medierna och politiska makten

Interpellation 2000/01:374 av Wegestål, Karin (s)

den 6 april

Interpellation 2000/01:374

av Karin Wegestål (s) till kulturminister Marita Ulvskog om medierna och den politiska makten

I augusti 1999 skrev den nyligen bortgångne samhällsdebattören Folke Hagman i tidningen Arbetet om faran av att nyhetsrapporteringen i Kosovokonflikten påverkat världssamfundets reaktion och att även Haagtribunalen tagit till sig Natos beskrivning av situationen. I hans bok Media som krigshetsare behandlas mediernas betydelse för utvecklingen av första och andra världskrigen, Koreakriget, Vietnamkriget och inte minst det kalla kriget.

Tillvägagångssättet för att skapa förutsättningar för krig i Europa under det senaste århundradet har varit likartat och det är sannolikt att det också använts som en mall för Natos senaste krig mot Jugoslavien. Den som följt utvecklingen av Jugoslavienkonflikten kan inte undgå att se likheterna. Boken visar att mediernas uppgift har varit och är att i samklang med makthavarnas, de presumtiva segrarmakternas önskan, få folken i de länder som har planer på att börja ett krig att inse, att det tilltänkta kriget är nödvändigt.

Grundläggande taktik då som nu har varit, att demonisera den utvalda motståndaren. Under första världskriget var denna Tyskland. Kriget framställdes då, liksom nu 1999, som det godas krig mot det onda.

I Media som krigshetsare framgår att den engelske journalisten och författaren Phillip Knightley i sin uppmärksammade bok Krigets första offer är sanningen beskrivit några av de mest uppmärksammade propagandakampanjerna i samband med första världskriget, Brycerapporten. Enligt Knightley gick det inte att finna bevis för en enda av de viktigaste anklagelserna i rapporten men vid det laget, när kriget sedan länge var slut, hade rapporten givetvis tjänat sitt syfte. Genom att få människor att hata och fördöma tyskarna blev rapporten ett av krigets mest framgångsrika propagandanummer.

Tyskarna skulle förödmjukas ännu mer med en "skoningslös" fred, efter det att de förlorat. Detta ledde till att de upplevde sig orättvist behandlade och strävade efter att komma tillbaka och ge igen.

Det andra världskriget som var en direkt följd av detta, startades med samma mediehets. Press- och propagandakampanjen mot Tyskland upphörde inte med krigsutbrottet. Tvärtom. Den kunde bedrivas framgångsrikt just med stöd av samlad erfarenhet från första världskriget. Målet för de allierade blev, liksom under första världskriget, att krossa det demoniserade tyska folket. Förlorarens krigsförbrytelser blev sedan under lång tid efter krigsslutet underhållning i medierna. Vinnarnas, de allierades, krigsförbrytelser nämndes inte. Medierna gick åter makthavarnas, segrarmakternas, ärenden. I dag upprepas samma procedur efter krigen på Balkan.

Under hela det andra världskriget hävdade engelsmännen att de bara bombade militära mål. De som ifrågasatte detta beskylldes för propaganda.

I Dresden, en stad som var full av flyktingar undan den ryska framryckningen, fälldes natten till den 13 februari 1945, tre kvarts miljon brandbomber. Människorna dog kvävda, stekta, förkolnade, samtidigt som Churchill, Roosevelt och Stalin träffades i Jalta för att göra upp om hur de skulle dela Europa mellan sig.

Många japanska städer rönte samma öde. Tokyo t.ex. förvandlandes till en ruinstad där hundratusentals människor gick en kvalfull död till mötes. Som kronan på verket kom till slut de grymmaste krigsförbrytelser som hittills begåtts, atombombsanfallen på civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki, när kriget faktiskt var slut. Japan hade redan till Jaltakonferensen genom Ryssland meddelat att det ville ge upp. Ryssland var redan då utsett till nästa fiende och hatobjekt och var därför omöjligt att lyssna på. USA hade bomben färdig och hade först utsett kejsarstaden Kyoto med för hela mänskligheten ovärderliga kulturskatter, till den mest värdiga att motta den första atombomben. Kyoto byttes i sista minuten mot Hiroshima och Nagasaki.

