Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

påföljdssystem för personer dömda till utvisning efter avtjänat straff

Interpellation 2003/04:526 av Elinderson, Lars (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-19
Anmäld
2004-05-19
Besvarad
2004-06-14
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj

Interpellation 2003/04:526

 av Lars Elinderson (m) till justitieminister Thomas Bodström om påföljdssystem för personer dömda till utvisning efter avtjänat straff

I takt med att världen blir öppnare, handeln ökar, turismen växer och resmönster och resvanor förändras blir också brottsligheten alltmer internationell. En växande andel av de personer som döms till frihetsstraff, i Sverige och i andra länder, är personer som mer eller mindre tillfälligt vistats i landet. En växande andel personer som döms till frihetsstraff är utländska medborgare, men har vistats längre tid i det land straffet avtjänas.

Fortfarande gäller i internationell rätt normalt regeln att brott beivras och brottslingar döms i det land brottet är begånget. I normalfallet avtjänas straffet i sin helhet i landet i fråga. I enstaka fall, framför allt när brottslingen redan tidigare är efterlyst eller dömd i hemlandet, kan delar av strafftiden avtjänas där. Utländska medborgare som döms för allvarligare brott döms dock ofta till utvisning efter det att straffet avtjänats.

När svenska medborgare döms till frihetsstraff i andra länder agerar svenska myndigheter ofta för att den dömde ska ha möjlighet att avtjäna straffet eller en del av strafftiden i Sverige. Motivet är framför allt humanitärt. Det framförs dock också ofta som skäl att personer som dömts till långa frihetsstraff har bättre förutsättningar att upprätthålla sociala kontakter med familj och vänner om straffet avtjänas i hemlandet, och att rehabiliterings- och anpassningsproblemen därigenom blir mindre den dag straffet avtjänats.

Enligt min uppfattning borde detta synsätt prägla tillämpningen av påföljden för alla personer som döms till utvisning efter avtjänat straff. Svenska myndigheter borde ha som rutin att i varje sådant fall pröva möjligheterna att komma överens i frågan med myndigheterna i den dömdes hemland att straffet ska avtjänas där. Sverige borde också aktualisera frågan om internationella avtal om former för att detta förfarande ska bli praxis, framför allt inom ramen för EU-samarbetet.

Jag vill därför fråga justitieministern om han avser att ta initiativ till att personer som döms till utvisning från Sverige efter avtjänat straff för allvarliga brott också kan avtjäna sitt straff i hemlandet.

Vilka initiativ avser justitieministern att ta för att detta synsätt också ska prägla samarbetet inom brottbekämpningen i EU?

Debatt

(5 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:526, påföljdssystem för personer dömda till utvisning efter avtjänat straff

