Kostnadsutjämningen för stöd och service till funktionshindrade
Interpellation 2005/06:200 av Westerberg, Per (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-01-17
- Anmäld
- 2006-01-17
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2006-01-27
- Sista svarsdatum
- 2006-01-31
- Besvarad
- 2006-02-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 januari
Interpellation 2005/06:200 av Förste vice talman Per Westerberg (m) till socialminister Berit Andnor (s)
Kostnadsutjämningen för stöd och service till funktionshindrade
Jag har i en tidigare interpellation till socialministern pekat på de problem som kostnadsutjämningssystemet inom ramen för LSS-systemet medför för de värdkommuner som tar emot och vårdar framför allt människor med multihandikapp. I min tidigare interpellation skrev jag bland annat följande:
”Den 1 mars 2004 infördes ett nytt kostnadssystem för insatser enligt LSS, lagen om stöd och service till funktionshindrade. Systemet innebär att kommunen, där den funktionshindrade är bosatt och får insatser enligt LSS, är den kommun som har rätt till ersättning från utjämningssystemet.
Tidigare stod den kommun som den funktionshindrade ursprungligen kom ifrån för kostnaderna genom särskilda avtal. Utjämningssystemet skulle kunna fungera om värdkommunerna verkligen fick kostnadstäckning. Så är ofta inte fallet, då olika funktionshindrade kräver radikalt olika kostnader i förhållande till vad systemet ger.
I Sörmland och Östergötland drabbas två redan fattiga och små kommuner extremt hårt av det katastrofala systemet nämligen Vingåker och Finspång men även Flen, Trosa och Gnesta.
I Vingåker och Finspång medför kostnadsövervältringen behov av en skattehöjning med 2 kr enbart för detta. Detta är okänsligt och fullständigt ohemult mot dessa små och fattiga kommuner. Det kommer @ om det får fortsätta @ även att leda till tragik för de funktionshindrade.”
Trots att jag efterfrågade åtgärder för att råda bot mot den uppkomna orättvisa fördelningen av kostnaderna för stöd och service till funktionshindrade och för att lösa problemet med att vissa kommuner säger upp avtalen med hänvisning till utjämningssystemet så har ingenting hänt.
Även Socialstyrelsen har uppmärksammat problemen, och det blir uppenbart för alltfler att vi gemensamt genom ett statligt system måste ta vårt ansvar för att lösa de uppkomna problemen.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till socialministern:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att låta kommunerna solidariskt finansiera stödet och servicen till de handikappade?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:200
Webb-tv: Kostnadsutjämningen för stöd och service till funktionshindrade
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:68 Tisdagen den 7 februariProtokoll 2005/06:68 8 § Svar på interpellation 2005/06:200 om kostnadsutjämningen för stöd och service till funktionshindrade
Protokoll från debatten
Anf. 34 Berit Andnor (S)
Herr talman! Per Westerberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att låta kommunerna solidariskt finansiera stödet och servicen till de handikappade samt när jag avser att vidta dessa åtgärder.
Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som har ansvaret för handikappolitiken samt LSS, det vill säga lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Statsrådet Sven-Erik Österberg har ansvaret för utjämningssystem som utjämnar kostnader mellan kommuner, bland annat utjämningssystemet för kostnader enligt LSS.
Då Westerberg ställt frågorna direkt till mig utgår jag från att han vill diskutera dessa med utgångspunkt från ett handikappolitiskt perspektiv och LSS. Vid frågor kring utjämning och utjämningssystem rekommenderar jag Westerberg att vända sig direkt till statsrådet Österberg.
Kommuner och landsting har sedan LSS började gälla haft möjlighet att träffa avtal om kostnader. Det har de fortfarande. Detta regleras på olika sätt i LSS. Det finns även regler för avtal i lagen om införande av LSS som fortfarande gäller. Kostnadsutjämningssystemet för verksamhet enligt LSS har inte inneburit någon ändring i dessa avseenden.
