möjligheter att ingripa mot kränkningar i skolan

Interpellation 2003/04:261 av Leijonborg, Lars (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-01-30
Anmäld: 2004-02-03
Besvarad: 2004-02-12
Sista svarsdatum: 2004-02-13

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 januari
Interpellation 2003/04:261
av Lars Leijonborg (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om möjligheter att ingripa mot kränkningar i skolan

Förra veckan inträffade på nytt en uppmärksammad händelse som påminner om bristen på trygghet och arbetsro i många svenska skolor. Skyddsombudet tvingades stoppa undervisningen på Bläshammar skola utanför Varberg. Orsaken var att en grupp tonårspojkar misshandlade andra elever och att hela situationen på skolan till sist blev ohanterlig. Fallet är ingalunda unikt. Arbetsmiljön har länge varit ett stort problem i många skolor.

Rektorer och lärare har i dag svårt att göra något åt mobbningen och stöket i skolorna, eftersom lagstiftningen inte lämnar särskilt många handlingsalternativ. Inte ens när problemet lyfts till den kommunala nivån finns det särskilt mycket att göra. När Folkpartiet aktualiserade möjligheten att i extrema fall flytta mobbare till en annan skola reagerade den dåvarande skolministern starkt med sitt berömda utbrott: "Jag ryser, jag ryser". Den mera officiella socialdemokratiska reaktionen har varit att hänvisa till att Skollagskommittén haft i uppdrag att se över också dessa frågor.

Det står nu klart att Skollagskommitténs förslag inte är så mycket att hoppas på. I stället för att införa disciplinära åtgärder som varning eller tillfällig avstängning föreslår kommittén att möjligheterna att ingripa ska minskas genom att kvarsittning avskaffas! När det gäller den mest akuta bristen i nuvarande skollag, att det inte görs tydligt att man får flytta mobbare, föreslår kommittén ingen förändring, trots att det råder stor oklarhet om hur dagens lagstiftning ska tolkas. Ett fall där en mobbare flyttats har nu överklagats till Regeringsrätten.

Folkpartiets ledamot i Skollagskommittén har reserverat sig mot de föreslagna försvagningarna på det disciplinära området. Mer förvånande är kanske att även Statens skolverk i sitt remissvar efterlyser skärpta disciplinära åtgärder. De skriver ordagrant att "det bör övervägas om bestämmelserna om rektors respektive lärares möjligheter att vidta åtgärder för att bl.a. skapa trygghet och studiero för eleverna bör skärpas".

Det borde nu stå klart också för regeringen att Skollagskommitténs förslag till förändring av lagstiftningen på arbetsmiljöområdet är otillräckligt och att andra förslag måste läggas fram snarast. Både lärare och elever utsätts för våld och kränkningar samtidigt som statsmakterna verkar vilja göra det svårare att ingripa mot dem som bråkar och stör.

Mot denna bakgrund vill jag fråga utbildningsminister Thomas Östros:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att förhindra våld och kränkningar i skolan?

Delar statsrådet Skolverkets uppfattning att rektorers och lärares möjligheter att ingripa vid disciplinproblem bör skärpas?

Debatt

(9 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2003/04:261

Webb-tv: möjligheter att ingripa mot kränkningar i skolan

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2003/04:68 Torsdagen den 12 februariProtokoll 2003/04:68 4 § Svar på interpellation 2003/04:261 om möjligheter att ingripa mot kränkningar i skolan

Protokoll från debatten

Thomas Östros (S)

Anf. 1 Thomas Östros (S)

