Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Personlig assistans

Interpellation 2010/11:186 av Olofsson, Eva (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-02-03
Anmäld
2011-02-04
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2011-02-08
Sista svarsdatum
2011-02-17
Besvarad
2011-02-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 februari

Interpellation

2010/11:186 Personlig assistans

av Eva Olofsson (V)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Det stora och akuta problemet när det gäller personlig assistans i dag är den utveckling av Försäkringskassans bedömningar av begreppet ”grundläggande behov” som påbörjats utan politiska beslut.

Försäkringskassans bedömningar har på senare år skärpts på ett orimligt sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner. Detta inleddes 2007, men utvecklingen har sedan dess eskalerat och frågan har framför allt uppmärksammats under 2009 och 2010. Den nya linjen innebär att endast integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven ska räknas när det ska avgöras om en persons grundläggande behov uppgår till minst 20 timmar per vecka. Ett exempel som ofta nämns och tillämpas i verkligheten är att Försäkringskassan inte längre anser att det föreligger ett för assistansersättning grundläggande behov vid måltider i de fall man själv kan föra mat till munnen, även om ens funktionsnedsättning innebär att man inte själv kan skära, tillreda eller plocka fram maten. Ett annat exempel är att det inte räknas in i grundläggande behov att kunna tvätta sitt eget hår, utan Försäkringskassan räknar endast in assistansbehov vid toalettbesök och att kunna tvätta sig i övrigt vid bedömningen om ifall man kan sköta sin hygien.

De skärpta bedömningarna har lett till att många blivit av med sin assistansersättning och utvecklingen går allt snabbare. Under det första halvåret i år blev 143 personer av med sin assistansersättning, vilket är nästan lika mycket som under hela 2009. Takten var i augusti i år att 24 personer per månad blev av med sin assistansersättning, enligt Sveriges Radios Ekot.

För de personer som blir av med sin assistansersättning innebär det ofta inte något annat än en personlig katastrof. Möjligheterna att leva ett liv som andras begränsas påtagligt, trots uppenbara behov av assistans som hade tydligt stöd i lagen för bara några år sedan. Många görs beroende av anhöriga. Denna nya praxis stämmer inte överens med de åtaganden Sverige har enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Dess värre har denna nya linje hos Försäkringskassan fått stöd i en dom i Regeringsrätten. Därmed krävs lagändringar för att åtgärda problemen.

Min fråga till statsrådet Maria Larsson är:

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att skyndsamt åstadkomma förändringar i 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:186, Personlig assistans

