Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

kvinnornas situation i Iran

Interpellation 2002/03:4 av Hansson, Agne (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-10-07
Anmäld
2002-10-08
Besvarad
2002-10-15
Sista svarsdatum
2002-10-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 7 oktober

Interpellation 2002/03:4

 av Agne Hansson (c) till utrikesminister Anna Lindh om kvinnornas situation i Iran

Grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna pågår kontinuerligt i Iran. Därom råder inget som helst tvivel. Kvinnor är särskilt utsatta. Sverige och EU måste göra mer för att stödja Irans kvinnor och en demokratisk utveckling i landet. Det behövs en mer aktiv utrikespolitik för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Att se på men tiga vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna oavsett omfattning eller var de sker är att ge sitt samtycke.

Det politiska systemet i Iran är underordnat landets religiösa ledning och ytterst landets s.k. andlige ledare, ayatolla Khamenei. Presidentkandidater, parlamentskandidater och parlamentsledamöter m.fl. måste godkännas av den religiösa makten innan de tillträder sina befattningar även om dessa redan är valda. Ingen kan heller ställa upp i val, utan att först ha godkänts av landets religiösa ledning. Radikala reformivrare, dvs. studenter, intellektuella och sympatisörer med demokrati- och frihetsrörelserna, som vill begränsa prästerskapets maktställning har kriminaliserats och försökts tystas ned av det iranska rättsväsendet.

MR-organisationer såsom t.ex. Amnesty International samt FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna riktar kritik mot att de individuella rättigheterna liksom minoriteternas och då i synnerhet bahaiernas rättigheter förvägras under rättegångar under åberopande av Irans nationella säkerhet och att dödsstraff och kroppslig stympning verkställs offentligt. Iran fortsätter att verkställa dödsstraff offentligt genom hängning eller halshuggning, och det finns färska exempel på att kvinnor har stenats i domstolens regi. För inte så länge sedan kunde vi i medierna läsa om och se bildbevis på hur fem personer avrättades inför publik med hjälp av lyftkranar. Detta är fullkomligt oacceptabelt och kräver omvärldens fördömanden.

Visserligen har vissa förbättringar skett för de iranska kvinnorna, såsom att fler i dag har större möjligheter att studera vid universiteten. Men trots detta har i princip ingenting förändrats när det gäller den systematiska diskrimineringen av kvinnor, en omständighet som kan härledas inte så mycket till den iranska lagen som till hur denna tolkas av några manliga rättslärda på området. De reformlagar som parlamentet har antagit har senare tillbakavisats av Väktarnas råd. Som en följd av detta kan nämnas att flickor fortfarande kan bli gifta vid nio års ålder och inte vid 14 som parlamentet hade krävt.

Jag vill ställa följande frågor till utrikesministern:

1.Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att intensifiera arbetet med att stödja en demokratisk utveckling i Iran?

2.Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att stödja och förbättra kvinnornas situation i Iran?

3.Är utrikesministern beredd att verka för att en resolution tas fram i FN:s generalförsamling som fördömer den iranska regimens kränkningar av mänskliga rättigheter?

Debatt

(14 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:4, kvinnornas situation i Iran