Människor med omfattande funktionshinder som behöver insatser enligt LSS ska i första hand få dessa i sin hemkommun. Där är de bekanta med omgivningen och där har de också sitt naturliga nätverk. Detta är självklart, och det skulle vara en enkel regel om det inte vore så att det ibland måste kunna göras undantag. Det kan till exempel finnas perioder i livet när personer med komplicerade funktionshinder kan behöva mycket speciella insatser som inte finns i hemkommunen eller när det behövs särskilda insatser i en annan kommun i avvaktan på att hemkommunen utvecklar motsvarande stöd. Då erbjuder lagen en möjlighet att träffa avtal om kostnadsansvar för stöd- och serviceinsatser med den andra kommunen eller med en enskild vårdgivare i den andra kommunen. En förutsättning är dock att det finns särskilda skäl. Det förutsätter även att personen i fråga går med på att vistas i en annan kommun utan att flytta.
Det borde vara en självklarhet att kommuner som inte klarar av att ge beviljat stöd på hemmaplan ska betala för stöd som ges på annat håll, även om en person enligt folkbokföringsregler måste vara folkbokförd i en annan kommun.
När utjämningssystemet började gälla kom det trots allt signaler om att avtal började sägas upp. Och det var ju inte direkt några resurssvaga kommuner som hamnade i hetluften.
För att få mer fakta på bordet gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att titta närmare på problemet. De redovisade uppdraget i början av december 2005. Jag kan konstatera att även om det sagts upp ca 550 avtal för vuxna så är företeelsen förhållandevis marginell. Av 20 000 vuxna som bor i särskilda boendeformer, fanns det i juni 2005 avtal för ca 4 %. Antalet personer som drabbats negativt är ett 20-tal.
Men även om företeelsen är marginell och endast ett fåtal personer med funktionshinder har drabbats negativt av detta så är det allvarligt. Jag vill inte förringa detta. Jag vill snarare understryka vikten av att kommuner följer lagen och dess intentioner så att människor med funktionshinder kan använda sina krafter till annat än att hävda sina rättigheter.
Kommuner ska ta ansvar för sina medborgare när det gäller stödet till personer med funktionshinder lika väl som stödet till andra kommunmedborgare. Vi ska följa våra handikappolitiska mål som står för jämlikhet, för delaktighet i samhällslivet, för integrering och mångfald.
Det är också viktigt att vi har ett utjämningssystem som ger kommuner likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet trots skilda behov och förutsättningar. Jag är medveten om att det nu gällande kostnadsutjämningssystemet för verksamhet enligt LSS har vissa brister. Regeringen har därför den 26 januari 2006 beslutat att tillsätta en särskild utredare för att följa upp och se över systemet.
Anf. 35 Per Westerberg (M)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret på mina frågor.
Det här är som bekant ingen marginell företeelse utifrån ett medmänskligt perspektiv. Det finns ett antal utomordentligt utsatta människor i det svenska samhället som far väldigt illa. Det finns alltså stor anledning att se till att så inte får vara fallet. Det som sker är ingen hemlighet. Vi har ett antal personer som enligt LSS-lagen behöver utomordentligt stort stöd, många gånger via kontinuerligt femskift, där kostnaderna uppgår till många miljoner per person, och där personerna många gånger mår väldigt mycket bättre av att vara i väldigt lugna miljöer som ofta innebär placeringar på hem i landsbygdskommuner, ofta med ganska svag sysselsättning dessutom.
Det problem som uppträder är att alla socialförvaltningar i alla kommuner är hårt pressade. Många av de här små landsortskommunerna, av vilka ett antal finns i min egen valkrets - för övrigt borgerligt styrda - kommer i en situation där man vill mantalsskriva personer, inte från mottagande kommuner utan från de kommuner de kommer ifrån, i den nya kommunen och därmed skjuta över ansvaret på de enskilda småkommunerna. I min valkrets, Sörmland, rör det sig framför allt om Vingåker, Flen och Gnesta, där det är fråga om att om detta går igenom, det vill säga om man kan skjuta över dessa personer till mantalsskrivning i dessa kommuner, så medför det kommunalskattehöjningar på 1-2 kr. Jag vågar säga att risken är mycket stor att man med alla medel från alla politiska ingångar försöker undvika att få den här typen av hem där - av rent ekonomiska skäl.
Det här är en utomordentligt otäck och otrevlig situation. Det är fullständigt oacceptabelt att ett antal människor som behöver starkt stöd, och där även de anhöriga många gånger far mycket illa, inte ska kunna få vården på den plats där de bäst behöver den, utan att detta i stället kommer att bli någon form av ovärdigt svartepetterspel mellan olika kommunala förvaltningar i olika delar av landet.
