Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

medicinsk rehabilitering för långvarigt arbetslösa

Interpellation 2001/02:168 av Narti, Ana Maria (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2001-01-15
Inlämnad
2002-01-15
Besvarad
2002-01-24

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 15 januari

Interpellation 2001/02:168

 av Ana Maria Narti (fp) till socialminister Lars Engqvist om medicinsk rehabilitering för långvarigt arbetslösa

Vem bär det ekonomiska ansvaret för de arbetslösas medicinska rehabilitering? Om man ställer frågan till ansvariga på försäkringskassorna får man ett tydligt svar: "Inte vi!" Om man tar upp frågan med länsarbetsnämnderna får man samma svar. Landstingets tjänstemän påpekar att sjukvården har behandling av akuta och kroniska sjukdomar som uppgift och att rehabiliteringen inbegriper en kategori av behandlingar som inte alltid ryms inom primärsjukvårdens eller sjukhusens arbetsfält. Socialkontoren brukar också reagera på frågan med avvisande kommentarer.

Vem ansvarar då för de långvarigt arbetslösas medicinska rehabilitering? Svaret är att dessa människor ofta riskerar att "falla mellan stolarna" och att deras behov av rehabilitering lätt kan försummas eller glömmas bort i en byråkratisk värld där enbart vissa typer av sjukdomsfall ingår i arbetsplaner och budget. Man lägger t.ex. berättigade ansträngningar på behandlingsplaner för diabetiker, men glömmer bort andra åkommor som kräver mycket långvariga eller kontinuerliga rehabiliteringsinsatser. Är dessutom de långvarigt arbetslösa redan utförsäkrade från arbetslöshetskassan eller har de aldrig fått en inkomst att grunda sig sjukpenningen på, faller de ännu djupare in i det okändas avgrund. På försäkringskassorna blir dessa människor "nollade", noll inkomst ger noll i sjukpenning: Då vägrar kassorna bestämt att betala för någon form av behandling med medicinsk rehabilitering som innehåll. Allt detta gäller för olika arter av rehabilitering: rygg- och nackskador, pisksnärtskador, psykiska relativt lindriga besvär, alkoholberoende.

Följderna av denna brist på klara finansieringsprinciper och av tydliga rutiner för administration av rehabilitering är kristallklara. De sjuka blir sjukare och till slut hamnar de i mycket besvärliga tillstånd, kanske förlorar de definitivt arbetsförmågan. Inträde eller återinträde i arbetslivet försvåras avsevärt eller blir helt omöjliga. Kostnaderna för försörjningsstöd som utbetalas till människor utan egen inkomst växer och kan täcka resten av de berördas aktiva liv fram till pensioneringen. Pensionen blir mycket låg och behöver kompletteras med bidrag.

Vad värre är: Kunskap hos specialiserade centra för rehabilitering utnyttjas inte och vissa centra riskerar att avbryta värdefulla erfarenheter och kan inte tillämpa resultaten av sin långvariga forskning i avsaknad av patienter. Detta håller på att hända med två av Stockholmstraktens mest erfarna centra för rehabilitering: Rygginstitutet i Ladvik och STRONG i Haninge.

I en tid med ökande antal långa sjukskrivningar har politiken varken råd eller rätt att inte energiskt verka för rehabiliteringen av en stor grupp invånare i detta land. Tidigare fick de arbetslösa sin rehabilitering betald av försäkringskassorna, trots att regelverket inte rekommenderade sådan finansiering. I dag får arbetslösa och mottagare av socialbidrag sällan del av nödvändiga rehabiliteringsprogram.

Det krävs alltså tydliga principiella beslut från Socialdepartementet som leder till en effektiv samverkan mellan tjänstemän på socialkontor, försäkringskassor och inom sjukvårdsområden. En viss kategori patienter får inte stängas ute från den rätt till behandling som alla invånare i landet har. Detta borde redan ha varit ämne för tydliga föreskrifter från departementets håll och grund för en etablerad praxis inom de områden där Socsam prövas. Och förvirringen som råder efter fördröjningen av Finsams återkomst i planering och vardagligt arbete kan bara skada ännu mer de sjuka som saknar sjukpenning.

