kraftigare reaktion på brott mot barn

Interpellation 2002/03:51 av Green, Monica (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-11-22
Anmäld: 2002-11-26
Besvarad: 2002-12-03
Sista svarsdatum: 2002-12-06

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 november
Interpellation 2002/03:51
av Monica Green (s) till justitieminister Thomas Bodström om kraftigare reaktion på brott mot barn

Varje år kränks och misshandlas tusentals barn i Sverige. Sedan 1980-talet har det skett en kraftig ökning av antalet anmälningar. År 2000 anmäldes nästan 7 000 fall av barnmisshandel.

Frakturer, brännmärken och frätskador är några av de fysiska skador som barnen utsattes för. Lägg därtill de psykiska skador som barnen fått. För barnen utgör de vuxna stabiliteten och säkerheten i tillvaron. När vuxna kränker barnen psykiskt och fysiskt så innebär det också att barnen kastas ut i ett tomt hål utan någon trygghet. För många av dessa barn innebär det fysiska och psykiska men som kommer att bäras i all framtid.

Trots att kränkningar av barn av var och en anses som särskilt grovt är den vuxna världens reaktion alltför svag. Enligt en undersökning av BRIS agerade endast två av tio vuxna som kände till att barn utsattes för övergrepp. Många anmälda fall av barnmisshandel når inte ens domstolen. Uppgifter pekar på att socialtjänsten ute i kommunerna inte ens utreder alla de anmälningar som ändå kommer in.

Nu senast har vi kunnat läsa i tidningen om hur ett ungt liv, på ett fasansfullt grovt sätt, släckts i förtid. Linus, tre år, blev ihjältrampad av sin styvpappa @ ett brott som väcker avsky. Styvpappan dömdes till tre och ett halvt års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.

Det är viktigt att samhället står upp och visar hur man ser på sådana brott. Grov misshandel kan i dag ge från ett till tio års fängelse. Den vida straffskalan ger stora möjligheter att väga in faktorer som innebär att särskild grymhet ansetts vara för handen eller att offret anses vara särskilt utsatt.

En utredning som professor Hans Klette gjorde i mitten av 90-talet visar dock att medelstraffet för grov misshandel låg på ett och ett halvt års fängelse, inklusive barnmisshandel. Det tyder på att den praxis som finns i dag ligger alltför lågt. Domstolarna måste, liksom andra myndigheter, se mera till barnens rättigheter. Man måste förstå att barn är mera utsatta i samhället och också agera utifrån det.

Det krävs därför en snabb förändring av den domstolspraxis som finns eller att man via lagstiftning förtydligar påföljdssynen vid brott där barn är offer.

Med detta som bakgrund vill jag fråga ministern vilka åtgärder ministern tänker ta för att stödja barnen och för att brott mot barn ska värderas hårdare än i dag.