Jag träffade i min hemstad senast på ett fall med en person som egentligen inte kunnat gå ut utan huvudsakligen levt bakom en och samma dörr under ett par års tid i och med att mottagande kommun, i det här fallet en kommun i södra delen av Stockholm, vägrade ta emot inför risken för mantalsskrivning och därmed överskjutning av kostnader.
Jag har tagit del av de utredningsdirektiv som regeringen har antagit och även publiceringen av den utredare som har tagits fram här. Men jag ser ändå inte att det finns någon snar lösning på problemet för dessa gravt funktionshindrade personer, utan det är snarast en ganska långsiktig genomgång på 1-2 års tid. Dessutom handlar det återigen om ekonomiska mekanismer där socialförvaltningar som är pressade ånyo ska försöka komma överens om hur man ska hantera de här fallen. Jag tycker inte att det, vare sig på kort eller lång sikt, förefaller komma att bli en tillfredsställande lösning. Då talar jag inte i första hand om lösningen för kommunerna utan för de anhöriga och de mycket gravt funktionshindrade personerna. De är inte många, men ändå väsentliga. De far verkligen illa, och vi har anledning att bry oss om dem och skapa en bra lösning för framtiden.
Tror verkligen statsrådet att den här utredningen kommer att lösa problemen, att socialförvaltningarna framdeles kommer att komma överens och att man därmed skulle kunna få bästa möjliga vård för dessa personer på bästa plats?
Anf. 36 Berit Andnor (S)
Herr talman! Även jag upprörs av de beskrivningar av konflikter som finns mellan kommuner. Det är ju det som det handlar om: Det är kommuner som inte kan komma överens, och det leder till att människor hamnar i kläm, människor som behöver stöd och service i stor omfattning - kanske inte vård, men däremot drägliga livsvillkor.
Som jag sade i mitt svar är utgångspunkten att alla människor har lika värde, att alla människor ska ha en möjlighet att leva som vem som helst i samhället. Ingen människa är mindre värd än någon annan, därför att de grundläggande behoven är ju desamma, och varje individ ska respekteras. Det är också viktigt att skilja på det stöd och den service som en enskild person behöver för att leva ett bra liv. Det är ett särskilt beslut. Sedan finns det en civilrättslig reglering mellan kommuner i de fall då man inte på hemmaplan eller av andra skäl inte kan genomföra en god service till den enskilda personen.
Särskilt upprörande är det, tycker jag, att det är väldigt välbärgade kommuner som ägnar sig åt detta som kan betecknas som social dumpning, att man säger upp avtal, att man sätter enskilda personer i ett mycket utsatt och rättsosäkert läge, där man inte tar hänsyn till den enskilda personens rätt enligt lag utan ser detta som en fråga enbart om pengar och en diskussion mellan kommuner. Det tycker jag är upprörande.
De kommuner som framför allt har hamnat i blickfånget för detta sätt att agera är kommuner i storstadslänen, framför allt i Stockholmsområdet - Danderyd, Lidingö, Täby och Nacka - kommuner som säger upp avtal som har funnits tidigare.
Jag vill understryka att det inte finns något stöd för att säga upp avtal på det sätt som hävdas. Det finns inget stöd i det nya kostnadsutjämningssystemet för att kunna hävda att det är rätt sätt att agera på. Jag upprörs över detta. Vi har bett om underlaget, och det finns också med i den beredning som just nu pågår inom Socialdepartementet när det gäller att utforma tilläggsdirektiv till den sittande utredningen om lagen om personlig assistens. Jag avser att återkomma till riksdagen i den frågan. Jag tycker dock, Per Westerberg, att kommunerna borde ta sitt ansvar för att se till att alla människor behandlas lika.
Anf. 37 Per Westerberg (M)
Herr talman! Självfallet ska alla människor i största möjliga utsträckning behandlas lika. Men, statsrådet, det är som bekant inte jag som styr i ett stort antal kommuner. Det gäller inte heller enbart borgerligt styrda kommuner, utan jag kan räkna upp ett stort antal socialdemokratiskt styrda kommuner med liknande tendenser. Det är bara att konstatera att pressade kommunalpolitiker av olika politiska kulör inte alltid gör så bra saker, och framför allt blir de, kanske inte alltid på grund av bristande vilja, oense om hur de ska hantera det här.
