Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

osteoporos

Interpellation 2002/03:267 av Andersson, Yvonne (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-04-03
Anmäld
2003-04-03
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-04-14
Sista svarsdatum
2003-04-17
Besvarad
2003-05-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 april

Interpellation 2002/03:267

 av Yvonne Andersson (kd) till socialminister Lars Engqvist om osteoporos

Ohälsotalen stiger och detta är ett omfattande samhällsproblem. Osteoporos är en sjukdom som också ökar alltmer. Antalet frakturer per år som beror på osteoporos är mer än 70 000. Av kvinnor i Sverige kommer cirka en av tre att drabbas av osteoporos under sin livstid, av männen är det cirka en av åtta. Sverige visar klart högre antal osteoporosfall än övriga länder. Trots detta tycks medvetenheten vara mycket dålig i Sverige. Åtminstone om man ska följa vilka åtgärder som sätts in. De frakturer som följer av osteoporos är oerhört kostsamma såväl för den enskilde som samhällsekonomiskt. Ofta är en höft eller kotfraktur den faktor som gör att äldre inte längre kan klara sig själv utan måste placeras i långvården. Samtidigt finns det i dag bot om bara sjukdomen upptäcks i tid. Tillräckligt tidig identifiering av de individer som ligger i riskgruppen att få sjukdomen kan ett annorlunda livsmönster rekommenderas snarare än dyra behandlingar och mediciner. Därvidlag är behandlingen således kostnadsfri, åtminstone i ett inledningsskede innan sjukdomen brutit ut på allvar. Men diagnosen måste då göras innan individen egentligen har några symtom eller ens fått en helt utblommad sjukdom.

I dag sker ingen mätning i Sverige om inte vederbörande visar ohälsotecken. Då är behandlingen ytterst kostsam, medicinen är dyr och avancerade mätningar med DXA är dyrbara. Det går således inte att få en kontroll av bentätheten utan att man blivit så dålig att medicinering är nödvändig. Man kan inte heller helt bota osteoporos, utan den sena upptäckten medför dels att patienten får livslångt behov av medicinering, dels riskerar flera frakturer trots medicinering. Med en tidigare upptäckt skulle detta kunna förebyggas. Situationen är orimlig med tanke på den ärftliga benägenhet som kan finnas.

Genom en ny metod med enkel digitalröntgen som sker på fingrarna, DXR, kan man i dag lätt konstatera vilka människor som finns i riskzonen. Detta skulle till exempel kunna ske i en separat undersökning för män och i kombination med mammografi för kvinnor, och då vara mycket kostnadseffektiv. Genom tidig diagnos kan åtgärder vidtas för att slippa livslång medicinering, och framför allt kan man minska de enorma kostnader och minskad livskvalitet som osteoporosrelaterade frakturer medför i form av äldre i långvården som annars skulle kunna bo kvar hemma i många år till. Innan medicinering slutligen sätts in i de svårare fallen behövs en mer grundlig undersökning i DXA, men detta berör då enbart ett fåtal patienter av alla de som undersöks med den effektivare DXR-metoden. Man har alltså här en möjlighet att till en relativt låg kostnad utföra breda undersökningar för att öka livskvaliteten för äldre människor och samtidigt minska samhällets kostnader för medicinering, ortopediska operationer och långvård.

Sectra i Linköping har spridit denna kunskap till andra länder och det vore naturligtvis rimligt att också vi som bor i detta land fick ta del av dessa metoder.

Vilka åtgärder avser ministern att vidtaga för att man ska kunna tidigt diagnostisera sjukdomen osteoporos?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:267, osteoporos

Interpellationsdebatt 2002/03:267

Webb-tv: osteoporos

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 42 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Yvonne Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att man ska tidigt kunna diagnostisera osteoporos. Osteoporos, eller benskörhet, innebär en förtun- ning av benstommen, vanligtvis som en del av det biologiska åldrandet. Ett stort antal faktorer bidrar till att mängden benvävnad i skelettet minskar med ål- dern och ökar risken för frakturer. Osteoporos kan vara primär, det vill säga orsakad av naturligt åldran- de, menopaus och livsstil - kost, motion, rökning och alkohol. Den kan också vara sekundär, orsakad av påvisbara sjukdomar eller som en följd av läkeme- delsbehandling. Osteoporos ger inga besvär innan en fraktur inträffar. En rad riskfaktorer för osteoporos kan inte påver- kas, till exempel ålder, kön och genetiska förutsätt- ningar. Andra riskfaktorer kan påverkas och därmed minska risken för frakturer, och det gäller till exem- pel fysisk inaktivitet, rökning, nedsatt syn och fallbe- nägenhet. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) gör för närvarande en bred genomgång av det vetenskapliga underlaget för hur man kan förebygga osteoporos och frakturer, för hur man kan hitta indi- vider med ökad risk för osteoporos och diagnostisera och behandla dessa samt bedöma de hälsoekonomiska och etiska aspekterna för dessa olika åtgärder. Resul- tatet av detta arbete kommer att redovisas senare i år. I detta sammanhang kommer man att få svar på vilka diagnostiska metoder som har en bra precision och bra noggrannhet för att kunna förutsäga risken för frakturer. Osteoporos är en riskfaktor för fraktur, men definitionsmässigt inte ett förstadium till en sjukdom. En eventuell screening med bentäthetsmätning ska således ej jämföras med till exempel en mammografi- screening, där syftet är att identifiera en sjukdom i ett tidigt stadium. Bentäthetsmätningar fyller en viktig funktion inom sjukvården för att utreda enskilda patienter med hög risk för frakturer och därmed kunna föreslå före- byggande åtgärder. Flera läkemedel finns inregistre- rade för att motverka och behandla osteoporos. Även mekaniska skydd finns för att mildra skador vid fall- olyckor. Det finns dock i dag inga data som motiverar en allmän screening med bentäthetsmätning. Jag utgår från att den systematiska kunskapssam- manställning som SBU senare i år kommer att lägga fram om att förebygga, diagnostisera och behandla osteoporos kommer att kunna vara till stort stöd för hälso- och sjukvården i denna viktiga fråga.
Yvonne Andersson (Kd)
Anf. 43 Yvonne Andersson (Kd)
Herr talman! I den här frågan är vi inte överens. Jag menar att det i dag finns data som mer och mer tyder på att vi borde göra en genomgång så att det finns möjlighet att på ett tidigt stadium diagnostisera osteoporos. Ohälsotalen stiger. Det måste finnas i bakhuvudet på oss alla att det är ett samhällsproblem. Osteoporos är en sjukdom, som också ökar alltmer. Antalet frak- turer per år som beror på denna sjukdom är mer än 70 000. Av kvinnor i Sverige kommer cirka en av tre att drabbas av den här sjukdomen under sin livstid, och av männen en av åtta. Sverige har ett större antal än övriga länder. Trots detta tycks medvetenheten vara mycket dålig här, åtminstone om vi ser åtgärderna. I Australien kan man gå in på ett apotek och mäta om man har tendenser, för att sedan uppsöka en läka- re. Jag tar det som exempel eftersom jag var där med min syster, som gjorde detta och kunde få en behand- ling väldigt snabbt. De frakturer som följer av osteoporos är oerhört kostsamma både för den enskilde och för