ökning av antalet våldtäkter
Interpellation 2003/04:462 av Qarlsson, Annika (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-05-03
- Anmäld
- 2004-05-03
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2004-05-17
- Svar fördröjt anmält
- 2004-05-19
- Besvarad
- 2004-06-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 29 april
Interpellation 2003/04:462
av Annika Qarlsson (c) till justitieminister Thomas Bodström om ökning av antalet våldtäkterVåldtäkterna, fler och råare @ det var en av helgens tidningsrubriker som beskriver utvecklingen de senaste åren. Vi kan se en tredubbling de senaste 20 åren. När det gäller utomhusvåldtäkter så är viljan att anmäla hög. Men av de anmälda våldtäkterna som begås utomhus leder endast 7@8 % till åtal, anledningen till det anges vara att gärningsmannen ofta är okänd. Skulle samma resonemang användas på alla övriga våldtäkter så skulle antalet som leder till åtal vara mycket högt eftersom det nästan alltid finns en känd gärningsman då. Men så är inte fallet. I de fall där våldtäkten begåtts inomhus och av känd förövare finns inte samma "vilja" på att anmäla. Kvinnor vet att det är svårt, näst intill omöjligt att få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt.
Den utveckling vi ser med ett ökat antal våldtäkter tvingar oss att fundera på bakomliggande orsaker. Det finns många områden som har betydelse för utvecklingen, både familjernas fostrande roll, skolan med mera. Vi har ett offentligt rum som är så sexualiserat och pornofierat att vi för bara tio år sedan skulle rodnat framför dagens reklam. Den gradvisa förskjutningen av hur kvinnor skildras i både ord och bild har del i utvecklingen där kvinnor alltmer objektifieras. Att kvinnor så ofta skildras som "passiva objekt" och män som "profitören på väg" i det offentliga rummet innebär att fördomar förstärks och attityder gradvis förskjuts åt helt fel håll. Den bilden bekräftas och förstärks av att det fortfarande, i dag 2004, är så att det är kvinnan som ska bevisa sitt nej i stället för att mannen ska bevisa att hon sagt ja. Det är en mycket avgörande del för samhällets attityd till sexualbrotten.
Men till syvende och sist är det på justitieministerns ansvar. Undersökningar och statistik över hur dessa brott hanteras i polis- och rättsväsendet ger fel signaler. Det är fortfarande bara ett fåtal våldtäkter som leder till åtal och ytterst få som leder till fällande domar. Det sänder signaler att det är tämligen riskfritt att kränka kvinnor.
Det krävs mycket för att vända denna negativa utveckling med ökat antal våldtäkter. Bland kvinnor finns en stor frustration över utvecklingen. Risken är stor att denna frustration över att "inget händer", att inte kunna påverka, gör att kravet på rätten att beväpna sig kommer. Beväpna sig med pepparsprej, tårgas eller andra vapen. Därför måste det ske saker som får kvinnorna att känna att man tar problemen på allvar, att det vidtas åtgärder. Många av frågorna brukar besvaras med @ att det är på gång och att det tar tid för att bli bra. Kvinnor begränsas av en allt större otrygghet där man ser till att inte gå själv hem, eller man räknar ut i förväg vilken väg man ska gå hem eller så funderar man till och med på om man ska gå ut över huvud taget. Det är en helt oacceptabel utveckling.
1.Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att få stopp på och vända utvecklingen att alltfler våldtäkter begås?
2.Vilka åtgärder vidtar justitieministern för att ändra bevisbördan vid våldtäkter?
3.Vad är justitieministerns åtgärder med anledning av alla kvinnor som känner otrygghet på grund av utvecklingen med alltfler våldtäkter?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:462
Webb-tv: ökning av antalet våldtäkter
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juniProtokoll 2003/04:127 27 § Svar på interpellation 2003/04:462 om ökning av antalet våldtäkter
Protokoll från debatten
Anf. 154 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Annika Qarlsson har frågat mig dels vilka åtgärder jag ämnar vidta för att få stopp på och vända utvecklingen att alltfler våldtäkter begås, dels vilka åtgärder jag vidtar för att ändra bevisbördan vid våldtäkter och dels vilka mina åtgärder är med anledning av alla kvinnor som känner otrygghet på grund av utvecklingen med alltfler våldtäkter.
