Kostnader för speciallivsmedel
Interpellation 2006/07:431 av Bråkenhielm, Catharina (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-03-22
- Anmäld
- 2007-03-22
- Sista svarsdatum
- 2007-04-13
- Besvarad
- 2007-04-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 mars
Interpellation
2006/07:431 Kostnader för speciallivsmedel
av Catharina Bråkenhielm (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
I vårt land har vi i dag ett system med högkostnadsskydd för kostnader som är kopplade till sjukdom. Men en stor grupp täcks inte in av detta högkostnadsskydd och det är de som behöver speciallivsmedel.
Det system som i dag finns fungerar dåligt och det är endast barn och ungdomar under 16 år som har lagstadgad rätt till stöd. Med tanke på att behovet ofta är livslångt är det rimligt att den nuvarande åldersgränsen för prisnedsatta livsmedel i läkemedelsförmånen tas bort. Det är också av största vikt att ett medicinskt konstaterat behov av speciallivsmedel för såväl barn som vuxna jämställs med behov av läkemedel och ges ett samhällsstöd.
År 1999 kom utredningen Mat som medicin, en mycket bra utredning som tydligt pekade på den problemställning som finns.
Riksdagen har vid flera tillfällen i stor enighet uttalat behovet av ett nationellt enhetligt förmånssystem avseende speciallivsmedel i öppen hälso- och sjukvård.
I mars 2005 beslutade riksdagen att ge ett tillkännagivande om att man bör ta fram ett förslag till förmånssystem för speciallivsmedel som är föranlett av medicinska skäl.
Det är väldigt angeläget att denna fråga får en lösning, så att även vuxna personer med dessa behov får en lagstadgad rätt till stöd och att alla människor får samma möjlighet till subvention.
Min fråga till socialministern lyder:
Vilka åtgärder tänker socialministern vidta för att skapa mer rättvisa och åtgärda de brister som finns i dagens subventionssystem för speciallivsmedel?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:431
Webb-tv: Kostnader för speciallivsmedel
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:90 Fredagen den 13 aprilProtokoll 2006/07:90 7 § Svar på interpellation 2006/07:431 om kostnader för speciallivsmedel
Protokoll från debatten
Anf. 24 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Catharina Bråkenhielm har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att skapa mer rättvisa och åtgärda de brister som finns i dagens subventionssystem för speciallivsmedel.
Det stämmer såsom Catharina Bråkenhielm påtalar att det i dag endast är barn och ungdomar upp till 16 år som har möjlighet att få speciallivsmedel subventionerade inom det nationella systemet med läkemedelsförmåner. Enligt de aktuella bestämmelserna får barn och unga med bland annat ämnesomsättningssjukdomar och intoleranssjukdomar speciallivsmedel förskrivna på livsmedelsanvisning. Livsmedlen får de köpa via de lokala apoteken. Egenavgiften är 120 kronor vid varje inköpstillfälle, och det som skrivs ut täcker behovet i högst tre månader.
Landstingen har i olika stor omfattning beslutat att bidra till även vuxnas kostnader för speciallivsmedel. I vissa landsting förekommer förskrivning av speciallivsmedel till vuxna på ett likartat sätt som för barn. Andra landsting utger i stället kontantbidrag till personer med till exempel glutenintolerans. Varje enskilt landsting beslutar i vilken omfattning speciallivsmedel ska subventioneras för vuxna. Detta innebär att en person med till exempel glutenintolerans kan bli tvungen att betala mer om denne är bosatt inom en del av landet jämfört med om han eller hon vore bosatt i en annan del av landet.
Det är angeläget att hälso- och sjukvårdens mål om att erbjuda vård på lika villkor för hela befolkningen eftersträvas. Regeringen är medveten om att det finns viss problematik när det gäller speciallivsmedel och subventionen av desamma. Samtidigt är det ofrånkomligt att ett lokalt ansvar för sjukvården medför vissa skillnader till exempel vad avser avgiftsnivåer, något som för övrigt förekommer även vid läkarbesök.
