Länsrätten i Östersund

Interpellation 2007/08:719 av Nordén, Marie (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2008-05-13
Anmäld: 2008-05-13
Sista svarsdatum: 2008-06-03
Besvarad: 2008-06-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 maj

Interpellation

2007/08:719 Länsrätten i Östersund

av Marie Nordén (s)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

Domstolsverket har på uppdrag av regeringen utrett länsrätternas yttre organisation, bland annat för att kunna möta kraven på kortare handläggningstider. Det viktigaste motivet till en reformering av länsrättsorganisationen är enligt utredningen att höja kvaliteten i förvaltningsdomstolarna. Omorganisationen beräknas också på lång sikt minska kostnaderna för personal och förvaltning.

Enligt förslaget ska tio nya förvaltningsrätter inrättas, varav två i Norrland. För boende i Jämtlands län innebär det att länsrätten i Östersund läggs ned och att den närmaste rättsinstansen kommer att finnas i Sundsvall.

Det är ett orimligt förslag. Eftersom länsrätterna avgör i tvister mellan enskilda och myndigheter handlar frågan om rättstrygghet för den enskilde. Det handlar om skatter, kommunala beslut om bistånd av olika slag, rätt till sjukpenning och många fler för människor vardagsnära frågor.

Det är orimligt att en Årebo ska behöva åka 28 mil eller en Östersundsbo 16 mil enkel resa när man vill få sin sak prövad i en domstol. En lång resa kan i många fall innebära att man avstår från att delta i förhandlingen, vilket riskerar att försämra rättstryggheten.

Jag vill fråga justitieministern:

1. Avser justitieministern att ta initiativ till att föreslå riksdagen att Domstolsverkets förslag om länsrätter fullföljs?

2. Vilka åtgärder avser justitieministern i så fall att vidta för att upprätthålla rättstryggheten i alla delar av landet?

Debatt

(18 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2007/08:719

Webb-tv: Länsrätten i Östersund

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2007/08:121 Tisdagen den 3 juniProtokoll 2007/08:121 10 § Svar på interpellationerna 2007/08:719, 720 och 793 om länsrätterna i Östersund, Luleå och Falun

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)

Anf. 26 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Marie Nordén och Fredrik Lundh har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att föreslå riksdagen att Domstolsverkets förslag om länsrätter fullföljs och vilka åtgärder jag i så fall avser att vidta för att upprätthålla rättstryggheten i alla delar av landet. Carin Runesson har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för ett bibehållande av länsrätten i Falun, och därmed en viktig del av den statliga servicen i Dalarna. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang. Domstolsorganisationen ska vara långsiktigt hållbar. Utgångspunkten för arbetet med att vidareutveckla organisationen är att länsrätterna ska ha en funktionell geografisk spridning i förhållande till medborgarna och andra intressenter samtidigt som organisationen skapar förutsättningar för specialisering, kompetensutveckling och en väl fungerande beredningsorganisation. Initiativet till utredningen av länsrättsorganisationen kom hösten 2006, då lagmännen på länsrätterna, kammarrätternas presidenter och Regeringsrättens kanslichef träffades och diskuterade det framtida förvaltningsdömandet. Domstolsverket utarbetade, i samråd med representanter för domstolscheferna, en promemoria som överlämnades till Justitiedepartementet. Promemorian remitterades med ett positivt remissutfall. Regeringen gav mot denna bakgrund Domstolsverket i uppdrag att fortsätta utreda länsrättsorganisationen och lämna förslag om antalet länsrätter och deras geografiska placering. Uppdraget redovisades den 28 april, och länsrättsutredningen skickades nyligen ut på remiss. Jag besvarade för en kort tid sedan en interpellation av Jasenko Omanovic. Även den interpellationen ställdes mot bakgrund av Domstolsverkets utredning om länsrätterna. Som jag redogjorde för vid den interpellationsdebatten vill jag ta del av remissvaren och analysera de förslag som lämnats av utredningen innan jag tar ställning till hur förvaltningsdömandet bör organiseras i framtiden. Det är en självklarhet att vi i framtiden ska ha ett väl fungerande förvaltningsdömande. Detta ska naturligtvis gälla för hela Sverige. Då Fredrik Lundh, som framställt interpellation 2007/08:720, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Leif Pettersson i stället fick delta i överläggningen.

Beatrice Ask (M)