Herr talman! Lars Leijonborg har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att förhindra våld och kränkningar i skolan samt om jag delar Skolverkets uppfattning att rektorers och lärares möjligheter att ingripa vid disciplinproblem bör skärpas. Låt mig börja med att slå fast att alla har rätt att bli behandlade med respekt för sin person såväl i skolan som utanför. Arbetet med att motverka och förebygga kränkande behandling är en viktig uppgift för utbildningssystemet. Det handlar både om att ge kunskap om innebörden av demokrati och om mänskliga rättigheter samt att omsätta kunskaperna i praktisk handling. Det ska råda studiero i skolan. Vuxna får aldrig abdikera från sitt ansvar. Om mobbning ändå förekommer krävs snabba och tydliga insatser, i första hand för att skydda dem som är utsatta. Lärarna ska mötas med respekt för sin professionella kompetens i sitt svåra yrke. Tyvärr förekommer det att elever i skolan utsätts för kränkningar, trakasserier och diskriminering. Det visar en rapport som Skolverket redovisade i november 2002. Rapporten innehåller en kartläggning av förekomsten av rasism, etnisk diskriminering, sexuella trakasserier, homofobi och könsrelaterad mobbning bland elever i skolan. De flesta kränkningarna utförs av elever mot andra elever. Men elever blir också kränkta av lärare och annan personal på skolan. Kartläggningen visade att verbala kränkningar är ett vanligt inslag i ungdomarnas miljö. De handlar oftast om kränkningar av etnisk eller av sexuell karaktär. Regeringen har de senaste åren gjort en mängd insatser för att stödja skolor och kommuner i arbetet mot våld och kränkningar. Utbildningsdepartementet drev under åren 2001-2002 en kampanj mot mobbning, Tillsammans. Syftet med projektet var att samla alla goda krafter och att lyfta fram och visa på de goda exemplen och de olika arbetssätt som används ute på skolorna. Alla skolor ska ha ett handlingsprogram för att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling. I december 2003 redovisade Myndigheten för skolutveckling ett regeringsuppdrag om att lyfta fram exempel på handlingsprogram och arbetssätt mot kränkande behandling i stödmaterialet Olikas lika värde . Myndigheten identifierar faktorer som motverkar kränkande behandling och stärker arbetet med en god social miljö. Ett antal konkreta hållpunkter som ett handlingsprogram bör innehålla räknas upp. Stödmaterialet tar även upp gällande lagar och förordningar samt frågor kring polisanmälningar och anmälningar till socialtjänsten. Myndigheten håller nu på att ta fram allmänna råd för skolornas arbete med att motverka alla former av kränkande behandling. Dessa beräknas bli klara under våren 2004. Det är av yttersta vikt att även eleverna själva engageras i arbetet med att förhindra och förebygga alla former av kränkande behandling. Sveriges elevråd och Elevorganisationen har med stöd av regeringen tagit fram materialet Välkommen till gymnasiet för att inspirera till aktiviteter som främjar gemenskap i samband med terminsstart och avslutningar. En pågående utredning, Skolansvarsutredningen (dir. 2003:114), har regeringens uppdrag att lämna förslag till en lagstiftning som främjar lika rättigheter och motverkar diskriminering och annan kränkande behandling inom skolväsendet. Utgångspunkten för utredningen är att skydd ska finnas mot diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder och mot annan kränkande behandling. Utredningsuppdraget ska i väsentliga delar redovisas senast den 30 april 2004. Interpellationen tar upp "disciplinära åtgärder som varning eller tillfällig avstängning". Möjligheten till avstängning finns redan i dag i gymnasieskolan. I grundskolan är detta inte en möjlig åtgärd eftersom eleverna har skolplikt. Däremot finns möjligheten att flytta en elev om han eller hon kan få nödvändigt stöd på en annan skola. Skollagskommittén föreslår att kommunen dessutom ska kunna placera en elev vid en annan skolenhet om det finns särskilda skäl. Kommittén har som exempel tagit upp att hänsyn till övriga elevers rätt till en trygg skolmiljö kan tvinga skolan att flytta en elev till en annan skolenhet. De nuvarande bestämmelserna om disciplinära åtgärder mot elev räknar upp ett antal detaljerade åtgärder. Kommitténs förslag om arbetsmiljön i skolan innebär att läraren får vidta nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs uppträdande. Förslaget visar en tilltro till att professionen kan avgöra vilka åtgärder som ska vidtas. Jag är ännu inte beredd att i detalj uttala mig om de exakta formuleringarna i den nya skollagen men målet är en skola som erbjuder en god lärandemiljö och där alla kan känna trygghet och få studiero. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med anledning av Skollagskommitténs förslag senast i juni 2005.

Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 2 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Häromveckan hände det igen. En grupp elever hade terroriserat sina kamrater så mycket att skyddsombudet vid en skola i Varberg bedömde att hela skolan måste stängas. Vi har ju vant oss vid den typen av nyheter på senare år. Detta är ett utslag av att arbetsmiljön i skolan tyvärr inte är så trygg och studieinriktad som vi skulle önska. Vi har tagit fram siffror från Skolverket som visar att Skolverket allt oftare anmärker på skolor för att de inte gör tillräckligt för att stödja mobbade elever. För fem år sedan - ungefär när statsrådet Östros kom till Utbildningsdepartementet - anmärkte Skolverket i sju fall på kommuner för att de inte hade gjort tillräckligt för att stötta mobbade elever. Under de två senaste åren, 2002-2003, var antalet över 70. Statsrådet säger i sitt svar att regeringen gör olika saker för att stödja kommunerna i deras arbete för att komma till rätta med dessa problem. Men det är tyvärr inte hela sanningen. På många skolor känner man att man inte har de befogenheter som krävs för att hantera allvarliga ordningsstörningar. På sistone har den sensationen inträffat att Skolverket, som ju hittills i tävlan med departementet har varit flummeriets främsta bastion i Sverige, i sitt remissvar över Skollagskommitténs betänkande säger att det bör övervägas att rektorer och lärare bör få utökade befogenheter just för att komma till rätta med den här typen av problem. I svaret säger statsrådet att man har tagit fram ett material där man informerar om gällande lagar. Sådant kan låta bra, men sanningen är ju att gällande lag i fråga om flyttning av en elev mot dennes vilja är mycket oklar. Det finns ett fall som har behandlats sedan lång tid tillbaka i domstolarna, och det ligger nu hos Regeringsrätten. Lägre instanser har dömt i olika riktningar. Det råder i Skol-Sverige i dag en mycket stor osäkerhet om vad som gäller på det här området. Skollagskommitténs majoritet gör ingenting för att reda ut den oklarheten. Jag tycker att statsrådets position när det gäller tillfällig avstängning är väldigt egendomlig. Är det bättre att 400 elever stängs av i två dagar och vi förlorar 800 skoldagar än att kanske två elever stängs av i fyra dagar och vi förlorar åtta skoldagar totalt sett? Jag tycker att det är hyckleri att säga att det är tillåtet att förvägra 400 elever dess undervisning enligt arbetsmiljölagen, men inte att det skulle vara tillåtet att stänga av en högstadieelev som har betett sig hotfullt och våldsamt mot sina kamrater i kanske fyra fem dagar för att se till att arbetet kan bedrivas. Hur känns det att under sin tid som statsråd ha upplevt en tiodubbling av antalet anmärkningar mot skolor? Är statsrådet verkligen mindre benägen än Skolverket att ge lärare och rektorer utökade befogenheter?

Sten Tolgfors (M)

Anf. 3 Sten Tolgfors (M)