Det är också absolut nödvändigt att påminna att köp av rehabiliteringsprogram från alla kvalificerade producenter av behandlingar är att önska. Ju fler människor som får gå genom behandlingar och på så sätt återfår möjligheten att återgå eller träda in i arbetslivet, desto bättre liv får dessa människor och desto lägre kostnader läggs på samhället i form av bidrag för personer instängda i en destruktiv passivitet. Icke-behandlade sjuka människor kan självklart inte bidra till utvecklingen av landets ekonomi. Både Socialdepartementet och de lokala politiker och tjänstemän som ansvarar för sjukvård och omsorg är skyldiga att se till att en stor grupp människor som dessutom redan bär på tunga och långvariga lidanden får behandling. Att sakna sjukpenning borde inte betyda att man helt utesluts från rätten till ett aktivt liv någorlunda fritt från smärta.

De utvärderingar som tidigare eller under den allra senaste tiden har presenterats angående olika samordningsmodeller @ Finsam, Socsam och Frisam @ gör att frågorna om samarbetets villkor blir uppenbara. Principiella och avgörande ställningstaganden från departementets sida visar sig vara livsviktiga.

Dessa dokument, av vilka två utarbetades av Socialstyrelsen "Samverkan för särskilt utsatta" och "Socsam-försök till politisk och finansiell samordning", medan det tredje författades vid Göteborgs universitet "Utvärdering av Delta-projektet på Hisingen", bevisar att behovet av samordning är enormt samtidigt som samverkansvillkor fortfarande är otydliga.

En slutsats förtjänar att lyftas fram i denna interpellation. Skriften om särskilt utsatta grupper påpekar redan i inledningen: "Utvärderingen visar att samhällets välfärdssystem inte är organiserat för gruppen särskilt utsatta. Det samarbete som redan sker kommer in för sent. Ett av skälen är att det saknas gemensamma mål och ett samlat stöd för att samarbetas kring de särskilt utsatta". Detta betyder att frågan om de glömda nollade personerna i ännu högre grad än tidigare behöver uppmärksammas. Utvärderingarna visar också klart att Finsam gav de ekonomiskt bästa resultaten @ vilket gör regeringens beslut om att inte tillåta denna modell ännu mera obegripligt än tidigare. Men just Finsam är inte den lämpligaste modellen att ta upp i förhållande till den grupp interpellationen vill diskutera, eftersom Finsam bygger på finansiering från F-kassan, medan de berörda patienterna inte har någon sjukpenning alls.

Med hänvisning till det ovan hänförda vill jag fråga socialministern:

På vilket sätt avser statsrådet finansiera behandlingen av långvarigt arbetslösa patienter utan sjukpenning?

När beräknar statsrådet att sjuka som saknar sjukpenning ska få tillgång till de behandlingar och rehabiliteringsprogram som öppnar arbetslivet för dem?

Hur snabbt beräknar statsrådet att oklarheterna kring Finsam, Socsam och Frisam undanröjs?

Med hjälp av vilka incitament avser statsrådet uppmuntra vårdens tjänstemän att köpa tjänster från många producenter av rehabilitering?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2001/02:168, medicinsk rehabilitering för långvarigt arbetslösa