Anf. 27 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Jag får väl tacka för svaret även om jag inte känner mig tryggare med det ministern sagt. Vi får inget besked. Visst, jag har respekt för att remissinstanserna ska få säga sitt, men i ärlighetens namn har vi sett tidigare förslag till beslut gå på remiss och sedan sett att regeringen tagit liten hänsyn till vad remissinstanserna tyckt. Utifrån det tycker jag att ministern kunde ge mer än en vink om att remissinstanserna ska få säga sitt och att regeringen därefter säger vad de tycker. Ministern kunde ha gett ett bättre och tydligare besked. Länsrätten är den instans som framför allt hanterar människors, enskilda individers, möjlighet att överklaga och göra sin röst hörd när de i kontakt med myndigheter känner sig felbehandlade. I Östersund har vi kunnat se att antalet ärenden sedan 2006 ökat avsevärt, vilket lett till att de varit tvungna att anställa fler. Vi känner stor oro när vi ser att förslaget innebär en större centralisering och sämre tillgänglighet för den enskilde individen och att man därmed blir tvungen att ta avståndet i beaktande när man vill göra sin röst hörd. Det innebär naturligtvis en fara för rättssäkerheten eftersom tillgängligheten kommer att försämras. Många ärenden handlar om psykiatrin, att man känner sig felaktigt behandlad. Psykpatienter blir tvungna att resa långa sträckor. Jag anser att det är oacceptabelt. Den princip som dragits upp inför utredningen, att det ska vara 6 000-10 000 ärenden, visst, det kan vara en riktlinje, men man måste också se på hur regionerna ser ut. Jag kan tycka att det är acceptabelt om det är fråga om tätbefolkade områden med korta avstånd. Jag hoppas dock få besked av ministern ifall hon tycker att det finns behov av regionala undantag. Detta måste även ses i perspektiv av den centralisering som funnits på regeringens agenda vad gäller de statliga myndigheterna och tillgängligheten till den statliga servicen ute i landet. Hur långt ska en medborgare, en enskild individ, ha till att kunna nå allt från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen till i det här fallet länsrätten? Här måste regeringen se till hela landet och sätta medborgaren i centrum. Om medborgaren ska vara i centrum, som ministern själv sade, och organisationen samtidigt ska vara långsiktigt hållbar tycker jag inte att man kan ställa sig bakom förslaget. Ska man i framtiden bli hänvisad till videokonferenser? Ska till exempel en psykiskt sjuk patient få sin röst hörd på det sättet? Är det acceptabelt? Tycker inte ministern att avståndet ska spela någon roll? Jag hoppas att vi i debatten kan få ett bättre svar från ministern, åtminstone en viljeyttring, om vad hon vill med den framtida organisationen för länsrätten.

Marie Nordén (S)

Anf. 27 Marie Nordén (S)

Leif Pettersson (S)

Anf. 28 Leif Pettersson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret på interpellationen. På grund av utlandsresa har Fredrik Lundh inte möjlighet att ta emot svaret, utan vi har kommit överens om att jag ska träda in i hans ställe. När jag läser svaret måste jag säga att jag blir besviken. Justitieministern ger i svaret inte medborgarna i den nordligaste delen av landet stort hopp. Förklaringarna till att det blir så kan vara två. Den ena möjligheten är att landets regering faktiskt inte känner till de förhållanden som människor i glesbygd lever under. Den andra möjligheten är att inte alla fakta är kända. Då utgår jag naturligtvis från att regeringen, liksom jag, anser att rättssäkerheten gäller lika för alla i alla delar av landet, och därmed utgår jag också från att det är den andra av de två möjligheterna jag nämnde som gäller. Enligt min mening måste regeringen avvisa förslaget om att slå samman länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten till den föreslagna förvaltningsdomstolen i Umeå. Till grund för mitt ställningsstagande ligger framför allt att rättssäkerheten måste gälla lika för alla var man än bor i landet. Den föreslagna domstolen skulle utgöra första instans i förvaltningsärenden för invånarna på mer än en tredjedel av landets yta. Avstånden mellan den plats där domstolen är belägen och de mest avlägsna delarna av dess arbetsområde blir därmed orimligt stora. Som exempel kan nämnas att det från centrala Kiruna till Umeå är ca 600 kilometer. Om den som målet berör dessutom råkar bo utanför tätorten Kiruna kan avståndet i extremfallet öka med ytterligare 200 kilometer. Jag utgår då från att det ska vara möjligt att nyttja sin rätt som berörd medborgare att personligen få inställa sig i domstolen när lagen så medger. Det måste också vara praktiskt möjligt att som enskild medborgare kunna gå igenom sin egen akt i domstolen innan ett mål avgörs där ingen muntlig förhandling äger rum. Om den enskilde medborgaren upplever det som i praktiken omöjligt eller så besvärligt att han eller hon avstår från sin rättighet att inställa sig till muntlig förhandling eller från att ta del av sin egen akt är rättssäkerheten hotad. För mig är det viktigt att vi inte av missriktad spariver skapar fler fall där människor känner sig orättvist och godtyckligt behandlade. Det går säkert att med statistik och teoretiska beräkningar visa att den föreslagna förändringen är motiverad, men ur den enskilde medborgarens perspektiv blir detta helt orimligt. Slutligen vill jag göra en jämförelse som visar att regeringen snarast borde avvisa förslaget om att slå samman länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten till en ny förvaltningsrätt i Umeå. Det jag vill jämföra med är regeringens eget beslut när det gäller tingsrätterna. I sitt beslut sade regeringen följande: "Regeringen gör bedömningen att den i rapporten föreslagna lösningen skulle leda till alltför stora avstånd inom domsagorna och finner att tillgängligheten för invånarna skulle försämras i sådan utsträckning att det inte väger upp de verksamhetsmässiga skälen för en sammanläggning." Fru talman! Precis så är det även i det här fallet. Jag avslutar därför med att fråga justitieministern om hon här och nu kan ställa sig bakom regeringens tidigare ställningstagande och därmed lämna samma besked när det gäller länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten.

