kvaliteten på svensk forskning

Interpellation 2002/03:178 av Wahlgren, Marie (fp)

den 11 februari

Interpellation 2002/03:178

av Marie Wahlgren (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om kvaliteten på svensk forskning

Nu kommer rapporter som visar att svensk forskning tappar mark.

Olle Persson , professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Umeå universitet, har gått igenom statistik från det amerikanska institutet ISA, som täcker omkring 8 000 vetenskapliga tidskrifter. Resultatet visar att svenska forskningsrapporter uppmärksammas mycket mindre i vetenskapliga tidskrifter i dag än för tio år sedan. Svenska forskare citeras inte lika ofta som tidigare.

"Tendensen är tydlig, och den gäller de flesta ämnesområden. Jag tycker att vi ska ta det som en varningssignal, ett tecken på att svensk forskning håller på att tappa mark", säger Persson till Upsala Nya Tidning.

Resultaten bör ses som en mycket tydlig varning på att svensk forskning kan ha tappat i kvalitet. Det är just citeringarna, snarare än mängden publicerade artiklar, som visar om forskningspolitiken har varit framgångsrik eller inte. Det lägre antalet citeringar visar att de senaste årens forskningspolitik har lett till den utarmning av svensk forskning som många forskare har varnat för.

Villkoren kring svensk universitetsforskning har ändrats markant under de senaste åren. Beroendet av externa medel blir allt större, doktorandreformen har påverkat vilken typ av forskning yngre forskare kan göra och belastningen på seniorforskare både vad gäller grund- och forskarutbildning har ökat.

Det är troligt att fokuseringen på kvantitet @ framför allt vad avser antalet disputationer @ i svensk forskningspolitik i längden kan gå ut över kvaliteten. De ökade kraven på att doktorandtiden ska vara kortare än tidigare gör att man måste strömlinjeforma doktorandutbildningen i allt högre grad. Detta hade varit ett mindre problem ur forskningssynpunkt om Sverige, liksom de anglosaxiska länderna, haft en stark post doc-tradition. Då hade tiden som post doc kunnat vara de år som en svensk forskare bedriver mer nydanande forskningsprojekt. Sanningen är dock att även om en del svenskar gör post doc-projekt, framför allt i utlandet, så är den inhemska situationen sådan att antalet yngre seniorer snarare minskar än ökar.

Det finns också en uppenbar risk att den starka styrning av forskningen som det stora inslaget av externa medel ger, i längden kan utarma innovationsgraden i svensk forskning. Det är ofta betydligt svårare att få pengar till det udda än till det som uppenbart har politikens och industrins välsignelse. Personer som hela sitt yrkesliv har finansierat sin verksamhet via anslag blir till sist väldigt duktiga på att anpassa sig till vad bidragsgivarna önskar. Det är tyvärr inte detsamma som att man gör det som bidragsgivarna egentligen, på lång sikt, behöver, nämligen högkvalitativ forskning med ett stort risktagande. Ett ständigt beroende av treårsanslag tillåter nämligen inte alltför stora misslyckanden, eftersom det riskerar den fortsatta finansieringen.

Jag vill därför fråga utbildnings- och forskningsministern vilka åtgärder han ämnar vidta för att förhindra att kvaliteten på svensk forskning ytterligare försämras?

Kommer ministern att utvärdera i vilken grad doktorandreformen kan ha påverkat kvaliteten på svensk forskning?