Interpellationsdebatt 2001/02:168

Webb-tv: medicinsk rehabilitering för långvarigt arbetslösa

Protokoll från debatten

Statsråd Ingela Thalén (S)
Anf. 21 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Ana Maria Narti har frågat mig om finansieringsprinciperna för behandling av långvarigt arbetslösa patienter utan sjukpenning. Jag vill först framhålla att extra uppmärksamhet måste ägnas dem som har särskilt komplicerade livs- situationer och därmed behov av samordnade insatser från flera myndigheter. Det rör sig om människor med olika former av fysiska eller psykiska besvär samt arbetsmässiga eller sociala besvär. Det är viktigt att den grupp som har särskilt stora behov av samord- nade insatser också får det. För att få ett väl funge- rande rehabiliteringssystem är det därför viktigt att samtliga samverkansparter satsar tid och resurser. Alla måste, så långt man kan inom sin sektor och sitt ansvar, genomföra det de ska göra. Genom de sam- verkansförsök som vi haft vet vi också att det behövs en samordning för att komma fram till en gemensam uppfattning om vilka insatser som krävs. Som Ana Maria Narti känner till överlämnade So- cialstyrelsen respektive Riksförsäkringsverket den 29 november 2001 utvärderingar av Frisam respektive Socsam till Socialdepartementet. För några veckor sedan överlämnade dessutom utredningen Handlings- plan för ökad hälsa i arbetslivet sitt slutbetänkande till regeringen. Betänkandet innehåller ett brett spektrum av förslag till åtgärder på olika områden och kommer snarast att remissbehandlas och därefter läggas till grund för olika förslag i syfte att bl.a. förbättra reha- biliteringsarbetet inom olika samhällssektorer. Även arbetet med att utveckla förbättrade samverkansfor- mer kommer att ingå i detta större förnyelsearbete. Jag vill även framhålla att en viktig del i rehabili- teringsarbetet givetvis är en väl fungerande hälso- och sjukvård. Den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården innebär att 9 miljarder kronor tillförs hälso- och sjukvården under perioden 2001-2004. Inriktningen är bl.a. att stärka primärvården och öka patienternas möjlighet att etablera en fast läkarkontakt i primärvården. Lands- tingen kommer dessutom att under perioden 2002- 2004 tillföras sammanlagt 3,75 miljarder kronor för att öka tillgängligheten till behandling i hälso- och sjukvården. Regeringen har dessutom redan i budgetproposi- tionen för 2002 lagt fram ett åtgärdsprogram i elva punkter för ökad hälsa i arbetslivet. Arbetet med att genomföra programmet har bl.a. påbörjats genom att Arbetsmarknadsstyrelsen och Riksförsäkringsverket nyligen fått i uppdrag att inleda en förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Ett led i det ar- betet är att genomföra en pilotverksamhet avseende en samordnad organisation mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad rehabi- litering. Förnyelsearbetet ska bedrivas t.o.m. 2004. Vid utgången av det året ska de metoder, arbetssätt m.m. som utvecklats inom ramen för försöksverk- samheten och som visat sig verkningsfulla kunna tillämpas fullt ut i hela landet.
Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 22 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Men den här gången ska jag inte vara särskilt snäll. Vad händer i verkligheten? Jag har ständiga kon- takter både med långvarigt arbetslösa människor och med läkare - framför allt därför att jag är gift med en läkare och därför att kretsen av vänner kring honom också består av läkare. På bägge dessa sidor av min vardag finns det väldigt mycket missnöje. Läkarna är missnöjda, för när de vill remittera långtidsarbetslösa till rehabilitering finns det ingenstans någon som vill ta på sig kostnaden, och patienterna blir sämre och sämre. Jag vet att det behövs omstruktureringar. Men de utvärderingar som vi har fått och som statsrådet har citerat lämnar väldigt otydliga slutsatser. Jag vet att väldigt många tjänstemän från försäkringskassan, socialkontoret och arbetsförmedlingen sitter i sam- manträde. Men vad händer med patienterna medan de här tjänstemännen sitter i sammanträde och planerar hur de ska samarbeta? Vi har redan en fruktansvärd börda i vårt samhälle med den stora massan av egentligen permanent ar- betslösa. Vi löser inte problemet genom att sitta i sammanträde och planera nya modeller för samarbe- te. Vi löser problemet om vi försöker skapa snabba vägar till behandling för alla som behöver rehabilite- ringsprogram.