Carin Runeson (S)

Anf. 29 Carin Runeson (S)

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Jag tycker, liksom övriga interpellanter och många andra, att länsrätten har en oerhört viktig funktion. Det är där allmänheten kan överklaga exempelvis beslut som fattats av Försäkringskassan, Skatteverket, Migrationsverket och kommunernas socialtjänst. Naturligtvis vill vi ha länsrätten kvar i Dalarna. Vi tycker att det är viktigt med närheten till service, ett bra samspel mellan den statliga servicen, länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Jag vill verkligen betona vikten av att man funderar över de remissvar som så småningom kommer in. Det förslag som finns att ta ställning till, och som jag hoppas och förutsätter att justitieministern tar sig en rejäl funderare över, innebär för Dalarnas del inte enbart att länsrätten i Falun går i graven. Förslaget innebär också att Dalarna kommer att delas på mitten i två delar. Man har alltså dragit en juridisk gräns mellan Falun och Borlänge. Medborgarna i Falun och kommunerna norrut i länet ska alltså till Sundsvall med sina mål och i Borlänge och övriga kommuner till Uppsala. Detta går helt stick i stäv med och försvårar vårt arbete i Dalarna. Vi vill utveckla länet ytterligare i alla upptänkliga sammanhang. Självklart underminerar den delning av Dalarna som det här handlar om den dalastrategi vi har och som har ett bra mål och syfte. Dalarna är ett stort län även om det geografiskt inte är lika stort som Norrbotten och Västerbotten. Det består av sammanlagt 15 kommuner. Det är ganska olika karaktär på kommunerna. Det har naturligtvis inte, om man ser historiskt, alltid varit helt enkelt för de 15 kommunerna att samarbeta. Men de senaste åren har vi verkligen tagit ett rejält kliv framåt när det gäller samarbete, väldigt mycket beroende på Region Dalarna och det arbete som bedrivs där. Samtliga 15 kommuner och landstinget finns representerade där. Falun-Borlänge är ett väldigt viktigt och naturligt nav för oss i länet. Därför anser jag att det är väldigt olyckligt om man får den här gränsen mellan Falun och Borlänge. Det handlar så mycket om samarbete, dels mellan dessa två stora kommuner, dels med övriga kommuner i länet. Det här påverkar också den kommunala servicen. Man har samverkan socialförvaltningar emellan och så vidare. Delningen är ytterligare ett bekymmer. Inte enbart det faktum att länsrätten i Faluns vara eller icke vara diskuteras och står på spel, utan också delningen tycker jag är något att verkligen fundera över.

Lena Olsson (V)

Anf. 30 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag vill rikta ett tack till interpellanterna, som har tagit upp frågan. Precis som det sägs här är länsrättens funktion väldigt viktig ur medborgarperspektiv och som service i kommuner och landsting. Jag tycker också som mina meddebattörer här att ministern bör fundera rejält på vad det här förslaget kommer att innebära och vilka regionala konsekvenser det kommer att få. Det är inte främmande för någon här inne i kammaren att tillhöra ett län med oerhört långa avstånd, långa sträckor som man ska åka för att nå en försäkringskassa, nu också kanske en länsrätt. Den uppdelning som föreslås för Carin Runesons och mitt hemlän är smått idiotisk. Syftet måste ändå vara att det ska finnas så många ärenden i den här länsrätten att den har full och fast befogenhet att finnas kvar, den med flera andra. Men jag vill väga in en sak som inte har framkommit. Det gäller den statliga servicen i helhet i landet, inklusive länsrätterna. Man drar in en massa statlig service och tror att marknaden ska uppfylla någon profetia med att fixa jobb etcetera. Man tar bort försäkringskassa och arbetsförmedling. Nu är det länsrätternas tur. Det måste finnas en underliggande faktor. Vi har en utredare från Ansvarskommittén som är ute och proklamerar för dessa regionbildningar. Man vill inte sätta ned foten. Här finns en dubbelagenda. Man ska centralisera och möblera om bland de statliga myndigheterna. Sedan kommer det kanske ett förslag om regionbildning som går stick i stäv med det här. Samarbetet kommer inte att fungera ett dugg. Det skulle jag gärna vilja ha svar på. Om vi nu ska ha dessa regioner - det förs tyvärr ingen debatt om det, kan jag passa på att säga - är det väl ändå så att de här förslagen i så fall borde komma efteråt om regionbildningen ska bli bra. Jag skulle gärna vilja höra en åsikt, ett tyck från ministern om man sitter och väger in det här i de beslut som man tar för den statliga servicen. I så fall borde man också ha det tänket när man sedan lägger fram förslag.

Krister Hammarbergh (M)

Anf. 31 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Det är väldigt viktigt att det finns tillgänglighet och rättssäkerhet i rättsväsendet. Därför är det ganska naturligt att man ser över sättet att arbeta på gång efter annan. Tingsrätterna har fått sin översyn. Det finns anledning att titta på länsrätterna. Man ska vara medveten om att länsrätterna har väldigt många och svåra ärenden. Det krävs alltså både tillgänglighet och rättssäkerhet. Låt mig säga som min kollega från Boden. Jag själv, och även interpellanten, är från Luleå. Jag själv som riksdagsledamot anser att länsrätten i Luleå håller hög kvalitet och är rätt placerad där den finns. Men naturligtvis måste processen arbetas vidare på. Men jag vill definitivt påminna Leif Pettersson och andra om att den här regeringen, den här majoriteten känner till hela landet. Det gäller inte minst med tanke på det Leif Pettersson nämnde om tingsrätterna. För den domstolsorganisationen tillsattes en utredning av den tidigare regeringen som hade ganska klara åsikter redan från början, innan utredningsuppdraget kom, om vad som skulle hända med tingsrätten. Den här regeringen ändrade utredningens utgångspunkter och såg till att det fanns en tillgänglighet för norra Sverige. Det borde man komma ihåg och applådera, även från oppositionens sida. Jag tror att det är det Leif Pettersson egentligen gör gentemot ministern i sitt inlägg. Man ska alltså inte skjuta från höften. Det är riktigt och viktigt att man avvaktar remissvaren. Jag tror att de säkerligen kommer att innehålla en mängd olika synpunkter som vi alla måste bearbeta, inte minst vad gäller den organisatoriska indelningen av landet. Sedan kommer vi säkert som företrädare för olika delar av landet att ha olika uppfattningar. Men det som är viktigt är det som Lena Olsson nu tar upp och som man som länspolitiker i de olika länen nu måste fundera lite närmare på, speciellt om man är norrbottning. Det gäller regionfrågan. Nu blir det en översyn och en utredning. Allmänt och rent vanemässigt föreslår utredaren vad gäller norra Sverige att länsrätten ska placeras i Umeå, för där placerar staten all annan verksamhet, utan att göra någon annan reflexion, detta mitt i en brinnande regiondebatt. För mig som norrbottning är det oerhört svårt att förstå. Både riksdagsledamöter och lokala företrädare kan automatiskt springa på frågan om en regionindelning när man redan nu ser de faktiska konsekvenserna av det. Jag känner mig orolig för den delen, eftersom jag ser att statliga uppdrag alltid markerar åt ett och samma håll: placering i samma stad. Det anser jag vara fel.

