Ofinansierade reformer
Interpellation 2006/07:462 av Ringholm, Bosse (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-04-03
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld
- 2007-04-04
- Svar fördröjt anmält
- 2007-04-11
- Sista svarsdatum
- 2007-04-23
- Besvarad
- 2007-04-24
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 3 april
Interpellation
2006/07:462 Ofinansierade reformer
av Bosse Ringholm (s)
till finansminister Anders Borg (m)
Den borgerliga regeringen kännetecknades under perioden 1991–1994 bland annat av att ett flertal skattesänkningar genomfördes utan att någon finansiering anvisades. Denna politik bidrog till den statsfinansiella och samhällsekonomiska kris som kännetecknade svensk ekonomi under en stor del av 1990-talet.
Trots att både den nuvarande statsministern och finansministern i olika sammanhang betonat vikten av att alla reformer finansieras och att så kallade dynamiska effekter inte används som täckmantel kommer regeringen att föreslå en till två tredjedelar ofinansierad skattereform, nämligen slopandet av förmögenhetsskatten.
Mot denna bakgrund vill jag fråga finansministern:
Vad är skälet till att finansministern har övergett principen om att reformer ska finansieras?
Avser finansministern att agera så att även framtida skattereformer kommer att vara delvis ofinansierade?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:462
Webb-tv: Ofinansierade reformer
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:97 Tisdagen den 24 aprilProtokoll 2006/07:97 6 § Svar på interpellation 2006/07:462 om ofinansierade reformer
Protokoll från debatten
Anf. 27 Anders Borg (M)
Herr talman! Det är bra att vi får den här diskussionen om inkomstskillnaderna, och jag är rätt säker på att vi kommer att fortsätta att föra den med tanke på det intresse som finns för frågan. Jag tror att den kommer att vara ett av de viktiga skälen till att vi får en borgerlig regering 2010. Vi kommer naturligtvis inte att ha löst frågan om full sysselsättning under en mandatperiod, utan vi behöver kanske en åtta- eller tolvårsperiod till att hantera den.
Det jag försöker säga är att rättvisa bygger på jobb. Det är förutsättningen. Minskad arbetslöshet och ökad sysselsättning leder till att inkomstskillnaderna i samhället minskar. Det leder till att fler människor får den trygghet det innebär att kunna försörja sig själv på eget arbete. Då säger Bosse Ringholm: Förklara nu hur ni kan vidta en åtgärd som slopandet av förmögenhetsskatten, som leder till ökade klyftor. Det är av samma skäl som den socialdemokratiska regeringen hade beträffande arvs- och gåvoskatten. Man gjorde bedömningen att skatter kunde undvikas genom skatteplanering, och man bedömde att slopandet var nödvändigt för att förbättra villkoren för företagandet. Det är åtminstone det som sägs i propositionen.
Samma sak gäller här. Vi vet att de allra rikaste har undkommit förmögenhetsskatten. Vi vet att pengar flytt Sverige. Vi vet att mer pengar i Sverige leder till fler investeringar och fler företag. Den enkla logiken är att vi behöver fler entreprenörer i Sverige - fler som introducerar nya produkter, fler som investerar, fler som omorganiserar, fler som skapar förutsättningar för jobb. Det är syftet med den här regeringens politik.
Jag inser att Bosse Ringholm och jag kommer att ha olika syn på detta, men vår tanke är att jobb och sysselsättning skapar rättvisa. Man kan inte komma ifrån att problemet under de senaste tolv åren varit att inkomstskillnaderna och förmögenhetsskillnaderna ökat eftersom vi inte haft tillräckligt många människor i arbete.
I detta anförande instämde Gunnar Andrén (fp).
Anf. 28 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Bosse Ringholm har för det första frågat mig vad skälet är till att jag har övergett principen om att reformer ska finansieras. För det andra undrar han om jag avser att agera så att även framtida skattereformer kommer att vara delvis ofinansierade.
Regeringen har inte övergett principen om att reformer bara ska genomföras om det offentligfinansiella och ekonomiska läget så tillåter.
Efter reformerna i budgetpropositionen för 2007 och i 2007 års ekonomiska vårproposition är sparandet under perioden 2007-2010 i genomsnitt 2,5 procent av bnp. Det innebär att målet om 1 procent av bnp i genomsnitt över konjunkturcykeln respekteras med bred marginal. Faktum är att sparandet 2010 väntas vara det högsta sedan år 2000.