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:51

Webb-tv: kraftigare reaktion på brott mot barn

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 52 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Monica Green har frågat mig om vil- ka åtgärder jag tänker vidta för att stödja barn som utsatts för brott och för att sådana brott ska värderas hårdare än i dag. Jag vill inleda svaret med att understryka att självklart är allt våld mot barn avskyvärt och något vi med kraft måste bekämpa. Barn som drabbas av brott är på flera sätt särskilt utsatta. Barn har svårare att skydda sig mot brottsliga handlingar. De har också svårare än vuxna att påtala brott och kan till och med ha svårt att förstå att något de utsätts för är brottsligt. Behovet av skydd och stöd till barn som drabbas av brott är uppenbart. Dagens lagstiftning ger möjlighet att åsätta brott mot barn ett högre straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tillta- lade insett eller borde ha insett om detta samt de av- sikter eller motiv som han eller hon har haft. Vidare ska såsom försvårande omständigheter vid bedöm- ningen av straffvärdet särskilt beaktas om den tillta- lade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. Härmed avses bland annat brott som förövats mot barn. Enligt ett avgörande från Högsta domstolen år 2000 bör det faktum att brottet riktat sig mot ett barn normalt till- mätas en betydande vikt vid straffmätningen och då särskilt när det gäller övergrepp mot barn där riskerna för svåra och långvariga personliga skadeverkningar är särskilt stora. År 1998 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté - Kommittén mot barnmiss- handel - med uppdrag att utreda frågan om barnmiss- handel och därmed sammanhängande frågor. Kom- mittén har haft som sin grunduppgift att se över vilka möjligheter som finns att stärka skyddet för barn och har i sitt slutbetänkande - bland mycket annat - före- slagit en ny bestämmelse som innebär att det ska ses som en försvårande omständighet vid bedömningen av brottets straffvärde om brottet inneburit att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare närstående person. Jag tycker att det här förslaget, som har lagts fram av en enig parlamentarisk kommitté, är bra. Vi arbe- tar nu med frågan, och det är min förhoppning att vi inom kort ska kunna lägga fram ett förslag till lagänd- ring som ligger i linje med vad kommittén föreslagit. Monica Green har ställt sin fråga bland annat mot bakgrund av ett nyligen uppmärksammat fall där förövaren utövat allvarligt våld mot ett närstående barn och frågan om bland annat straffmätningen för sådana brott därför aktualiserats. Som statsråd får jag inte kommentera det enskilda fallet. Jag vill framhålla att det är min bestämda uppfattning att vi måste vara försiktiga med att dra alltför långtgående slutsatser om vår lagstiftning och tillämpningen av den utifrån ett fall som det nu aktuella, där i vart fall inte jag känner till de närmare omständigheterna. Tingsrättens dom har dessutom överklagats. Straffrättsliga åtgärder är viktiga för att markera hur allvarligt samhället ser på vissa gärningar. Enligt min uppfattning måste emellertid arbetet med att motverka våld mot barn fortgå i ett betydligt bredare perspektiv än enbart utifrån straffrättsliga aspekter. När det gäller det arbete som just nu pågår inom Re- geringskansliet vill jag åter anknyta till vad Kommit- tén mot barnmisshandel behandlar i sitt slutbetänkan- de. Kommittén lämnar där - förutom vad som tidiga- re nämnts - ett antal förslag som syftar just till att förbättra arbetet med barn som av olika skäl far illa eller riskerar att fara illa. Temat för den kommande lagrådsremissen är ett stärkt skydd för barn i utsatta situationer. Även om det av förklarliga skäl inte är möjligt att här redogöra för innehållet i detalj kan jag dock redan nu nämna att frågor om anmälningsskyl- dighet till socialtjänsten, något som i dag är ett stort problem, kommer att behandlas. Också frågor om samverkan mellan berörda myndigheter kommer att tas upp. Betänkandet har remissbehandlats och bereds som jag nämnt för närvarande med målsättningen att presentera regeringens förslag inom kort. Det innebär att vi just nu arbetar på bred front för att förstärka och förbättra skyddet för barn. Jag kan försäkra Monica Green att regeringen är beredd att vidta de åtgärder som krävs för att förbättra skyddet för barn mot att utsättas för våldsbrott. Då Monica Green som framställt interpellationen anmält att hon var förhindrad att närvara vid sam- manträdet medgav tredje vice talmannen att Carina Adolfsson Elgestam i stället fick delta i överlägg- ningen.