Beatrice Ask (M)

Anf. 32 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Först vill jag bara kommentera det som har sagts från något håll i varje fall. Man får bestämma sig. Antingen ska man lyssna på synpunkter som kan komma in i remissarbetet, och då ska inte ministern nu stå och tala om hur det ska bli, eller också ska man strunta i vad folk tycker och köra över folk. Vi har i tidigare hantering av organisationsfrågor valt att lyssna först och bestämma oss sedan. Jag tycker att det är en rätt bra ordning. Det var det som var skälet till att vi fick göra rätt mycket eget arbete när det gäller tingsrättsorganisationen. Den utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen hade uppenbarligen inte förstått mycket av hur Norrland fungerar. Det kan jag försäkra er om att den här justitieministern gör. Men låt mig lägga lite lök på laxen och bidra till problematiseringen av frågan. Det är någonting som försvinner i diskussionen. Det finns många värdefulla synpunkter här. Förvaltningsmålen har väldigt stor betydelse för enskilda, näringsliv, myndigheter och organisationer. Länsrätterna dömer i dag i ungefär 500 olika måltyper, väldigt komplicerade ärenden. Vi har i dag 23 länsrätter. Den största har över 400 anställda, den minsta mellan 10 och 15 personer, som ska kunna döma i 500 olika komplicerade måltyper. En viktig medborgaraspekt som man måste ha med i sammanhanget är att vi ska tillförsäkra medborgare, oavsett var de bor, kvalitet i rättsskipningen. Vi ska inte ha A- och B-domstolar. Initiativet till översynen som är gjord och den utredning vi nu diskuterar kommer från domstolarna själva. Man uppfattar sig ha ett antal stora bekymmer i den verklighet man arbetar med. Det handlar om långa väntetider och långa utredningstider i vissa ärenden. Vi i Sverige har till och med blivit dömda för att vissa mål tar för lång tid. Det är oerhört stor sårbarhet vid utbildning, semestrar, föräldraledighet och så vidare där en liten organisation är oerhört skör. På några håll har man stora svårigheter att rekrytera kvalificerad personal. På andra ställen är organisationen så liten att domare ägnar sig väldigt mycket åt administration och den typen av arbete eftersom det inte finns tillräckligt med utrymme för att skapa administrativa resurser och biträde. Det är synpunkter som man naturligtvis kan lägga vid sidan. Men jag tror att också de ska vara med när vi diskuterar kvalitet i länsrättsorganisationen. Vi måste hitta lösningar som gör att vi löser ut några av de bekymmer som man från länsrätter och andra har framfört till Domstolsverket och Justitiedepartementet. När det gäller tillgängligheten är det viktigt att medborgarna kan komma i kontakt med domstolen och kan få det stöd som behövs. Det finns också skäl till att vi behöver ha statlig verksamhet väl spritt över landet. Låt mig bara påpeka att det inte är så vanligt med muntlig förhandling i länsrätterna. Det har ökat lite grann, men det är marginellt. Det ligger i dag runt 15 procent. Det skriftliga förfarandet är huvudregel som det ser ut i dag. Det finns ett antal aspekter som handlar om varje medborgares rätt till hög kvalitet i rättskipningen. Möjligheten att tillhandahålla det är någonting som vi ska ta med oss i det beredningsarbete och den diskussion som säkert kommer att pågå under ett antal månader framöver.

Marie Nordén (S)

Anf. 33 Marie Nordén (S)