Statsråd Ingela Thalén (S)
Anf. 23 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Jag har full förståelse för den frustra- tion som Ana Maria Narti uttrycker i sin beskrivning av hur vardagen ser ut för alldeles för många männi- skor. Ana Maria Narti och jag har ju haft förmånen, får jag väl säga, att diskutera den här frågan förut - förmånen i den meningen att det inte är svårt att dis- kutera med Ana Maria Narti, även om problembilden är väldigt komplicerad. Det är självklart att man inte löser bekymret ge- nom att bara sitta och planera. Nu vill jag inte säga att de väldigt bra försöksverksamheter som vi haft har varit planering, utan det har varit verksamhet. I några av dem har man också i sina slutrapporter pekat på konkreta handlingsvägar när det gäller bl.a. betal- ningsprinciperna för personer som är drabbade av ofta flera olika typer av problem. I den rapport som beskriver verksamheten i Göte- borg konstaterar man av det rör sig om ungefär 5 % av den arbetsföra befolkningen där som har behov av samordnade insatser från flera olika håll. Då kommer vi till det riktigt stora problemet - och då är det inte heller fråga om en planering utan om ett arbete; det är därför vi använder uttrycket pilotverk- samhet - nämligen: Vilken utredning av rehabilite- ring ska vi ha? Hur ska den leda till en bra behand- lingsverksamhet? Var finns de rehabiliteringsinstru- ment som individen behöver? Då har vi kunnat konstatera, med vår erfarenhet av försöken hittills, att det krävs mycket mer av ar- betsplatsinriktad rehabilitering. Vi använder uttrycket arbetslivsinriktad ibland, men det handlar om att få fram en arbetsplats och att göra den sådan att en per- son där kan pröva och se om detta fungerar. De allra flesta av de här personerna har passerat det vi kan kalla för medicinsk vård och behandling och har kvar en sträcka av att pröva på ett arbete. När det gäller finansieringen är det kommunerna som är ansvariga för försörjningsstödet om de här personerna inte har någon sjukpenning eller annan form av försäkringsersättning under den här tiden. Försäkringskassan har uppdraget att finansiera och betala den rehabilitering som krävs. I den meningen är situationen klar. Bekymret har varit att vi inte har fått tillräckligt god fart på den länk som handlar om tiden efter en medicinsk behandling fram till att personen finns på en arbetsplats. Det är det som pilotverksamheten syftar till. Det är inte något sammanträde utan det är att verkligen gå igenom ärende för ärende i detalj.
Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 24 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! Jag har en känsla av att vi talar om två olika grupper. Arbetsplatsinriktad rehabilitering för någon som aldrig har jobbat i Sverige är helt omöjlig. Den personen har inte anknytning till en arbetsplats, och det är väldigt svårt att tro att vare sig offentliga eller privata arbetsgivare som har vägrat den människan rätt att arbeta medan hon var frisk plötsligt skulle acceptera samma människa när hon är sjuk. Jag talar om en grupp som har enorma svårig- heter att slåss emot. De är faktiskt det riktigt glömda Sverige i dag. Det är människor som vi antagligen föredrar att inte se därför att vi inte kan hitta omedel- bara lösningar på de här mycket svåra problemen. Men jag tror att det är absolut nödvändigt att för- söka närma sig vardagen. Jag vet att i den här massan av människor som inte har inkomst, inte har sjukpen- ning, inte har arbetslivserfarenhet från Sverige finns väldigt många som är sjuka, riktigt sjuka, och behö- ver medicinsk rehabilitering. Just för dem är vägen till den här behandlingen alldeles för lång. Vi talar om olika grupper. Men vi har i den posi- tion vi befinner oss inte rätt att glömma grupper. Jag misstänker att detta inte alls är en liten grupp. Statis- tiken över de här marginaliserade grupperna som har det mycket svårt är långt ifrån tillfredsställande, så vi vet egentligen inte hur många de är, hur de lever, hur stora behov de har. Vi måste börja från noll på det här området. Jag tycker att vi har en plikt gentemot de här människorna, att det är vår skyldighet att hitta t.ex. möjligheter för läkare att experimentera och pröva fram olika metoder innan alla dessa stora modeller för samarbete har slagits fast. Sedan finns i den här problematiken en annan sida som vi måste titta lite närmare på. Det pågår så mycket omorganisering, omplanering, samarbets- samtal osv. att den praktiska verksamheten går på lågvarv hos vissa mycket kompetenta rehabilite- ringsläkare. De arbetar mindre i dag än för ett år sedan. Och det är faktiskt minst sagt förvånande när man tänker på den ständiga ökningen av sjukfrånva- ron och på det stora behovet av rehabilitering. Vi har fortfarande väldigt mycket att göra.