Därmed har jag egentligen svarat på Bosse Ringholms båda frågor. Låt mig understryka att reformutrymmet hela tiden kommer att prövas mot det offentligfinansiella och ekonomiska läget. Till exempel är det av stor vikt att föra en ansvarsfull finanspolitik så att ekonomin inte överhettas av alltför stora stimulanser. Ordning och reda i de offentliga finanserna är för denna regering ett mål i sig.
Låt mig avslutningsvis också konstatera att strukturellt riktiga ekonomisk-politiska reformer - reformer som höjer tillväxt och sysselsättning på lång sikt - för med sig det positiva att de skapar större reformutrymmen i framtiden. Det är mot denna bakgrund vi prioriterar åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta och driva företag.
I budgetpropositionen inledde regeringen denna politik bland annat med inkomstskattereformen som gör det mer lönsamt att arbeta och med att arbetslinjen tydliggjordes i arbetslöshetsförsäkringen. I vårpropositionen går vi nu vidare med ett omfattande reformpaket. Det ska bli enklare och mer lönsamt att starta företag. Kapitalförsörjningen till företagen tryggas genom att vi avskaffar förmögenhetsskatten. Åtgärder inriktas mot att förstärka integrationen av personer med utländsk härkomst. Ytterligare åtgärder inriktas mot att bekämpa arbetslösheten bland unga och bland dem som står långt från arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att denna politik kommer att leda till att det går att kombinera både långsiktigt hög tillväxt och sysselsättning och god ordning i de offentliga finanserna.
Anf. 29 Anders Borg (M)
Herr talman! Perioden 1991-1994 var ett mörkt kapitel i svensk historia, framför allt i svensk ekonomisk och politisk historia. Den dåvarande regeringen under Carl Bildts ledning förde Sverige in i ett ekonomiskt moras. Vi hade sämre statsfinanser, sämre offentliga finanser, än någonsin tidigare och en växande statsskuld som det tog många år att vända utvecklingen av.
Mot den bakgrunden är det förståeligt att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och andra moderater inför valet 2006 sade: Vi moderater tar nu avstånd från den gamla borgerliga politiken. Vi vill ha ett nytt synsätt, och i likhet med Socialdemokraterna vill vi att offentliga reformer - skattesänkningar eller utgifter - ska finansieras. Vi ska inte ha den typ av underskott som den borgerliga regeringen hade i början av 90-talet.
Det var ju så i början av 90-talet att den dåvarande regeringens finansminister ständigt kördes över, då också, av de borgerliga partiledarna i regeringen, och den ena ofinansierade reformen efter den andra lades fram. När Moderaterna inför det senaste valet försökte göra gällande att de nu hade ändrat strategi, att de lärt sig läxan från början av 90-talet, var det ett friskhetstecken. Men den läxan glömdes ganska snabbt bort.
Redan i höstas kunde man i den nya regeringens första budgetproposition ana att man hade börjat tulla på principen att reformer ska finansieras. Det fanns många tveksamheter i förslagen, och vi kan nu se fullt ut - det är därför jag ställt frågorna till Anders Borg - att exempelvis slopandet av förmögenhetsskatten inte finansierats mer än till en mycket liten del, kanske en tredjedel.
Det innebär att Nya moderaterna är tillbaka i de gamla moderaternas ekonomiska politik. De gjorde en kort sväng då de tyckte att reformer och skattesänkningar skulle betalas. Den regeln gäller inte längre.
Jag har ställt interpellationen mot bakgrund av att den nya regeringen borde ha lärt sig inte minst av vad som hände ute i Europa runt 2000. Anders Borg vet naturligtvis om det. Runt 2000 var det rader av borgerliga regeringar som gjorde på det sätt som nu den borgerliga regeringen i Sverige börjar göra. Det var högkonjunktur 2000 liksom i dag. Man ansåg att man badade i pengar och vräkte ut pengar på skattesänkningar för företag, individer och kapitalägare och på annat sätt.
De flesta länder i Europa hamnade i stora ekonomiska svårigheter. Det var några få länder som inte försatte sig i den situationen. Det var Sverige, Danmark, Finland, Storbritannien och kanske något till. Men i Italien, Frankrike och många andra länder blev det stora ekonomiska problem som tog år att reda ut och som fortfarande drabbar dessa länder.
Jag antar att Anders Borg och Reinfeldt hade den kunskapen när de försökte lägga om den moderata politiken för ett par tre år sedan. Därför är det förvånande att den moderata politiken är på väg tillbaka till de gamla moderaternas linje med stora ofinansierade reformer och skattesänkningar.
Jag har ställt två frågor. Den första är varför man nu lämnar den princip man säger sig omhulda. Detta visar förslaget om förmögenhetsskatten, eftersom man inte finansierar det fullt ut. Den andra handlar om konsekvensen av denna politik i fortsättningen. Det som nu görs kommer att drabba inte minst dagens ungdomar mycket hårt om ett par tre år. Regeringen flaggar själv för det genom sin prognos om kraftigt höjda räntor.
Anf. 30 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Bosse Ringholm för fram en viktig frågeställning. Det är bra att vi i Sveriges riksdag har en stark uppbackning från många partier för att det ska vara överskott i de offentliga finanserna. Det vore bra om Socialdemokraterna ställde sig bakom överskottsmålen också för de kommande åren och i sin kommande motion klargjorde att man vill fortsätta att amortera på den offentliga skuldsättningen och förstärka de offentliga finanserna. Det skulle jag välkomna.
Jag skulle naturligtvis också välkomna om man i alla de förslag som läggs fram i den motionen har motsvarande finansieringsförslag. Det vore något av en nyhet, eftersom vi under de år vi har haft socialdemokratiska regeringar i genomsnitt har sett ofinansierade förslag på ungefär 30 miljarder per år sedan 1998, om man får tro de sammanställningar som finns. De har varit ofinansierade i den meningen att motsvarande förändring av inkomst- eller utgiftsregelverket inte har skett. Siffran ligger någonstans mellan 225 och 250 miljarder.
I det perspektivet framstår det här som en av de minst ofinansierade budgetarna. Av de 20 miljarder vi såg i försvagning under 2007 stod den socialdemokratiska regeringen för ungefär 16-17. Det vi bidrog med var ytterligare några miljarder. Huvudparten var alltså ett arv från den socialdemokratiska regeringen.
Jag skulle gärna vilja redovisa för riksdagen hur det ser ut i budgeten. Vi går från ett strukturellt sparande på 1,6 procent 2006 till 1,9 procent 2007. Det slutar på 3,2 procent 2010. Vi har en budgeteringsmarginal som uppgick till 11,8 miljarder för 2006. Det är mer än det någonsin har varit sedan 2000. Jag ska inte läsa upp budgeteringsmarginalen för varje år, men det är dubbelt så mycket som det var de bästa åren under den socialdemokratiska regeringstiden. Vi har stora överskott i staten, väsentligt större än de stora underskott vi såg i staten i början av 2000-talet. Jag ska inte säga att jag tycker att det var fel att vi hade vissa underskott i staten då, för vi hade överskott i andra delar och det var en svag ekonomi. Men det vi nu har är en av Europas tre starkaste offentliga budgetar. Vi har stora överskott och vi har en snabb nedamortering, dubbelt så snabb som Socialdemokraternas under deras fyra senaste år.
Naturligtvis borde vi alla glädjas åt att denna regering tar så stort ansvar för de offentliga finanserna. På det sättet är det naturligtvis glädjande att Bosse Ringholm för den här diskussionen, så att vi ser till att det offentliga strålkastarljuset vilar på de offentliga finanserna. Jag ska gärna försöka bidra till att även den socialdemokratiska budgetmotionen belyses på det sättet, därför att det är viktigt att vi noggrant kontrollerar, granskar och följer hur det går med de offentliga finanserna. Sköter vi inte dem kommer välfärden att sitta trångt när det blir lågkonjunktur, och då kommer också ungdomar och pensionärer att sitta trångt.
Jag kommer att göra mitt yttersta för att vi år efter år ska redovisa överskott som gör att vi klarar av att hålla god ordning på de offentliga finanserna. Det vore glädjande om Socialdemokraterna kunde stötta den ambitionen och också kunde redovisa en egen politik där man tydligt kan se att varje förslag redovisas i enlighet med det sätt som Bosse Ringholm argumenterade för.
Anf. 31 Anders Borg (M)
Herr talman! Det är ett faktum att Socialdemokraterna har fått bedriva ett enormt saneringsarbete under hela 90-talet efter den borgerliga regeringens ekonomiska fiasko mellan 1991 och 1994. Det kan inte Anders Borg resonera bort. Vi hade en jättestor statsskuld, skenande utgifter, höga räntor och en rad obalanser i ekonomin. Det tog tio år för den socialdemokratiska regeringen att komma till rätta med de obalanser i ekonomin som de borgerliga hade skapat. Vi var väl medvetna om att man inte ska göra som den borgerliga regeringen nu gör: sjösätta ofinansierade skattesänkningar under brinnande högkonjunktur.
Det intressanta med Anders Borgs interpellationssvar, och även hans replik, är att han inte på något vis förnekar att den förmögenhetsskattesänkning som regeringen föreslår till två tredjedelar är ofinansierad. En liten del är finansierad, men till två tredjedelar är den ofinansierad.
Det är precis detta man gjorde ute i Europa runt 2000. Det ledde till stora ekonomiska problem i Frankrike, Italien, Tyskland och rader av andra länder. Nu upprepar den borgerliga regeringen den politiken, fast man vet vilka konsekvenser den får.
Jag är förvånad över att de så kallade Nya moderaterna bara efter några månader i regeringsställning övertar de gamla moderaternas politik. De gamla moderaternas politik prövades ju i början av 90-talet i Sverige med ekonomisk kris och kaos som resultat.
De nya moderaterna sade för ett par år sedan: "Vi har lärt oss läxan. Vi ska tänka om nu. Vi ska inte göra så en gång till." Men de hinner inte mer än in i regeringsställning innan de börjar om och gör samma misstag en gång till.
Om man har ett överskott ett högkonjunkturår, som 2006 eller 2007, kan det falla mycket snabbt när konjunkturen förändras. Anders Borg är väl medveten om det. Så var det i början av 2000-talet. Den socialdemokratiska regeringen kunde då redovisa ett överskott på 5 procent. Men när lågkonjunkturen kom ute i Europa föll det ihop ganska snabbt. Just därför ska man inte gå in med ofinansierade skattesänkningar, i varje fall inte i ett sådant här konjunkturläge. Det kan möjligtvis försvaras när det är lågkonjunktur, men inte i det här läget.
Ändå har Anders Borg och regeringen övergett det som Nya moderaterna ansåg för några månader sedan. Man har återgått till de gamla moderaternas ekonomiska politik. Det kommer att vara förödande för framför allt unga människor. Regeringen spår nu själv att räntorna kommer att stiga minst 1 procent mer än till och med Riksbanken tror. Det är en konsekvens av regeringens politik.
De människor som tror att de nu får lite mer pengar i fickan därför att fastighetsskatten ska göras om kommer ganska snart att upptäcka att de har blivit gruvligt lurade. De kommer att förlora på affären, förlora på ekvationen. Många av de 40 procent som inte ens får någon fastighetsskattesänkning kommer också att få höjda boendekostnader åren framöver.
Framför allt är det ungdomar som ska skaffa sig sin första bostad, som kanske köper bostadsrätt eller småhus, som kommer att drabbas av en politik där ofinansierade skattesänkningar höjer trycket i vår ekonomi och leder till att Riksbanken tvingas höja räntan snabbare än beräknat.
Den politiken, Anders Borg, prövades i Sverige i början av 1990-talet och misslyckades. Den politiken prövades i början av 2000-talet i flera borgerligt styrda länder och misslyckades. Varför ska ni nu upprepa misstaget, Anders Borg?
Anf. 32 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! I min första budgetdebatt konstaterade jag att Göran Persson, liksom också naturligtvis Bosse Ringholm, har gjort ett hedervärt arbete med de offentliga finanserna och lämnat dem efter sig i gott skick. Det har jag också upprepat i den senaste budgetdebatten, och jag kan gärna säga det igen. Det är naturligtvis något som Socialdemokraterna ska ha heder av.
Sedan kan vi diskutera vad det var som sanerades. Man kan läsa Kjell-Olof Feldts memoarer och kanske få en bild av att något medansvar kanske även fanns hos socialdemokratiska regeringar för det som förutvar under 80-talet. Det slutade i svårartad kris för den svenska modellen som det tog lång tid och mycket mödosamt arbete att sanera.
Socialdemokraterna hade börjat sanera budgeten. Men vad gäller utanförskap, arbetslöshet och sysselsättningsgrad återstår det arbetet att göra. Vi har inlett det. Vi ska tillbaka till full sysselsättning, och det ska vi bygga på fast grund.
När det gäller ofinansierade skattesänkningar blir diskussionen lite som en spegelbild av diskussionen och fördelningseffekterna. Först har vi en socialdemokratisk regering som i genomsnitt genomför ofinansierade utgifter på 30 miljarder. En stor del av det var en kompensation för egenavgiften. Jag skulle säga att det var en klok åtgärd. Det ökade lönsamheten i att arbeta för dem som var på arbetsmarknaden. Man genomförde också sänkt arvs- och gåvoskatt år 2005.