Carina Adolfsson Elgesta (S)

Anf. 53 Carina Adolfsson Elgesta (S)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret på interpellationen. Den här interpellationen har skrivits av Monica Green. Hon är tyvärr sjuk i dag och kan därför inte vara här och medverka i debatten. Eftersom de här frågorna ligger även mig varmt om hjärtat åtog jag mig att ta över Monica Greens roll i den här debatten. Det är glädjande att ministern delar vår uppfatt- ning och är beredd att förstärka och förbättra skyddet för barn. Att utsätta barn för våld och brott är bland det värsta man kan göra. Att ge sig på ett barn som är helt utlämnat till den vuxne är ett oerhört grovt brott. Vi tycker alla att det ska bestraffas och bestraffas hårt. Som ministern så riktigt anförde är behovet av skydd och stöd för dessa barn uppenbart. Det är inte så svårt att föreställa sig hur barnet mår när det blir utsatt för ett brott. Jag tycker att det är bra att man vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beakta den skada, kränkning eller fara som denna gärning har inneburit. Att man också ska beakta om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig är också viktigt. En fråga man får ställa sig är: Varför tystnar vissa barn? Varför gör sig vissa barn osynliga? Vad beror det på, och vad gör vi vuxna som finns runtomkring för de här barnen? En sak i samhället man kan fundera över är något som kan verka orimligt: Om man i dag olagligt kopie- rar och säljer en videofilm kan man få fängelse i ett och ett halvt år. Om man däremot misshandlar och dödar ett barn blir straffet tre och ett halvt år. Det här kan på många sätt uppfattas som att rättssystemet inte är trovärdigt. Det handlar om barns rättigheter. Det är viktigt att samhället verkligen ger barnen det skydd och stöd som de är i behov av. Barnen kan inte själva kräva sin rätt, utan det är vi vuxna som måste ta det ansvaret. Och det ansvaret måste vi ta aktivt, inte bara i teorin, så att barnen inte riskerar att hamna i samma situation med misshandel ytterligare en gång. Det är angeläget att det finns tillräckligt med stöd från samhällets sida så att familjen får hjälp att finna en väg tillbaka till ett värdigt liv. Att förbättra skyd- det för barnet kan ibland innebära att barnet inte ska leva tillsammans med den som är dömd för brottet. Men det kan också handla om att den dömde är en nära anhörig och att behovet av rehabilitering är stort för att de ska kunna leva tillsammans eller ha möten med varandra efter strafftiden. Att bli berövad sin förälder är alltid en traumatisk händelse för barnet, även när barnet har blivit misshandlat av sin nära anhörige. Jag tycker att det är positivt att den kommande lagrådsremissen kommer att behandla behovet av ett stärkt skydd för barn i utsatta situationer. Men jag hoppas också att stödet från samhällets sida för att förbättra beteenden med våldsinslag kommer att stär- kas. Det är ofta möjligt att i ett tidigt skede se när ett barn far illa. Då åligger det de vuxna som finns i barnets närhet att våga anmäla. Där ser vi ett problem i dag.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 54 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Jag är också väldigt glad att justitie- ministern har kommit ut i denna fråga. Ministern visade en viss orolighet tidigare när det gällde att kunna uttala sig i de här frågorna, trots att det finns ett ganska klart praxisbeslut från Högsta domstolen från år 2000 som visar vilken bedömning vi har i domstolarna av att ge sig på ett fullständigt värnlöst barn som står under en viss persons beskydd. Sådana praxisbeslut är så att säga vägledande. Om vi i den här kammaren eller för den delen i Justitiedeparte- mentet tycker att det är otillständigt måste vi lyfta fram de frågorna till debatt för att se hur man kan finna en eventuell straffskärpningsgrund på detta område. Det är lite intressant också att se när ministerns omvändelse kom. Jag fick svar från ministern på en skriftlig fråga den 27 november. Då var ministern inte beredd att redovisa att han ville införa en extra straff- skärpningsgrund. Men jag kunde samma dag i tid- ningen läsa att han var beredd att göra det. Någon- stans under kafferasten skedde en omvändelse. Jag är dock glad att den kom. Jag ser verkligen fram emot det förslag som mycket riktigt har förankring i Kommittén mot barn- misshandel, för det är ett sådant enormt dubbelt svek att ge sig på ett barn som är närstående. Det är allvar- lig att ge sig på skyddslösa och värnlösa varelser i allmänhet så klart, men ett barn som utsätts av en helt utomstående person kan förhoppningsvis ha trygghet inom sin egen familj och därmed bearbeta det ganska svåra trauma som det är för låt säga en treåring som blir påhoppad av en vuxen människa och inte förstår varför. Det är därför nödvändigt att föra in den för- stärkning som en straffskärpningsgrund är och peka på att ingen domstol i Sverige någonsin ska kunna misstolka det faktum att det är extra allvarligt att ge sig på barn och att det är ett dubbelt svek om det sker inom familjen. Oavsett om vi vidtar alla dessa förebyggande åt- gärder och inför vissa straffskärpningar som vi nu talar om är det ändå så att kampen mot elände i all- mänhet och barnmisshandel i synnerhet ytterst hänger på kvaliteten i rättsväsendet. Jag är väldigt oroad över hur den kvaliteten har utvecklats under ganska många år av socialdemokratiskt maktinnehav och styre av Justitiedepartementet. Vi kan se att det finns ett antal fall och symtom på att det håller på att bli en allt sämre kvalitet. Vi har en rad JO-anmälningar mot domarna. I en hel del fall blir de friade därför att de har helt otillständiga ar- betsvillkor. De har allt svårare att hinna med dom- skälen. Det blir fel. Folk sitter häktade för länge. Domarna meddelas inte i den ordning de ska. Vi har ett antal uppmärksammade resningsfall som är rena tecken på att det sker sådana grava misstag för att människor i domstolarna är ganska pressade. Likadant sker fel på åklagarhåll. Just när det gäller åklagarna är det intressant att notera hur riksåklagaren systematiskt granskar till exempel sexuella övergrepp på barn och finner att det finns anledning att igen ta upp en hel del av de fall som är nedlagda. Närmare bestämt 10 % av granskade fall har riksåklagaren nyligen funnit som man tar upp igen därför att det inte har gjorts tillräckligt. Det är för dålig och för låg kvalitet på utredningarna. Detta är någonting som vi inte kommer åt hur mycket vi än skulle skärpa straff- skärpningsgrunden så att säga. Det vore intressant att höra justitieministerns syn på den allmänna kvaliteten i rättsväsendet och vad den har för betydelse för brott i allmänhet men kan- ske barnmisshandel i synnerhet.