Som Speciallivsmedelsutredningen konstaterade erbjuds vissa speciallivsmedel till bättre villkor i den reguljära handeln än på apotek.
Mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande följer jag noga utvecklingen på området. Den omreglering av apoteksmarknaden som regeringen avser att genomföra möjliggör i ett första steg att nya företag etablerar sig på apoteksmarknaden, och det kan medföra förbättrade förutsättningar även för distributionen av speciallivsmedel och för de villkor som erbjuds kunderna där. Regeringen har dock inte avsatt några medel för subventionering av speciallivsmedel till vuxna i årets budget.
Anf. 25 Catharina Bråkenhielm (S)
Herr talman! Jag får tacka Göran Hägglund för svaret på den här interpellationen.
I vårt land har vi ett bra system i dag med ett högkostnadsskydd för vanlig medicin, alltså traditionella läkemedel. Man har ett maxbelopp för vad de läkemedel som man behöver kommer att kosta varje individ eller varje barnfamilj per år. Taket på högkostnadsskyddet varierar något mellan olika landsting och olika regioner, men det håller sig ändå på en rimlig nivå.
Men för dem som i stället behöver specialmat som medicin är det värre. Där kan kostnaden skena iväg rejält, speciellt om man är över 16 år. Man kan också fundera lite över varför brytpunkten ligger vid 16 år. Är det inte då som matbehovet är som allra störst? Man är fortfarande barn, försörjer sig inte själv och bor hemma.
En stor del av de här människorna är ju dessutom i behov av både läkemedel och specialkost och har mångdubbla kostnader. Glutenintoleranta, de som inte tål bland annat mjöl, är den största gruppen, men det finns ju många andra som är beroende av specialkost för att överleva helt enkelt, bland annat de som behöver näringstillskott eller sondmat, helt eller delvis. En del av dessa har dessutom diagnoser som är kroniska och alltså livslånga - man har det hela sitt liv. Vi har anorexipatienter, cystisk fibros, dialyspatienter och olika cancerpatienter, för att nämna några grupper som är ganska hårt drabbade. Då har man både läkemedelskostnader och man har sina kostnader för specialkost. Lägger man då till att man kanske är sjukskriven eller inte har full arbetsförmåga på grund av sin sjukdom så inser man att det här är en mycket utsatt och skör grupp, inte minst ekonomiskt.
År 1989 upptäckte dåvarande socialminister, Gertrud Sigurdsen, att det här inte alls fungerade på ett tillfredsställande sätt. För ganska många år sedan nu tillsattes äntligen en utredning vars betänkande hette
Mat som medicin
, och det har nu legat klart i ganska många år det också. Där konstaterar man bland annat att behandling med speciallivsmedel på goda grunder kan jämställas med läkemedelsbehandling och att näringsbehandling kan ha samma effekt och dessutom bättre effekt än behandling med läkemedel.
En lång rad borgerliga politiker har motionerat, interpellerat och ställt frågor om just det här, och jag har läst igenom de här dokumenten. Bland annat har nuvarande socialutskottets ordförande Kenneth Johansson varit väldigt aktiv i frågan och ett flertal gånger krävt en ändring av det här. Jag tycker att det har gjorts med rätta, för det är en mycket viktig etisk fråga med ett solklart rättvisepatos.
Vi har alltså varit överens över partigränserna, men så en dag i september upphörde det här. Det var inte längre så viktigt, och det var ingen prioriterad fråga. Vad var det, minister Hägglund, som hände? Riksdagen har gjort ett tillkännagivande, men ingenting har hänt. Hur viktig är den här frågan för Göran Hägglund, och hur kommer vi i så fall att se det?
Anf. 26 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Den nya regeringen har väldigt mycket att ta sig an. En av uppgifterna handlar om att bryta en förskräckande hög arbetslöshet och ett stort utanförskap som naturligtvis spelar roll för enskilda människor och i förlängningen också spelar en väldigt stor roll för vilken ekonomi vi har för att kunna genomföra angelägna ändringar.