Det var uppenbarligen helt fel att sänka skatten med jobbavdraget år 2007 men helt rätt att införa en kompensation för egenavgiften. Det är helt fel att avskaffa förmögenhetsskatten men helt rätt att ofinansierat sänka arvs- och gåvoskatten. Jag kan inte riktigt se att logiken ser ut på det sättet.
Det är bra att vi har ett stramt budgetramverk i Sverige. Vi lägger i vårpropositionen fram ett antal förslag där vi tydliggör överskottsmålet, kopplingen mellan överskottsmålet och utgiftstaken, utgiftstakens nivå och att de ska vara fallande och att vi genomför fleråriga utgiftstak. Vi gör en övergång med ytterligare bruttoredovisning.
Det ska bli intressant att se om Socialdemokraternas vurm om de offentliga finanserna också kommer att återspeglas i budgetmotionerna, om vi får se ett tydligt ställningstagande för ett stramt ramverk, för stora överskottsmål och en politik som också i opposition kan visas genomräknad hålla måttet. Det skulle visa att man står fast vid att det inte ska slarvas med budgetramverket.
Jag tycker dock att vi för en mycket ansvarsfull ekonomisk politik. Om vi skulle räkna om det i PPM-termer handlar det om överskott på nära nog 3 procent av bruttonationalprodukten och uppemot 4 procent i slutet av mandatperioden.
Jag får angrepp från andra än Bosse Ringholm som anser att jag är någon sorts överskottssocialist för att jag vill ha de överskotten. Jag anser att de är befogade. Vi ska inte vara i en situation där vi blir skuldsatta. Vi ska ha en situation där vi bygger svensk välfärd och svenska jobb på en solid grund. Det innebär bland annat att vi har mycket god ordning i våra finanser.
Jag välkomnar naturligtvis att vi tar en diskussion om det vid varje budget och att vi kan återkomma till det när vi har sett den socialdemokratiska motionen.
Anf. 33 Anders Borg (M)
Herr talman! Jag har påmint Anders Borg om att den dåvarande borgerliga regeringen i början på 90-talet liksom många borgerliga regeringar i början på 2000-talet misslyckades med sin ekonomiska politik just därför att de använde sig av stora ofinansierade skattesänkningar.
Anders Borg säger ingenting om att han har lärt sig något av det. Jag hoppas att han har lärt sig något av det. Det är inte bra om vi en tredje gång ska behöva se det i europeisk ekonomi. Det drabbade Sverige första gången. Det drabbade tyska, italienska och franska invånare förut, fransk och tysk ekonomi och så vidare, den andra gången i början på 2000-talet. Det kommer nu att drabba svensk ekonomi nästa gång om några år om man fortsätter med ofinansierade skattesänkningar.
Anders Borg säger inte emot mig när jag säger: Ni har inte finansierat förmögenhetsskattesänkningen fullt ut. Ni har finansierat en tredjedel. Men två tredjedelar är ofinansierat. Han säger inte emot mig. Han säger: Det är väl kanske sant, men det har också hänt någon gång tidigare. Det kan hända att det har hänt någon gång tidigare. Men det är fråga om i vilken konjunktursituation man befinner sig i.
Om man mitt i brinnande högkonjunktur börjar med ofinansierade skattesänkningar - avskaffandet av förmögenhetsskatten är den första, och den kan följas av andra - spär man på den ekonomiska hettan. Det är därför i varje fall regeringens ekonomer räknat ut att räntorna kommer att stiga kraftigt åren framöver. De kommer till och med att stiga kraftigare än i den bedömning som Riksbanken gör för närvarande. Det är inte vad den ekonomiska politiken ska användas till just nu.
Det verkar inte som om de "nya moderaterna" här lärt sig någonting av de gamla moderaternas politik när de nu plötsligt tar tillbaka de gamla moderaternas politik. För två år sedan, för ett år sedan, predikade Anders Borg att de gamla moderaterna hade fel i sin ekonomiska politik. Men nu gäller de gamla moderaternas ekonomiska politik på nytt igen.
Det är vad som är så förfärande för Sverige och inte minst för svenska ungdomar. De behöver på nytt riskera att hamna i en situation där de får stora underskott i budgeten och stora räntehöjningar.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.