Interpellationsdebatt 2002/03:4

Webb-tv: kvinnornas situation i Iran

Protokoll från debatten

Anna Lindh (S)
Anf. 10 Anna Lindh (S)
Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret. Vi är överens om att respekten för de mänskliga rät- tigheterna i Iran är djupt otillfredsställande. Det är väl det lindrigaste man kan säga i fallet Iran. Grova kränk- ningar pågår kontinuerligt, det förekommer dödsstraff och försvinnanden. Politiker måste godkännas av den religiösa makten om de ska ställa upp i val till parla- ment och också bli godkända av landets religiösa led- ning. Reformivrare tystas ned av det iranska rättsväsen- det. Kvinnorna har en särskilt svår situation, och det är den som vi vill peka på med våra interpellationer här. Det finns anledning att lyfta fram frågan och sätta ljus på den för att försöka att åstadkomma en förändring. I svaret fokuseras mycket på vad EU och FN kan göra. Men även vi som land har naturligtvis möjligheter att agera. Det är bra att utrikesministern vid det besök som det hänvisas till i svaret har tagit upp dessa mino- riteters ställning och rättigheter. Det kom tyvärr inte till allmänhetens kännedom vad som avhandlades vid be- söket, och därför är det bra att det nu kommer fram i svaret. Jag vill livligt ställa mig bakom den uppmaning om ratificering och tillämpning av FN:s konvention om eliminering av alla sorters diskriminering mot kvinnor. Den bör få ett så brett stöd som möjligt. Vi får inte förtröttas i vår fortsatta kamp för en förändring till det bättre. Vi är också ense om att en dialog är den bästa vä- gen. Det är viktigt att det kontinuerligt och med kraft förs en sådan på alla plan. I svaret säger utrikesministern att EU planerar att inleda en särskild dialog med Iran om mänskliga rättig- heter. Det borde EU ha gjort för länge sedan. Inom denna dialog är diskriminering av kvinnor en priorite- rad fråga, och det är bra. Frågan är i vilken mån vi från svensk sida som enskilt EU-land och andra EU-länder kan göra för att förstärka den dialogen. Vi följer med intresse de reformer på olika sam- hällsområden som president Khatami försöker att ge- nomföra, säger utrikesministern i svaret. Möjligen finns det en motsägelse där. Jag uppfattar inte att det är några reformer på gång i Iran. Situationen är otillfredsställan- de. Jag menar att vi ännu inte kan se några förbättring- ar. Det är angeläget att vi får veta från vilket utgångslä- ge som vi ska gå vidare. På den punkten kan jag inte se att det pågår någonting. Därför är dessa åtgärder än mer viktiga. Allmänna rådets mandat till EU-kommissionen att inleda förhandlingar med Iran om handel och samarbete måste också, som jag ser det, omges med tydliga krav på motprestation av demokratisk natur så att processen verkligen kommer till stånd. Det får inte bli ett utbyte som stärker, gynnar eller ger legitimitet åt den sittande regimens handlande, för i så fall hamnar vi ju snett. Tydliga krav på parallella framsteg ställs, sägs det i svaret. Jag vill avsluta med att fråga utrikesministern vilka garantier det finns för att det verkligen ska bli en start på processen och en förbättring av situationen i Iran.
Agne Hansson (C)
Anf. 11 Agne Hansson (C)
Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret på min interpellation. Situationen i Iran har förvärrats på ett drastiskt sätt den senaste tiden. Tyvärr finns det några länder i EU som inte är beredda att ge sitt stöd för en sådan resolu- tion som utrikesministern talar om, och jag har uppfat- tat att det gäller Grekland, Spanien och Italien. Därför är det särskilt angeläget att Sverige mycket aktivt driver denna fråga. Skarpa resolutioner från både EU och FN skulle vi- sa att Europas länder kraftfullt tar avstånd från de brott mot mänskliga rättigheter som den iranska regimen dagligen gör sig skyldig till. Det är av största vikt att utrikesministern och Sveriges regering agerar aktivt för sådana resolutioner. Om detta är utrikesminister och jag helt överens. Men i ett annat avseende är jag inte över- ens. Man har från europeisk och svensk sida under de senaste åren försökt att föra fram den nuvarande presi- denten i Iran, Khatami, som en reformvänlig person med mål att införa demokrati i Iran. Är detta inte en myt? Khatami var under åtta år Khomeinis