Vi håller på att genomföra ett stort arbete på Socialdepartementets område som handlar om att förbättra och förstärka tillgänglighet, kvalitet och valfrihet för de enskilda människor som är utsatta. Det är en verksamhet som spelar stor roll för människor från vaggan till graven. Alla är vi beroende av en väl fungerande hälso- och sjukvård.
Det finns personer, som interpellanten tar upp, som hamnat i den svåra sitsen att de inte tål vissa livsmedel som för oss andra är självklarheter. Det innebär fördyrade kostnader. Det är naturligtvis mycket angeläget att vi gör vad vi kan för att åstadkomma förbättringar för de grupper som har höga kostnader.
Allt kan emellertid inte göras omedelbart. Catharina Bråkenhielm säger att vi varit överens över partigränserna. Om det hade funnits en överenskommelse över partigränserna, och att man med "över partigränserna" också avsåg regeringssidan, hade den tidigare regeringen sannolikt, under de tolv år som den satt i den senast omgången, genomfört de förändringar som Catharina Bråkenhielm nu i opposition efterlyser.
Jag är angelägen om att alla ska kunna känna trygghet i sin tillvaro, att alla ska kunna överblicka sina kostnader. Vi har under de sex månader vi hittills haft på oss inte kunnat utlova några ytterligare resurser till dessa områden, och jag konstaterar att inte heller Socialdemokraterna under sina tolv år gjorde det.
Anf. 27 Catharina Bråkenhielm (S)
Herr talman! Ministern säger i sitt svar till mig att det här är en angelägen fråga och att hälso- och sjukvårdens mål om att erbjuda vård på lika villkor för hela befolkningen eftersträvas. I samma andetag kontrar han dock med att säga att regeringen för tillfället inte har för avsikt att vidta några åtgärder. Hur hänger det ihop egentligen, undrar jag.
Det svar jag fått på min interpellation kan jag självklart inte godta eftersom jag anser att alla människor ska behandlas på ett likvärdigt och rättvist sätt, och det gör man inte utifrån detta svar. Utredningen
Mat som medicin
säger att den nuvarande patientavgiften i läkemedelsförmånen inte slår rättvist. Ett nytt avgiftssystem måste därför föreslås.
När socialutskottet för en liten tid sedan behandlade en motion i frågan sade ordförande Johansson att frågan om speciallivsmedel ska prövas i den kommande budgetmotionen. Är det alltså inte sant? Är prövningen redan gjord och förlorad mot andra för borgerliga politiker viktigare gruppers behov? Det gäller dem med stor förmögenhet som nu kommer att slippa förmögenhetsskatten, och dem som har råd att låta städa hemma medan vi övriga får betala med våra skattepengar. Är det mot dem de förlorat?
Regeringen har redan lovat bort mycket pengar, och det har gått fort. Pengarna har dock inte gått till de mest utsatta grupperna, de som är allra skörast, de med de svagaste rösterna. Varför det är så vill jag att ministern svarar på i dag.
Anf. 28 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag konstaterar, vad gäller den första frågan, att det finns skillnader inom ramen för det som vi är överens om, nämligen att vård ska erbjudas på lika villkor för hela befolkningen. Detta strävar vi efter. Men jag konstaterar också, och det tror jag är ett gemensamt problem oavsett vilka partier vi företräder, att eftersom vården meddelas av de olika landstingen i landet är det ofrånkomligt att det alltid kommer att finnas vissa skillnader. Det tror jag att vi kan vara överens om vare sig vi företräder det ena eller det andra partiet. Om vi ska få absolut likhet borde vi i så fall förstatliga hela systemet så att staten säkerställde det, men det tror jag inte att någon av oss är beredd att föreslå. Vi har genom viss lagstiftning slagit fast att likhet ska gälla. Sedan kan det finnas ett visst utrymme för lokala variationer, något som naturligtvis bör diskuteras i varje enskilt fall.