Interpellationsdebatt 2003/04:526

Webb-tv: påföljdssystem för personer dömda till utvisning efter avtjänat straff

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)
Anf. 177 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Lars Elinderson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att personer som döms till utvisning från Sverige efter avtjänat straff för allvarliga brott också kan avtjäna sitt straff i hemlandet och vilka initiativ jag avser att ta för att detta synsätt också ska prägla samarbetet inom brottsbekämpningen i EU. Samarbetet regleras av flera internationella instrument. De viktigaste är 1983 års europeiska konvention om överförande av dömda personer och dess tilläggsprotokoll från 1997. Såväl konventionen som tilläggsprotokollet har införlivats i svensk rätt. Överförandekonventionen bygger på samtycke; straffverkställigheten kan överföras bara om båda staterna och den dömde samtycker till överförandet. Med stöd av tilläggsprotokollet kan överförande ske mot den dömdes vilja, bland annat om den dömde ska utvisas. Som Lars Elinderson påpekar är det inte ovanligt att svenska medborgare som döms till fängelsestraff utomlands får avtjäna straffet i Sverige. Jag ser det som en självklar utgångspunkt att personer med stark anknytning till Sverige som dömts utomlands ska få avtjäna sitt fängelsestraff här om de vill det. Kriminalvården arbetar emellertid intensivt för att personer som har dömts här men som har hemvist i något annat land ska avtjäna straffet där, särskilt om den dömde ska utvisas. Redan tidigt under verkställigheten undersöks möjligheten att överföra fängelsestraffet till det land personen sannolikt kommer att utvisas till. Det är i det landet som en anpassning till livet efter fängelsevistelsen bör göras. Detta är en angelägen fråga för regeringen. Regeringen har därför tagit upp frågan i regleringsbrevet för kriminalvården för år 2004. Kriminalvårdsstyrelsen ska rapportera antalet överförda straffverkställigheter och uppskatta handläggningstiden per land. Styrelsen ska också redovisa i vilken utsträckning möjligheten att överföra verkställigheten inte utnyttjats. År 2003 överfördes 239 personer, varav 189 till nordiska länder, för att avtjäna sina fängelsestraff i en annan stat. I år har, per den 28 maj, 141 personer, varav 111 till nordiska länder, överförts från Sverige. Ett tiotal personer kommer att överföras inom kort. Dessa siffror avser såväl personer som själva har velat bli överförda som personer som överförts mot sin vilja. Den senare kategorin ökar eftersom alltfler länder ansluter sig till tilläggsprotokollet och alltså accepterar att dömda överförs mot sin vilja till sina hemländer. Sverige uppmanar i olika kontakter länder som ännu inte har anslutit sig till tilläggsprotokollet att göra det. Detta gäller särskilt i de fall det finns många av det landets medborgare i svenska fängelser. Fru talman! Låt mig mot den bakgrunden svara Lars Elinderson att Sverige redan i dag arbetar aktivt för att straffverkställighet ska ske i det lämpligaste landet. Vi kommer att fortsätta att arbeta lika aktivt i frågan som tidigare. Jag vill avslutningsvis också nämna att kommissionen nyligen har kommit med en grönbok (KOM [2004] 334 slutlig) som bland annat behandlar frågor om hur överförande av straffverkställighet kan effektiviseras inom EU framöver. Sverige avser att aktivt delta i sådana förhandlingar.
Lars Elinderson (M)
Anf. 178 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Jag är nöjd med innehållet i det, och jag är också glad att jag har fått lära mig den riktiga benämningen på det som jag egentligen frågar om. Jag skulle ändå vilja komplettera med ytterligare några frågor och synpunkter i anledning av detta. Först vill jag instämma i det som justitieministern säger om skälet till att detta är en viktig princip när det gäller verkställighet av straff. Detta anger jag också i min interpellation. Det är en princip som gäller svenskar som riskerar eller riskerar att avtjäna sina straff i andra länder, men likaväl människor som kommer från andra länder och begår brott i Sverige. Det är lättare att återanpassa människor som har nära anknytning till ett land, med anhöriga och släktingar och sin normala sociala miljö. Jag vill också nämna två andra skäl som inte minst är viktiga för oss med anledning av att det blir en belastning för vårt eget lands rättsapparat när vi också måste ta ansvar för verkställighet av straffet. Det blir en signal till personer som kommer från andra länder och som är medvetna om eller tidigare har utgått ifrån att risken för utlämning är ganska liten. Därför skulle en signal av den här typen, att hårdare och mer bestämt avvisa personer för verkställighet av straffet i deras hemland, vara bra. Det ger oss också utrymme i vår egen kriminalvård att klara de problem som gäller personer som kommer från vårt land och som ska fortsätta efter det att straffet har verkställts i vårt land. Jag vill ställa några kompletterande frågor som utgår från detta. Min interpellation gällde enbart dem som är dömda till utvisning efter verkställt straff. Justitieministern antyder här - och jag har lärt mig efter att ha läst konventionen och tillägget till den - att möjligheten finns också när det gäller personer som inte har dömts av svensk domstol till