propaganda- minister för Islamic Guidance. Han hade under Kho- meinis tid en nyckelroll inom förtryckarapparaten och lär personligen ha varit ansvarig för massavrättningar av 30 000 politiska fångar under inte mindre än två månader 1988. Förhoppningar om att en sådan person skulle vilja införa demokrati i Iran och reformera den fundamentalistiska syn som styr landet förefaller naivt. Khatami har varit president i över fem år, och enligt alla oberoende människorättsorganisationer har inga nämnvärda förbättringar skett. På de flesta punkter har situationen i stället förvärrats. Khatami och hans kabi- nett har gång på gång visat stöd för steningar av kvin- nor, senast i form att ett uttalande från Khatamis rådgi- vare i kvinnofrågor, Zahra Shojai, som i ett uttalande i juli sade att steningarna är nödvändiga för att skydda familjens normer och att de som blir stenade till döds förtjänar straffet. Detta kan man läsa om i en artikel i Financial Times som publicerades i juli. Under Khatamis tid som president har 25 fall av steningar förekommit, varav två ägde rum för cirka tre veckor sedan, alltså den 25 september, i västra Iran. Denna gång var det en man och en kvinna som stenades till döds efter att ha suttit av ett 15 år långt straff. Kan verkligen Khatami sägas föra en folkstödd re- formprocess? Det bör då påpekas att över 800 personer kandiderade till presidentvalet, men det var endast fem av dem som godkändes av de styrande, dvs. de som inte var alltför kritiska mot regimen och som gav sitt stöd till präststyret. De reformlagar som parlamentet har antagit under senare år har tillbakavisats av Väktarnas råd. Som en följd av detta kan nämnas att flickor fortfa- rande kan giftas bort vid nio års ålder, och inte vid 14 års ålder som det iranska parlamentet krävt. Den s.k. kritiska dialogen med vår tids religiösa fascism har inte gett resultat under de senaste fem åren. Bevis på detta är bl.a. de fem offentliga avrättningar som ägde rum förra söndagen, dagen innan en EU- delegation anlände. Dessa män fick inte ens använda sig av en försvarsadvokat. Det är därför dags att föra en skarpare politik mot den iranska regimen. Sverige och resten av den demo- kratiska världen måste kraftfullt markera att vi inte kan acceptera det omänskliga förtryck som är det iranska folkets vardag.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 12 Helena Bargholtz (Fp)
Herr talman! Jag skulle kort vilja säga några ord om Vänsterpartiets ställningstagande i frågan. Vi instämmer i utrikesministerns uttalande om att den politiska situationen i Iran är en kamp mellan kon- servativa och reformvänliga. Vi vill sätta fokus på reformvänliga krafters uttalan- den om stening av kvinnor i Iran, senast i form av ett uttalande från den iranske premiärministerns rådgivare i kvinnofrågor, Zahra Shojai. Hon har sagt att steningar- na var nödvändiga för att skydda familjens normer och att de som blev stenade till döds förtjänade straffet. Uttalandet från premiärministerns rådgivare är ett typiskt exempel på att den patriarkala strukturen, dvs. könsmaktsordningen, är djupt förankrad i Iran. Det maktmönstret genomsyrar förhållandet mellan könen på alla områden, såväl i familjen som i statsapparater och i de politiska församlingarna. Vi vill understryka vikten av att inte göra det grova våldet mot kvinnor i Iran till ett kulturellt eller ett reli- giöst betingat våld. Iran är ett typiskt exempel på patri- arkatets djupa förankring i religiös fundamentalism, särskilt i dess statsbärande form. En sak förenar de religioner som är dominerande i världen, och det är motståndet mot kvinnors lika rättig- heter. Kvinnoförtrycket är religionernas gemensamma bas, och där stöder de varandra. Vi som lever i världens mest jämlika land borde föra fram frågan om en skarp resolution i FN:s generalför- samling om detta. Vi vet att detta ärende diskuterades den 9 oktober mellan EU:s medlemsstater, men bordla- des till utrikesministermötet den 21 oktober. Vi har även fått information om att de flesta euro- peiska länder, däribland Sverige, stöder framförandet av en resolution för att fördöma den iranska regimen för brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Där vill jag säga att kvinnors rättigheter är också mänskliga rättigheter. Därför anser vi att det är särskilt angeläget att Sverige aktivt driver denna fråga.