samhället. Ofta är det just en höft- eller kotfraktur som gör att äldre inte längre kan klara sig själva utan måste pla- ceras i långvården. Samtidigt - och det är det här jag vill komma åt - finns det i dag bot för sjukdomen om den upptäcks i tid. Jag håller alltså inte med om att osteoporos inte är en sjukdom förrän man har fått en fraktur. Jag menar att det är en sjukdom när skelettet bryts ned på detta sätt redan innan frakturen har skett. Tillräckligt tidig identifiering av individer som hör till den grupp som riskerar att få sjukdomen kan hjälpa om man rekommenderar ett annorlunda livs- mönster. Senare måste man ta till dyra behandlingar och mediciner. Behandlingen är i princip kostnadsfri om man upptäcker sjukdomen tillräckligt tidigt, men då måste man upptäcka den redan innan individen har några symtom. Jag har själv mött det här. Eftersom jag hade en syster som drabbades av detta funderade jag: Kanske jag borde göra en sådan mätning så att jag får veta det, och då kan jag ändra mitt livsmönster så att jag aldrig utvecklar en sådan sjukdom. Men icke - i dag har man inte möjlighet att göra en sådan mätning om man inte är sjuk, det vill säga inte har en fraktur eller liknande. Det är det här som jag vill komma åt genom den metod som Sectra i Linköping har. Jag har alltså varit och besökt dem, granskat metoden och blivit fascine- rad - och den säljs över världen. Genom en enkel digitalröntgen av fingrarna kan man konstatera vilka människor som finns i riskzonen. Jag skulle vilja göra detta, men det går inte i Sverige. Kan ministern tala om vad man ska göra?
Anna Lilliehöök (M)
Anf. 44 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Det här handlar faktiskt om en svensk folksjukdom. Det är så olyckligt att vi här i Skandinavien är verkligt drabbade av frakturer till följd av benskörhet, och i Sverige är vi ännu mer drabbade än i Norge, till och med dubbelt så mycket. Så det här är utbrett. Vi kanske inte ska tala om masscreening, men det finns lägen mellan att bara undersöka dem som fak- tiskt redan har en fraktur och masscreening. Jag uppfattar att ministern ändå är välvilligt in- ställd till att man ska kunna behandla benskörhet i större utsträckning, men det gäller alltså att komma längre på vägen. Därför tycker jag att det här var en väldigt bra interpellation. Det handlar faktiskt inte bara om äldre, utan det är också yngre. Dessutom gäller det inte bara kvinnor utan också män. Det görs bland annat en jättestor undersökning i Kalifornien av någon professor, och där deltar 1 000 personer från Sverige just på grund av detta. Tyvärr får mycket få av dem som är drabbade av benskörhet i dag diagnos och behandling. Då blir det alla de här mycket dyrbara konsekvenserna, som vi hörde interpellanten beskriva. Här har vi faktiskt en chans att genom bentäthetsmätning tidigare finna dem som är på väg att bli drabbade. Detta är en utomor- dentligt stor riskfaktor oavsett om vi vill bedöma detta som sjukligt, bara onormalt, en degenerering eller en följd av någonting annat. Jag menar att detta inte spelar så stor roll. Det handlar ju om möjligheten att medicinera och hjälpa dem som är i riskzonen. Fortfarande är tillgången på bentäthetsmätare mycket låg i vårt land - som samti- digt är så hårt drabbat av detta. Sett i det perspektivet tycker jag faktiskt att mi- nisterns svar är lite njuggt. Därför tog jag mig före att begära ordet i den här debatten. Man vill kanske inte ha allmän screening. Vi får väl se genom SBU om det möjligen är kostnadseffektivt, för det är väl det som de tittar på, eller hur långtgående kontroll av riskpati- enter vi ska ha. Men det finns ju faktiskt många andra sjukdomstillstånd som är sammankopplade med det här, så det finns nog fler positiva effekter än vad man kanske i förstone ser. Det är inte bara en riskfaktor när det gäller framti- da frakturer, utan det handlar faktiskt om en behand- ling för att förhindra mycket stora kostnader. Visser- ligen är detta sjukvårdens fråga, men det är mycket som även rör ministerns arbetsområde, forskning och utbildning. Det är viktigt att vi sätter i gång och ser till att vi får bentäthetsmätning så att vi också kan göra en fortlöpande utvärdering. Därför vill jag upp- repa interpellantens fråga: Vilka åtgärder avser mi- nistern att vidta utöver att vänta på SBU:s undersök- ning?
Lars Engqvist (S)
Anf. 45 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Ibland tänker jag att det kanske är en väldig tur att det inte är Sveriges riksdag som be- stämmer behandlingsmetoder i svensk sjukvård. Till sist måste man ju bestämma sig för vem man ska förlita sig till. Och vi har i Sverige ett ganska bra system när det gäller att försöka fånga upp den medi- cinska sakkunskapen och kunskapsnivån när det gäll- er sjukvården. Det händer två saker när det gäller frågan om os- teoporos. Det ena är att Läkemedelsverket så sent som för ett och ett halvt år sedan, alltså 2001, utfärdade nya rekommendationer när det gäller behandling av oste- oporos. Efter många debatter i riksdagen, där frågan har varit uppe, deltog Läkemedelsverket i en konsen- suskonferens - jag tror att man även var med och arrangerade den - som gällde forskare i Norden. De skulle komma fram till vad man i den medicinska forskningen i dag är ense om, vilka behandlingsmeto- der som är att rekommendera och vad man ska re- kommendera svensk sjukvård. Dessa rekommendationer gick ut 2001, och det här var ett resultat av detta märkliga faktum att det är större problem i nordiska länder och att vi har större problem i Sverige än i övriga nordiska länder. Nu finns dessa rekommendationer. Det är dem som svensk sjukvård följer. Det andra handlar om att diskutera behovet av fler bentäthetsmätningar utan att man har just masscree- ningar. Hur mycket ska man satsa på detta, och vilka metoder ska användas? Det arbetar SBU med, och vi väntar nu på SBU:s rekommendationer. Jag tror att det är klokt att avvakta den sakkun- skap vi har och avvakta dessa genomgångar av det faktiska kunskapsläget innan man bestämmer sig. Åtminstone tycker jag att det är rimligt att man som minister gör det. Sedan har vi då frågan om den här nya metoden. Glädjande nog håller Karolinska sjukhuset på att utvärdera den för att se vilket värde den faktiskt har. En sak är att leverantören och de som prövar den just nu är entusiastiska, men nu sker en utvärdering där vi får veta i vilken mån det här faktiskt är effektiva undersökningar och i vilken mån det är bättre under- sökningar kostnadsmässigt eller medicinskt än andra undersökningar. Så vi får en utvärdering av detta. Det är inte alldeles säkert att leverantören av det här systemet har rätt, men man har i alla fall rätt att få detta prövat, och det sker nu en sådan prövning på Karolinska sjukhuset. Då kan vi ta ställning till hur man ska göra och se i vilken mån man ska rekom- mendera den typen av behandling också i övrig sjuk- vård, så att också Yvonne Andersson kan få just den här metoden i framtiden.
Yvonne Andersson (Kd)
Anf. 46 Yvonne Andersson (Kd)
Herr talman! Tack ministern för de löftesrika or- den! Det jag vill komma åt handlar om långsiktighet och kortsiktighet. Det vi långsiktigt kan åtgärda kan- ske kostar lite mer kortsiktigt. Men det ger oerhört goda effekter långsiktigt. Det handlar om människors hälsa eller ohälsa, trygghet eller otrygghet. Jag är till och med väldigt säker på att människor som är till- räckligt otrygga drabbas mer av sjukdomar just på grund av att de är otrygga. Sedan handlar det om att ta vara på den nya tekniken och tro på det som vi har forskat fram och utvecklat kontra att sitta fast i det gamla. De riktiga mätningar som vi har i dag är otroligt säkra. Den här nya tekniken kan inte tillnärmelsevis nå