Thomas Bodström (S)

Anf. 55 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Det är en väldigt delikat fråga hur mycket man ska ge sig in i en debatt. Det handlar ju om att inte försöka påverka ett ärende där arbetet pågår. Vi vill alla undvika att begå konstitutionella fel. Vi understryker verkligen också vikten av själv- ständiga domstolar. Det gör vi alla. Jag vill ändå bara nämna att det är Socialdeparte- mentet som handlägger frågan om barnmisshandel och det förslag som har presenterats. Såvitt jag vet hade man redan anmält en proposition långt innan den här frågan blev aktuell. Det var också någonting som jag nämnde i frågestunden den 21 november och i svaret på frågan från Johan Pehrson att det bereds nu. Där står också att regeringens förslag ska presen- teras i december i år då man redogör för förslaget. Det arbetas med detta på Socialdepartementet nu och såvitt jag vet kommer förslaget att presenteras här om ett par veckor, innan jul. Det här är någonting som en enig kommitté har kommit fram till. Det är, precis som Johan Pehrson också säger, någonting som redan finns fastslaget i praxis. Dessutom sker det faktiskt på ett sätt som lagtexten ger utrymme för i dag för dem som är sär- skilt utsatta, och det är ju barn i de här situationerna. Här är som sagt fråga om sju partier. Och alla partier har kommit fram till samma slutsats. I den saken verkar det inte finnas några partipolitiska skill- nader. Jag tror inte att det finns en enda människa i hela Sverige som inte anser att barn är en särskilt skyddsvärd grupp. Jag vill ändå svara lite på de frågor som gäller straffmätning och så vidare. Utan att på något sätt gå in på ett enskilt fall vill jag bara säga att vid kopiering av olika band är normalpåföljden böter. Om man medvetet misshandlar en person, ett barn i synnerhet, är det livstids fängelse för det brottet. Det måste vara alldeles klart för oss. Annars kan den här debatten drivas på ett sätt som inte är önskvärt. Rent principi- ellt vill jag bara understryka detta faktum, i sak är det livstidsfängelse för den som medvetet dödar en annan människa. Det gäller naturligtvis också för barn.