Att kvinnor känner otrygghet och rädsla för att utsättas för våldtäkt kan givetvis inte accepteras. Och så länge allvarliga övergrepp som våldtäkt sker är det viktigt att vi alla gör det som står i vår makt för att bekämpa dessa brott.
En mycket viktig åtgärd inom mitt ansvarsområde som justitieminister är arbetet med en ny sexualbrottslagstiftning. Målsättningen är att regeringen ska kunna fatta beslut om en lagrådsremiss före sommaren 2004. Genom den kommande lagstiftningen vill vi stärka det straffrättsliga skyddet mot sexuella övergrepp genom att ytterligare lyfta fram och sätta fokus på den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten. Som jag tidigare har nämnt kommer det inte att ställas samma krav på våld eller hot som i dag för att en gärning ska bedömas som våldtäkt. Vidare kommer många av de situationer som i dag bedöms som sexuellt utnyttjande att bedömas som våldtäkt. På sikt tror jag också att lagändringarna kan ha betydelse för att påverka attityder till och öka respekten för andra människors sexuella integritet.
När det gäller bevisbördan är det emellertid, i våldtäktsmål liksom i alla andra brottmål, åklagaren som ska bevisa att ett brott har begåtts. Att ändra bevisbördan i våldtäktsmål så att den tilltalade får ansvaret för att bevisa sin oskuld kan av rättssäkerhetsskäl inte komma i fråga. En utveckling där strävan efter att döma en våldtäktsman leder till att oskyldiga döms är självklart oacceptabel.
Som jag nämnt i tidigare frågesvar och interpellationer (bland annat fråga 2003/04:884 och interpellationer 2003/04:343 och 344) pågår ett omfattande arbete inom polisen med att förbättra den brottsutredande verksamheten så att exempelvis fler våldtäktsbrott kan lagföras. Polisen måste också verka för att korta genomströmningstiderna och minimera risken att viktig information försvinner på vägen. Inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med att analysera frågan om utökade möjligheter till användande av DNA-analyser som ett verktyg i den brottsutredande verksamheten. Regeringen har också satsat mycket stora ekonomiska resurser på polisen de senaste åren.
Brottsförebyggande rådet arbetar just nu med en undersökning för att analysera ökningen av antalet anmälda våldtäkter under 1990-talet. En rapport kommer att publiceras under 2004. Självfallet är också ökad kunskap om orsakerna till dessa brott liksom rättsväsendets bemötande av våldtagna kvinnor mycket viktiga frågor. Jag kommer därför att låta utreda bland annat hur personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp upplever brottsutredningen och den fortsatta rättsprocessen. I utredningen kommer också att ingå att överväga vad som kan göras för att minska påfrestningarna för målsäganden i rättsprocessen. Utredningen kommer att genomföras av jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström.
Anf. 155 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Jag får tacka justitieministern så mycket för svaret.
Det är en fråga som ständigt är aktuell, men emellanåt är den lite hetare. Så var läget när jag skrev interpellationen. Då fanns det ett stort reportage i tidningen med stora feta bokstäver om en kvinna som våldtogs. Jag läser ur detta. Det står: En man smög upp bakifrån och grep tag i kvinnan. Under hot släpade han med henne in i skogen. Där tvingade han av henne kläder och genomförde en fullbordad våldtäkt.
Här möter vi en "riktig" våldtäkt.
För att ha en motbild har jag med en liten notis. Den är inte riktigt lika stor. Det är inte lika stora rubriker och inte riktigt lika fet text. Det är ett annat ordval, och det är lite andra faktauppgifter som kommer med. Det gör att det uppstår lite frågetecken och en del tvekan. Man funderar på om det verkligen var en våldtäkt.
Dessa bilder matas vi med i medierna. Det är ingenting som du och jag kan göra någonting åt här och nu. Men problemet är att den här bilden även bär in i polis- och rättsväsendet.