Herr talman! Mobbning är kanske det allvarligaste folkhälsoproblemet för barn och ungdomar. 100 000 barn, motsvarande en hel årskull, är drabbade i den svenska skolan. Därtill kommer syskon, föräldrar, farmor och farfar, mormor och morfar. Det är kanske en halv miljon svenskar som löpande är berörda. Det är inte acceptabelt att skolministern via skolplikt ålägger tusentals barn och ungdomar att vistas i en miljö där deras säkerhet inte kan garanteras. Det är heller inte acceptabelt att tusentals barn lider i onödan. Det går att göra så mycket mer för att stoppa mobbningen. Dagens debatt mellan Thomas Östros och Lars Leijonborg visar just varför inte tillräckligt görs. Det är väl känt vad som borde göras. Skolministern väljer att avstå. Lars Leijonborg återkommer till att mobbare, inte offren, ska kunna flyttas. Det är fullkomligt självklart, men det är också fullkomligt otillräckligt. Folkpartiet har i utbildningsutskottet inte ett enda konkret förslag på åtgärder för att förebygga eller stoppa mobbning. När Lars Leijonborgs avstängning väl är över kvarstår problemen i skolan eftersom man inte har löst de strukturella sociala problemen. Det räcker inte att vilja väl, men det är nödvändigt att vilja väl. Insatserna mot mobbning måste bygga på kunskap och forskning. Om alla skolor använde forskningsbaserade åtgärdsprogram beräknas mobbningen kunna halveras på ett par år. Det skulle innebära att 75 000 barn - offer och förövare - skulle kunna befrias från mobbningen, men det sker inte. Vi kräver från moderat sida ett nationellt åtgärdsprogram mot mobbning och skolvåld. Det innehåller bland annat: Kunskap om forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning bör snarast börja spridas till Sveriges alla skolor. Samtidigt som vi ser mycket goda effekter av dessa forskningsbaserade program har det nämligen visat sig att hemsnickrade åtgärdsprogram på skolor till och med kan bidra till att öka mobbningen med en tredjedel - likväl får de användas. Myndigheten för skolutveckling bör ges i uppdrag inte bara att informera om arbete mot mobbning så där i allmänhet, som regeringens nuvarande linje är, utan låta forskningsmässigt utvärdera och verifiera olika åtgärdsprograms effektivitet. I den redovisning som Thomas Östros nyss hänvisade till sägs uttryckligen att myndigheten inte värderar kvaliteten i de program mot mobbning som speglas i skriften. Detta är fullkomligt bakvänt. Hur kan man utveckla skolan eller ens göra anspråk på det, utan att utvärdera de metoder som används? Dagens arbete mot mobbning under Thomas Östros ledning är ett skott i mörkret. Vi anser också att landets samtliga skolor på sikt bör åläggas att använda ett forskningsbaserat åtgärdsprogram mot mobbning. Då kan skolans lägstanivå i arbetet mot mobbning höjas, så kan effekt bevisligen nås, så kan fler barn befrias från mobbningen, så kan vi kombinera höjda kvalitetskrav med frihet för skolan att välja det program som man tycker passar bäst förutsatt att det också forskningsmässigt visat sig ha effekt. Skolministern har nämligen ingen aning om om de sätt som skolan jobbar på i dag ger resultat över huvud taget - det gäller även de flesta kommuner - av den enkla anledningen att det inte utvärderas. Från Moderaternas sida kan vi presentera en lista med ytterligare ett tiotal åtgärder för att förebygga och stoppa mobbningen. Riksdagen har tidigare valt att avslå dem. Det finns saker att göra. Jag vill fråga mina båda meddebattörer: Varför är ni inte beredda att medverka till detta? Forskningen finns där. Forskarna finns där att fråga. Förslagen ligger i riksdagen. Vi har hittills inte sett något intresse för att genomföra dem. Kontrasten är stor mot Norge. Den svenske professorn Dan Olweus är professor i Bergen i Norge. Där finns intresset. Norges alla skolor ges på fem år kunskap om forskningsbaserade åtgärdsprogram. Fler än 400 skolor är redan nu med i detta. Insatsen är billig. Den kostar bara 3-4 miljoner kronor varje år. Låt oss lära av Norge och låt oss utveckla programmen ännu mer.

Thomas Östros (S)

Anf. 4 Thomas Östros (S)