Om vi får ett antal fall där svårt funktionshindrade personer med stort behov av stöd kan skadas av minsta störning då är frågan om det inte är något fel på systemet med tanke på att dessa konflikter uppstår mellan alltfler kommuner. Försök att förtydliga regelverket är naturligtvis bra, men är det en framkomlig väg? Klarar vi av att ge dessa människor inte bara ett drägligt liv utan, i den mån det går via en viss form av vård, även möjligheter till en del framsteg? Man har lyckats hyggligt väl utifrån de förutsättningar som finns.
Jag tycker att de särskilda hem för personer med särskilda behov som finns på ett antal platser är mycket bra eftersom de ofta finns i bygder med sysselsättningsproblem och en mycket lugn miljö. När det finns få arbetsplatser är personalen ofta stabil, vilket innebär en trygg omvärld för de människor som mår bra av just stabila miljöer. Däremot är det inte bra när vi får ständiga konflikter som upprör människor, både de direkt och indirekt inblandade, och där en del ska behöva känna sig mer eller mindre ovälkomna i vissa kommuner. Det är tragiskt, och därför efterlyser jag åtgärder.
Jag frågar ånyo: Tror statsrådet verkligen att den utredning som nu tillsätts löser problemen, och hur hanterar man situationen de närmaste ett à två åren innan utredningen över huvud taget kommit någonvart? Vore det inte bättre - och där känner statsrådet till min uppfattning - att man lät kommunerna över hela landet solidariskt stå för kostnaderna genom att staten i stället betalade via kommunalanslaget? Då skulle vi slippa denna, som jag tycker, ovärdiga svartepetterdebatt mellan kommunerna, vilket ju drabbar några av de absolut svagaste individerna och de svagaste familjerna, alltså dem som nu är drabbade av det spel och de konflikter som finns?
Anf. 38 Berit Andnor (S)
Herr talman! Jag tror att Per Westerberg och jag är helt överens om vikten av att människor med omfattande funktionshinder verkligen får det stöd och den service som de är i behov av. Det är inte heller fel - även där kan vi väl vara överens - att en del kommuner kanske inte haft förmåga eller vilja, eller hur man nu vill uttrycka det, att erbjuda en fullvärdig service till dessa personer. En del av de avtal som sagts upp är väldigt gamla. De går ganska långt tillbaka i tiden.
Det är, som sagt, inget fel att ge en person möjlighet till ett fullvärdigt liv i en annan kommun. Det som däremot är fel är att man felaktigt utnyttjar ett nytt kostnadsutjämningssystem genom att säga att man inte vill ta det ekonomiska ansvaret framgent. Det ansvaret har man. Det är alltså fel att hantera frågan på det sättet. Man har dessutom satt sig över den prövning som naturligtvis ska göras av den enskildes behov av stöd och service.
Det är emellertid inte fel att träffa överenskommelser mellan kommuner eller mellan kommuner och landsting när det handlar om att skapa goda villkor för funktionshindrade med mycket omfattande funktionshinder och när det kanske dessutom krävs speciella inriktningar för att verkligen kunna tillgodose behoven. Så är det till exempel i Vingåker. Jag har besökt ett boende med utmärkt kvalitet i Vingåker där man hade boende från andra delar av landet. Det var en mycket fin verksamhet, och det tror jag är en framkomlig väg även framgent.
Grundläggande är emellertid också hur vi ser på den här frågan, nämligen att människor med funktionshinder är fullvärdiga kommunmedborgare. Precis som Per Westerberg och jag är de fullvärdiga kommunmedborgare med samma rättigheter och samma skyldigheter som alla andra. De behöver dock ett extra stöd för att kunna leva ett fullvärdigt liv. De ska naturligtvis få del av det kommunala stödet, precis som alla andra. Där finns ingen skillnad. Det är någonstans där som jag och Per Westerberg troligtvis skiljer oss åt. Med mitt sätt att se är det givetvis mycket viktigt att kommunerna tar det ansvaret. Jag anser inte att det finns skäl för kommunerna att inte fullgöra sin uppgift på bästa sätt och att staten med automatik ska ta över den verksamheten. Det är fel tänkt för det innebär att man skiljer ut och skapar ett A- och ett B-lag bland medborgare i vårt land. Vi har tidigare haft den situationen, Per Westerberg. Jag vänder mig mot det.