I dagarna kom det en bok där man försöker att fokusera på våldtäktsmannen och vem det är som utför våldtäkter. Alltsomoftast ligger fokus på kvinnan och vad kvinnan ska göra för att inte bli våldtagen. Fokuseringen på männen och att de inte ska våldta är inte riktigt lika starkt, för att uttrycka det milt.
Jag skulle kort vilja kommentera svaret som jag har fått av justitieministern och ställa ett par frågor. Det handlar bland annat om den nya sexualbrottslagstiftningen, som självfallet är nödvändig. Det har vi sett med all tydlighet sett under den senaste tiden. I svaret står det att lagrådsremissen ska komma före sommaren 2004. Det skulle också vara intressant att höra något om tidsaspekten när den kan finnas i bruk. Vad ser du för tidsperspektiv när det gäller lagstiftningen?
Justitieministern tog också upp både genomströmningstiderna och arbetet med DNA-analyser. Det är också väldigt viktigt. Jag tycker att det är jättebra att detta är på gång. Centerpartiet står bakom att detta med DNA-analyser, att det ska gälla vid kortare strafftid och att man ska se över om även de som döms till rättspsykiatrisk vård ska finnas med i dessa register.
Det uppdrag som Claes Borgström har fått är otroligt positivt. Jag känner att ungefär de frågor som jag framförde när vi hade en aktuell debatt här i mars finns med i detta. Det ser väldigt positivt ut.
När det gäller bevisbördan känner jag att det blev ett väldigt markerat avslag och att det här inte är att tänka på. Jag hoppas att det beror på att jag har varit otydlig i min frågeställning när jag pratar om bevisbördan. Det handlar om samtyckesinvändning. Det känns orimligt att kvinnan har fått vända ut och in på både sig själv och sitt liv samtidigt som mannen hävdar att det var samtycke och det därmed faller. Jag skulle vilja ha en fördjupning på det området.
Anf. 156 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Våldtäkt är intrång med våld till det mest privata, mest sårbara och enligt mångas förmenande mest heliga delarna av människokroppen. Som sådan är den ett andligt brott likaväl som ett fysiskt. Våldtäkt är allt hat, förakt och förtryck av kvinnor i det här samhället koncentrerat i en handling. Gäng- eller gruppvåldtäkt är en särskilt brutal form av sexuellt övergrepp.
Denna text är hämtad från broschyren
Kyrkornas nej till våld mot kvinnor
.
Vad kan vi göra åt det ökade antalet våldtäkter i vårt samhälle? Det finns så många missuppfattningar och vanföreställningar när det gäller våldtäkt. Än i dag kan vi höra horribla åsikter som att kvinnor vill bli våldtagna och att våldtäkt är en handling av passionerat misstag.
Annika Qarlsson tar upp den juridiska aspekten i sin interpellation men även den misstro och den vanmakt som många kvinnor känner inför rättssystemet.
I det välbekanta Tumbamålet är det ingen tvekan om vem som är förloraren. Kvinnan har fått skyddad identitet och kan inte bo kvar. Männen återvänder som kungar till Tumba.
Min fråga till ministern är: Räcker det bara med en ändrad lagstiftning för att få ned antalet våldtäkter och öka respekten för andra människors sexuella integritet? Det handlar väl även om att granska hur män ser på kvinnor och sexualitet?
När antalet våldtäkter ökar innebär det även att förövarna och deras offer blir yngre. En färsk undersökning visar att varannan 18-årig tjej har råkat ut för att någon har tafsat på henne. Var tionde har mot sin vilja haft samlag, oralsex eller analsex.
I april påbörjade regeringen ett projekt Flicka. Detta projekt ska stärka unga tjejers självbild. De ska lära sig att sätta gränser och kunna värja sig inför reklamens sexistiska budskap. Det är ett bra projekt, men jag tror att vi också skulle behöva ett projekt Pojke. Där kunde man ta upp pojkarnas bild av flickor. Där kunde man ta upp frågor om sexualitet, ansvar, respekt och relationer. Där kunde man diskutera skillnaden mellan verkligheten och det som visas på porrfilm och i porrtidningar. Vi vet att killarna i Tumbamålet var uppväxta med porrfilm och gruppsex. Det var något helt normalt för dem.
Min fråga blir därför: Är ministern beredd att ta upp förslaget om projekt Pojke med barn- och familjeministern som ett komplement till den starkare lagstiftningen?
Anf. 157 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Det ökande antalet våldsbrott är oroande. Statistiken visar på en kraftig ökning. Särskilt allvarligt är det när kvinnor, unga som gamla, funktionshindrade och andra, blir utsatta för våld. Jag läste i dagens tidning att det finns en oro som ökar bland med medborgarna i Sverige. Någon har skrivit att fruktan oroar Sverige. Sverige är på väg in i en ny värld. Rädslan ökar.
Man visade också på att rädslan för att utsättas för våld har ökat sedan 80-talet. År 1981 var 12 % av kvinnorna mellan 25 och 44 år så pass rädda att de avstod från att gå ut på kvällen. År 2001 hade den siffran ökat till drygt 24 % enligt SCB. Vad den är i dag vet jag ingenting om. I en undersökning förra året ansåg 87 % av svenskarna mellan 18 och 55 år att polisen borde göra mer för att skydda allmänheten från våldsbrott.
Denna starka rädsla har en forskare på Uppsala universitet som heter Tomas Furmark relaterat till i en tidningsartikel. Han menar att den här rädslan leder till inskränkthet, att man börjar agera irrationellt och att man minskar sitt normala liv genom att man inte gör det man skulle kunna göra. Det är allvarligt.
I samband med den här diskussionen och debatten om våldtäkt skulle jag vilja ta upp att många unga kvinnor väljer att inte anmäla våldsbrott och våldtäkt. Jag var på ett besök på Alla Kvinnors Hus i Stockholm och mötte representanter från teamet för våldtagna. De sade att många kvinnor inte ens skulle tänka tanken att göra en anmälan. Det tycker jag är allvarligt och någonting som justitieministern har ett stort ansvar för. Det finns även uttalanden under våren från läkare som har avrått våldtagna att göra polisanmälan därför att risken för att man blir återtraumatiserad är så stor. Jag tycker att det är oerhört allvarligt om personer som jobbar professionellt med detta avråder människor från att göra polisanmälan. Jag tror inte att det finns någon annan uppfattning om detta.
Min fråga till justitieministern är: Vad kommer justitieministern att göra för att öka anmälningsbenägenheten? Det finns goda exempel inom vissa polismyndigheter som har speciella enheter där kompetent specialiserad personal tar upp anmälan och vidtar alla de initiala åtgärderna på en gång. Det finns även många myndigheter som inte har någon sådan speciell kompetens. Jag tycker att det i det avseendet finns mycket att göra.
Jag tycker till exempel att det är helt orimligt att en kvinna eller en man som utsatts för våldsbrott ska stå och göra en anmälan i en reception där andra människor finns med. Sådana fall måste kunna tas om hand på ett mycket bättre sätt. Jag tycker att det måste ske en förändring. Det ska inte vara slumpen som avgör om man får ett professionellt bemötande. Om man blivit utsatt för ett våldsbrott i Malmö är det mångdubbelt större chanser att gärningsmannen blir lagförd, och det har också RÅ visat i sina utredningar.
Jag undrar vad justitieministern tänker göra åt den här saken.
Anf. 158 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Jag ska försöka svara på samtliga frågor i tur och ordning.
Vi lägger fram lagrådsremissen före sommaren. Det går inte att helt exakt förutse hur arbetet kommer att fortgå - jag tänker på Lagrådets eventuella synpunkter - men vi hoppas att den därefter kan behandlas i riksdagen så fort som möjligt och träda i kraft kanske någon gång i början av nästa år.
Samtyckesfrågan har ju noga utretts, och jag förstår att det inte var omvänd bevisbörda som gällde utan den samtyckesdiskussion som fanns med i Sexualbrottskommittén, där man gjorde en mycket noggrann prövning och kom fram till att inte föreslå samtycke. Detta ställde sig samtliga partier bakom, och när ärendet gick ut till 66 remissinstanser var 65 negativa till det.
Anledningen var att man bland annat hade tittat på England och ansåg det här inte var bra därför att det satte ännu större fokus på målsäganden eller brottsoffret och även på det som man försöker komma ifrån, nämligen hur brottsoffret har betett sig före den eventuella våldtäkten - klädseln och så vidare.
Det var alltså vad man kom fram till. Oavsett det är det förstås nu helt omöjligt - och det har kanske inte heller påståtts - att man skulle stoppa den här lagen för att börja om igen. I så fall skulle man hamna flera år framåt i tiden. Jag tycker att det också finns fördelar, och jag vill inte avfärda den här lagen. Det finns säkert positiva skäl för den. Jag anser dock inte nu att det på något sätt ska påverka den här lagstiftningen utan det är en diskussion som får fortsätta, så får vi se vad det leder fram till.
Jag tycker att projektet Pojke låter intressant. Jag vill gärna ha en sådan diskussion, men jag behöver då lite mer material och kan inte svara närmare på det i den här interpellationsdebatten.
Lagstiftning är definitivt inte allt. Det behövs mera, men lagstiftning är viktig. Den påverkar attityder, men det måste vara en växelverkan mellan lagstiftning, rättsväsendets myndigheter och även på olika sätt hur vi kan agera. Det sätt att agera som vi nu har haft när vi ser att lagstiftningen kommer att kunna sjösättas här är att vi har givit uppdraget till Claes Borgström. Just de frågor som vi tar upp är de som Claes Borgström ska titta på, nämligen hur man ska få fler att över huvud taget göra anmälan och hur man ska få kvinnor att känna sig trygga i processen. Processen är i alla fall delvis, utöver att samhället har ett intresse av att lagföra skyldiga personer, till för brottsoffret. Om brottsoffret då känner sig kränkt är det naturligtvis ett misslyckande.
Just de här frågorna ska alltså Claes Borgström titta på. Hillevi Engström nämnde också vissa saker som säkert är intressanta för Claes Borgström att titta på. Det gäller så enkla saker som till exempel var anmälan görs. Men det här har vi precis presenterat, och det är inte ens formellt beslutat än - det ska göras i dagarna här - men det kommer förhoppningsvis att ge svar på flera av de frågor som tas upp här och som visar att det inte räcker med lagstiftning utan att det också handlar om hur det tillämpas i praktiken.
Anf. 159 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Jag tycker att det låter som ett spännande tidsperspektiv om vi ska lyckas få igenom det här i kammaren 2005. De synpunkter som jag tar upp om samtyckesinvändning ska självklart inte försena den här propositionen. Jag instämmer med justitieministern om att vi ska låta det här ha sin gång och fortsätta diskussionen.
Det som man har sett i England, där man säger att det är större fokus på brottsoffret, är självklart något att beakta, men som läget ser ut i Sverige i dag är det ju nästan omöjligt att föreställa sig att det skulle kunna vara mer fokus på det än vad det är i dag. Vi har låtit en jurist, Ulrika Andersson, gå igenom 80 hovrättsdomar. Hennes kommentar och slutsats var att när ett sexualbrott är begånget är man först och främst intresserad av vad offret har sagt och gjort, inte förövaren, och att det finns en grundläggande skillnad mellan lagtexterna om sexuellt våld och domstolarnas fokus.
Också det här är intressant. Vilket arbete görs i dag för att man ska förändra det här och för att få över fokus på det som faktiskt står i förarbetena till lagtexterna?
Ett annat inslag som också är viktigt är att när vi kommit fram till att vi har våldtäktsmän och efter mycket mankemang faktiskt lyckats få några av dem dömda ska de placeras någonstans och få behandling. Det är bara en fjärdedel eller 28-29 % av sexualbrottslingarna som placeras där man kan ge dem en bra behandling. Dessutom sker den behandling som kan ges på frivillig basis och är inte obligatorisk. Mellan 25 % och 90 % ingår i behandlingsprogram.