Fru talman! Var ska jag börja någonstans? Jag tycker att regeringen borde bestämma sig för vilken linje man ska ha när det gäller förslag till beslut och hur man ska förhålla sig till remissinstanserna. Jag hoppas att regeringen verkligen lyssnar på dem som det berör när man ser över förslaget och funderar på var man ska ställa sig och hur man ska förhålla sig till den framtida organisationen. Oron ute i glesbygden blir allt större. De känner tydligt och med all rätt att servicen försämras. De ser att det sker en stadig centralisering som också är väldigt målmedveten från regeringen när det gäller att centralisera de statliga myndigheterna. Den politik som man nu driver har drabbat glesbygdens invånare på ett sätt som vi inte kan acceptera. Det borde inte heller någon som kommer från den delen av landet som drabbas kunna acceptera. Vi delar samma landskap, ministern och jag, från vår uppväxt i Härjedalen. Där vet vi att det kommer att få ganska stora konsekvenser för invånarna där och för hela länet i Jämtland. Det är 28 mil för en invånare i Åre och ännu längre om man bor i Gäddede. Det är närmare 30 mil från Östersund, och sedan lägger vi på 18 mil. Det sades här: Vi känner hela landet. Jag vet inte om det var Hammarbergh som sade så. Det känns inte som att ni känner hela landet. Det känns i varje fall inte som att man har omtanke om hela landet och invånarna i hela landet. Jag förstår att man ska väga specialistkompetens mot den enskildes rätt att få en bra behandling och tillgängligheten. Det är ett pussel som inte är så lätt att lösa. Något som görs i dag och som skulle kunna göras i ännu större utsträckning är att man ser till att kompetensen kommer till den domstol som ska döma fallet om man inte har kompetensen. Det stämmer naturligtvis som ministern säger att det är många förhandlingar där man som enskild individ inte själv närvarar. Som jag tog upp i mitt tidigare anförande ökar antalet fall där patienter vid psykiatrisk vård har rätt att komma till domstolen. Är man psykiskt sjuk ska man inte behöva flyttas runt över landet. Det måste finnas en gräns för hur långt man ska ha för att få sin tid i länsrätten. Även om det inte handlar om rättssäkerhet och själva organisationsförändringen som sådan hänger det ihop med de kvalificerade jobben ute i landet. Jag var väldigt stolt över att vi i vår tidigare regering fattade beslut om att det ska finnas statliga jobb ute i hela landet. Vi gjorde väldigt tuffa förändringar. Det var svåra och jobbiga beslut. Men de gjordes med sikte på att se till att den statliga närvaron och de statliga jobben inte som av en naturlag ska vara placerade i stora centralorter eller i Stockholm. Vi flyttade ut jobben. Det gjorde vi för att vi tror att det finns en viktig motor i att de statliga jobben finns i hela landet. Den här regeringen går i helt motsatt riktning. Jag hoppas ändå att ministern lyssnar på remissinstanserna och att man bestämmer sig för att linjen är att man lyssnar och att man inte som tidigare bestämt sig för att centralisering ska ske oavsett vad remissinstanser och berörda säger.

Leif Pettersson (S)

Anf. 34 Leif Pettersson (S)

Fru talman! Det är några talare som har belyst den allmänna utveckling i landet som vi upplever just nu. I varje fall jag upplever en iver av aldrig tidigare skådat slag att centralisera verksamhet. Under förespeglingen att det skulle bli rationellare och därmed bättre läggs det ena förslaget efter det andra fram i den riktningen. För mig framstår de flesta som dåligt underbyggda och med det gemensamma att de ingår i samma trend. Den politik som den nuvarande moderatledda högerregeringen bedriver motverkar på intet sätt denna utveckling. I stället underlättar man och påskyndar utvecklingen. På näringslivets område är detta särskilt tydligt. Jag tror att regeringen har fel. Jag tror att de företag och myndigheter som följer trenden har fel och är alltför kortsiktiga i sina bedömningar. Vi ska ha ett bra land, ett bra Sverige. Det ska vara ett bra land att leva i såväl i glesbygd som i storstad. Det gäller i allra högsta grad även trygghet och rättssäkerhet. När vi nu debatterar länsrätternas framtid menar jag att det finns en relevant jämförelse. För inte alltför lång tid sedan ändrade vi här i riksdagen förfarandet när det gäller överklaganden i utvisningsärenden. Det är nu ett domstolsförfarande som gäller. För vår del i de nordligaste delarna av Sverige är det i Umeå som domstolsförhandlingarna äger rum. Där har den berörde en rättighet att närvara för att framföra sin sak. Jag känner till ett flertal fall där de berörda på grund av avstånd avstått från sin rätt att närvara. I efterhand har det i ett antal av dessa fall blivit offentlig debatt om domstolen verkligen hade alla fakta på bordet och om den utvisningshotade verkligen fick möjlighet att framföra hela sin sak på ett relevant sätt och så vidare. I ett svar på en skriftlig fråga från mig har migrationsminister Billström svarat att domstolsförfarandet ska utvärderas. Det är bra. Då kanske vi får en möjlighet att ändra på den ordning som gäller i dag och att närheten till de berörda i de här fallen kan bli bättre. Som jag sade i mitt tidigare inlägg är främsta argumentet mot den föreslagna sammanslagningen hotet mot rättssäkerheten. Men det finns fler förhållanden som måste tas med när frågan avgörs. Låt mig därför också helt kort få belysa två andra aspekter. Den första är personalrekryteringen. Finns det någon som tror att det blir lättare att rekrytera personal som i sin arbetsbeskrivning har med formuleringar om att arbetsområdet utgör mer än en tredjedel av landets yta? Domstolen lägger även en del av sina förhandlingar ute i länen. Personalen som ska rekryteras ser bilden framför sig med långa bilfärder, kanske i sol men lika gärna i snörök och mörker. Visst blir det kanske redan i dag långa bilresor i tjänsten för länsrättens personal i vår del av landet. Men att på detta sätt utöka resandet är inte försvarbart från några utgångspunkter och allra minst ur arbetsmiljösynpunkt. Den andra aspekten som jag tycker ska finnas med när frågan diskuteras är behovet av att det finns kompetens inom området förvaltningsrätt i hela landet. Förvaltningsrätt låter rätt trist. Men i den här debatten har vi fått klart för oss, och det har vi väl haft sedan tidigare, vad de här målen egentligen handlar om. I många fall är det samhällets svagaste som berörs när de mål som domstolen handlägger tas upp. Kompetensen inom området måste vara spridd så att likhet inför lagen upprätthålls. Fru talman! Jag vill än en gång hänvisa till regeringens beslut när det gäller tingsrätterna. Låt samma bevekelsegrunder gälla denna gång. Avvisa förslaget om att slå samman länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten. Jag uppmanar justitieminister Ask att snarast komma med detta besked.

Carin Runeson (S)

Anf. 35 Carin Runeson (S)

Fru talman! Ju mer man funderar över den här frågan och ju mer man lyssnar på olika synpunkter och åsikter desto fler frågor kommer man själv att tänka på. Jag hoppas verkligen att justitieministern förstår att vi inte står här och debatterar och protesterar för protestens skull utan för att vi har många sakliga skäl för vår oro och våra argument. Krister Hammarbergh nämnde tillgänglighet som något väldigt viktigt. Det tycker jag också. När vi nu har länsrätten i Falun kan vi prata om hyggligt bra tillgänglighet. Men från Falun till Sundsvall är det 32 mil. Från Borlänge till Uppsala är det 18 mil. Ska man åka från Ludvika, eller från min hemkommun Smedjebacken, får man lägga till ytterligare fem-tio mil för att ta sig till Uppsala. Även om många av de här målen avgörs utan att man behöver inställa sig måste socialtjänsten ändå vara på plats av och till. Det är klart att kommunerna kommer att få ökade kostnader för att man ska ta sig till Sundsvall respektive Uppsala. Det är också ett bekymmer. Det finns ytterligare ett skäl till stark oro från min sida. Det är de mål som gäller psykiskt sjuka. Vid sidan av storstäderna är vi ett av de län i Sverige som har flest mål när det gäller psykiskt sjuka personer. Det är bland annat LPT-mål, lagen om psykisk tvångsvård. Det beror på att vi har Säters sjukhus i Dalarna. Där finns många av Sveriges farligaste brottslingar. Som det är i dag åker länsrätten till Säter och har förhandlingarna på plats. Man har alltså målen i Säter, och man har bara några mil att resa. Ska man åka till Uppsala är det betydligt längre. Jag tror inte att det är något bra alternativ. Vad är det då som står till buds? Jo, man ska klara av målen via en videokonferens. Då kan man verkligen ifrågasätta rättssäkerheten. När det gäller de här personerna är det väldigt viktigt att länsrätten finns på plats för att lyssna in och se kroppsspråket. Det handlar inte bara om ja och nej. Det handlar inte bara om att läsa in en massa ord på papper och sedan bestämma sig för om en person ska få frigång eller inte eller om en person är klar för utskrivning. Det är oerhört grannlaga ärenden. Jag tror att det vore väldigt farligt om de här målen avgjordes via en videokonferens. Det handlar om att en person som inte är mogen för frigång eller för att skrivas ut inte ska ut i samhället. Det kan också vara åt andra hållet. Beroende på att länsrätten inte finns på plats kanske man säger nej till en frigivning eller en frigång där det borde ha varit ja. Det finns alltså problem åt båda håll i det här sammanhanget. Det är därför väldigt viktigt att länsrätten kan åka till Säters sjukhus, i det här fallet, och att inte avståndet blir ett hinder. Det tycker jag att det blir om man ska åka 20-30 mil.

Lena Olsson (V)

Anf. 36 Lena Olsson (V)

Fru talman! Det har sagts många kloka ord. Jag kan instämma i det mesta som Carin Runeson tar upp när det gäller mitt län. Jag hoppas att ministern svarar på frågan om Ansvarsutredningen och vad som håller på att hända där. Det kommer att ha väldigt stor betydelse. Regionfrågan ska beslutas efter valet 2010. Det är en het potatis som ingen vill ta tag i. Det största regeringspartiet har inte något klargörande besked. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man inte drar in en massa statlig service innan man har besvarat frågan om man ska ha det eller inte. Att rättssäkerheten ska vara garanterad är också väldigt viktigt. Det är det grundläggande i en demokrati. Krister tar upp frågan om tillgänglighet. Där kommer vi in på frågan om avstånd. Man kan också ta in en viss mobilitet i resonemanget. Mobila ting har vi pratat om när det gäller polisen till exempel. Jag bor på landsbygden. Statlig service försvinner, och jag får långa avstånd. Man drar in offentliga kommunikationer. Jag måste åka bil och är osäker på om jag kan tanka i nästa by. Det blir problem. Jag vill ha ett klargörande i regionfrågan. Hur ska vi som bor på landsbygden ska bära oss åt? Jag har inget svar på det, trots att vi är uppfinningsrika.

Krister Hammarbergh (M)

Anf. 37 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Det gäller att komma ihåg att vi diskuterar en utredning som ska remissbesvaras och sedan politiskt behandlas. Jag måste samtidigt säga att det från föregående talare kommer upp ett antal praktiska problem som vi måste hantera. Vi kan räkna mil. Jag kan ta Norrbotten som exempel. Om man väljer den här organisatoriska lösningen innebär det att länsrätten skulle ligga längst söderut inom sitt område. Då blir avståndet 60 mil från Kiruna. Jag tycker att det är bra att oppositionen nämner ord som den här regeringen och majoriteten står för: rättssäkerhet och tillgänglighet. Det tycker jag är ett fall framåt. Jag tycker att det är bra. Jag tycker att det är bra att ni väljer oppositionsrollen för att föra den här diskussionen. Jag frågar mig om exempelvis Leif Pettersson skulle ha stöd för det här i sitt parti när man sitter i regeringsställning. Historien pekar inte på det. De ord han säger är en sak, men vad var resultatet med den tidigare regeringen? Leif Petterssons regering lade ned tingsrätterna så att de minskade från 96 till 53 under åren 1999-2007. Hur förbättrades tillgängligheten då? 90 domartjänster försvann. Det är naturligtvis bra att Leif Pettersson nu strävar efter en politik som den här regeringen står för till skillnad från den tidigare regeringen som han representerade. Bland annat Haparanda, Lycksele och Skellefteå i norra Sverige har nu kvar sina tingsrätter tack vare den politiska behandling som den här majoriteten står för. Det förtjänar att upprepas ett antal gånger så att man inte blir fånge i sin egen retorik. Slutligen, fru talman, vill jag uppmana Leif Pettersson att ta en ordentlig diskussion med sina partikamrater när det gäller regionindelning innan Norrbotten har all sin verksamhet i Umeå.

Beatrice Ask (M)

Anf. 38 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Jag ska börja med det som jag glömde i mitt förra inlägg. Lena Olsson tog upp länsrätterna kontra regionfrågan. Det är klart att det finns samband och sammanhang i det. Man önskar att man kunde göra saker i rätt ordning. Vi är inte framme med något förslag ännu, utan vi jobbar med det som är. Det kan naturligtvis ha betydelse. Det är också en pusselbit som man behöver fundera över. Men vi kan inte säga att vi struntar i att arbeta med länsrättsfrågan i avvaktan på att alla andra pusselbitar faller på plats. Om man tror att man ska kunna stoppa världen för att reda ut det hela från början igen tror jag att man hamnar väldigt snett. Sedan är det som Carin Runeson tar upp viktigt. Jag tycker att Carin tar upp flera viktiga saker. Det finns många detaljer i de här förslagen som man kan fundera över. Utan att ha någon synpunkt vill jag säga att jag tycker också att det verkar konstigt att dra en gräns mellan Falun och Borlänge. Det finns många sådana skönhetsfel. Ni som har läst utredningen har också sett att perspektivet är väldigt mycket utifrån länsrättens arbetsförutsättningar och att de andra aspekterna inte finns med. Det är det som naturligtvis måste tillföras i remiss- och beredningsarbetet. Det var också väldigt bra att Carin Runeson rättade till det som Marie Nordén tog upp, för när det gäller psykiskt sjuka och ärenden som rör dem hålls förhandlingarna på sjukhuset. Så har det varit och så måste det naturligtvis vara. Vi kan ju inte förflytta väldigt sjuka människor långa sträckor, och det har vi inte gjort förut heller. Det är rättens personal, advokater och andra som får förflytta sig. Det blir åtminstone färre som behöver förflytta sig. Detta är naturligtvis också aspekter som vi måste ta med. Jag tycker att det är oerhört viktigt, framför allt i ärenden som rör människors liv i någon mening, att försöka hitta lösningar som ger en möjlighet till närhet. Jag har svårt att tänka mig att man kan ersätta den typen av förhandlingar i många av de ärendena med videokonferens. Dock vill jag säga att videokonferens är ett fantastiskt bra verktyg som går att använda också i de här sammanhangen och något som vi ska bygga ut. Man har arbetat på det sättet att verktyget ger intryck, men det blir aldrig samma sak som att möta en person öga mot öga. Jag tror att vi kan vara helt överens om det och att det är något som vi måste fundera över. En annan viktig aspekt som Carin tog upp är att kommunerna kan få ökade kostnader eftersom mycket rör kommunerna. Jag är helt säker på att kommunerna kommer att berätta om det i sina remissvar. Det är en kö av kommuner och andra som vill träffa mig. Jag träffar folk redan den här veckan, och jag kan lova att de inte kommer att glömma bort det här. Jag vill landa på det som jag inledningsvis sade i mitt svar, att man inte både kan hävda att regeringen ska bestämma sig och tala om hur det ska bli och säga att vi ska lyssna. Vi kan inte göra det samtidigt. För mig är det självklart att en fråga av den här typen måste hanteras på ett sådant sätt att vi låter alla berörda ta fram de olika aspekter som inte är belysta i utredningen men också vad de tycker om förslagen. Jag tror att vi kommer att få arbeta med det här under ganska lång tid, för det är en komplicerad situation. Jag är väl medveten om att det är ett önskemål från länsrätterna att vi ska göra något åt en del av de problem som de upplever i sitt viktiga uppdrag.

Marie Nordén (S)

Anf. 39 Marie Nordén (S)

Herr talman! Jag får tacka ministern för debatten, även om vi inte har fått några besked. Det kanske var lite för hoppfullt. Jag hade önskat att vi skulle få en viljeriktning. Vi får väl läsa och lyssna mellan raderna på vad ministern säger, så kan vi kanske få en aning. Det är klart att vi och flera med oss undrar vad en hållbar organisation innebär och hur viktig medborgarens närhet till länsrätterna är för regeringen och för ministern. När det gäller de psykiskt sjuka har jag lyssnat på personalen på länsrätten som har uttryckt oro över hur de ska hantera de här fallen när de inte finns kvar i Östersund. Hur långt ska vi förvänta oss att personalen ska åka? Hur långt ska den psykiskt sjuka åka? Ska vi nöja oss med videokonferenser? Det är egentligen inte mina ord, utan det är personalens ord. Jag undrar om vi, precis som Leif Pettersson beskrev det så bra, i efterhand ska få veta att ytterligare migrationsärenden har blivit feldömda på grund av att man inte har haft de berörda närvarande, därför att de inte har orkat eller klarat av att resa så långt. Det är ju också människor som lever under väldigt stark psykisk press. Ska vi nöja oss med det? Vi kommer antagligen inte att få några svar från ministern i den här frågan. Ministern uttrycker det så fint när hon säger: Vi måste lyssna på remissinstanserna innan vi säger vårt. Ja, jag hoppas verkligen att man, till skillnad från i tidigare ärenden, faktiskt lyssnar. Vi har alldeles för många exempel på hur man har drivit igenom beslut väldigt snabbt, kanske för snabbt, utan att egentligen ha tittat på konsekvenserna. Oavsett vad remissinstanserna har tyckt och tänkt har man bestämt sig. Jag lyssnar på vad ministern säger, att i det här fallet kommer remissinstansernas meningar och tyckanden att väga tungt.

Leif Pettersson (S)

Anf. 40 Leif Pettersson (S)

Herr talman! Jag vill också tacka justitieministern för debatten. Jag vill bara göra några avslutande kommentarer och reflexioner. Visst är det så att de flesta fall inte avgörs vid muntlig förhandling. Men i de två länsrätter som berörs i mitt fall, Norrbotten och Västerbotten, var det trots allt 835 fall under förra året som avgjordes vid muntlig förhandling. Visserligen hölls 540 av dem på olika sjukinrättningar. Men det innebär ändå att reseavståndet för personalen kommer att öka på ett dramatiskt sätt om man slår samman länsrätterna enligt det förslag som nu finns. Utredningen har framfört två andra alternativ. Det ena är videokonferens, som har berörts i ett antal inlägg här, och jag vill bara instämma i dem. Jag anser inte att videokonferens är ett rättssäkert sätt att behandla de sköraste människorna i samhället. Det kanske kan vara tillämpligt i andra sammanhang, men vid muntlig förhandling är det definitivt inte ett alternativ. Det andra alternativet som har förts fram är att tingsrättdomare skulle kunna sköta målen. Det är på samma sätt där. Det är domare som inte har utbildning för de berörda målen. Det tycker jag också är något som måste avvisas med rättssäkerheten som grund. Slutligen, Krister Hammarbergh, var hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen enig med den nuvarande regeringen när det gällde förslaget om tingsrätterna. Dåliga utredningsförslag ska avvisas, även om de kommer från en socialdemokratisk regering. Det gäller även i det här fallet.

Carin Runeson (S)

Anf. 41 Carin Runeson (S)

Herr talman! Vi är många i Dalarna som är bekymrade över förslaget till ny förvaltningsrättsorganisation och det faktum att länsrätten i Falun hotas av nedläggning. Drygt 30 personer blir dessutom utan jobb. Kvaliteten är viktig, ja. Men det handlar också om tillgänglighet och rimliga avstånd, och jag tycker inte att 30-35 mil till en länsrätt är rimligt. Vi behöver vår tingsrätt i Falun både för servicen i stort och för den enskildes säkerhet. Avslutningsvis vill jag tacka justitieministern för den här debatten. Jag vill också säga att jag tycker att det är positivt att ministern har samma uppfattning som jag själv om bland annat psykiatripatienterna och det viktiga när det gäller deras mål, likaså om socialtjänstens vardagsbekymmer, får man väl kalla det, när man måste åka till länsrätten med någon av kommuninvånarna. Jag hoppas och till och med förutsätter att justitieministerns uppfattning i de här frågorna också kommer att ge avtryck i regeringens förslag till ny förvaltningsrättsorganisation så småningom.

Beatrice Ask (M)

Anf. 42 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Som sades tidigare är det väldigt många intressanta synpunkter som har kommit fram i den här debatten. Jag utgår från att mycket av det som har sagts här kommer att återkomma i olika remissvar. Det blir ett arbete att bereda de olika förslagen. Det är ju inte så att alla synpunkter riktigt stämmer överens med varandra, och det är svårt att dra gränser. En sådan synpunkt kan vara när man kan använda videokonferens och när man inte kan. En annan synpunkt kan vara hur man drar gränser. Vem tillhör vilken domstol? Hur långt kan man egentligen resa, och vilka är det som reser? Det finns också anledning att säga att det finns mycket fakta att lyfta fram. Jag tycker också att det finns skäl att gå igenom den verklighet som länsrätterna har. Jag nämnde tidigare att man i dag hanterar 500 olika måltyper. Det är mycket komplicerade mål, en del otroligt viktiga frågor för enskilda medborgare, inte minst de allra mest utsatta. Det säger sig självt att väldigt små organisationer, även om de ligger nära, kan ha svårt att hantera kvalitet i den typen av organisation. Det är inte tvärsäkert att personalen får den kompetensutveckling och den möjlighet till avlastning som kan behövas ibland. Tyvärr är erfarenheten att när enheterna är väldigt små finns inte det administrativa stöd som man skulle kunna få annars. Det gör att kompetens används till fel saker. Det är ganska vanligt. Samtidigt är närvaro och närhet otroligt viktiga. Vi har mycket att väga samman. Jag tycker att det är viktigt att också säga att även om vi landar på att förändra organisationen är avsikten inte att minska antalet domartjänster eller den typen av uppgifter. Det är inte det som det handlar om, utan det är att skapa en stabilare och bättre fungerande organisation. Men ytterst handlar det om att ha ett medborgarperspektiv. Det är ändå det som den här regeringen tar fram i hela vårt arbete kring rättsväsendet.

Intressenter

Frågeställare

Marie NordénSocialdemokraterna

Besvarad av

Beatrice AskModeraterna