Interpellationsdebatt 2010/11:186

Webb-tv: Personlig assistans

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (Kd)
Anf. 1 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att skyndsamt åstadkomma förändringar i 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. Jag vill inleda med att säga att jag under min tid som ansvarigt statsråd för funktionshinderpolitiken noggrant har följt de frågeställningar som varit aktuella med anledning av tillämpningen av LSS när det gäller regler om personlig assistans och bland annat frågan om grundläggande behov. Detta gäller naturligtvis även frågan om utveckling av ny rättspraxis på området. Regeringen har också, för att säkrare kunna bedöma behovet av eventuella åtgärder på området, tagit ett antal initiativ. Det gäller bland annat uppdrag till myndigheter som ska redovisas till regeringen och vidare till riksdagen. Regeringen har i propositionen Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet (2009/10:176) uppmärksammat frågan om beslut enligt 9 a § LSS. I propositionen anges att det är viktigt att det finns tydliga regler och riktlinjer för beslut om såväl grundläggande behov som andra personliga behov inom ramen för den personliga assistansen. I propositionen gör regeringen bedömningen att ett uppdrag ska ges till Försäkringskassan att följa dessa beslut. Regeringen gav den 12 maj 2010 Försäkringskassan i uppdrag att följa upp sina lokala försäkringscenters beslut om personlig assistans enligt 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. I uppdraget anges att Försäkringskassan till regeringen ska rapportera hur arbetet med enhetlighet i beslut som gäller såväl grundläggande behov som andra personliga behov avseende personlig assistans utvecklas. I uppdraget föreskrivs vidare att det enligt regeringens mening också kan finnas skäl att noggrant följa de beslut som Försäkringskassan fattar om grundläggande behov inom personlig assistans, bland annat för att analysera dessa med avseende på säkerhet och enhetlighet mot bakgrund av de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 och 6 §§ LSS. Om Försäkringskassan finner att åtgärder behöver vidtas för att öka rättssäkerheten och enhetligheten i besluten ska förslag till sådana åtgärder lämnas. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet, Socialdepartementet, senast den 30 juni 2011. Ytterligare en åtgärd som har vidtagits med syfte att åstadkomma högre kvalitet i beslutsfattandet och säkerställa en mer rättssäker hantering av ansökningar om personlig assistans är ett uppdrag till Socialstyrelsen att i samarbete med Försäkringskassan utarbeta ett vetenskapligt instrument som kan användas när behov av personlig assistans ska bedömas. Uppdraget har delredovisats till Socialdepartementet i mars 2009 och ska slutredovisas senast den 30 augusti 2011. Socialutskottet har i betänkandet Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet (2009/10:SoU21) anfört att utskottet välkomnar strävandena att åstadkomma ökad enhetlighet och tydlighet i bedömningar och beslut. Utskottet konstaterar att insatser som ges med stöd av LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet samt att målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Sådan verksamhet ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Utskottet anför vidare att det utgår från att regeringen noga följer utvecklingen. Resultatet av de båda uppdragen, som ska redovisas i mars respektive juni 2011, bör inte föregripas. Utskottet begär i form av ett tillkännagivande att regeringen, så fort underlag finns, återkommer till riksdagen med en redovisning och vid behov med förslag till åtgärder. Mitt svar till Eva Olofsson är att regeringen följer utvecklingen noggrant och redan har tagit initiativ för att få ett säkrare underlag för att bedöma om det behövs initiativ från regeringen när det gäller tillämpningen av bland annat 9 a § LSS. Enligt socialutskottets ställningstagande bör dock inte redovisningen av Försäkringskassans och Socialstyrelsens uppdrag föregripas. När myndigheterna har lämnat sina rapporter kommer regeringen att återkomma till riksdagen med en redovisning.
Eva Olofsson (V)