dit, utan den här nya tekniken som jag nämnde, DXR, är mer till för att hitta riskgrupper. Jag var heller inte ute efter att vi skulle ha någon masscreening. Jag tror snarare att detta ska finnas tillgängligt för människor som skulle vilja göra det här. Man kanske undrar: På vilket sätt kan jag få det här mätt? Kan jag hitta det här någonstans i Sverige? Det handlar alltså om tillgängligheten. Om jag vill se en film så får jag det. Om jag vill ändra på mina tän- der eller hitta på något annat med mitt utseende så får jag det. Vill jag då mäta bentäthet ska jag kunna få tillgång till det här. Det är väl egentligen det som jag önskar att vi skulle ta vara på. Att möta upp långsiktigt, tänka på människors hälsa och ta vara på ny teknik är väl egentligen den treklöver som de flesta av oss vill förespråka. Men ibland är det svårt, för det finns hinder på vägen. Det är väl där som jag önskar att den här debatten ska få finnas med. Jag önskar att den finns med i bakhuvu- det på ministern. Jag tror inte att man i riksdagen ska lägga sig i de medicinska behandlingarna, men jag tror att man i uttalanden och i debatter i riksdagen och bland politiker i olika kretsar kan lyfta upp och upp- märksamma möjligheter till ett bättre samhälle för människorna att leva i. Det är egentligen det yttersta syftet med den här interpellationen. Med det tackar jag för svaret, och jag hoppas att detta finns med framöver i ministerns överväganden.
Anna Lilliehöök (M)
Anf. 47 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Det här blir en väldigt enig debatt, så att säga. Sannolikt kommer detta att visa sig vara fruktans- värt lönsamma insatser, och då kan man fråga sig om det inte några forskningssteg framåt kommer att vara en fråga även för den statliga sidan och inte bara för sjukvården. SBU kommer säkert att se till det långsiktiga och kunna bidra på ett bra sätt. Men sedan är det faktiskt inte bara nya mätmetoder utan också nya behand- lingsmetoder på väg, och då tycker jag, precis som Yvonne Andersson, att detta måste vara tillgängligt så att det blir möjligt att finna dem som är i riskzonen och som lider av detta. Dessa skulle då kunna hjälpas och den höga risken för ganska allvarliga konsekven- ser avvärjas. Vi skulle gärna vilja se att dessa åtgärder kom i gång - större tillgänglighet för mätning kanske inte av alla men av dem som befinner sig i riskzonen för att hålla jämna steg och kunna ingripa med de nya medel som faktiskt finns tillgängliga redan nu.
Lars Engqvist (S)
Anf. 48 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Jag vill bara upplysa om vad SBU:s arbete nu koncentreras kring. Det är tre områden där de ska redovisa det internationella kunskapsläget. Först handlar det om att förebygga. Det är kanske det allra viktigaste. Vad säger den internationella forskningen om möjligheterna att förebygga benskör- het? Det andra är hur vi effektivast ska diagnostisera benskörhet. Det är alltså hela frågan om screening, vilka man i så fall ska dra in i ett mer omfattande screeningarbete och vilka metoder vi ska använda. Det tredje är vad vi har för kunskap när det gäller att behandla fastslagen benskörhet. Så visst är det ett spännande arbete de har. Min poäng var egentligen bara att blir roligare att diskute- ra när vi har fått SBU:s rapport, för då vet vi mer. Kan staten göra någonting för att stärka sjukvårdens möjligheter att erbjuda stöd och hjälp? Kan staten göra någonting för att öka det förebyggande arbetet? Det kommer vi att veta mer om när vi får SBU:s rapport. Då kan vi ha en ny diskussion.
Yvonne Andersson (Kd)
Anf. 49 Yvonne Andersson (Kd)
Herr talman! Då blir jag ju väldigt nyfiken. Jag vet inte om vi sade någonting om tidsplanen, men kan man då utgå från att ministern när denna rapport kommer lägger fram en proposition i frågan?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.