Statsråd Ingela Thalén (S)
Anf. 25 Statsråd Ingela Thalén (S)
Fru talman! Det är möjligt att det finns en risk för att Ana Maria Narti och jag talar förbi varandra när det gäller grupper, därför att vi använder lite vida ord för att beskriva dem och därmed samlar in fler indivi- der, fler diagnoser och fler situationer i en grupp än vi egentligen talar om. Det kanske också är en rädsla för att peka ut individer eller alldeles för små grupper. Får jag börja med att säga att ordet rehabilitering inte kan användas i hur stor och hur vid mening som helst. I praktiken står ordet för lite olika saker. En del av rehabiliteringen är en medicinsk fråga i anslutning till en sjukdom eller en skada. När det återställandet är avklarat i så måtto att man inte längre kan göra någonting medicinskt och man konstaterar att man nu har gjort det man har kunnat med hjälp av vård, be- handling och medicinering - personen i fråga kanske får leva med medicin resten av sitt liv - är nästa fas den rehabilitering som handlar om återgång till ar- betslivet. Då vill jag säga att det är min bestämda uppfatt- ning att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska gälla dem som har varit på arbetsmarknaden, men den ska definitivt också riktas till dem som av olika skäl inte har haft möjlighet att komma in på arbetsmark- naden, på samma sätt som arbetsmarknadspolitiska insatser inte kan gälla enbart dem som tidigare har varit ute på arbetsmarknaden utan i allra högsta grad måste gälla dem som ännu inte har fått komma dit. Talar vi om en grupp som trots olika insatser inte har någon möjlighet att ens efter rehabilitering återgå till arbetslivet är det klart att det handlar om annan typ av stöd. Jag anade lite av det i Ana Maria Nartis inlägg, att det här är en grupp som enligt hennes be- skrivning inte har någon som helst rimlig möjlighet. Då handlar det naturligtvis om fortlöpande medi- cinskt stöd, så att man kan leva ett så gott liv som möjligt med den situation man har och i den situatio- nen få ett försörjningsstöd. Vi inför ett särskilt för- sörjningsstöd för dem som är lite äldre. Men för de övriga som är sjuka och inte har någon som helst möjlighet att gå in på en arbetsmarknad finns det naturligtvis också ekonomiska lösningar. Men jag uppfattade att vi med anledning av Ana Maria Nartis interpellation talade om dem som med medicinsk arbetslivsinriktad rehabilitering rimligtvis bör få en möjlighet att vara på arbetsmarknaden efter sin förmåga. Det är det som är syftet med det arbete som har startat och som nu pågår. Det är också det som jag menar bör vara syftet med hela vårt sätt att tänka när det gäller ett gott arbetsliv även för dem som ännu inte har haft möjlighet att nå dit.
Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 26 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! Det finns en punkt där vi är helt över- ens, arbetet är en av de viktigaste erfarenheterna i en människas liv. Jag vet att väldigt många av de mycket långvarigt arbetslösa som jag så ofta träffar inte öns- kar sig någonting annat än att få ett eget arbete, att få inträde i arbetslivet. Jag är däremot väldigt skeptisk mot de stora, tunga lösningar som vi fortfarande har för inträde i arbetslivet. Jag tror apropå debatten som just har avslutats att den här diskussionen måste tas upp gång på gång därför att det finns för lite flexibilitet i det stora arbetsmarknadssystemet. På grund av stelbenta strukturer finns det också enormt många risker att grupper och individer faller bort. Många av mina långvarigt arbetslösa tillhör grupper som hela tiden lever i skuggan. Men jag pratade om medicinsk rehabilitering i interpellationen. Jag pratade om människor med whiplash, om människor med svåra rygg- och nack- problem och om människor med lätta psykiska besvär som behöver ständig kontakt med läkarexperter. Kan- ske gäller det även människor som har alkohol- problem. Min erfarenhet säger att det behövs mycket mer praktiskt arbete, många fler försök i vardagen redan innan de administrativa organisatoriska lös- ningarna har spikats fast.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.