I Natos krig mot Förbundsrepubliken Jugoslavien har mediernas förutsättningar att förmedla sitt budskap utvecklats till fulländning. Inför utbrottet av första världskriget 1918 användes rubriksättning och löpsedlar som opinionsbildare.

I dag når mediernas levande bilder in i alla vardagsrum. Det är klart att möjligheten att påverka i önskad riktning är oerhört mycket större.

Detta ställer mycket höga krav på en sann och objektiv hantering av nyhetsmaterialet. Därför finns det anledning att tillhandahålla vetenskapliga utvärderingar av hur medierna levt upp till detta krav. Kunskap om detta har också stor betydelse för beslutsfattarna i Sverige och för Sveriges försvarsberedskap.

På Aftonbladets ledarsida den 30 juli 1999 anmäldes att JMC, Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet, gett ut en skrift Jugoslavienkriget och de svenska mediernas källor. Det var en av de få svenska forskargrupper som kritiskt granskade mediernas källor, den var tidigt ute och den uppskattades inte av dem som granskats. Aftonbladets rubrik frågade: "Kvällstidningar i Natos tjänst?" Ledarredaktörens omdöme var, att skriften var "en tunn, försåtlig liten produkt av vad de kallar forskning där i Göteborg". Forskarna ansåg att Aftonbladets framställning tjänade ett propagandasyfte. Granskaren redovisade de tre första veckorna av Natos bombkrig och visade hur tidningarna, främst kvällspressen, redan efter ett par dagar gick över från att informera om till att propagera för kriget. Redan här framgick att journalisterna i gemen gjort krigets sak till sin. Granskaren frågade sig hur långt kvällstidningarna t.ex. skulle våga gå från trovärdigt återgivande till uppenbar konstruktion och fann tydliga tecken på vad som nu kommer fram från forskare i Sverige och i andra länder, dvs. mycket långt.

En nedtystad kritik mot mediernas beredvillighet att stödja krigshandlingarna och acceptera angriparnas upprepade lögner har pågått under hela tiden USA:s och Natos krig mot Jugoslavien och även efter bombningarna då medierna svängt från att dagligen visa lidande kosovoalbanska flyktingar till att helt ignorera de flera hundratusen flyktingarna ur Kosovos etniska minoritetsgrupper som drevs ut ur Kosovo efter det att Nato och UCK-gerillan övertagit ansvaret i Kosovo. Inte heller information om morden på serber och andra minoriteter t.ex. romer, som nådde samma höga nivå som mordfrekvensen i Kapstaden, släpptes igenom.

De som hävdat en mot USA:s-Natos-EU:s och mediernas uppfattning avvikande mening har hånats och förnedrats, inte minst i Sverige, där demokratiska rättigheter, åsiktsfrihet och yttrandefrihet är grundlagsskyddade.

Degraded Capability, The Media and the Kosovo

Crisis, utgiven av de kända debattörerna Philip Hammond, och Edvard S. Herman, innehåller mycket tung kritik mot att medierna svikit sin uppgift i hela "västvärlden".

Efterhand ökade kritiken genom avslöjanden av angriparnas upprepade lögner och mediernas systematiska undvikande av dementier när uppenbart oriktiga uppgifter lämnats.

Även de svenska kritiska rösterna har blivit fler, om än fortfarande få.

TV-mediet har genom sin möjlighet att välja rätt bilder visat sig oöverträffat när det gäller "konsten att sälja ett krig", som journalisten Dan Josefsson, vinnare av Stora Journalistpriset år 2000, visar i tidskriften ETC nr 4 i artikeln med samma namn. Medierna svek sin roll som opartiska nyhetsförmedlare redan när krigen bröt ut i samband med att den ursprungliga Förbundsrepubliken Jugoslavien föll samman när Slovenien och Kroatien bröt sig ur med benäget bistånd av Tyskland och Österrike under 1990-talets början. Detta har starkt bidragit till de blodiga krigen på Balkan. (Sören Sommelius, "Mediernas krig i forna Jugoslavien", Styrelsen för psykologiskt försvar, april 1993.)

Detta i sin tur gjorde USA:s-Natos-EU:s anfallskrig i mars 1999 mot Serbien, inklusive Kosovo möjligt.

Min avsikt med denna interpellation är att få upp till debatt frågan om hur mediernas grundläggande demokratiska uppgift att granska makthavarna uppfyllts.

Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet, Stig Arne Norhstedt, som i Demokratiutredningens forskarvolym nr III, Politikens medialisering, bl.a. skriver om "USA och makten över det internationella mediesystemet", menar att Sverige fått offra en del av den nationella suveräniteten genom EU-medlemskapet. Den nya världsordningens ekonomiska och militära styrkeförhållanden innebär också ett starkt egenintresse i att upprätthålla goda relationer med USA.

Denna förskjutning av makten över Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik till andra beslutsfattare än de inhemska gör mediernas granskande uppgift mer omfattande och än viktigare.

Kulturministern har i ett tidigare sammanhang ansett att nyhetsbevakningen i krigssituationer är en viktig fråga att debattera. Kunskapen om vilka metoder krigförande parter utvecklar i försöken att använda medierna som en del i sin krigföring behöver komma såväl mediemedarbetare som allmänhet till del. Kunskap om dessa förhållanden borde göras tillgängliga för beslutsfattare. De forskningsrön som i efterhand görs om nyhetsrapporteringen från krigszoner är av stor betydelse för vår förmåga att stå emot försök till manipulation i framtida konflikter.

Liberal press har i dag närmast en monopolställning i Sverige. Den kan nästan utan konkurrens pedagogiskt teckna skeendena i svart eller vitt. Som Peter Gowan påpekar i boken Irrvägar till Kosovo, gallrar medierna av omsorg bort det som inte är bra för "barnen" dvs. den allmänhet som bör förmås att ta ställning i den riktning som i detta fallet USA bestämmer.

Liberalerna, som en gång företrädde demokrati och yttrandefrihet, har genom att de förlorat all konkurrens t.o.m. tagit som sin uppgift att med lögner och förtal försöka tysta dem, som vågar hävda en annan mening än de tongivande USA-Nato vänliga liberalernas. Detta lägger en våt filt över samhällsdebatten i Sverige. Massmedierna granskar inte längre den politiska makten, de har den. De bär fram och avsätter aktörerna inom näringsliv och politik. Det är naturligtvis mycket mer spännande än att försöka beskriva besvärliga sammanhang för en mer eller mindre engagerad allmänhet. Typexempel på sådana områden som helt undgått mediernas genomlysning är konsekvenserna av det nya pensionssystemet och varför Europa gick med i ett anfallskrig i strid med FN-stadgan och internationell lag.

Moderna krig drabbar den oskyldiga civilbefolkningen i snabbt ökande grad. Tanken att en yrkeskår, med ett mycket stort inflytande på utvecklingen, sviker sitt ansvar och därigenom förvärrar lidandet för dessa oskyddade grupper är outhärdlig.

Medierna fungerar inte i ett vakuum. Naturligtvis ligger ansvaret i en krissituation hos de inblandade ländernas regeringar, i deras ställningstaganden och uttalanden. De internationella relationerna och maktförhållandena bör naturligtvis också beaktas.(Se Demokratiutredningen III Politikens medialisering.)

Medierna har nu tvingats visa en bild av situationen i Kosovo som avviker från den tidigare, förenklade och lättsålda, svartvita. Den tidigare bilden har stor del i att ett anfallskrig mot ett land mitt i Europa blev möjligt 1999. Detta har lett till att Europa nu befinner sig i en mycket kritiskt situation. Ett storkrig hotar nu regionen. Det kan komma att sprida sig till andra delar av Europa och är ett resultat av främst USA:s uppmuntran av albanernas nationalistiska ambition.

Mina frågor till kulturministern är:

Vad tänker kulturministern göra för att förmå de ansvariga för de alltmer effektiva och mäktiga medierna att ta sitt ansvar för den stora och växande makt som lagts i deras händer och avstå från de svartvita krigsskildringarna som utgör krigspropaganda?

Hur tänker ministern motverka mediernas benägenhet att verka i krigshetsarnas tjänst?

Tänker kulturministern t.ex. ta initiativ till etiska och moraliska regler för dem som arbetar med medier?

Tänker kulturministern försöka medverka till en större medvetenhet om de samverkande faktorerna som skapar grogrund för att krig accepteras av vanliga hyggliga människor, som annars bara önskar att få leva i fred?