Herr talman! Låt mig vara mycket tydlig. Jag tror att det är viktigt att hela vuxenvärlden är mycket tydlig: Det är helt oacceptabelt med mobbning, kränkande behandling och trakasserier i vår skola. Vi bör samlas över partigränserna och vara mycket tydliga i budskapet. Det andra budskapet är att vi förväntar oss av de vuxna som arbetar i vår skola att de är mycket tydliga i sitt avståndstagande när det gäller kränkande behandling och att man tar sitt ansvar som personal och vuxen i skolan att aktivt agera mot all form av kränkande behandling. Vi vet att det bedrivs mycket framgångsrik verksamhet i skolor som tar mobbningsproblemet på allvar där man har handlingsplaner mot kränkande behandling och där inte minst skolledningen ser till att det är en fråga som genomsyrar hela skolans arbete. Detta arbete behöver stödjas. Det är därför skolutvecklingsmyndigheterna har sin viktiga roll i att sprida de goda exemplen och arbetsformerna. Det gjorde man nyligen med en skrift som visade på konkreta handlingsprogram för att minska kränkande behandling i skolan. Det förebyggande arbetet är kolossalt viktigt. Det handlar om att se till att barn och ungdomar är medvetna om vilka gränser som finns i skolan. Normer och regler för hur man umgås med varandra och beter sig mot varandra måste vara tydliga. Hela personalgruppen i skolan måste bidra till att sprida dessa normer och regler och till att upprätthålla dem. Det är väldigt viktigt. Det handlar naturligtvis också om vilka möjligheter man har att ingripa. Enligt min mening är det så att i fall där man inte kan lösa det på annat sätt än genom att flytta en elev från en skola till en annan bör man kunna göra det. Från domstolar som tittar på detta har vi också fått utslaget att detta är möjligt att göra med hänvisning till arbetsmiljön för övriga elever i skolan. Skollagskommittén föreslår ett förtydligande i den nya skollagen för att göra det ännu tydligare. Det tycker jag är ett bra initiativ. Vi tittar nu närmare på hur det lagtekniskt ska utformas. En ståndpunkt som jag delar med många är att man måste kunna göra så i yttersta nödfall, men låt oss inte luras att tro att det är den lösning vi ska ta till varje gång vi får problem i skolan. Vi måste också arbeta med det förebyggande för att få bort kränkande behandling i skolan och se till att barn och ungdomar är medvetna om att detta inte accepteras. Det gäller också möjligheterna till tillfällig avstängning. Det är viktigt att föra en vettig diskussion om detta. I gymnasieskolan, som är en frivillig skolform, är avstängning en fullt möjlig åtgärd. Den vidtas i skolan. I grundskolan har vi skolplikt. På vilket sätt löser vi ett problem genom att säga att den skolpliktige befrias från sin skolplikt och skickas ut från skolan? Jag menar att man måste hantera det på ett sådant sätt att om det inte är möjligt att lösa situationen i skolan måste barnet - som vi också måste stödja att komma på rätt väg - komma i en särskild undervisningsgrupp under den tid man arbetar med att få tillbaka barnet eller ungdomen på en väg som vi tycker är bra. Att bara säga att vi stänger skolan löser ingenting. Om man lever i en social problematik där det är överhängande att man skulle vilja hoppa av från skolan riskerar vi att snarare förvärra ett problem än att lösa det. Det är viktigt att man från skolans sida är tydlig om vilka normer och regler som gäller i skolan och hur vi förväntar oss att man ska uppträda mot varandra. För att få bort kränkande behandling och trakasserier i skolan är det också viktigt med stöd till skolorna så att de kan ha handlingsprogram som är baserade på den erfarenhet vi har av skolor där det fungerar väl. För att stödja detta vill vi också se till att ha en diskrimineringslagstiftning i skolan som både blir en väldigt tydlig signal om vilka värden som ska gälla i skolan och en väg att överklaga och klaga på en hantering som man inte är nöjd med som elev och som förälder. Det är också ett viktigt komplement för att bidra till en utveckling som främjar studiero och trygghet i skolan och respekt för varandra.

Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 5 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Skolministern talar vackert, men vi får inte tappa bort basfakta: Verkligheten är att ett antal gånger per läsår stängs hela skolor i en eller ett par dagar för att situationen glider vuxenvärlden ur händerna. Det är egentligen någonting ganska allvarligt att situationen är sådan i Sverige i dag att de vuxna på skolan så totalt tappar kontrollen över situationen att arbetsmiljölagen måste åberopas. Det är åtskilliga undervisningsdagar som går förlorade på det här sättet. Och den verkligheten kommer inte riktigt fram i skolministerns fagra tal här. En annan verklighet är den som jag pekade på, nämligen att Skolverket anmärker på att skolorna inte ställer upp tillräckligt för de drabbade - 7 gånger 1998 och över 70 gånger under de två senaste åren. Skolverket självt bedömer att lärare och rektorer inte har tillräckliga befogenheter att ingripa för att skydda utsatta elever. Man skriver i varje fall att man måste överväga att införa sådana skärpta åtgärder. Men vad jag förstår öppnar inte skolministern för några sådana åtgärder. Jag vill upprepa att det faktum att Skolverket skriver detta är någonting väldigt sensationellt. Jag minns häromåret när det kom en internationell undersökning om arbetsron i skolan där Sverige hamnade näst sist. Skolverkets dåvarande chef viftade bort det och sade att vi har en annan ordning i Sverige. Ja, en annan ordning. Vi har oordning. Det är klart att det också är en annan ordning. Men nu verkar det som om Skolverket tar detta på större allvar. Skolministern har i uppdrag att försöka leda den socialdemokratiska reträtten bort från flummeriet. Är det då inte ganska genant att bli omsprungen bland de retirerande av Skolverket? Jag är också lite bekymrad över att det här tar så oerhört lång tid. Det var ju Thomas Östros första åtgärd när han blev ansvarig för skolfrågorna att säga till Skollagskommittén att den fick ta längre tid på sig än vad Ingegerd Wärnersson hade önskat. Till sist kom det ändå ett förslag under förra året. Nu är det 2004, och skolministern tror sig inte komma med förslag förrän till sommaren 2005, detta medan situationen i skolorna på många sätt blir allt sämre när det gäller att skydda utsatta elever. Det som statsrådet säger om att alla domstolar har delat uppfattningen att det ska vara möjligt att flytta en mobbare i allvarliga fall är inte korrekt. Domstolarna har nämligen kommit till olika slutsatser i dessa fall. Det hade varit väldigt bra om rättsläget hade klarats ut där. Skollagskommitténs majoritetsförslag innebär inte att rättsläget på den punkten klaras ut. Därmed kvarstår bilden. Statsrådet har ingenting att komma med när det gäller att utöka skolornas befogenheter att stödja mobbade elever. Det är väldigt tragiskt. Jag tycker att det vore på sin plats att skolministern sade: Ja, Skolverket har rätt. Här bör man överväga skärpta åtgärder.

Sten Tolgfors (M)

Anf. 6 Sten Tolgfors (M)

Herr talman! För att kunna åtgärda mobbning måste man förstå hur den fungerar. Till vår hjälp har vi forskningen. Men både Lars Leijonborg och i synnerhet Thomas Östros brister i fråga om detta. Thomas Östros talar om kunskapsbaserade program och om erfarenhetsbaserade program. Men han klarar inte att ta ordet forskningsbaserade i sin mun. Det är där som nyckeln till att börja hantera och lösa problemen ligger. Lars Leijonborg talar om basfakta och talar då om skolor som stängs. Basfakta för mig är att 100 000 barn dagligen är utsatta, inte bara när skolor stängs, för kränkningar och för mobbning. När skolan stängs är det länge sedan misslyckandet i skolan inleddes. Vi ser i dag att både skollag och läroplan är tydliga när det gäller att mobbning inte ska förekomma. Det är, tack och lov, numera också de flesta politiker. Däremot sägs ingenstans i dagens regelverk vad skolan ska göra för att förhindra mobbningen. En erfarenhet av de senaste årens domstolsutslag, när elever har tvingats stämma sina kommuner för bristande insatser mot mobbning, är att i stort sett varje insats som en skola gör i dag anses som tillräcklig för att uppfylla lagens krav. Och det beror på att man inte tillämpar skollagen. Man tillämpar skadeståndslagen. Alldeles oavsett om det som skolan gör har effekt - om eleverna och föräldrarna är nöjda, om mobbningen upphör, om det är vetenskapligt belagt eller till och med om det är kontraproduktivt - är det i dag tillräckligt för att uppfylla lagens krav. Det finns ingen lägstanivå alls i skolans arbete mot mobbning. Detta är inte acceptabelt. Vi kräver från moderat sida en betydligt högre lägstanivå i skolans arbete och att en nationell kvalitetsnorm i arbetet mot mobbning etableras. Vi vet att många skolor, det är alldeles rätt, tar frågan på största allvar. Om det finns en eldsjäl som satsar tid och energi på detta är arbetet ofta bra. Men alla skolor gör inte detta. Och de flesta behöver mer kunskap. Därför har vi lagt fram en komplett plan för att öka skolans kunskap och lärarnas möjligheter att upptäcka och ingripa och dessutom i förlängningen se till att så många tusen svenska barn kan befrias från det som i dag är ett gissel och en plåga i deras liv. Varför ställer inte skolministern upp på detta?