Många gånger säger man att det är lite svårt att veta om det varit fråga om våldtäkt eller inte. De som gått igenom hela behandlingsprocessen är dock mycket väl medvetna om att de har begått övergrepp, och de kan också lära sitt eget riskbeteende. När de väl släpps ut igen är de betydligt tryggare både för sig själva och för sin omgivning. Det skulle därför vara lite intressant att fundera på om denna typ av behandling inte borde vara obligatorisk. Är det något som är uppe till diskussion, eller hur tänker man i de här avseendena?
Jag förstår att en behandling är betydligt effektivare om det finns en motivation bakom deltagandet i den, men det finns i så fall möjlighet att börja med en motivationsbehandling. Jag skulle faktiskt ur ett lekmannaperspektiv kunna tänka mig att detta skulle ingå som ett obligatorium för den som har dömts för den här typen av brott.
Anf. 160 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Våld över huvud taget, inte bara i form av våldtäkt, har blivit ett stort problem i dagens svenska samhälle. Den som utsätts för våld lider både fysisk och psykisk skada, och det kan ge följder för ett helt människoliv. Jag tror att det är viktigt med en samlad bedömning i det här sammanhanget. Det behövs mer av förebyggande insatser och för stärkande av skyddet för de utsatta, och man bör ta hand om och rehabilitera dem som drabbas. Man bör bestraffa förövarna och försöka att ändra deras attityder. Det handlar om att vilja och våga se våldet i alla dess former och konsekvenser.
I ministerns svar finner jag följande ord: "Och så länge allvarliga övergrepp som våldtäkt sker är det viktigt att vi alla gör det som står i vår makt för att bekämpa dessa brott." Jag kan bara instämma i detta och göra det tillägget att området måste prioriteras. Vi behöver snabba beslut när det gäller lagstiftning, mera av satsningar på våldsförebyggande arbete samt ökat stöd till kvinnojourer som tar emot dem som utsätts för sexuella övergrepp. Det finns nämligen absolut ingen ursäkt för våldtäkt, varken alkoholism, drogmissbruk eller tillfällig förlust av kontrollen.
Anf. 161 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag tycker att det är positivt att Claes Borgström ska göra en utredning. Samtidigt finns det ganska många enkla saker som man kan göra redan i år. Det är till exempel rimligt att en kvinna eller en man som har utsatts för grovt våldsbrott får träffa en specialistutbildad polis när hon eller han ska göra en anmälan och att den genomförs i ett sammanhang med videoförhör, teknisk undersökning, rättsmedicinsk undersökning, vittnesförhör med mera.
Det gäller alltså ganska många enkla saker. Jag är kritisk emot att det under de senaste 10-20 åren, åtminstone såvitt jag kan överblicka, har gjorts så lite med enkla medel. Det görs förhållandevis lite, även om det på sina håll har blixtrat till och blivit väldigt bra resultat. Väldigt mycket beror på ledarskap och engagemang och på den vikt som tillmäts denna fråga.
Malmö har till exempel utmärkt sig med en väldigt aktiv polisledning. Det är också orimligt att det ska vara så stora variationer.
En utredning kommer att ta tid. Jag tycker ändå att det skulle vara viktigt att justitieministern på något sätt visade på att det är viktigt att det händer någonting inom det här området som är så pass akut. Det behöver inte dröja ytterligare två år innan de här förslagen kan implementeras. Sedan har vi nog ingen annan uppfattning än att det ska ske kompetent och så vidare, men bristen är ju när polisen inte har haft vidareutbildning eller att man inte har tagit frågan på allvar inom myndigheterna och prioriterat den. Jag skulle gärna vilja höra vad som händer på kort sikt innan Claes Borgströms utredning är klar.
Anf. 162 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Den första frågan gällde de rättsvårdande myndigheterna. Vi har givit uppdrag bland annat om att förbättra utbildningen som handlar om bemötande av brottsoffer och jämställdhet, och det är viktigt i just de här frågorna.
Det är Norrtäljeanstalten som arbetar med sexualbrottslingar, Annika Qarlsson, och man gör ett väldigt bra arbete. Det kan naturligtvis diskuteras om det ska vara obligatoriskt. Jag känner viss tveksamhet, kan jag säga, just med tanke på att jag tror att man för att lyckas måste vara motiverad. Det kan ju finnas någonting mitt emellan, det är jag fullt medveten om, men det kan alltså också kanske förstöra för dem som verkligen är motiverade om det ska gälla andra personer som inte har samma motivation. Låt mig i alla fall konstatera att man där gör ett väldigt bra arbete och gör det bland annat tillsammans med intresseorganisationer.
Jag tror att den här frågan prioriteras av alla partier. Vi prioriterar den, och andra partier gör det också. Det finns ingen skillnad här. Jag tror också att det finns få områden, om ens något, där det har hänt så mycket under de senaste åren, och det är just den utvecklingen som har skett här. Den här typen, det vill säga sexualbrott, kan man jämföra med till exempel mord, där det egentligen inte juridiskt sett har hänt mycket på många decennier, och det är ju en helt annan sak när det gäller den här typen av brottslighet.
Som sagt: Det här arbetet har just påbörjats. Formellt kommer Claes Borgström att få det här uppdraget inom de närmaste dagarna. Nu får Jämställdhetsombudsmannen det här. Det är naturligtvis inget som hindrar att vi har kontakt med honom, men det är klart att man inte kan ge något i uppdrag till Jämställdhetsombudsmannen och sedan göra det själv vid sidan om, utan det är nog bäst att han får det uppdraget. Sedan är det fritt att, också över partigränser, komma med de idéer som Hillevi Engström nämner. Jag själv kanske kommer med idéer också liksom Annika Qarlsson och andra. Det är inget som hindrar det. Det är heller inget som hindrar att det kommer förslag allteftersom. Jag är övertygad om att Claes Borgström kommer att uttala sig också under utredningstiden, som alltså ska vara drygt ett år.
Anf. 163 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Jag ber om ursäkt för min ouppmärksamhet.
Jag har två 13-åriga killar där uppe på åhörarläktaren, som jag hade med mig på tåget på vägen upp i dag. Jag satt och läste färdigt den där boken jag pratade om, Katarina Wennstams bok, och hade då självklart en fråga till de här killarna och till killen som gjorde lumpen som satt jämte mig, nämligen om hur en våldtäktsman ser ut. De hade lite svårt att svara på det, så jag har lovat att de ska få läsa boken här sedan. Jag tror att det är i de åldrarna som vi kan ha mycket intressanta diskussioner, vi föräldrar, med kanske i första hand våra pojkar.
Mina anteckningar här handlar om hur en våldtäktsman ser ut och om att som kvinna bli trodd i rättsväsendet. Jag tror att det arbete som Claes Borgström inleder kan hjälpa upp de bitarna. Någonstans handlar det om attityder och vad som sitter i väggarna, och det handlar väldigt mycket om en offentlig diskussion, här i kammaren, på tidningssidorna och i samtal med tonårssöner.
Min mamma brukar säga så här, även om hon inte är här nu: När en kvinna kan gå naken genom stan utan att någon ger sig på henne, då har det äntligen gått fram att vi kvinnor inte alltid är tillgängliga. Nu är det väl så att man kanske snarare skulle fundera på om hon fryser om hon skulle gå naken genom stan, i alla fall i dag, snarare än något annat. Men om man har det som något slags rättesnöre, att det är det vi ska uppnå, så kan vi se att det finns en hel del kvar att göra.
Jag ser också väldigt positivt på de initiativ som du har tagit i den här frågan.
Anf. 164 Thomas Bodström (S)
Herr talman! När vi har så unga intresserade åskådare ska jag ändå ge en slutreplik här.
Min uppfattning är att det inte går att se utanpå vem som är en våldtäktsman. En sådan kan ha vilket utseende som helst. Därmed inte sagt att vilken man som helst kan vara våldtäktsman. Det är trots allt ett ytterligt fåtal som ens kan tänka sig den tanken. Som sagt: Vi får arbeta vidare med de här olika sakerna.
Till slut vill jag kanske ändå avråda från exemplet på när vi kan känna oss trygga, nämligen att en kvinna går naken genom en stad, eftersom det kan vara ett brott från den kvinnan. Jag vill ändå upplysa om det. Jag ser det som min plikt som justitieminister!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.