Catharina Bråkenhielm tar också upp att den nuvarande regeringen har råd att ta bort förmögenhetsskatten, och jag är glad att hon stryker under just detta. Borttagandet av förmögenhetsskatten syftar nämligen till att få mer kapital till Sverige, vilket gör att det blir mer attraktivt att driva och utveckla företag i Sverige. Här tror jag att det går en skiljelinje mellan den nuvarande och den tidigare regeringen. För att åstadkomma de nya jobben behövs nämligen nya företag samt att de företag som redan finns kan expandera. Därför vidtar vi en rad åtgärder på området. Det gör att fler människor kommer i arbete, och när fler människor kommer i arbete ökar skatteintäkterna. När skatteintäkterna ökar får vi möjligheter att förstärka på olika områden. Det vi fick i arv var att flera hundratusen människor inte har ett arbete att gå till. Det måste vi naturligtvis ta itu med så att vi får resurser till allt.
När det gäller socialutskottets ordförandes uttalande att frågan ska prövas i budgetpropositionen är det självklart att vi i samband med budgetpropositionen - som bekant kommer en sådan för 2008 efter sommaren - prövar alla möjliga utgiftsförslag och naturligtvis också intäktsförstärkningar för att se vad vi kan göra för att förbättra och förstärka.
Återigen: Den utredning som Catharina Bråkenhielm hänvisar till kom i oktober 1999. Det är snart åtta år sedan. Socialdemokraterna hade alltså sju och ett halvt år, eller vad det kan ha varit, på sig att genomföra de angelägna förbättringarna. Nu kräver Catharina Bråkenhielm att den nya regeringen, som suttit i sex månader, ska genomföra dem. Varför genomfördes de inte under Socialdemokraternas tid vid makten?
Anf. 29 Catharina Bråkenhielm (S)
Låt mig påminna debattörerna om att detta inte är en allmänpolitisk debatt, utan debatten handlar om kostnaderna för speciallivsmedel. Det är därför bra om vi begränsar oss till det.
Anf. 30 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Socialministern säger att vi ska vänta på att marknaden ordnar detta, att det blir lite billigare när vi nu säljer ut vårt apoteksbolag. Det tycker jag inte riktigt är att föra en ansvarsfull politik. Ministern säger också att vi hade lång tid på oss att ordna detta. Det hade vi förvisso, men det hjälper inte att nu dra upp det. Frågan är vad vi ska göra för dessa människor. Jag vill diskutera framtiden, även om detta borde ha genomförts för länge sedan.
Det går för närvarande oerhört bra för Sverige ekonomiskt, och om denna grupp hade varit lite högre prioriterad borde det i dagens situation finnas utrymme till detta. Jag känner att den borgerliga regeringen främst företräder de människor som har det ganska gott ställt, de ekonomiskt starka människorna. De behöver inte vara fullt så oroliga om de får en högre kostnad på det här området. Det är de andra jag talar för, den grupp som inte står på Mynttorget med plakat och megafoner och protesterar och försöker få oss politiker att lyssna. Det har den gruppen oftast inte kraft och ork till. Därför konstaterar jag med sorg i hjärtat att det här inte är en så viktig fråga för den borgerliga regeringen. Jag är dock inte särskilt förvånad över det.
Det sägs också att det finns vissa skillnader och att man inte kan eftersträva absolut likhet i kostnaderna. Det är inte det jag trycker på. Jag säger att det finns skillnader även vad gäller läkemedel, men det är rimliga skillnader. Alla kan bära dem, oavsett vilket landsting eller vilken region man bor i. I dagsläget är kostnaderna för specialmat orimligt höga, liksom kostnaderna för mat med näringstillförsel. Kostnaderna springer i väg, och dessa grupper behöver oftast både-och. De blir därmed hårt belastade. Om man dessutom inte är arbetsför på grund av sin sjukdom, eller endast till hälften arbetsför, har man det inte lätt. Det är heller inte lätt att komma i arbete när man har en kronisk sjukdom. Den gruppen är alltså utsatt, och jag skulle önska att den prioriterades.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.