Sermin Özürküt (V)
Anf. 13 Sermin Özürküt (V)
Herr talman! Först vill jag tacka Agne Hansson och Helena Bargholtz för att de har ställt den här interpella- tionen och för det svar som har givits. Mitt deltagande i den här debatten är också ett stöd till de iranska kvinnorna. I svaret nämner ministern detta med stening. Denna avskyvärda handling har faktiskt stöd, som det har framkommit här, av Khatami och hans kabinett. Jag håller också med Agne Hansson om att det är viktigt att en dialog förs. Men under fem år har det pågått en dialog, och det har inte framkommit något nämnvärt utanför Iran om vad den här dialogen egentli- gen har givit. Helena nämnde frågan om åldern på flickor vid gif- termål. Man kan säga att det också är pedofili enligt lag, alltså att flickor på nio år får giftas bort, vilket är myck- et allvarligt och som jag tycker att utrikesministern ska lyfta fram, och det mycket skarpt. Jag har en fråga när det gäller förhandlingar om av- talen med Iran. Det ska inledas förhandlingar nu i okto- ber. Min fråga till utrikesministern är: Hur ingår etiska uppförandekoder, och ställs det krav under de här för- handlingarna på mänskliga rättigheter? Jag vill också ställa en andra fråga. Utrikesministern säger i sitt svar att man förutsätter att Iran samarbetar konstruktivt med den särskilde rapportören. Vad grun- dar utrikesministern den förutsättningen på, eftersom utrikesministern själv säger i svaret att Iran kontinuer- ligt bryter mot mänskliga rättigheter?
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 14 Rosita Runegrund (Kd)
Herr talman! Först kan jag instämma i beskrivning- en av de problem som Agne Hansson med flera gör. Det vi ser i Iran är en kraftmätning och en strid mellan reformkrafter och konservativa. Sedan kan man i och för sig fråga hur reformvänliga reformkrafterna är. Även om man t.ex. kan ifrågasätta en del i president Khatamis bakgrund, kan vi i dag se att han hör till dem som vill se reformer i Iran. Men polariseringen är ju väldigt tydlig. 80 av 290 i det iranska parlamentet är åtalade. Överför de siffrorna till svenska riksdagen! 80 av 290 står alltså under åtal i dag. När jag var Iran träffade jag talmannen i det iranska parlamentet. Han hade - och jag hoppas att den svenska talmannen inte behöver upprepa något sådant - tagit ut alla reformvänner i strejk från parlamentet när man försökte att ta de åtalade och också fängsla de först åtalade. Då gick parlamentarikerna i strejk till dess att de slapp fängelsestraffet. Det säger en del om de oer- hörda spänningarna och polariseringen. Finns det då några reformer som diskuteras? Ja, det finns flera reformer som är under diskussion men som inte kan genomföras på grund av Väktarrådet, de kon- servativas starka kraft i dag. De diskuteras bland re- formvännerna i parlamentet och har presidentens stöd. Dit hör t.ex. att höja den absurda giftermålsåldern nio år. Dit hör också att minska Väktarrådets roll, så att Väktarrådet t.ex. inte ska vara tvunget att godkänna parlamentariker och politiker, som naturligtvis är ett stort hinder för att få reformprocessen att fortsätta. Dit hör även att stärka rättssäkerheten. Men allt det här är alltså sådant som i stor utsträckning blockeras av Väk- tarrådet i dag. Sedan vill jag också säga när det gäller den oerhört brutala och barbariska situationen med stening att de försäkringar vi fick när vi var där i april var att det inte skulle förekomma någon mer stening och att detta hade upphört. Vi har därför varit noga med att försöka få bekräftelse på det som vi har hört efter april. Vi har fortfarande inte fått bekräftat att det har skett steningar, men det innebär naturligtvis inte att det inte kan ha skett ändå utan att vår ambassad eller vi har lyckats få infor- mation och bekräftelse på det. Men det som man var väldigt tydlig med då och det som man har varit väldigt tydlig med senare är att regeringen fördömer detta och att regeringen är fullständigt emot detta. Därför var det uttalande som sprids av premiärministerns rådgivare fullständigt obegripligt också för mig. Det är självklart något som vi måste fortsätta att på alla sätt bekämpa. Agne Hansson frågade också vad ett enskilt land kan göra, vad Sverige kan göra. Vi följde