utvisning. Det är ungefär 230 som under 1993 fick möjlighet att genom tillämpning av konventioner eller genom överenskommelser avtjäna sitt straff i sitt eget hemland. Men vi har ungefär tre gånger så många personer - om man bara räknar in dem som har dömts till utvisning - som trots allt avtjänar sitt straff i Sverige trots att flertalet eller i varje fall en stor andel av de länder som de kommer ifrån har skrivit under både konventionen och tillägget. Jag har en fråga som gäller hela gruppen, alltså ungefär 30 % av dem som i dag avtjänar straff i fängelser och kommer från ett annat land. Det är sannolikt inte mer än någonstans kring 10-15 % av dem som under 2003 blev aktuella för att överföras för avtjäning av straffet i hemlandet. Frågan som jag vill ta upp gäller de länder som inte har ratificerat tillägget till konventionen. Ett antal av dessa länder är länder som ingår i samarbetet i den europeiska gemenskapen, till exempel Frankrike, Tyskland och Irland. Jag vill fråga justitieministern vilka möjligheter vi har genom den svenska regeringen att aktualisera frågan om ratificering av både konventionen och tillämpningen av den inom ramen för EU-samarbetet.
Thomas Bodström (S)
Anf. 179 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag ska svara på frågorna. Det finns fall där det inte är meningsfullt att sätta i gång arbetet med överförande. Det gäller helt enkelt de straff som är alltför korta. Sverige har en tradition jämfört med många andra länder med relativt korta fängelsestraff där man i andra länder inte har fängelsestraff alls. Det finns alltså en del fall i Sverige. Men det är som sagt inte de fallen som vi primärt är ute efter, för då hinner man i vissa fall inte ens påbörja processen förrän fängelsestraffet är avtjänat. När det gäller kontakter med andra länder har vi delvis kontakten med de länder som har skrivit på. Det är inte så som kanske både jag och andra har sagt tidigare - att det är andra länder som inte gör någonting. Det finns faktiskt en ganska stark vilja hos andra länder att vara med i arbetet. Jag har talat med Ungern, jag har talat med ett par av de baltiska staterna som har varit med om det här och även med Polen. Det finns alltså ett starkt intresse. Självfallet är jag också angelägen om de länder som inte har skrivit på och att när tillfälle ges försöka förmå dem att skriva på. Det gäller särskilt de länder som finns inom ramen för EU, för jag tycker att principen om att det är bättre att avtjäna straffet i sitt eget hemland där man sedan också ska fortsätta leva är utmärkt. Vi förefaller vara rörande överens om detta.
Lars Elinderson (M)
Anf. 180 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Jag är också glad över att vi har samma synsätt på detta. Men jag skulle ändå vilja komplettera med ytterligare två frågor som har att göra med dem som faktiskt döms till utvisning efter avtjänat straff. Enbart en tredjedel av dem som under 1993 blev dömda till utvisning har fått verkställigheten i sitt eget hemland. Jag skulle vilja fråga vad skälet är i dessa fall. Jag kan förstå att längden på straffet är viktig när det gäller rent generellt. Men när det gäller de som är dömda till utvisning tycker jag att en generell princip borde vara att frågan om tillämpningen, verkställigheten av straffet i hemlandet, ska aktualiseras ganska omgående. Den andra frågan har med detta att göra. Anledningen till att jag ställer min interpellation är att jag blev uppringd av en nämndeman som var mycket upprörd över en domare i ett konkret fall. När frågan aktualiserades om vederbörande kunde avtjäna sitt straff i hemlandet, dömdes vederbörande till utvisning. Men det som låg till grund för beslutet var att vederbörande skulle avtjäna sitt straff i Sverige med motiveringen att man har mindre humana straff och fängelser i andra länder. Det tycker jag inte är något som en domstol ska bedöma, utan det ska regleras i de avtal som vi har med de enskilda länderna. Jag har testat med några andra domare och lagmän som inte är informerade eller medvetna om att regeringen gör den prioritering som nu anges i justitieministerns interpellationssvar. Jag skulle därför vilja fråga: Vad gör regeringen för att informera också dem som dömer brottslingar från andra länder om att det här är en angelägen fråga som regeringen vill att man ska arbeta hårdare med?
Thomas Bodström (S)
Anf. 181 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Det måste vara 2003 och inte 1993 som Lars Elinderson avser. Om det är 2003 som avses kan jag inte svara på frågan om statistiken. Jag kan bara säga att vi driver på detta och att det är kriminalvården som arbetar med det. Det är ett relativt nytt förfarande. Men jag tycker att det framgår inte bara av statistiken utan av det antal överklaganden som kommer in, och som vi i regeringen har nästan varje vecka, att man faktiskt har kommit i gång i processen. Och jag tror att vi kommer att se en stor ökning av detta framöver, vilket vi alltså är positiva till. Sedan vill jag säga en sak när det gäller domare. Domarna ansvarar inte för överförandet. Det är inte en domares uppgift. Det tycker jag räcker som svar. Det ska bedömas huruvida det ska ske utvisning eller inte. Sedan är det andra som ska ta vid vid ett eventuellt överförande.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.