Carina Adolfsson Elgesta (S)

Anf. 56 Carina Adolfsson Elgesta (S)

Fru talman! Det är klart att om man medvetet dö- dar ett barn blir det livstids fängelse. Det är naturligt- vis därför som vi med jämna mellanrum kan läsa om det i medierna när olika nära anhöriga har begått brott, har misshandlat och dödat barn. Men när man sedan läser straffpåföljden ser man att de inte har fått livstids fängelse. De flesta av de här personerna har naturligtvis inte medvetet misshandlat barnet till döds. Man har någonstans i sin egen värld, inne i sin hjärna, trott att man inte har slagit så hårt eller vad man har gjort. Men varje brott måste alltid ställas i proportion till hur det utförs och att det uppfattas i samhället att det brott som är begånget är det man får straff för och att längden är anpassad därefter. Nu tror inte jag att lösningen på ett brott är fäng- else. Man blir väl inte mindre benägen att slå eller misshandla bara för att man sitter längre i ett fängel- se. Det är naturligtvis rehabilitering av den som har misshandlat som behövs för att skapa en bättre män- niska som kan komma tillbaka till samhället och som även kan leva i relationer. Men för barnets del handlar det om artikel 3 i barnkonventionen, barnens bästa, och artikel 19, skydd mot övergrepp. Det är viktigt att vi kontinuer- ligt för debatten om barnens rättssäkerhet i systemet. Det många av oss uppfattar är att rättssystemet inte ser till barnperspektivet och att barn har samma rätt som vuxna i rättssystemet. När man begår ett brott mot ett barn anses det rent övergripande inte som lika allvarligt som när man begår ett brott mot en vuxen. Det som också därutöver kan vara viktigt tycker vi är att såväl polis som åklagare har barnkunskap och har den med sig i alla utredningar, att man ser saken utifrån barnens behov.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 57 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Jag är mycket glad för att vår justi- tieminister är medveten om vår konstitution och att vi inte ska ge oss in i några abrovinker där man blandar sig i enskilda pågående ärenden. Men det blir ändå otillfredsställande på så sätt att vi har en praxis som sätter rätt många nivåer. Denna praxis måste vi ändå kunna få diskutera eftersom den är satt här i kamma- ren. Därför efterlyste jag i min tidigare fråga, men även i dag, en tydlig deklaration om hur justitiemi- nistern ser på detta. Vi har praxisbesked som säger att det blir ett straff på tre år när man ger sig på - som i det här fallet - en fyraårig värnlös flicka. Det vara bara rena turen att flickan i det här fallet inte dog. Denna praxis är direkt otillfredsställande. Det faktum att domstolen inte markerade tydligare måste bero på att domstolen inte har någon näring att hämta ur. Det är viktigt att få fram denna näring så att domstolen vet att vi från lagstiftarens sida ser ytterst allvarligt på detta. Det är verkligen ett praxisbeslut. Det måste även justitieministern kunna ha synpunkter på utan att känna sig begränsad av att det är ett enskilt fall; fallet är avslutat och praxis har satts. Jag blir lite orolig för att rädslan att inte vilja styra ger sig sådana uttryck att det inte heller ges klara direktiv. Det är allvarligt att höra att riksåklagaren återupptar 10 % av de nedlagda fall som rör sexuella övergrepp på barn på grund av att de inte är tillräck- ligt utredda. Då är det en sådan dålig kvalitet på ut- redningarna. Då spelar det ingen roll vilka lagar vi stiftar i kammaren eller vad Justitiedepartementet tycker. Det gäller att se till att vi har en kvalitet som gör att man kommer åt de barn som har blivit utsatta för grova och fruktansvärda brott.