Anf. 2 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag får börja med att tacka för svaret. En av vårt lands största jämlikhetsreformer var när lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1994 och samtidigt ett system för personlig assistans inrättades. För många människor med omfattande funktionsnedsättningar innebar rätten till personlig assistans att man kunde ta makten över sitt eget liv, slippa vara beroende av anhöriga och leva självständigt, till exempel bo i egen lägenhet i stället för på institution. För en del är den personliga assistansen förutsättningen för att kunna arbeta eller studera. Den ger möjlighet att själv bestämma över vardagen, utveckla sina intressen och leva som andra - kort sagt: att göra det som många av oss tar för självklart. Det är just därför som Försäkringskassans hårdare bedömningar vid omprövning av den personliga assistansen skapat så mycket oro. Det handlar om människor som drabbats av personliga katastrofer när de har fått sin assistans kraftigt neddragen och hamnat under de grundläggande behovens 20 timmar för att få rätt till statlig assistans. Det handlar också om väldigt många som går omkring med en stor oro för hur livet kommer att te sig framöver, om de kommer att få leva ett liv med självbestämmande i fortsättningen eller inte. Jag har mött denna oro ett flertal gånger. Jag har mött den både från enskilda personer som har assistans och från alla organisationer inom handikapprörelsen som organiserar människor med assistans. Jag utgår från att Maria Larsson som ansvarig minister också gjort detta. Den hårdare bedömningen från Försäkringskassan har inte börjat precis nu - den kom redan 2007 - men den har accelererat under 2009 och 2010. Den nya linjen innebär att man när det gäller de grundläggande behoven - det handlar om måltider, av- och påklädning, personlig hygien och kommunikation - nu inte bara ska titta på om behoven finns utan också värdera om det finns tillräckligt integritetskänsliga behov med i det som människor behöver hjälp med. Det tydligaste exempel som kommit upp, och det beror också på att det nu finns en regeringsrättsdom i frågan, handlar om måltider: Kan man föra maten till munnen hjälper det inte om man spiller en hel del när man gör det, inte kan skära eller skrapa ihop maten på tallriken eller inte kan laga eller bereda den. Detta bedöms inte ingå i det grundläggande när det gäller måltider så länge man kan föra gaffeln till munnen. Detta har lett till att flera personer som haft statlig personlig assistans i många år blivit av med den. Första halvåret 2010 var det 143 personer, vilket var nästan lika mycket som under hela 2009. Det har alltså skett i en ökande takt. I och med att det finns en regeringsrättsdom kan inte heller Försäkringskassan ändra sin praxis, oavsett hur mycket synpunkter man får från handikapprörelsen, utan då handlar det om lagstiftning. Statsrådet hänvisar i svaret till två uppdrag som regeringen gett: ett till Försäkringskassan om att följa upp besluten om personlig assistans, som ska redovisas senast den 13 juni, och ett till Socialstyrelsen om bedömningsinstrument. Detta har blivit försenat av att handikapprörelsen var väldigt kritisk i det inledande skedet. Sedan har man dock blivit överens om en ändrad inriktning, och detta ska nu testas i pilotprojekt. Jag är också medveten om socialutskottets tillkännagivande. Det tror jag är det enda vi har gjort under förra mandatperioden. Samtidigt finns det ett stort problem: Under tiden förlorar människor sin personliga assistans, och andra känner sig djupt oroliga inför Försäkringskassans kommande omprövningar. Jag vill fråga ministern: Vad vill ministern svara dem som drabbas just nu och fram till att någon förändring görs?
Maria Larsson (Kd)
Anf. 3 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! LSS är en fantastisk reform; jag håller verkligen med Eva Olofsson om detta. Den infördes av den tidigare borgerliga regeringen, och den innebar en stor frihet i människors liv. Det är en reform vi fortsatt måste värna och vårda. Om det förekommer fusk och överutnyttjande ska vi givetvis se till att det åberopas och att vi kommer till rätta med det. Att värna reformen för dessa människors självständighet är dock en viktig uppgift. Det är också viktigt att komma ihåg att det när personlig assistans infördes inte var för att funktionshindrade i allmänhet skulle få hjälp med sina behov. Det skulle de nämligen redan få enligt socialtjänstlagen. LSS tillkom i stället för att personer med behov av mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär skulle ges ett avgörande inflytande över vem som skulle kunna utföra hjälpen. Det är viktigt att säga att socialtjänstlagen innebär ett stort ansvar att också stödja personer med funktionshinder. Eva Olofsson hänvisar till domen från Högsta förvaltningsdomstolen, det som tidigare kallades Regeringsrätten. Denna dom kom i juni 2009, och där skriver Högsta förvaltningsdomstolen att frågan i målet enbart gäller huruvida den aktuella