Thomas Östros (S)

Anf. 7 Thomas Östros (S)

Herr talman! Det är stimulerande att notera att Lars Leijonborg inte längre har bilden av ett flummigt skolverk. Skolverket ska nämligen vara en skarp myndighet som verkligen driver den nationella likvärdigheten, kvalitetsgranskningen och återkommande besök i kommuner och skolor för att se till att värdera vart skolan är på väg och att man upprätthåller de krav som vi har, inte minst härifrån riksdagen, med våra mål i kursplaner och läroplaner. Det är roligt att se att Lars Leijonborg har noterat detta. Jag har också respekt för Skolverkets arbete. I det ingår att också utvärdera hur man arbetar med handlingsplanerna mot kränkande behandling i alla våra skolor. Det är en skyldighet för varje skola att ha detta. Det är rektors ansvar att se till att det kommer fram. Det är också rektors ansvar att se till att det inte blir en pappersprodukt utan någonting som involverar alla i skolan och som man tar på yttersta allvar. Skolutvecklingsmyndigheten jobbar parallellt med att stötta med kunskap och information om vilka typer av handlingsplaner som fungerar. Sten Tolgfors har kontakt med en av våra professorer i Norden, Dan Olweus, och menar att han har kommit på det program som ska gälla inte bara i Norge utan också i Sverige. Det är möjligt att det är så, men jag är inte säker på att man så hundraprocentigt kan säga att ett enda program är det enda som fungerar. Det är allt annat än ett vetenskapligt synsätt på mänskligt beteende och handlingsprogram. Jag har stor respekt för Dan Olweus. Vi har svenska skolor som använder Dan Olweus program. Men det är sannolikt så att det också finns andra program som fungerar bra. Det är viktigt att Skolverket också pekar på att man måste vara tydligare i sin stöttning av utsatta elever. Också det ingår i regeringens program för skärpt kvalitetsgranskning, att man på det här sättet också driver utvecklingen i skolan till att förmå skolans personal tillsammans med elever och föräldrar att ha handlingsprogram där man klart och tydligt säger ifrån och framför allt stöttar den som är utsatt. Men mellan mig och Lars Leijonborg yppar sig en annan skillnad, även om vi i grunden kanske kan ha en likartad syn på de vuxnas ansvar över huvud taget när barn gör saker som innebär att de riskerar att skada varandra, nämligen när det gäller vilken roll som riksdag och regering ska ha. Ska vi ha en nationell straffskala för skolan som vi fastställer i regeringen eller kanske till och med i riksdagen med väldigt tydliga steg i fråga om hur straffen ska se ut vid olika typer av förseelser? Är det en rimlig väg? Vad kommer det att innebära i förlängningen? Kommer vi inte då också att göra skolan alltmer till en domstolsliknande form där man hänvisar till nationella straffskalor och där man naturligtvis måste ha rätten att överklaga om man upplever sig orättvist behandlad. Min väg är att stötta personalen. Det är därför som vi har så nära kontakter med lärarnas organisationer, de två stora fackliga organisationerna, när det gäller att se till att lärarna har de befogenheter som de upplever att de måste ha för att kunna arbeta med barn och ungdomar på ett sådant sätt att man får studiero i skolan och att man visar respekt för varandra. Då är jag inte alls övertygad om att riksdagen ska fastställa dessa straffskalor. Det innebär också att vi drar undan mattan för professionens eget ansvar. Det är därför inte konstigt att lärarnas organisationer stöder den typen av förslag som Skollagskommittén pekar på där man lägger ett stort ansvar och ett stort förtroende på rektor och lärare att agera för att upprätthålla studiero och lugn och ro i skolan. Det är min linje snarare än att gå på Lars Leijonborgs linje. Det finns också en konflikt i övrigt. I vanliga fall tror vi att Lars Leijonborg hyllar lärarnas egen professionalitet och kompetens, men han gör det inte i de fall där man ska försöka fixa lite politiska poäng genom att vara först med att tala om hur straffskalan ska se ut. Jag litar på att våra lärare med rätt stöd från oss vidtar de åtgärder som behövs.

Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 8 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Det är väl bra att vi nu båda har höga förväntningar på Skolverket och talar väl om Skolverket. Jag längtar efter den dag då jag kan säga samma uppskattande ord om departementet men där är det uppenbarligen en bra bit kvar. Den nya Myndigheten för skolutveckling kallas i Skolverket för Mysko, och det är något mysko med resonemanget när statsrådet talar om att ni vill ge lärare befogenheter. När Skolverket, som vi båda uppskattar så mycket, säger att rektorers och lärares befogenheter inte är tillräckliga är det något i resonemanget som inte stämmer. Statsrådet säger: Riksdagen ska inte fastställa en skala av sanktioner. Ja, men sanningen är ju att riksdagen successivt har tagit bort sanktioner. År 1985 tog man bort den tillfälliga avstängningen. Nu är man på väg, om man följer Skollagskommittén, att ta bort kvarsittningen. Personligen har jag alltid tyckt att den aktionen är lite egendomlig, alltså att det ska vara ett straff att få ytterligare undervisning. Men det har trots allt varit det enda som lärarna har kunnat ta till, och nu ska det försvinna ur skollagen. Verkligheten är alltså att befogenheter successivt har tagits bort. Verksamma runtom i landet som jag träffar känner att de i dag har väldigt små möjligheter att leva upp till de övergripande krav som lagen ställer på dem när det gäller att skydda utsatta elever. Jag uppskattar Sten Tolgfors engagemang mot mobbning. Jag tror inte att det finns några politiska skiljelinjer mellan oss, utan avgörande är att vi fortfarande har en skolminister som inte är beredd att ge rektorer och lärare de befogenheter som nu till och med Skolverket efterlyser.

Thomas Östros (S)

Anf. 9 Thomas Östros (S)

Herr talman! I kampen mot mobbning måste man arbeta med två idéer samtidigt, Lars Leijonborg! En sak är det förebyggande, att se till att våra barn och ungdomar ser och känner att det icke är acceptabelt att bete sig på ett sådant sätt att man kränker varandra. Då spelar de vuxna i skolan en helt avgörande roll - det gäller både lärare och annan personal. Man måste konsekvent vara noga med att inympa de normer och värderingar som ska gälla i skolan. Naturligtvis måste det också finnas möjligheter att vidta åtgärder om inte allt detta räcker till. Redan i dag har vi, menar jag, möjligheten att flytta elever om det upplevs som den sista åtgärden som behövs för att klara upp en situation. Från Skollagskommittén har vi fått förslag om ett förtydligande av att rektor kan vidta en sådan åtgärd. Det tycker jag är att gå i rätt riktning. Detta med kvarsittning är inte en fråga för skollagen, utan det är något som regleras i förordningar. Jag menar att kvarsittning är en åtgärd som också kan användas, och som används väldigt ofta i skolor i dag. Det är inte på det sättet att vi ska reglera det här i riksdagen men vi ska lita på att lärarna med sin erfarenhet och kompetens kan hantera uppkommen situation om de får vårt stöd. Om vi börjar tala om att de ska göra si när det händer och så när det händer drar vi undan mattan för dem. Med Skollagskommittén menar jag att vi får ett starkare stöd för lärare och rektor att vidta de åtgärder som behövs för att säkra studieron i skolan. Det tycker jag är ett positivt steg. Skolverket uttrycker tillsammans med en rad andra myndigheter och en del rättsvårdande instanser i sina remissvar snarare farhågan att det här kan innebära att man alltför lätt vidtar de här åtgärderna och vill därför ha förtydliganden om när det ska göras. Det är inte min bedömning, men vi bereder denna fråga för att se till att skapa ett så bra lagförslag som möjligt till stöd för lärarna och deras auktoritet i skolan.

Intressenter

Frågeställare

Lars LeijonborgFP

Besvarad av

Thomas ÖstrosSocialdemokraterna