Jag avser att återkomma i fråga om avtalen. Vi bereder just nu tilläggsdirektiven till den sittande utredningen. De bereds för närvarande i Socialdepartementet. Jag är oerhört upprörd och hoppas att till exempel den här debatten, liksom en del andra debatter, leder till att kommunerna inser sitt ansvar. Det har också förekommit rättsliga processer där man slagit fast att kommunerna har detta ansvar. Det är ingenting som de kan frigöra sig från. Det är upprörande att man sätter sig över lagstiftningen så att enskilda personer kommer i kläm och att man ägnar sig åt ett svartepetterspel eller rent ut sagt åt social dumpning. Det är inte acceptabelt.
Anf. 39 Per Westerberg (M)
Herr talman! Fullvärdiga kommunmedborgare - ja, det tycker jag också. Men en fullvärdig kommunmedborgare måste kunna byta och flytta från en kommun till en annan. Man ska inte behöva leva i kommunarrest, i synnerhet om man har ett starkt behov att kunna leva ett drägligt liv. En del av storstadskommunerna har delvis dragit slutsatsen att de bästa miljöerna för dessa svårt funktionshindrade personer ofta finns på landsbygden. Just för att där finns stabilare personal och avsevärt lugnare miljöer har man träffat avtal med dem.
Problemet uppstår när ett alltför stort antal, eller ett oacceptabelt stort antal vågar jag säga, kommer i kläm mellan sin ursprungliga kommun och sin nya vistelsekommun om vem som ska betala för detta. Det är ett allvarligt problem som måste lösas. Jag har tagit upp denna fråga i kammaren ett antal gånger, och jag noterar att det går framåt med väldigt små steg.
Jag inser att det är ett svårt problem, men jag tycker inte att lösningen med den nye utredningsmannen förefaller särskilt hoppingivande. Jag tror inte att man löser problemet med att olika kommuner kan ha olika intressen och att det handlar om väldigt mycket pengar. För mig är därför svaret den solidariska lösningen där man inte ska behöva känna att man är en belastning för bygden, utan att samhället får ett huvudansvar, men att det är alla Sveriges kommuner som gemensamt står för finansieringen.
Jag har svårt att tro att utredningsuppdraget, med de preciseringar som görs, ska kunna leda till att socialförvaltningarna helt plötsligt blir ense i denna mycket svåra och delikata fråga. Min fråga är: Tror statsrådet verkligen det?
Anf. 40 Berit Andnor (S)
Herr talman! Kostnadsutjämningssystemet såsom det är konstruerat är just en solidarisk fördelning av kostnaderna, Per Westerberg. Det är kommunerna själva som fördelar kostnaderna sinsemellan. Det görs utifrån insikten att det är orimligt med kostnader som ligger på mellan 6 000 kr per invånare och 400 kr per invånare.
Det är ett arv av en historia som har funnits för vårt sätt och vår inriktning när det gällt att ge stöd och service åt funktionshindrade. Det vill vi nu bryta upp. Det bygger på en ny syn på handikappolitiken. Den utgår från att alla medborgare i vårt land ska betraktas som fullvärdiga kommunmedborgare med rätt till full delaktighet.
Vi måste se till att vi verkligen kan leva upp till de mål vi har satt upp om jämlikhet och att alla människor kan leva ett fullvärdigt liv. Det är grunden för den handikappolitik som vi gemensamt har varit med och beslutat om i denna kammare.
Det är djupt ovärdigt att kommunerna ägnar sig åt att enbart diskutera pengar. Det är väldigt upprörande, Per Westerberg. Jag hoppas Per Westerberg delar min uppfattning. Det är tyvärr många gånger mycket välbärgade kommuner som ägnar sig åt detta. De tror sig kunna komma undan kostnaderna genom att föra över enskilda personer och kostnadsansvaret på små kommuner.
Det är djupt upprörande och en tingens ordning som inte är acceptabel. Jag avser att återkomma till riksdagen i denna fråga.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.