upp det bila- terala besök som vi gjorde i Iran, där vi tog upp alla de här frågorna och hade en ordentlig diskussion om dem, med att sedan ha ett seminarium i Sverige ett par måna- der senare om kvinnors roll och rättigheter i Mellanös- tern och inte minst i Iran. Där deltog bl.a. två iranska kvinnliga advokater som tillhör dem som arbetar för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i Iran. Wallenbergsinstitutet har också startat utbildningar för att iranska representanter ska kunna få utbildning i mänskliga rättigheter. Sedan gäller det naturligtvis för oss att fortsätta att arbeta med andra EU-länder för att på alla sätt garantera kvinnors rättigheter i den fortsatta diskussionen med Iran.
Anna Lindh (S)
Anf. 15 Anna Lindh (S)
Herr talman! Det är en bred enighet i debatten om att det här inte är tillfredsställande. Det är klart att det finns reformister också i Iran, men det är naturligtvis nyanser i förhållande till vad vi kan se i vårt land. Vad vi kan göra som enskilt land är att ta upp de här frågor- na av och till, föra debatt kring dem och föra upp dem i ljuset. Det är viktigt att göra det. Jag fick inte något svar på vad utrikesministern tror att vi i fortsättningen kan få för garantier för och verk- ligt tydliga tecken på att reformprocessen kommer i gång i landet. Det gäller t.ex. FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor som planerar att göra ett besök i november. Det är bara att hoppas att det kan ske och att Iran då medverkar konstruktivt. Men frågan är med vilken tyngd som FN-rapportörerna kan agera när de tidigare har fått den här resolutionen nedröstad i gene- ralförsamlingen. Även här är frågan på vilket sätt vi som land kan ge stöd och underlätta rapportörens arbe- te. Om jag har fattat det rätt ska EU nu arbeta på två sätt mot Iran, dels i dialog, dels genom att lägga fram resolutionsförslaget i FN:s generalförsamling. Och jag stöder det livligt och fullt. Men det är då viktigt att dialogen institutionaliseras, att den är målinriktad, att det är identifierbara kort- och långsiktiga krav som ställs och att diskriminering av kvinnor och kvinnornas situation är med i prioriteringen i det sammanhanget. Det är också viktigt att dialogen ges bredd och leder till konkreta resultat som är synliga och påtagliga. Vilka garantier har vi för det, och vad gör vi från svensk sida för att få det dithän? När det gäller resolutionsförslaget vill jag livligt till- styrka att det kommer till stånd och att det kommer att få en majoritet i generalförsamlingen den här gången. Vad gör utrikesministern för bedömning i det samman- hanget?
Agne Hansson (C)
Anf. 16 Agne Hansson (C)
Herr talman! Jag vill fråga utrikesministern om hon träffade den här iranska kvinnoministern Zahra Shojai vid sitt besök. Utrikesministern har tidigare talat om att hon hade kontakter med olika kvinnliga politiker, och viktiga kvinnor i Iran över huvud taget. I så fall tycker jag att det skulle vara intressant att höra om den här kvinnoministern framförde liknande synpunkter. Det var tydligen helt obekant för utrikesministern att hon hyste de här synpunkterna. Det är ju tråkigt att Khatami väljer en kvinnlig mi- nister som sin rådgivare, han har kanske inte så många kvinnliga ministrar, som har en så tråkig, fundamenta- listisk inställning i de här frågorna. Det var min ena fråga. Sedan vill jag också fråga hur utrikesministern ser på Sveriges möjligheter att påverka de här motvilliga länderna till att vara med på EU:s och FN:s resolutioner. Och vad är deras argument för att inte ställa upp på resolutionerna? Tror de inte att det är förskräckligt för i första hand kvinnor i Iran? Man ska komma ihåg att även män stenas och hängs - även om majoriteten är kvinnor. Man gör det på mycket lösa boliner. Jag har hört att det räcker att en kvinna t.ex. går på en fest som hennes man eller pappa inte gillar eller att hon dricker alkohol vid något tillfälle. Det är tydligen mycket godtyckligt när man kan dömas till de här steningarna. Jag undrar också varför Khatami, som ändå är pre- sident, inte kan stoppa steningarna. Är han så otroligt maktlös? Är Väktarnas råd så vansinnigt starka att han bara är en papperspresident, en marionett? Det har ändå inträffat 25 fall av stening under hans tid. Nu sade utri- kesministern att det inte finns något bevis för att de senaste steningarna, de steningar som man ju har lovat att avskaffa, har ägt rum. Däremot finns det bevis för att det har skett hängningar i Iran. Det har vi sett hemska bilder på, lyftkranar med anordningar där alltså också män hängs. Så visst förekommer det otäcka dödsstraff under vidriga omständigheter. Slutligen vill jag fråga utrikesministern en sak till. Eftersom de här påtryckningarna mot Iran inte har lyck- ats något vidare - vilka skulle vara de mest framgångs- rika påtryckningarna för att få till stånd en ändring i Iran? Är detta Väktarnas råd, som tydligen styr så starkt, så att säga oemottagliga för allt? Är de i stort sett som afghanska fundamentalister? Eller kan man tänka sig det som Rosita Runegrund var inne på, nämligen att koppla mänskliga rättigheter till de här ekonomiska förhandlingarna? Kan det vara ett sätt? Ska man t.o.m. fundera på någon typ av ekonomiska sanktioner?
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 17 Helena Bargholtz (Fp)
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för hennes förtydligande av de oerhörda spänningarna och av de konservativa krafterna i Iran. Än en gång vill jag under- stryka vikten av att inte glömma bort den patriarkala strukturen när vi gör vår analys av problematiken.
Sermin Özürküt (V)
Anf. 18 Sermin Özürküt (V)
Herr talman! Jag vill stryka under detta med den särskilde rapportören för Iran. Jag tror att det är oerhört viktigt att FN får ha kvar en rapportör i Iran som kan visa på de oegentligheter som pågår. Man kunde läsa i en dagstidning att Iran öppnar sig mot Afghanistan och att man har stora problem med droger. Vi får ju ta emot brev från olika håll. Man har stora problem med sexuell exploatering av barn och ungdomar. Det är trafficking. Man har problem med droger. Även detta skulle kom- ma till vår kännedom om FN hade rapportörer i Iran. Jag tycker att det har varit en bra debatt. Jag tycker att det är bra att vi har fått reda på så mycket mer. Jag hoppas också att vi kan fortsätta att trycka på den irans- ka regeringen och detta råd och hela tiden visa på hur kvinnorna, speciellt kvinnorna, är utsatta i Iran.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 19 Rosita Runegrund (Kd)
Herr talman! Jag tycker också att det är väldigt bra att vi har de här debatterna. Det är klart att det också påverkar. Det är så vi ökar kunskapen om Iran och dessutom visar dem som finns i Iran att vi följer situa- tionen väldigt nära. Agne Hansson frågade vilka garantier det finns för att reformprocessen lyckas. Garantier finns ju tyvärr aldrig. Men arbetet måste fortsätta. Ett arbete som naturligtvis är väldigt viktigt är bl.a. det som Helena Bargholtz frågar om, handelsavtalet. Vi har i dag fått ett beslut om att vi både ska sätta i gång ett handelsavtal och en dialog om mänskliga rättigheter och att dessa saker delvis ska kopplas samman. Han- delsavtalet är bra, för det innebär att Iran också måste följa internationella handelsregler, de gemensamt över- enskomna reglerna. Det blir ju en annan press när man har ett handelsavtal. Dessutom ska det parallellt ske en dialog kring mänskliga rättigheter. Tanken med en sådan dialog, och det gäller också det som Sermin Özürküt och Rosita Runegrund frågar om, är också att man sätter upp väl- digt tydliga mål. Målet kan t.ex. vara att man ska av- skaffa dödsstraffet, i första hand naturligtvis de här barbariska formerna av dödsstraff men också dödsstraf- fet generellt. Så sätter man upp tydliga benchmarks. Det förbereds alltså från början att om man inte kommer till några resultat ska den här dialogen kunna avslutas, och då kan det också påverka handelsavtalet. Därmed upp- hör även de förbättringar som kan finnas för Iran i ett handelsavtal. Jag tror att det är den vägen som är viktig att gå med tanke på det som Helena Bargholtz säger om att man eventuellt ska införa ekonomiska sanktioner eller isole- ra dem. Det här är en bättre väg. Väktarrådet är väldigt viktigt, och Väktarrådet vill nog gärna se att man blir så isolerad som möjligt. Därför är det bättre att ha den här dialogen kring mänskliga rättigheter och se till att man verkligen fortsätter att stärka reformkrafterna. Sedan gäller det resolutionerna, och resolutionerna tar självklart också upp kvinnors rättigheter, kvinnors situation. Den här resolutionen röstades ned i Kommis- sionen för mänskliga rättigheter, men vi har nu diskus- sioner om att lägga fram den i FN:s generalförsamling. Tyvärr är det så att EU-länderna inte alls är eniga i dag. Vi gör allt vi kan för att påverka andra länder, men det är en ganska stor splittring i dag, och vi måste vara eniga för att gemensamt kunna lägga fram en resolu- tion. Vi hoppas naturligtvis att vi ska kunna lägga fram en resolution. Vi hoppas att rapportören ska kunna ha ett idogt arbete i Iran och att det kan bidra till en fortsatt dialog och en fortsatt reformprocess. Jag vill också svara på frågan om den särskilda råd- givaren. Jag träffade aldrig den särskilda rådgivaren som senare har uttalat sig på det här viset om stening. Det politiska systemet verkar inte riktigt kunna påverka den här delen, den religiösa delen, av rättsväsendet. De steningsdomar som tidigare har avkunnats har däremot alla överklagats. Det vi vet, eller det vi har trott oss veta, är att det fortfarande inte har blivit något besked, att det fortfarande inte har fattats några beslut efter överklagandena.
Anna Lindh (S)
Anf. 20 Anna Lindh (S)
Herr talman! Det är verkligen bara att beklaga att inte ens EU kan samla sig omkring en kraftfull politik mot Iran i det här fallet. När det gäller de här avtalen om handel och annat undrar jag: Finns det någon tydlig strategi där, och ett krav på att avbryta detta om man inte når framgång? Det är viktigt att man verkligen sätter tryck med tydliga krav på Iran i det här fallet. Sedan är det naturligtvis viktigt att man på bred front tar upp de här frågorna. Det gäller både interna- tionellt, i varje land och att man driver opinion inom EU, i FN och på olika andra sätt. Jag tycker att den här debatten har visat att utrikesministern har ett brett poli- tiskt stöd härifrån Sverige för att fortsätta driva de här frågorna framåt mycket kraftfullt. Jag hoppas att utri- kesministern också kommer att få framgång för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Ett råd är bara att inte lita alltför mycket på Kha- tamis reformvänlighet i det här sammanhanget. Men ta fasta på de reformivrare som trots allt finns - även om de är få.
Agne Hansson (C)
Anf. 21 Agne Hansson (C)
Herr talman! Jag vill också tacka utrikesministern för den här debatten. Den är väldigt viktig också för de reformkrafter som finns utanför Iran och som arbetar för bättre villkor i Iran. Jag måste säga att det är inte bara beklagligt att EU inte kan enas om en resolution utan också djupt genant. Som stark EU-vän tycker jag att det är väldigt tråkigt att man inte kan komma överens om detta, att det tydligen finns länder som tycker att det inte är så viktigt hur kvinnor behandlas. Att föra sådana här debatter i de demokratiska par- lamenten måste vi fortsätta med. Jag vet att parlamenta- rikerna i England har gått tillsammans i en gemensam aktion för att förbättra villkoren i Iran. Vi kanske kunde fundera om vi kan göra något gemensamt parlamenta- riskt utspel i de här frågorna. Det är också viktigt att man får en garanti för att handelsavtalet och de mänskliga rättigheterna kopplas ihop, så att det inte blir något handelsavtal om Iran inte är berett att också garantera mänskliga rättigheter och att inte stena vare sig män eller kvinnor. Jag har en alldeles egen fundering. Jag begär inte att utrikesministern ska ha synpunkter på den, men jag vill ändå förmedla den. Om det blir allvar av konflikten mellan Irak och USA funderar jag vad det kan få för spill-over-effekter på Iran. Kan man kanske tänka sig att det så småningom blir en Afghanistanliknande situ- ation i Iran också? Detta är som sagt min fundering, och om utrikesministern vill svara blir jag glad. Men jag vet att det är en jättesvår och besvärlig fråga just nu.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 22 Helena Bargholtz (Fp)
Herr talman! Jag tror möjligen att den sista frågan blir svår att svara på inom ramen för ett knappt två minuter långt avslutningsinlägg. Vi kanske kan komma tillbaka till den. Jag vill också tacka för debatten. När det gäller handelsavtalet delar jag er uppfattning att det är viktigt att man har en koppling mellan han- delsavtal och dialogen om mänskliga rättigheter. Det tycker andra EU-länder också. Det är därför det är så viktigt att vi har en sådan här klausul som finns i man- datet för att göra ett handelsavtal, att det kopplas till dialogen om mänskliga rättigheter och det finns en möjlighet att avbryta detta om man upplever att man inte kommer någonvart när det gäller dialogen om mänskliga rättigheter. Jag vill också till försvar för mina EU-kolleger som inte vill se en sådan här situation säga att det inte inne- bär att alla tycker att det är riktigt och naturligt att för- trycka kvinnor och förtrycka mänskliga rättigheter. Deras argument är att det försvårar den här dialogen om man samtidigt har en resolution om Iran. Vi gör en annan bedömning. Vi menar att läget är så allvarligt att vi måste ta en resolution om Iran fast vi samtidigt vill fortsätta dialogen. För att avsluta med något positivt om utvecklingen i Iran som kan ge lite hopp för framtiden kan jag säga att vi ser att över 60 % av de universitetsstuderande som nu börjar faktiskt är kvinnor. Jag tror att det också kan ge en liten fingervisning om att vi har en mer positiv roll för kvinnor att vänta i framtidens Iran. Det skulle förvåna mig om regimen lyckas fortsätta att förtrycka en så stor grupp av de här unga studenterna, som där- med också har visat sitt engagemang.
Anna Lindh (S)
Anf. 23 Anna Lindh (S)
Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat vilka åt- gärder jag avser att vidta för att komma till rätta med vad hon kallar de strukturella problemen i Gävle samt hur stort statligt stöd jag avser att avsätta för dessa åtgärder. Bakgrunden till frågan är bl.a. ytterligare varsel och neddragningar på arbetsmarknaden i Gävle och Sandvi- ken. Bl.a. har Ericsson varslat ytterligare 320 anställda om uppsägning. I maj i år besvarade jag en liknande fråga av Mar- celind, i samband med att Hans Karlsson redovisat det uppdrag regeringen tilldelat honom med anledning av Ericssons dåvarande varsel och neddragningar i Sveri- ge. Jag framhöll då, och vill understryka det i dag igen, att regeringen för en långsiktig och strategiskt inriktad politik för att förbättra de lokala arbetsmarknadernas funktion och för att utveckla näringslivet i Sverige. Det innebär bl.a. en långtgående decentralisering av olika insatser till främst den regionala nivån. Inom ramen för arbetsmarknads-, närings- och den regionala utveck- lingspolitiken har bl.a. länsarbetsnämnderna och läns- styrelserna stora resurser och befogenheter för att möta kriser i samband med strukturomvandlingar och för att kunna verka för en hållbar tillväxt. Det är min och rege- ringens förhoppning att mycket av resurserna ska finnas och fördelas lokalt. Det innebär både möjligheter och ansvar för lokala aktörer. I dag bedrivs ett omfattande arbete för att på olika sätt ta till vara möjligheterna att utveckla näringslivet i Gävle. Det pågår bl.a. många aktiviteter där statliga resurser samverkar med resurser lokalt för att utveckla kommunen. I mitt svar vill jag beröra ett av alla dessa exempel, och det rör högskolan. Högskolan i Gävle är en viktig utvecklingskraft, som har vuxit kraftigt under senare år. Det handlar bl.a. om nya utbildningar och metoder, utbyggnader inom Gävle Teknikpark, Drivhuset (stimulans för nyföreta- gande) och uppbyggnad av nya kluster. I budgetpropo- sitionen kunde vi också berätta att regeringen nu flyttar belastningsskadecentret från Arbetslivsinstitutet till Högskolan i Gävle. Detta innebär att drygt 23 miljoner kronor överförs till Högskolan, och dessutom kommer ytterligare medel att tillföras under en övergångsperiod. För år 2003 handlar det om 8 miljoner kronor för ett samarbetsavtal. Jag har tidigare i år besökt Länsarbetsnämnden i Gävleborg, och jag kommer att fortsätta att följa ut- vecklingen i Gävle noga liksom länsarbetsnämndens behov av resurser. Med de goda generella förutsättningar för en lång- siktig positiv utveckling som finns i Gävle är det min uppfattning att det också finns goda möjligheter att åstadkomma en positiv utveckling av näringslivsstruk- turen, bl.a. med hjälp av de relativt stora statliga resur- ser som fördelas till regionen men också genom det stora engagemang och de idéer som finns inom kom- munen från både politiker och företagare.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.