Thomas Bodström (S)

Anf. 58 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jag kan ge ett tydligt besked, och jag tror att vi alla är överens om det: Det ska vara straff- skärpande inriktning när det är fråga om våld mot barn, i synnerhet barn i närstående situationer. Det finns praxis. Nu kommer Socialdepartementet att lägga fram förslag i enlighet med kommitténs förslag. Där är vi alldeles eniga. Vi är eniga i mycket av det som Johan Pehrson säger om att kvaliteten i brottsutredningar måste bli bättre. Kunskapen om brottsoffer i allmänhet och barn som brottsoffer i synnerhet måste förbättras. Det är också detta som var en av de viktigaste delarna i den brottsofferlag som trädde i kraft den 1 juli förra året, nämligen att öka kunskapen om brottsoffer, hur de reagerar, hur bemötandet av brottsoffer ska ske i alla de olika leden i rättskedjan. Det handlar också om att förbättra forskningen som är eftersatt när det gäller brottsoffer - till skill- nad mot forskning om gärningsmän. Det handlar också om att förbättra samverkan mellan myndigheter och andra myndigheter respektive myndigheter och frivilligorganisationer. Det var just mot den bakgrunden som Johan Pehrson beskriver som brottsofferpropositionen har byggts upp och vars förslag trädde i kraft den 1 juli förra året. Men det råder inget tvivel om att vi kan bli ännu bättre. Som jag sade alldeles nyss när vi talade om den andra interpellationen tror jag att det som nu måste göras är att öka den barnpsykiatriska kunskapen i utredningarna. Det är inte bara fråga om att internut- bilda poliser och åklagare, utan där måste det till särskild kompetens för att kunna förbättra utredning- arna, få ett bättre underlag, för att därigenom få fler fällande domar när personer gjort sig skyldiga till brott.

Carina Adolfsson Elgesta (S)

Anf. 59 Carina Adolfsson Elgesta (S)

Fru talman! Det sista justitieministern sade om att öka den barnpsykologiska kunskapen om detta är ett sätt att ta ett steg framåt. Det finns mycket kunskap, men det behövs ännu mer. Det här är en speciell grupp som ser barnen på ett speciellt sätt och har mött dem i olika situationer. Jag vill avslutningsvis tacka för debatten. Jag tycker att det är bra att ministern är beredd att förstär- ka barns rättigheter vad gäller den rättsliga delen. Vi vuxna måste på alla sätt när barn blir tysta och gör sig osynliga ta ansvar. Vi har under 1990-talet sett alla neddragningar i form av färre skolsköterskor, vakt- mästare och så vidare. De har inte mött barnen varje dag och inte kunnat göra anmälningar. Det har varit ett av problemen. Nu ökar antalet vuxna i skolan. Det är positivt. En del som kan vara positivt för barnen är att all- män förskola införs för fyra- och femåringar. Fler barn kommer in och kan uppmärksammas på ett tidigt stadium. Enligt den rapport som kommer från kommittén som behandlar frågor om kroppslig bestraffning framgår att en tredjedel av de barn som utsätts för fysiska övergrepp före tonåren har inte haft någon vuxen person som de kan lita på och tala med. Endast en av tio har på eget initiativ anförtrott en lärare, idrottsledare, skolsköterska eller någon liknande att de har blivit utsatta för ett brott. Det saknas ett barnperspektiv i det svenska rätts- väsendet.

Intressenter

Frågeställare

Monica GreenSocialdemokraterna

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna