tid. I många insatser är piketpolisen först. Det finns exempel som man i Malmö själv har berättat om där det tagit tre, fyra timmar för polisen att vara på plats, och då var situationen över. Det gäller oavsett om det är en situation som handlar om prickskyttegevär eller om explosiv forcering. Bryter man upp en dörr med mekanisk forcering tar det 30-60 sekunder. En gärningsman kan utföra väldigt många dåliga saker på den minut som det nästan kan ta ibland. Har man väl apterat sprängladdningarna på dörren tar det sekunder att gå in. Det kan rädda liv. Det är inte sagt att man ska använda det i tid och otid. Det har inte använts speciellt ofta. Men när det krävs och när det behövs ska möjligheterna finnas. Jag har inte hört något argument mot det. När det gäller prickskyttegevär kan man inte heller säga att det är våldsanvändning av extremt slag. Skillnad mellan ett prickskyttegevär och ett annat gevär är att man träffar bättre med ett prickskyttegevär. Att välja var man ska träffa och ha en högre säkerhet i det man gör kan aldrig vara negativt för vare sig gärningsmannen eller offret. Ärligt talat har jag inte hört några bra argument mot varför inte heller piketpolisen ska få tillgång till de vapen som kan komma att behövas och som de säger sig vilja ha för att skydda alla medborgare i vårt avlånga land.
Beatrice Ask (M)
Anf. 28 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Kent Ekeroth undrar varför man tog bort metoderna i stället för att reglera eftersom de fanns tidigare i oreglerat tillstånd, eller att det blivit så hos piketpolisen. Varken Kent Ekeroth eller jag var med då. Man får ändå utgå från att beslutet fattades efter viss begrundan och viss beredning. Då fann man, som jag kan begripa, att det inte var värt att behålla dem. Man valde i stället att säga att man ska begränsa forcering med sprängmedel och prickskyttevapen till Nationella insatsstyrkan. Jag kan hålla med om att en del av det man sysslar med används, prövas eller finns för att man ska hoppas att det aldrig ska komma till användning. Det argument som jag tog upp var att vi aldrig har använt prickskyttar eller den här typen av forcering i aktiv verksamhet, i varje fall under en väldigt lång period. Så kan man naturligtvis fundera. Man ska ha klart för sig att väldigt mycket av vad både nationella insatsstyrkan och polisen övar och tränar är händelser och situationer som aldrig ska inträffa. Men den här typen av metodik, prickskyttar eller forcering med sprängmedel, är ändå någonting som är resurskrävande. Om man ska ha det i byrålådan eller möjlighet att använda det kräver det resurser i form av träning, övning, teknisk utrustning och annat. Det är krävande. Det kan göra att man i prioriteringen mellan olika insatser väljer att prioritera ned det eller begränsa den typen av metodik till i det fallet Nationella insatsstyrkan. Det är väldigt viktigt att man följer de olika stegen och väger olika fördelar och nackdelar mot varandra för att kunna göra en riktig bedömning. Sedan kommer det intressanta som är lite grann av kärnan. Kent Ekeroth säger att man borde lägg ned Etiska rådet. Jag delar inte den uppfattningen. Väldigt många bedömningar som man ska ta inom en sådan myndighet som polisen om hur polisen, som är den enda myndighet som har monopol på våldsanvändning, ska användas är väldigt svåra avvägningar. Det är klokt att ha människor som också ser till de etiska aspekterna i det hela. Det gäller inte minst vapenanvändning, val av vapen, val av ammunition och annat. Det är inte bara det tekniskt mest avancerade som är svaret. Man måste också tänka sig in i de olika situationer som finns. När man bedömer till exempel ammunition och annat tittar man inte bara på pricksäkerheten utan också vilka skador som kan uppkomma, vad som kan hända vid sidan av och vad som händer om användaren inte är tillräckligt kunnig och så vidare. Det finns en rad aspekter som man behöver ha med. Det är bra att också få in de etiska aspekterna i beslutsunderlaget. Det finns många andra aspekter man ska fundera över. Det är viktigt att polisen gör det nu när vi inför en omorganisation överväger hur olika delar av organisationen ska vara utformade. Det är ingen hemlighet att jag för egen del tycker att vi behöver en något bättre kapacitet för Nationella insatsstyrkan med den typ av kompetens den har. Vi har också tagit initiativ för att öka och förbättra transportmöjligheterna för Nationella insatsstyrkan där vi söker sätt att på bättre sätt än i dag försäkra oss om att den kan infinna sig där händelser kräver dess speciella kompetens.