personens hjälpbehov är sådant att personen är berättigad till insatsen personlig assistans enligt LSS eller om det ska tillgodoses med andra insatser. Det är det frågan gäller; det handlar inte om huruvida man ska få hjälp eller inte utan snarare om vilken av lagstiftningarna som ska tillämpas. Då handlar det om att personen i fråga klarar av att äta och dricka själv. Följande är från Regeringsrättens dom, alltså som de resonerar: "Han kan även hälla upp dryck i glas och själv lägga upp mat på tallrik när den är serverad på bordet. Vad han behöver hjälp med är att tillreda och plocka fram och undan mat. Han behöver också hjälp med att dela mat som är seg eller där det krävs kniv och gaffel. Regeringsrätten finner att detta hjälpbehov inte är av det personliga och integritetskänsliga slag att det bör beaktas vid bedömningen av hans rätt till personlig assistans." Det personen i fråga behövde hjälp med, bedömde Regeringsrätten, var alltså inte av personligt och integritetskänsligt slag. Det innebär inte att man inte är berättigad till hjälp. Det är viktigt att säga. Hjälp kan tillgodoses - bör tillgodoses - med andra insatser. Detta handlar dock om vilken av lagarna som är rimlig att tillämpa just utifrån de olika perspektiven. Frågan handlar alltså inte enbart om vilken typ av hjälp som ska ges utan vilket lagrum som är tillämpligt, det vill säga om hjälpen ska ges med personlig assistans eller i annan form. Sedan är det så att de omprövningar Försäkringskassan gör är något den har haft i uppgift att göra mycket länge. Man ska göra tvåårsomprövningar av alla beslut, för situationen kan förändras för enskilda människor. De kan ha ett större eller ett mindre behov av insatser. Därför är det rimligt att tvåårsomprövningar görs kontinuerligt. Detta har Försäkringskassan dess värre i liten utsträckning hunnit med tidigare. Man har blivit bättre på att hinna med tvåårsomprövningarna, och man har prioriterat dem högre. Det är någonting jag tycker är bra att man hinner och att man gör. Det kan i en del fall naturligtvis leda till att insatsernas omfattning förändras. Totalt är det 16 000 personer som kommer i fråga för personlig assistans i dagsläget, och det är inte alla som omprövas under ett år. Under 2010 var det 5 500 personer som fick sina LSS-insatser omprövade.
Eva Olofsson (V)
Anf. 4 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag är medveten om att det inte handlar om att få personlig assistans på statlig nivå eller ingen hjälp alls, men faktum är att den personliga assistansen ger en annan möjlighet att mer planera sitt liv hur man själv vill. Man kan själv välja vem som ska hjälpa en och ha en mycket mer flexibel hjälp än vad det många gånger innebär om man hamnar i kommunens hemtjänst. Det innebär också ofta en mycket högre kontinuitet än vad det gör om man får hjälp enligt socialtjänstlagen. Det är just att man har en mycket strängare bedömning av de grundläggande behoven som ifrågasätts, för det drabbar ett antal personer med omfattande behov ganska hårt. Jag tror nämligen att vi är överens om att LSS och personlig assistans är till för människor med omfattande funktionsnedsättningar. Det tror jag inte att någon vill ändra på. Om man har alla dessa grundläggande behov och inom ett område bedöms inte vara tillräckligt integritetskänslig - och det är Försäkringskassan som bedömer detta; det är inte den enskilde personens egen upplevelse som är avgörande utan en bedömning utifrån domen och Försäkringskassans tjänstemän och riktlinjer - kan man alltså ramla ur systemet helt och hållet. Det gäller även om man kanske på andra områden har integritetskänsliga behov och även om man skulle behöva flexibiliteten, kontinuiteten och möjligheten att själv få välja vilken personlig assistent man har. Jag vill gärna ge några konkreta exempel, för detta händer också väldigt drastiskt. Ibland kan man få hela livet förändrat från den ena dagen till den andra, ibland inom en och en halv månad. Man får börja ifrågasätta allt: Kan jag bo i egen lägenhet längre? Kommer jag att klara mitt jobb som jag har haft förut? Kommer jag att kunna leva på det sätt som har varit viktigt för mig? Det är detta som skapar den enormt stora oron hos dem som går och väntar på omprövningar. Mina exempel har jag fått från Stil, Stockholms Independent Living, som är ett brukarkooperativ. Jag är medveten om att vi inte ska tycka om de enskilda exemplen, men jag vill ändå ta dem för att visa hur det kan slå. NN är en person som har MS, är rullstolsburen och har svårt att röra sig inomhus. NN har haft assistans sedan 1998, de senaste fem åren 147 timmar i veckan. De grundläggande behoven räckte inte till 20 timmar eftersom NN kunde föra gaffeln till munnen, utan personen hamnade på 17 timmar. På en och en halv månad gick timmarna från 147 till 87 timmar. Det är väldigt drastiska förändringar människor råkar ut för. En annan person med Aspergers syndrom och autism samt kraftig synnedsättning, hade haft personlig assistans 30 timmar i veckan de senaste tolv åren, fick från den dag beslutet kom - pang - tio timmar i veckan. Detta innebär mycket stora förändringar. På bloggen fulldelaktighet.nu skriver Wenche Willumsen. Hon har arbetat i många år med funktionshinderfrågor i DHR och känt denna enormt stora oro inför sin omprövning. Hon fick beskedet att hon får behålla sin assistans. Hon skriver: "Detta är inte som att ha vunnit högsta vinsten - nej, det kan inte hjälpas att den oro som föregått det beslut jag fick häromdagen grumlar 'känslan' - inte lättnaden och glädjen. Vägen till nuvarande tillstånd var för gropig, stenarna för stora och för många för att känslan av lättnad och glädje ska vara helt okomplicerad. Min maktlöshet för krampaktig, upplevelsen av total förödmjukelse för stor - och min möjlighet till kontroll i situationen alldeles för liten, särskilt sett med facit i hand. Tyck nu inte att jag är otacksam, gnällig aldrig nöjd - för det är jag inte - jag är nöjd och glad och lättad - men samtidigt lite . tilltufsad." Jag vill ändå ställa frågan till Maria Larsson: Ser du inte problemet med att man plötsligt går in och från myndigheter och en regeringsrättsdom ska bedöma vad som är integritetskänsligt för den enskilda personen?
Maria Larsson (Kd)
Anf. 5 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det låter på Eva Olofssons inlägg som att Eva Olofsson inte tycker att omprövningar ska göras. Jag skulle gärna ha ett förtydligande från Eva Olofsson i denna fråga. Min mening är att omprövningarna måste göras. Vi ska ha ett bra bedömningsinstrument. Det är därför det ska utarbetas i samarbete med handikapporganisationerna, så att alla tycker att det är ett bedömningsinstrument som känns okej att använda. Någon form av omprövning måste göras kontinuerligt därför att behoven förändras; de kan både bli större och minska. Det är skälet till att besluten ibland blir annorlunda. Vi ser att det är stora regionala skillnader. Vi tycker att vi vet för lite om de här frågorna. Det är precis därför vi har gett uppdraget till Försäkringskassan, vi vill inte bara ha statistiken. Vi ser att det är fler som får sin assistans indragen, och vi vill veta varför. Därför har vi gett uppdraget till Försäkringskassan att komma tillbaka till oss med en analys. Det är den vi nu väntar på, det var det uppdraget vi gav våren 2010. Men vi ska vara medvetna om att när assistansen inte finns tillgänglig betyder det inte att samhället tar bort sitt stöd till individen helt och hållet, utan stöd enligt socialtjänstlagen är tänkt att svara upp mot mycket av det som kan behövas. Eva Olofsson får gärna svara på frågan om hon vill utvidga insatserna inom ramen för LSS, om hon tycker att man ska lyfta mer från socialtjänstlagen. Jag har stor förståelse för att människor kan tycka att det vore enklare att få allt via assistansen, men det är trots allt två olika lagrum. Avser Vänsterpartiet och Eva Olofsson att på något sätt förändra det? Det är inte min mening, jag tycker att vi har två väl fungerande lagsystem. Problemet är att individen ibland kan hamna i kläm, därför att man kanske inte får den erforderliga hjälpen från socialtjänsten. Det är därför som vi behöver den här analysen. Vi behöver titta vidare på frågan. Det är därför som vi kommer att återkomma när redovisningen är klar. Låt mig nämna ett par granskningar som kommer att göras och som har bäring på den här frågan. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, kommer att titta på tvåårsomprövningarna av assistansersättningen och titta både på hur man prioriterar att göra det från Försäkringskassans sida och på kvaliteten i de genomförda tvåårsomprövningarna. Det tycker jag är bra. Det här kommer att redovisas fjärde kvartalet 2011. Det ger oss en mer utvidgad kunskap förhoppningsvis. ISF kommer även att titta på handläggarstöd och styrning av assistansersättningen, och det utifrån perspektivet att det finns stora regionala skillnader. Det finns också skillnader när det gäller typ av assistansanordnare och könsskillnader. Det tyder på att det finns brister i handläggningen. Därför är den här granskningen, tycker jag, mycket intressant. Jag tror att vi kommer att få ny kunskap med hjälp av den. Här kommer vi att få en redovisning andra kvartalet 2012, så den ligger något senare i tid. Min förhoppning är att vi ska kunna bättra vårt kunskapsläge och se om det är handläggningen som brister, om det är Försäkringskassan som begår fel och om det kan föranleda att vi på något sätt behöver ändra regelverket. Låt oss återkomma till det när vi med hjälp av de redovisningar som är på gång ökat vår kunskapsmängd och fått synlighet i vad det är som brister i dag.
Eva Olofsson (V)
Anf. 6 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Självklart måste man göra bedömningar, och man måste göra omprövningar. De kan leda till både ökad och minskad hjälp. Men vad jag och Vänsterpartiet vänder sig mot är konsekvenserna av regeringsrättsdomen och sättet att se på grundläggande behov, sättet att lyfta fram det man tycker är integritetskänsligt, plocka ur det och inte ha en helhetssyn, inte se människors egna bedömningar av integritetskänslighet, inte ha helhetssyn när det gäller möjligheten att leva ett självständigt liv om man har omfattande funktionsnedsättning. Det är en skillnad på personlig assistans och hjälp enligt SOL, fortfarande en ganska stor skillnad. Det är därför vi har personlig assistans och inte har lyft in människor med omfattande behov att omfattas av socialtjänstlagen helt och hållet. Medan Maria Larsson väntar drabbas människor, och drabbas rejält, som jag tog några exempel på. Det finns en stor oro kring direktiven till LSS-utredningen om kostnadsdämpande åtgärder. Regeringen tog upp i sin proposition att möjligheter till kostnadsdämpning måste övervägas. För min och Vänsterpartiets del anser vi att man ska ha den hjälp man behöver. Det är inte där vi ska lägga ned några kostnadsdämpande åtgärder. Självklart ska vi komma åt fusk och annat, som det har visat sig förekommer. Självklart ska vi använda pengarna på bästa möjliga sätt. Jag har några frågor till Maria Larsson: Är du inte på något sätt kritisk till den regeringsrättsdom som finns? Kommer du att lyssna lika mycket på handikapprörelsen som på Försäkringskassan? Skulle du vara villig att låta göra en ekonomisk helhetsbedömning av personlig assistans? Vi vet att den är kostnadseffektiv jämfört med hemtjänst. Den samhällsnyttiga bedömningen har inte gjorts av vad det innebär att människor får jobb som personliga assistenter, att det betalas in arbetsgivaravgifter och att människor kan jobba etcetera jämfört med en plats på gruppboende. Skulle vi kunna få se ett sådant uppdrag?
Maria Larsson (Kd)
Anf. 7 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! För min del är kunskap alltid grunden för beslut. Vi befinner oss i ett läge där vi inte har den tillräckliga kunskapen för att fatta några beslut. Det var anledningen till uppdragen. Det var också vad riksdagen, där Eva Olofsson själv sitter, gav regeringen i uppdrag att göra. Låt oss återkomma när vi har den kunskapen, vi måste ha den först. Jag har stor respekt för att det finns ett mellanrum där enskilda människor kan drabbas. Men grunden för politiska beslut är alltid att kunskapen måste finnas innan man fattar beslut. LSS är en fantastisk reform. Men den är också, som Eva Olofsson var inne på, en reform som har haft en kostnadsutveckling som gör att det som från början kostade 4 miljarder i dag kostar mer än sjukförsäkringen. Det gör att vi måste titta på hur vi kan se till att värna reformen för framtiden. Den kostnadsutveckling som har varit har varit mycket dramatisk. Där finns det anledning, och jag känner att det finns en stor anledning, att verkligen värna den här reformen för framtiden. Då är det angeläget att titta på hur vi får den att bli väl fungerande så att de som behöver hjälpen kan få den, men också titta på hur vi kommer åt det som är fusk och överutnyttjande, som flera olika utredningar har pekat på förekommer. Det är angeläget, och där får vi återkomma. Eva Olofsson säger att rättspraxis har lett till flera indragningar och att bedömningen är att det inte överensstämmer med lagens intentioner. I de utredningsuppdrag som vi gett tittar man just på detta. När det kunskapsunderlaget finns på bordet ska vi återkomma. Jag skulle vilja sluta med att säga att LSS var en fantastisk reform, tillskapad av den borgerliga regeringen. Den ska vi fortsätta att värna därför att den har betytt otroligt mycket för människors självständighet och möjlighet att leva lika i samhället. Det är en unik reform i internationellt perspektiv. Det är en reform som vi ska vara stolta över därför att den kommer många människor till del.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.