Kent Ekeroth (SD)
Anf. 29 Kent Ekeroth (SD)
Herr talman! Det kräver resurser att hålla uppe kompetensen på explosiv forcering, mekanisk forcering, prickskyttevapen och andra vapen. Så är det för piketpolisen, för Nationella insatsstyrkan, för militären och för alla. Det är något som ingår i piketpolisens uppdrag redan i dag. Den lägger ned runt 25 procent av sin tid på just träning. I de 25 procenten har den lyckats upprätthålla inte bara en kompetens inom till exempel explosiv forcering utan en spetskompetens som man till och med har exporterat till andra liknande piketenheter ute i Europa, bland annat i England och Tyskland. Det är på den nivån piketpolisen är i Sverige. Den är åtminstone Europaledande när det gäller detta. Det kostar resurser att ha poliser, det kostar resurser att ha militär och det kostar resurser att skydda våra medborgare från brottslingar. Det är resurser som Sverigedemokraterna vill lägga ned. Jag håller med om att man gott kan utöka Nationella insatsstyrkans resurser, som har tagits upp. Jag har besökt piketenheterna i Skåne och Stockholm, och jag har besökt Nationella insatsstyrkan. Det har jag ingenting emot. Jag tycker att det är jättebra att göra. Men man ska inte skylla på att vi inte har tillräckligt med resurser. Om man kollar på hela rättsväsendets budget, relativt sett, handlar det ändå om hyfsat små resurser till detta. Etiska rådet gör så mycket dumheter att man häpnar när man läser om det. Det har hindrat polisen från att sätta spotthuvor på gärningsmän för att det är synd om gärningsmännen. Men det är tydligen inte synd om poliserna, som ibland får blod spottat i ansiktet av knarkare. Ändå får polisen inte sätta spotthuvor på dem, för man tar hela tiden hänsyn till gärningsmännen och inte till polisen. Jag tycker att det är helt fel utgångspunkt, och det är denna utgångspunkt som Etiska rådet hela tiden har haft - inte för medborgarnas säkerhet och trygghet utan för brottslingarnas. Jag tycker att rådet har fattat så många dåliga beslut att man verkligen kan ifrågasätta om det ska få vara kvar. När det gäller transporter är det fortfarande så att så länge man är stationerad i Stockholm blir det transportsträckor. Piketpoliserna som är på plats i de olika storstadsregionerna ska ha rätt att ha dessa vapen. Jag tror säkert att justitieministern och jag är överens om mycket när det gäller att ha en så effektiv polis som möjligt. Jag hoppas att denna debatt även har gett lite perspektiv på piketpolisen.
Beatrice Ask (M)
Anf. 30 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag tycker att det är bra om man i riksdagen ibland uppmärksammar polisens specialfunktioner och de speciella insatsmöjligheter som finns i form av den nationella insatsstyrkan och även storstadsmyndigheternas piketpoliser. Jag vet att piketpoliserna lägger ned mycket tid på träning och annat. Det är alldeles nödvändigt med den speciella funktion som de har i sina respektive myndigheter. Men vad jag försökte säga tidigare var att när vi diskuterar den typ av metodik som Kent Ekeroth förordar i form av forcering med sprängmedel och prickskyttar hos piketerna ställer det höga krav på ytterligare resurser. Det är i denna avvägning som man har funnit att det inte är rimligt att ha detta på flera ställen. Nu görs en ny bedömning i och med att vi håller på med en omorganisation av hela polisen. Jag menar att det i första hand är polisen och de som arbetar inom polisen som kan göra de avstämningar som behövs för att se till att vi får en rimlig fördelning. Jag har respekt för detta. Jag kommer tillbaka till Etiska rådet. Ja, de tar hänsyn inte bara till polisen och deras professionella arbete. De funderar också över hur det fungerar i samhället visavi gärningsmän men också allmänheten. Det ger just det helhetsperspektiv som någon måste ha när man funderar över polisiära arbetsmetoder. Jag tycker att vi ska vara på det klara med att det inte är någon extremt konstig situation vi har i Sverige. Explosiv forcering används inte heller i resten av Europa av andra än dem som arbetar motsvarande den internationella insatsstyrkan. Man har restriktiv användning av denna typ av mer extrema metoder. I det fallet sticker vi inte ut i svensk polis som det ser ut i dag. Men det återstår att se hur vi kommer att lösa detta framöver eftersom det pågår ett arbete och en diskussion.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.